YAMARAJAH
Legenden om Maggavago, eller "Vägen", — hvilken står att läsa i den underbara boken Dhammapada… En berättelse om den Buddha, vid hvars födelse stjärnorna stannade i sitt lopp…
* * * * *
Brahminens son var död, — död i sin härliga ungdoms blomstring, såsom en ros, i hvars hjärta en mask framfödts, — såsom lotusknoppen, då dammarnas vatten sinat ut. I skönhet hade han icke sin like, icke ens bland dem, som tillhöra den heliga kasten. Icke häller fanns det någon så underkunnig i de religiösa böckerna, i riktig utläggning af skrifterna eller i recitation af de slokas, som äro skrifna af gudomligt inspirerade sångare. Tre gånger dignade den åldrige prästen sanslös ned öfver sonens lik; och för hvarje gång man ville föra honom till hans hem skrek han och svimmade igen. Man måste därför slutligen, medan han låg där som död, frigöra liket från hans omfamning, tvätta det med renande vatten, veckla in det i doftande linne, lägga det på en bår, prydd med indiska blommor och bära det bort till begrafningsplatsen. Då den olycklige fadern vaknade till medvetande igen, var sålunda allt fullgjordt. Och de bistra åldringarna af hans egen kast hade samlat sig omkring honom och förebrådde honom så strängt hans förtviflan, att han tvangs att inse hur fåfängligt det var att klaga och hur dåraktiga mänskliga tårar äro.
Men under det han fortfarande grubblade öfver sin stora förlust, uppsteg småningom ett hopp i hans hjärta. "Jag har hört sägas", tänkte han, "att enskilda framstående Brahmincr, som ernått de fem dygderna, de fem förmögenheterna och de tio krafterna, vore förmögna att samtala öga mot öga med Yamarajah, Dödens Herre! Mig har det icke förunnats att ernå den högsta visheten, måhända på grund af min svaga vilja; men min kärlek och min tro äro af hjärtat, och jag vill därför söka upp Yamarajah, Dödens Konung, och bedja honom återgifva mig min son." Därefter utförde Brahminen, sedan han ifört sig sin prästerliga skrud, de heliga ceremonier, som voro föreskrifna af lagen; och efter att ha framburit offer af blommor och rökelse, begaf han sig af för att uppsöka Dödens Herre, Yama, Maharajahn öfver försvunna konungadömen. Och han tillfrågade hvar och en han mötte om hvar Yama befann sig.
* * * * *
Några stirrade på honom med vidöppna, förvånade ögon, svarade icke alls på hans fråga och ansågo honom vara galen; andra gjorde narr af honom, och ännu andra rådde honom att vända hem igen, på det han ej skulle finna Yama förr än han själf önskade det. Kshatrya furstar med juvelprydda sablar svarade honom, i det de redo förbi i glittrande stål och glänsande guld: "Yama finner man i kampens tumult, under moln af framsusande pilar, bland blixtrande svärd, framför stridselefanternas beväpnade led." Svartmuskiga sjömän genmälte under gapskratt, som var sträft likt hafsvindarna: "Du bör söka Yama bland rytande vågor och rasande tyfoner; bed stormarnas ande svara dig…" Och danserskor, som sjöngo Urvasis glödande kärlekssång, tystnade för att svara med sin tjuskraft: "Sök hällre Yama i våra armar, på våra läppar, vid våra hjärtan; utandas din själ i en kyss…" Och de skrattade gällt, såsom tempeltaken skratta, då vinden sätter deras silfvertungor i rörelse.
* * * * *
Så vandrade han vidare, utmed många floders stränder och i många stadsmurars skuggor, ända tills han kom till den stora vildmarken nedanför bärgen i öster, som beboddes af de heligaste, de, hvilka uppnått den högsta visheten. Glasögonormar, hufklädda som tiggarmunkar, sträckte fram sina klufna tungor; leoparder sköto jungelgräset åt sidan och stirrade på honom med gröna, flammande ögon; jätteboan slingrade sig framför honom, framkallande en vågrörelse i det djupa ogräset lik kölvattnet af en båt. Men han, som sökte Yama, kände ingen fruktan.
Sålunda nådde han slutligen den plats, där de heligaste bland Brahminerna uppehöllo sig, de, hvilka nått den högsta visheten och endast närde sig med blommors doft. Skuggorna från klipporna och de väldiga träden förlängdes och förkortades och svängde sig alltefter solens lopp; men skuggorna under det träd, kring hvilket de sutto, svängde sig ej, och läto sig icke beröras af världsljusets förändringar. Eremiternas ögon stirrade utan att blinka mot solens ansikte; himmelens fåglar byggde bo i deras stora orörliga skägg. Darrande från hjässa till tå sporde han dem om hvar kan kunde finna Yamarajah.
* * * * *
Länge väntade han tyst på deras svar, lyssnande endast på de rinnande vattnen, som sjöngo sina eviga slokas, på träden som hviskade med alla sina fladdrande bladtungor, på de otaliga guldflugornas surrande och de stora djurens tunga tramp i jungeln. Slutligen rörde Brahminerna sina läppar och svarade: "Hvarför söker du Yama?" Och vid deras ord tystnade vattnens och trädens röster, och guldflugorna upphörde med sina vingars musik.
Då svarade pilgrimen darrande: "Lyssnen I Heliga! Äfven jag är en Brahmin, men mig har det icke beskärts att ernå den högsta visheten, ty jag har befunnits ovärdig att erhålla kunskap om det absoluta. Likväl sökte jag träget under sextio år att ernå helighet, och vår lag lärer, att om man icke vid sextio år blifvit helig, är det ens plikt att vända hem igen och taga sig en hustru, för att man må kunna erhålla heliga barn. Detta gjorde jag; och mig föddes en son, skön som Vassikablomman, och vis redan i sin barndom. Och jag uppbjöd all min förmåga för att hos honom uppväcka kärlek till den högsta visdomen, jag undervisade honom själf ända tills han var mer lärd än jag, hvarefter jag skaffade honom lärare från Elephanta. Och i sin ungdoms fullhet rycktes han från mig, — rycktes bort då mandomens silkesfjun redan begynt skugga hans läpp. Därför besvär jag Eder, I heliga män, att nämna mig den plats, där Yamarajah dväljes, på det jag må få bedja honom ge mig tillbaka min son!"
* * * * *
Då upphofvos samtidigt de många rösterna och svarade med en enda röst, såsom då många vattens sorl smälter samman i en enda ton: "Du är i sanning icke värd att söka den högsta visdomen, då du ännu i ditt lifs vinter kan sörja öfver en sinnesvilla. Ty stjärnorna slockna under sitt lopp, himlarna vissna som löf, världarna försvinna som rökelse. Människornas lif äro såsom blommornas kronblad, hvilka öppna sig endast för att vissna; människornas värk äro såsom värser, skrifna i vatten. Den, som nått den högsta visheten, sörjer endast öfver tillvaron… Men, för att du må bli upplyst, vilja vi ge dig ett råd. Yamas konungarike må du icke besöka, ty ingen människa kan beträda vägen dit med dödliga fötter. Men många hundra mil bortom den plats, där solen går ned, finnes en dal med en strålande stad i sitt sköte. Där bo inga människor, men gudarna dväljas där under de tider, då de taga gestalt för att lefva på jorden. Och på den åttonde dagen i hvarje månad besöker Yama dem, och då kan du få tala med honom. Akta dig endast för att ens för ett ögonblick försumma ceremonierna eller glömma att recitera Mantra’erna, om du ej vill att någonting förfärande skall hända dig… Och lämna oss nu, på det vi må kunna återtaga våra betraktelser."
* * * * *
Efter att hafva vandrat i många månader stod Brahminen slutligen på kullen ofvanför dalen och blickade ned på den elfenbenshvita staden, — en vision af ljus, lik Trayastrinshas himmel. Icke ens Hanumat, Ramas budbärare, hade det förunnats att skåda en sådan prakt, då han om natten irrade kring på Lankas gårdar och i Ravanas palats fick se den fagraste af kvinnor, sluten i sömnens omfamning, "en blomsterkrans, i hvilken alla kvinnokroppars skönhet blifvit sammanflätad". Terrasser, utskurna af magiska mäjslar, reste sig mot himlen, den ena ofvanom den andra, så att den öfversta smälte samman med de ulliga sommarskyarna; hvalfbågar tornade sig öfver hvalfbågar, ljusröda marmorportaler gapade som slumrande bajadärers munnar; tandade murar, kantade med sirater af inlagdt guld, omgåfvo trädgårdar, stora som skogar; hvita kupoler, rundade som kvinnobröst, höjde sig i pärlglans mot skyn, fontäner med silfvertappar framsprutade parfymerade vattenstrålar, och ofvanom den stora ingången till gudapalatset, där Deva’erna stodo på vakt med hopfällda vingar, flammade en väldig rubin, på hvars yta det ord var inristadt, som endast förstås af dem, hvilka nått den högsta visheten. Och då han kommit fram till ingången, brände Brahminen den heliga rökelsen och läste upp de heliga Mantra’erna, — ända tills Deva’erna kände medlidande med honom och rullade åt sidan gulddörrarna, samt bjödo honom stiga in.
Hög som himlen var denna hall, hvars själfuppburna hvalf reste sig öfver gudarnas församling. Och golfvets svarta marmorbeläggning blänkte som en bottenlös sjö. Likväl kände Brahminen, då han utan att våga lyfta sina ögon kastade sig till marken, att golfvet skälfde på samma sätt som marken skälfver under de dödligas fjät. I marmorns återspegling såg han gudarna sitta församlade, icke skräckinjagande, som deras bilder äro det i jordiska tempel, utan strålande som ljusgestalter, krönta af stjärndiadem, och rosiga i sin odödlighet… Endast Yamarajahs panna bar ingen flammande stjärna, och i hans blick låg det ett djup som af afgrunder, hvilka eka mot afgrunder. Hans röst trängde sig till den bönfallandes öron lik ljudet af ett vatten, som strömmar öfver bräddarna i ett svalg, där det finns intet genljud… och på uppmaning af denna röst uttalade Brahminen sin bön…
Och dödens furste svarade med sin sällsamma röst, sägande: "From och rättrådig är din bön, O Brahmas barn! Din son befinner sig nu i den ostliga trädgården. Tag honom vid handen och vänd åter med honom…"
* * * * *
Öfverlycklig trädde Brahminen in i den trädgård, hvars springkällor evigt flöda, hvars ständigt mogna frukter aldrig falla af, hvars odödliga blommor aldrig vissna. Och han skred fram bland oräkneliga lekande barn och såg sin egen son leka invid en springbrunn. Han ropade då högljudt och sprang till och omfamnade honom och grät öfver honom, under det han framstammade: "O min käre son! Min älskade förstfödde, känner du icke igen mig, din fader, som så länge begråtit dig, — och som nu vågat nalkas Yamarajah, Dödens Furste, för att uppsöka dig?"
Men barnet vek som en dimma undan för hans omfamning och svarade med undrande ögon: "Jag känner dig ej…"
Då knäböjde Brahminen gråtande framför barnet och ropade: "O ljufva son, kan du värkligen ha glömt din fader, som älskat dig högre än sitt eget lif, som lärde dina barnaläppar att uttala de heliga bönerna, som aldrig förvägrade dig det ditt hjärta åstundade, som uppfostrade dig som en Rajah’s son och undervisade dig i all Brahminernas visdom? Har du äfven glömt din moder, som nu ensam gråter öfver dig, sen dess jag gaf mig ut på den långa färden, för att uppsöka dig? Nej, betrakta mig noggrant, se på mig ännu en gång, på det du må känna igen mig. Eller har sorgen törhända till den grad förändrat mig, att jag icke längre är densamma i dina ögon?…"
Men barnet svarade om och om igen: "Jag känner dig ej."
Då kastade sig Brahminen ned på marken och grät, så som man gråter då man drabbats af en oändlig sorg, och snyftade så öfverljudt, att barnet vidrörde honom och återigen upprepade: "Jag känner dig ej! Du är en främling för mig! Men jag ser, i sanning, att du är dåraktig, — eftersom du uttalar orden fader och moder, hvilka beteckna förhållanden, som äro lika förgängliga som jordens örter. Jag ser äfven att du är sorgsen, och därför ett offer för villfarelser; ty sorgerna växa upp ur okunnighet och begär, såsom svampar ur förruttnelsen. Här känna vi hvarken längtan eller sorg, eller hysa vi några villfarelser. Du betyder ej mer för mig, än vinden för månen, än den utsläckta lågan för det föremål, den nyss upplyste. Drag därför hädan, ty du har intet gagn af att hämta hit din sorg och din dårskap…"
Så drog då Brahminen bort förstummad af sorg.
Först därefter vände han sig till Buddha, Shahman Gautama, för att erhålla råd och tröst. Och Buddha förbarmade sig öfver honom, lade sin hand på hans hjärta och bragte honom till ro, sägande:
"O Brahmin, du har endast blifvit straffad för ditt själfbedrägeri och din dårskap."
"Vet, att de dödas andar efter deras hädanfärd erhålla en ny kroppslig skapnad, så att tidigare förbindelser fullkomligt upphöra, på samma sätt som en man, hvilken besökt ett värdshus vid vägen, icke längre är dess gäst, efter det han rest vidare."
"Djupt är du att beklaga för din svaghets skull och för din kärleks villa, och endast i den högsta visdomen kan du finna din tröst."
"Fåfängt binda sig människor vid hustru och barn, ty slutet når oss alla likt cn rasande ström, som rycker med sig allt det jordisk kärlek klänger sig vid."
"Hvarken far eller mor kunna då hjälpa, hvarken kärlek eller styrka kan då rädda, föräldrar och släkt bli då såsom blinda människor, satta att hålla vakt öfver en brinnande lampa."
"Den värkligen vise lägger därför ingen vikt vid dylika ting, utan söker endast att frälsa världen, att upplysa människor, att öfvervinna sorg genom att utrota begären och öfvervinna sig själf."
"På samma sätt som vinden drifver undan molnen, så bör den vise söka att bannlysa tanken och det jordiska medvetandet, och sålunda för all framtid undslippa pånyttfödelse och död, för att slutligen uppnå åttafaldig Visdom, — den eviga friden och den eviga hvilan."
"De som äro höga skola förnedras; de som stämma öfverens, skola skiljas isär, där det ges födelse, ges det helt visst äfven död."
"Skjut därför, O Brahmin, från dig alla passioner, all tillgifvenhet och all sorg, på samma sätt som Vassikaplantan skakar af sig sina vissna blommor. Fly därför de okunniga, och sök i ensamhet den sanna visdomen, utan bchof af någon ledsagare, glad såsom elefanten, då den undsluppit från hjorden…"
Och, inseende lifvets fåfänglighet, glädjens flyktighet och sorgens dåraktighet, upphörde Brahminen att sörja och bönföll om tillåtelse att följa i Lärarens fotspår…