BEGABBARENA
… En sägen om Rabbi Simeon ben Jochai, hvilken är upptecknad i afhandlingen Shebiith i den Jerusalemitiska Talmud. Säges det icke i Sandhedrin att det ges fyra slags människor, hvilka icke tillåtas att träda inför Den Helige? — välsignad vare Han! — och till dessa fyra räknas bespottarena…
* * * * *
Om Rabbi Simeon berättas det många underbara ting, både i den Talmud, som härstammar från Babylon, och i den Talmud, som härstammar från Jerusalem. Och bland dem alla är intet märkligare än traditionen om det sätt, på hvilket han plägade näpsa begabbarenas fräckhet.
Det var samme Rabbi Simeon ben Jochai, som blef förföljd af romarena, emedan han förringat deras mäktiga värk, sägande att de byggt vägar endast för att kunna snabbare framforsla sina fördärfliga härar, att de byggt broar endast för att uppbära bropänningar, att de utfört vattenledningar och badinrättningar endast för sitt eget nöje, och att de inrättat marknadsplatser endast för att anstifta och upprätthålla orättfärdighet. För dessa ord dömdes Rabbi Simeon till döden; hvarför han flydde bort och gömde sig i en grotta tillsammans med sin son. Där lefde de i tolf långa år, så att deras dräkter skulle fallit sönder till stoft, om de ej lagt dem ifrån sig, med undantag för de stunder då de utförde sina böner. Och de gräfde ned sig ända till nacken i sand för den tid de sofvo eller anställde heliga betraktelser. Men inne i grottan lät Herren för deras skull uppväxa ett himmelskt Johannesbrödträd, hvars frukt dagligen gaf dem näring; och den Helige — välsignad vare Han! — lät äfven en oändlig sommar råda inne i grottan, så att de icke behöfde frysa. Där kvarstannade de ända tills profeten Elia nedsteg från himlen för att förkunna dem att romarnes kejsare dött en afgudadyrkares död, och att de icke numera behöfde frukta för något i världen. Men under alla dessa andäktiga betraktelser hade Rabbinens och hans sons helighet blifvit lik deras, som stå med vingomhöljda ansikten inför Guds tron; och världen hade blifvit otjänlig för dem att lefva uti. Då de trädde ut ur grottan fylldes de af häftig vrede vid åsynen af människor, som plöjde och skördade på fälten. Och de ropade an dem, sägande: "Se! dessa människor tänka endast på jordiska ting, och försumma evigheten!"
Därpå blefvo fälten och folket, som arbetade där, fullständigt förtärda af deras ögons eld, på samma sätt som Sodom och Gomorra blefvo utplånade från jordens anlete. Men Bath-Kol — Den Heliges Röst — tillrättavisade dem strängeligen från himlen: "Hvad! han I gått ut i världen endast för att förstöra det jag skapat? Vänden tillbaka till er grotta!" Och de lefde i grottan ytterligare tolf månader, — så att de allt i allt tillbringat tretton år där — ända tills Bath-Kol igen lät höra sig, gaf dem sin förlåtelse och uppmanade dem att återvända till världen. Hvilket allt finnes omtaladt i traktaten Shabbath i den Babyloniska Talmud.
* * * * *
Men i den Jerusalemitiska Talmud berättas det, att efter det Rabbi Simeon ben Jochai lämnat grottan, beslöt han att rena hela Tiberiens land. Ty medan han lefde i grottan, hade hans kropp blifvit illa angripen af rötsår, och Tiberias vatten hade helat dem. På samma sätt som han funnit rening i Tiberias, förklarade han, så skulle nu Tiberias renas genom honom. Och detta sade han i närvaro af begabbare, som fruktade hans åsyn, men som sinsemellan förlöjligade och förhånade honom.
Rabbi Simeon slog sig emellertid ned utanför staden Tiberias, samlade vargbönor och skar sönder dem i små stycken, samt uttalade öfver dem ord, hvilkas mening ingen dödlig människa, utom han själf, förstod. (Ty dylika ords innebörd är sällan känd af människor, och icke ens änglarna och demonerna förstå dem alla.) Efter att ha utfört detta reste sig Rabbinen och vandrade öfver fälten allt under det han utströdde vargbönor, på samma sätt som såningsmannen utströr sina sädeskorn. Och hvarhälst vargbönorna nedföllo, höjde sig de dödas ben och trängde upp till jordytan, så att folket kunde hopsamla dem och begrafva dem på en lämplig plats. På detta sätt blef marken renad, icke blott från de afgudadyrkares och jättars ben, som fordom vistats i detta förlofvade land, utan äfven från benen af de djur och lefvande varelser, som dött där sedan Israels tider.
Nu fanns det emellertid en viss illasinnad tviflare, en samaritan, som för att skada Rabbi Simeon ben Jochai i hemlighet nedgräft ett orent lik på en plats, som redan blifvit renad. Och samaritanen närmade sig bakslugt Rabbi Simeon och sade: "Fastän du renade denna del af mitt fält, ligger där ett orent lik, — ett människolik! Månntro din visdom svikit dig, eller är din trolldom kanhända bristfällig? Följ med mig!" Därpå tog han Rabbinen med sig, gräfde upp jorden och visade honom det orena liket, under det han skrattade i mjugg.
Men Rabbi Simeon, som tack vare gudomlig ingifvelse var underkunnig om allt, fäste sina ögon på den onde mannens ansikte och sade:
"En sådan som du förtjänar sannerligen ej att vistas bland de lefvande, utan borde hällre byta plats med den döde!" Och knappast hade han uttalat dessa ord, innan den döde mannen reste sig, och hans kött blef rent och lifvet återvände till hans ögon och hans hjärta, medan den elaka samariten förvandlades till ett ruttet lik, från hvars öron och näsborrar maskar utträngde.
Men under det han gick vidare, passerade Rabbi Simeon förbi ett öfvergifvet torn utanför staden, och en röst hånade honom från tornets öfversta rum, högt utropande: "Där kommer denne Bar-Jochai, som inbillar sig kunna rena Tiberias!" Men den hånande var själf en mycket lärd man.
"Jag svär dig", svarade Rabbi Simeon. — "Jag svär dig att Tiberias skall bli renadt, i trots af sådana som du och deras begabberier."
Och medan den helige Rabbinen ännu talade, sjönk begabbaren uppe i tornkammaren ihop till en benhög, och från benen höjde sig en ringlande rök, — Guds vredes rök, i enlighet med hvad det står skrifvet: "Guds vrede skall ryka!"…