IV.
”Car depuis longtemps il n’était plus amoureux d’elle”...
M:me La Duchesse d’Abrantès
(sur Bonaparte et Joséphine au temps du 18 Brumaire).
Samma afton hade Madame Bonaparte arrangerat en liten soaré för sina och Hortenses vänner — ett muntert, borgerligt sällskap utan minsta officiell eller politisk prägel. Efter Brumaire, och isynnerhet sedan de flyttat från Luxembourg till Tuilerierna hade Joséphine icke så ofta som förr tillfälle att se sina gamla vänner — dem hon förut afton efter afton träffade samman med på balerna i Hôtel Thélusson eller Cercle de l’Harmonie, hos Frascati eller Ruggieri, och vilkas sällskap mest överensstämde med hennes smak och fordringar. Genom sin stränghet efter återkomsten från Egypten hade hennes man en tid förmått att i någon mån tygla hennes lättsinne och tanklöshet och tvingat henne att till det yttre iakttaga ett för statschefens hustru mera passande uppförande; hans släkt höll också misstänksamt och hatfullt ögonen på henne. Det visste hon, men för var dag som gick längtade hon mer och mer tillbaka till den glada lössluppenheten strax efter Thermidor, då hon och Madame Tallien anförde den flock av danslystna backantinnor, som förvandlade kyrkogårdarna till balsalar. Bägge hennes barn voro nu visserligen vuxna, men Joséphine ansåg sig ung ännu och kunde icke förmås att tro, att icke hon, som för blott några få år sedan varit i stånd att väcka en så häftig kärlek — icke endast hos den unge general Bonaparte, men även hos Hoche och Caulaincourt — att icke hon var berättigad både att valsa och taga emot all möjlig galant hyllning. Hon var visserligen nära fyrtio år och började visa anlag för fetma, men på avstånd och vid ljus tog hon sig ännu förtrollande ut — med sina ömma, eldfulla ögon, sitt mörkt kastanjebruna hår och förtjusande leende. Hon klädde sig med smak och konverserade behagligt, om man än snart upptäckte, att hennes begåvning både var ytlig och tarvlig. När hon bara lät bli att spela barnslig och trumpen, vilket hade klätt henne som yngre, kunde hon ännu, när hon ville, vara ofantligt intagande.
Soaréen i afton, vilken hon hoppades skulle bliva inledningen till ett mera regelbundet återknutet umgänge, var skenbart improviserad. Madame Bonaparte hade om aftonen i operan bett en del bekanta dricka te med sig — det brukade hon så ofta göra, men Förste Konsuln hade då alltid på förhand sagt henne, vem som skulle bjudas. I afton trodde hon sig kunna råda sig själv en gång. Hon visste, att han ända från morgonen tidigt — Bourrienne underrättade henne nämligen om allt, vad hon ville veta — varit upptagen av arbete och audienser, och att nu på eftermiddagen Berthier och Carnot blivit kallade i anledning av ett brev från Masséna, vilket hon beräknade skulle uppehålla honom över halva natten, så att han ej tänkte på att lägga sig i vad som föregick i huset. Hon började nämligen begripa, att han ”lade sig i” allt.
Hon hade på förhand givit tjänarna omfattande befallningar, liksom gästerna också på förhand fått en vink, och när hon efter operan kom hem med sina vänner, voro gemaken i rez-de-chausséen, där hon bodde (Marie-Antoinettes gamla våning), upplysta och teet serverat. Gästerna voro uppsluppna och högst ogenerade. Liksom värdinnan voro de tämligen säkra på att icke träffa den mindre vänligt sinnade värden i huset. Hela världen visste, att sedan återkomsten före Brumaire levde generalen och hans gemål som hund och katt, att han ibland hela dagar icke sågs i familjekretsen, och att det blott var av brist på tid och av ovilja mot en öppen skandal, vilken skulle draga Europas uppmärksamhet på hans husliga förhållanden och kanske skada honom i hans ställning, som han ännu ej formellt gjort steg till skilsmässa, vilket isynnerhet hans bröder ivrigt tillrådde och öppet talade om. Joséphine visste det lika väl som hennes gäster, men hon var så van att dansa på kanten av en avgrund, att faran vid nöjet blott var en tjusning mera. Dessutom hade hon svårt att tro, att det definitivt kunde vara förbi med hennes makt över den man, som en gång så häftigt älskat henne.
Där satt hon nu, glad och förnöjd, i den långa, gula soffan mitt emot kaminen bredvid sin väninna Madame Tallien, och hörde på de vitsar och kvickheter, kavaljeren, som lutade sig över sidostödet, uppvaktade dem med. Det var ”vännen” Hippolyte Charles, favoriten, som general Bonaparte på sin tid med så skandalös eklat jagat från sitt högkvarter i Italien, och som sedan — tack vare hans frus fortsatta protektion — i Paris fått en inbringande plats i det stora leveranskompaniet Louis Bodin. Han uppträdde sedan dess i allra högsta grad ”inimaginable”, och under generalens bortovaro i Egypten hade Madame Joséphine så fräckt affischerat sitt förhållande till honom, att det till och med blev Direktoriets societet för starkt. President Gohier och hans hustru, som voro hennes vänner, hade flera gånger förmanat henne, ja rått henne att själv taga steg till en skilsmässa, som tycktes dem oundviklig; bröderna hade skrivit om det till Bonaparte, och äntligen hade general Junot, med sin vanliga öppenhjärtighet, i en förtrolig stund, då hans vän gick honom på livet, berättat den bedragne äkte mannen hela historien: hur Joséphine först dagligen brukade träffa Monsieur Charles hos dansmästaren Despréaux i Rue Mont-Blanc, och hur hon sedan gjort sig till en visa i Paris genom att under sommaren (99) ha honom boende på Malmaison, där han i ett och allt uppträtt som husets herre. Nu hade hon efter de häftigaste scener fått bestämd och sträng befallning — och naturligtvis också heligt lovat — att icke låta Monsieur Charles visa sig i mannens, av Republiken anvisade, ämbetsboning. Men i afton, som sagt, antog hon, att det kunde ske utan risk, och skulle det senare upptäckas, kunde hon väl finna på någon utväg.
Förste Konsulns lycklige rival var en liten spenslig, svartmuskig, ytterst soignerad herre, som i hela kretsen gick för att vara ofantligt kvick och isynnerhet ansågs oemotståndlig för damer. Han talade alltid i de mest skruvade vitsar — vitsen var Direktoriets form för esprit — och i vals kunde han rivalisera med själva Monsieur de Trénis, ”salongernas Vestris”. Som han nu stod där, småleende, lutad över damerna, läspande med sin mjuka barnstämma den moderna näktergalsjargonen, var han — ”pa-ôle sup-ême” — den mest fulländade typ för en incroyable. Han bar lång, buteljgrön, påsigt sittande frack med höga ärmar och pärlemorknappar, så stora som femfrancsstycken; en enorm halsduk av vitt muslin var många gånger virad om halsen, gick upp till de stora guldörringarna och rörde vid underläppen, när han talade. På benen hade han åtsittande gula nankinpantalonger och kragstövlar — ett mod, som republikens segrande generaler fått infört i salongerna. På båda sidor om ansiktet hängde håret fram i två kolossala ”oreilles de chien”.
Han var ofantligt galant mot bägge damerna, men det såg likväl ut, som om Madame Tallien var på god väg att utdriva väninnan ur hans hjärta. Den förtjusande Teresa kunde nog också taga upp kampen mot vem som helst. Hon bar i afton en klänning, eller snarare en chemise — ty ingen kunde väl på allvar tro, att hon hade mera än det enda plagget på sig — av gulgrönt indiskt silke, nedtill brett broderad med silver. Vart ögonblick gled den på det mest indiskreta sätt ned över skuldrorna — över vilka den blott var löst sammanhäftad med agraffer — och föll fritt, som en tunika, ned över bröstet. Under armvecken var den åter lätt hopdragen, och därunder på två ställen längs med sidorna sammanhållen med silverspännen. I håret — för ögonblicket ramsvart — som hon bar kort ”à la Titus”, lyste ett smalt dubbeldiadem av briljanter, infattade i silver. En ironiker i sällskapet förmodade, att det var hennes mening att i denna dräkt föreställa den kyska Diana. Hon höll vänskapligt den ena armen om Joséphines liv och lutade sig smekande emot henne; det kunde icke undgå någon, att hennes visserligen mogna, men ännu helt ungdomliga skönhet ägnade sig till att starkt fördunkla väninnans.
Hortense de Beauharnais satt ett stycke därifrån i ivrigt samtal med en herre, vilken det icke heller — om också av andra skäl — var särdeles klokt att mottaga i Tuilerierna. Det var den unge, hetsige rojalisten, Adrien de Montbreton, om vilken var man visste, att han, då han en gång i Palais d’Egalité — det var för resten icke längre sedan än i förfjor — för sin svarta krages skull blivit tilltalad av en jacobin med de oförskämda orden: ”Vem bär du sorg för, förbannade chouan?” hade svarat: ”för dig!” och med detsamma avfyrat sin pistol mot frågarens tinning. Som sollicitant hade han återknutit sin släkts avbrutna förbindelse med den forna vicomtesse de Beauharnais, och brukade ofta — liksom flera rojalister, vilka alla visste, att Madame Bonaparte i grunden hade sympatier för deras sak — göra förmiddagsvisiter i Tuilerierna, då man kunde vara rätt säker på att aldrig träffa Förste Konsuln. På senare tiden kom han oftare än förr — för den blonda Mademoiselle de Beauharnais’ skull, som han med var dag fann mer och mer intagande.
Största delen av sällskapet hade emellertid omringat sångaren Garat, som i en affekterad tenorställning stod mitt på golvet med handen instucken innanför västen, och bestormade honom med böner att sjunga en romans. — ”En enda liten romans,” tiggde nästan knäböjande en svärmisk blondin, klädd, eller rättare draperad, i sjögrönt som en nereid och vilt coifferad ”à la coup de vent”. ”Romansen,” argumenterade hon känslofullt med ögonen mot ljuskronan, ”är för mig, som ni sjunger den, Monsieur Garat, såsom en försoningssuck till offrens skuggor, som en naturens hymn till gravarnas frid.” Hon snubblade på orden och visste icke mer, vad hon sade. Garat bugade sig leende och började:
”Un jour de cet automne”...
Damerna började fnissa bakom solfjädrarna, herrarna logo öppet. Det var den berömda och vågade ”la Gasconne”. Den svärmiska damen, som väntat en sentimental romans, drog sig ur kretsen, blåröd av raseri över att man gjort narr av henne.
Men sällskapet applåderade frenetiskt. Han måste sjunga om igen. Denna gång var det pagens visa ur ”Figaros bröllop”, som åter kommit på modet.
I detta ögonblick öppnades dubbeldörrarna häftigt, och Förste Konsuln, åtföljd av sin adjutant, Duroc, trädde oväntat in.
Garat, vilken lika väl som den övriga världen kände till de husliga förhållandena i Tuilerierna, hade sinnesnärvaro nog att låtsa, som om han ej märkte de inträdande, och fortsatte att sjunga. De övriga gästerna började oroligt flytta sig på stolarna, damerna viskade bakom solfjädrarna och växlade betydelsefulla blickar. Joséphine hade blivit mycket blek — hon reste sig halvt upp och gjorde min av att gå sin man till mötes. Han tycktes emellertid ej taga någon som helst notis om henne. Utan att hälsa på någon särskilt, blott med en tvär, högmodig huvudböjning, gick han, med rynkade ögonbryn och utskjuten underläpp, långsamt fram i rummet och tog plats — beständigt med Duroc bakom sig — i en högryggad länstol, som stod i närheten av Joséphines soffa.
Garat fortsatte ogenerat sin sång — det såg nästan ut, som om han inte alls hade lagt märke till de nya åhörarna. Aldrig hade den skälmskt sentimentala visans sista strofer åhörts under en så ohygglig spänning. Ett par av gästerna, som voro placerade närmast dörren, smögo sig ut så obemärkt som möjligt.
Hortense de Beauharnais följde med ångest alla styvfaderns rörelser. Strax hon såg honom i dörren, blev det henne klart, att han blott var kommen hit för att med en eklatant scen göra slut på förhållandet till Monsieur Charles. Hon hade så ofta — ung som hon var — blivit brukad till medlare mellan modern och hennes man, att de inga hemligheter hade för henne, och hon gjorde sig inga illusioner om sin moders oskuld. Hon såg gästernas halvt ängsligt nyfikna, halvt ironiskt skadeglada blickar — de väntade med spänning på skandalen. Den måste förekommas. Hon steg upp, och i samma ögonblick Garat slutade, lade hon sin hand på styvfaderns skuldra.
Han vände sig om och mätte henne med en så isande kall, barskt förvånad blick, att hon strax modlös lät handen sjunka och vände sig bort. När han såg sådan ut, visste hon, att det tjänade till intet att försöka inverka på honom.
Han reste sig upp: — Jag beklagar — hans ton var så full av insolent ringaktning, att till och med de mest härdade i sällskapet rodnade — att jag tyvärr alltför sent stör nöjet för min hustrus gäster. Jag har emellertid ej kunnat komma förr, då man glömt underrätta mig och för resten ej heller tycks ha väntat mig. Som klockan är mycket — han såg på sitt ur, och bibehöll samma oförskämda, ironiska artighet — är det förmodligen ingen, som tar illa upp, att jag nu tar mig friheten att upplösa sällskapet. Jag har allvarliga saker att tala med Madame Bonaparte om. Duroc — han vände sig till sin följeslagare — vill du göra mig den tjänsten att följa gästerna till dörren. Du kan börja med Monsieur Hippolyte Charles. Jag har en gång själv gjort honom den äran, nu kan min adjutant övertaga den.
Utan ett ord troppade gästerna av. Förste Konsuln blev stående med handen på stolens ryggstöd och följde dem obarmhärtigt med ögonen. Av de hälsningar han i förbifarten fick, besvarade han de flesta — hövligt, men ytterligt högdraget, och med en anstrykning av ironi.
Joséphine hade gråtande kastat sig ned i soffan. Hon höll bägge händerna för ögonen och vaggade snyftande fram och tillbaka. Hortense vågade icke gå fram och trösta henne; hon stod skälvande vid dörren, när Duroc kom in igen.
— Gå in på ditt rum, Hortense, sade Bonaparte något mildare. Du hade gjort bäst i att hålla dig där hela aftonen. Tack, Duroc! Vänta mig däruppe, och kommer där någon kurir från Moreau, så låt mig få veta det strax.
Duroc och Hortense gick. Förste Konsuln blev ensam med Joséphine.
— Seså, min kära Joséphine, låt oss nu talas vid. Det är hög tid, om vi skola få det avgjort, innan jag reser.
— Å, Bonaparte, förlåt mig! Jag försäkrar dig — hon tog näsduken från ögonen och såg bönfallande upp på honom — där är intet, intet av det du inbillar dig...
— Jag inbillar mig aldrig något, avbröt han kärvt. Åjo, för resten — den gången jag gifte mig med dig, hade jag dock visst ett helt förråd inbillningar. Men nu! Å, du har mästerligt förstått att plocka dem ur mig! Han talade lågt, men med en stämma så laddad av vrede, att hon ryste. Nå — det ska vi nu icke tala om, jag älskar dig icke mer och är helst fri för din kärlek. Men inbillar du dig, att det går an att trotsa mina befallningar, så... Hur kan det falla dig in? Jag fordrar framför allt respekt för mitt namn, som nu är det första i Frankrike — ja, i Europa. Dessutom — när ett fruntimmer är fyrtio år och har en vuxen dotter, borde hon vänja sig av med den sortens narrstreck.
Joséphine blott snyftade, hon vågade icke mer se upp.
Han stod framför henne med händerna på ryggen och vaggade bredbent fram och tillbaka med kroppen.
— Nu har jag då med eklat kastat din knähund på dörren — liksom jag på sin tid gjorde med Fortuné, som du också fordrade, att jag skulle avstå min sängplats till. Hela Paris sladdrar om det i morgon, men det kan inte hjälpas! Du har själv sörjt för att ge denna historia en utbredning, som... Visar han sig på Tuileriernas grund, medan jag är borta, förskjuter jag skoningslöst både dig och dina barn. Det förvånar mig — hans röst var som is — att du ännu vågar reta mig, då du vet, att skilsmässan är i mina tankar dag och natt. Du, en kreolsk — han såg på henne och undertryckte ordet — är egentligen minst av alla ägnad att dela mitt öde. Jag behövde en kvinna, som min mor var, modig och stark, en jungfrulig dotter av ett ädelt hus... Hans röst var icke längre vred, han talade lugnt, kallt övervägande, liksom med sig själv.
— Det var dock jag, som först av alla hjälpte dig fram på din väg, snyftade hon. Överkommandot i Italien...
— Kan jag varken tacka dig eller din ”vän” Barras för, avbröt han brutalt. Du vet mycket väl, att jag aldrig har velat veta av protektion. Om jag icke missminner mig, var det efter den 13 Vendémiaire, som du behagade kasta dina ögon på mig.
— Å, Bonaparte! — hon slog förtvivlat ut med handen. — Du är, som människorna säga, ett odjur...
— Kom ihåg — nu stampade han i golvet av raseri — vad du lät mig lida i Italien! Kom ihåg, hur jag tiggde dig om en smula ömhet, om en smula skonsamhet för min ära. Du hånlog åt min naivitet, du ljög för mig, du flydde för min kärlek, som du nu flyr för min vrede. Nu är mitt tålamod slut! Hör vad jag säger: du har gjort mig några tjänster den 18 Brumaire — du vet, jag brukar betala mina skulder — nu ger jag dig till gengäld ett års respit. Uppför du dig ej rigoröst anständigt under denna tid, så... Du förstår väl, att jag icke är att skämta med. Jag lämnar nu Frankrike om ett par dagar, men Joseph och Lucien skola hålla ögonen på dig — du vet, de beundra dig inte särdeles förut.
Han gick ett slag omkring rummet. — Det är då en avskyvärd parfym den där Teresa brukar! Ja, jag har ju sagt några gånger, att hon också är en av dem, jag helst ser du låter bli att inbjuda i mitt hus.
Han gick bort och kysste henne på pannan. Hans ögon mötte hennes med ett föraktligt och tvetydigt leende — med ett slag i ansiktet kunde han ej ha kränkt henne så djupt som med denna kyss. Han sade kallt:
— Ja, godnatt, min vackra Joséphine. Det är onödigt, att vi träffas mera allena, innan jag reser. Jag har föga tid till scener. Gå nu och lugna Hortense.