PUNDARI
En berättelse om den Buddha, som fyllde världen med ljus och hvars fotsulor liknade två strålande solars ansikten ty han vandrade på den Fullkomliga Vägen.
* * * * *
… Vid den tiden uppehöll sig Buddha på toppen af bärget Gridhrakuta, från hvilket man kunde öfverskåda den gamla, försvunna stad, som kallades Rajagriha, — då en lysande vision af hvita gator, förvittrade arkader och mjölkhvita palats, så konstfullt utsirade, att de föreföllo lätta som kaschemirväfvar och luftiga som rimfrost. Där ljödo elefanters skrän, där dallrade luften af förälskad musik, där utandades blommor i tusentals trädgårdar sin rökelse mot himlen, och där lyfte kvinnor, vänare än blommor, sina ringprydda fötter till harpors och flöjters toner … Men öfver det hela höjde sig bärgstoppen, — glödande i en strålglans klarare än dagens — som med sitt vidtfamnande och rosenröda sken förkunnade Buddhas närvaro.
I den staden bodde en bajadär, skönast bland kvinnor, — med hvilken ingen kunde mäta sig i behag. Hon hade ledsnat på dansen och juvelerna och blommorna, — på sina lifstycken af purpur och gyllene silke, på sina dräkter, lätta som luft och genomskinliga som dimmor, — tröttnat äfven på de furstar, som kommo ridande på elefanter till hennes bostad, medförande gåfvor af juveler och parfymer och underbart formade vaser, tillvärkade i länder på tio dagsresors afstånd. Och hennes hjärta tillhviskade henne att hon borde söka Buddha, för att genom honom vinna kunskaper och hvila, samt blifva lik en Bhikshuni.
Hon bjöd därför den vackra staden farväl och begynte stiga uppför bärgsvägarna, som ledde fram till den plats, öfver hvilken det väldiga rosenröda skenet hvilade. Genomträngande voro solens strålar och oländig den svindlande stigen och hon öfverfölls af ökentörst och trötthet. Efter att ha hunnit halfva vägen uppför bärget, slog hon sig ned för att hvila och läska sig vid ett källsprång, klart och genomskinligt som diamant, hvilket holkat sig en underbart skön bassin midt i hjärtat af klippan. Men då bajadären böjde sig ned för att dricka, uppfångade hon i den silfverklara spegeln bilden af sitt böljande, svarta hår, de lotusmjuka silkesskuggade ögonen, den rosenknoppande, honungsljufva munnen och hyn, guldskiftande som solskenet, och den välformade, smärta midjan, och de smidiga lemmarna, som voro rundare än elefantens betar, och fotlederna i deras guldomslingrade grace. En slöja af tårar drog sig öfver hennes syn. "Skall jag då verkligen kasta ifrån mig all denna fägring?" mumlade hon. "Skall jag verkligen under en eremits dräkt skyla alla dessa behag, som bedårat Rajaher och Maharajaher? Skall jag låta min ungdom och skönhet förvissna i ensamhet, under drömmar om det förflutna? Hvarför har jag då födts så skön? Nej, må de som sakna ungdom och skönhet öfvergifva allt för att söka de Fem Vägarna." Och hon vände åter sitt ansikte mot det hvitskimrande Rajagriha, därifrån det uppsteg blomdoft och flöjters smekande toner och dansande flickors ystra skratt…
Men högst däruppe i det röda skimret blickade den allvetande Buddha ned i hennes hjärta, och i medlidande med hennes svaghet förvandlade han sig själf, genom att uttala Ordet, till en ungmö, som var långt fagrare och smidigare än till och med bajadären Pundari. Sålunda varseblef Pundari, medan hon vandrade nedför bärget, helt plötsligt en ledsagarinna vid sin sida. Hon tilltalade henne och frågade: "O du undersköna, hvarifrån kommer du? I hvilken släkt har en så fager varelse kunnat födas?"
Den älskliga främlingen svarade med en röst, mer smekande än guldflöjtens toner: "Äfven jag, du sköna, vänder tillbaka till Rajagriha; låt oss vandra tillsammans, så kunna vi hjälpa och bistå hvarann under färden."
Och Pundari svarade: "Javisst, du vänaste bland jungfrur, din skönhet drar mig till sig, som blomman drar biet, och ditt hjärta måste helt visst vara lika ädelt som ditt oförlikneliga ansikte."
Så färdades de vidare tillsammans. Men den vackra främlingen tröttnade till slut, och då satte sig Pundari ned vid vägen och formade af sina runda knän ett stöd för det täcka hufvudet och kysste sin kamrat till sömns och strök hennes praktfulla silkesglänsande hår och smekte det slumrande, guldhyllta, fulländadt sköna ansiktet, ända tills en stor kärlek till den främmande mognade inom henne och kom hennes hjärta att svälla.
Men medan hon fortfarande betraktade det sköna ansiktet, som hvilade mot hennes runda knän, förvandlade det sig plötsligt. De fylliga kinderna skrumpnade bort på samma sätt, som en gyllene frukt vissnar och torkar. Underliga hålor mörknade och djupnade kring ögonen; de silkeslena ögonhåren försvunno med sina skuggor; de praktfulla lockarna hvitnade som altareidens aska; läpparna blefvo vissna och insjunkna, tandlös gapade den engång så rosiga munnen och ansiktets framskjutande ben förebådade en dödskalles grinande linjer. All doft af ungdomlighet var borta, men i stället uppsteg dödens outhärdliga lukt, och med den de ohyggliga, krypande ting, som döden ger näring åt, samt de blygrå färger och fläckar, som äro dödens hemska fingrars insegel. Skrikande flydde Pundari till Buddhas närhet, och berättade för honom allt det hon sett.
Och den af hela världen dyrkade tröstade henne och sade:
"O Pundari, lifvet är endast en frukt och skönheten endast en blomma! Hvad värde har äfven den vackraste kropp, då den ligger och förmultnar på Ganges stränder. Ålderdom och död kan ingen undgå; likväl är detta icke det värsta, — utan de nya födelserna, hvilka stå i samma förhållande till detta lifvet, som ekot till rösten i en håla, som de stora fotspåren till elefantens steg.
"All sorg har sin rot i begären; ur begären framaflas allt ondt. Själfva kroppen är endast en skapelse af själen, af hjärtats dåraktiga nöjestörst. Liksom drömmarnas skugg-gestalter skingras, då den sofvande uppvaknar, så skall ock sorg och ondska försvinna ur deras sinnen, som lära sig att öfvervinna begären och kväfva hjärtats törst. Och på samma sätt skall kroppen själf försvinna för dem, som dygdigt vandra längs de Fem Vägarna.
"O Pundari, ingen eld bränner hetare än begärens; ingen glädje är större än den att öfvervinna kroppen. På samma sätt som den hvita storken står ensam invid den uttorkade liljedammen, så skall det gå dem, hvilkas ungdom förrunnit under dåraktiga passioners vilda brand. Och då den stora förvandlingen kommer, skola de födas på nytt till dårskaper och tårar.
"Endast de, som funnit sin glädje i den vildmark, för hvilken andra fasa; de som lyckats utsläcka all sin längtan; de som, öfvertänkande lifvet och döden, gjort sig själfva fria från lidelser, endast dessa nå lyckan och kunna, jämte det de undvika en andra födelse, inträda i Nirvanas sällhet"…
Och bajadären afklippte sitt hår, bortkastade sina smycken och juveler och öfvergaf allt för att beträda de Fem Vägarna. Och i sin glädje däröfver läto Deva gudinnorna bärgen stråla öfver den hvita staden, och fyllde luften med ett rägn af sällsamma blommor. Och eho det vara må, som önskar få veta mer om Buddha, han läse den underbara boken "Fah-Khev-King", — kapitlen om Dhammapada.