V.

A cette époque il était fort jeune, son coeur battait vivement sous le regard d’une femme et dans ce moment il aima.

M:me La D:sse d’Abrantès
(de Napoléon).

Hela Ventôse och Germinal visade sig Förste Konsuln nästan icke en enda gång i sällskapslivet i Paris. Dag och natt arbetade han med Bourrienne och rådslog med Berthier och Carnot, som nu åter övertagit krigsministeriet. Han skrev själv brev på brev till Moreau vid Rhen och Masséna i Ligurien, han drog försorg om varje enskildhet rörande truppernas armering och förplägning, samtidigt med, att hans tankar oupphörligt kretsade om hans stora älsklingsplan: bildandet av den hemliga reservarméen, som var bestämd att under hans eget anförande gå över Alperna, för att, när Moreau och Masséna tillräckligt förberett segern, överrumpla och med ett slag krossa koalitionen. Och medan hela världen — i främsta rummet kabinetten i London och Wien — invaggade sig i den föreställningen, att denna med så mycken ostentation omtalade reservarmé verkligen bestod i de stackars invalider och pojkar, man för syns skull samlade i Dijon, skickade han och Berthier i hemlighet brigad på brigad välutrustade och härdade trupper i småflockar till Schweiz, där de i väntan på vidare aktion samlade sig omkring Genève och Lausanne.

Bonaparte var som i feber, för det den långsamme och försiktige Moreau icke vågade öppna fälttåget, medan Masséna och hans olyckliga soldater lågo och svulto i Genua. — Om jag blott kunde få honom att krypa, den sköldpaddan! sade han i raseri till Duroc. Jag hade lust att stoppa honom i en av hans egna kanoner och fyra den av mot österrikarna, så kom han då över Rhen en gång.

Äntligen, den 5 Floréal (25 april), lät Moreau sina trupper rycka ut. Så kommo, slag i slag, rapporterna om övergången av Rhen och segrarna vid Engen och Mösskirch. Man började åter draga andan i krigsministeriet. Om nu blott Masséna en månad till kunde hålla Melas stången!

Kurir på kurir kom från den nödställda liguriska arméen — med sönderrivna uniformer, fläckiga och överstänkta, höllo de på svettdrypande, skälvande hästar utanför Tuilerierna. Förste Konsuln mottog ögonblickligt personligen vart budskap från Italien, och hans folk hade befallning att väcka honom, om han aldrig så nyss fallit i sömn, så snart det kom nyheter från Masséna.

Han intog de flesta av sina måltider i sitt arbetskabinett och satt halva dagen lutad över Italiens karta, där han outtröttligt med fingret följde de röda och blå märken, som betecknade de båda arméernas ställning och rörelser. — Se här, Bourrienne, sade han ivrigt, den gamle Melas, han inbillar sig, att han över Turin kan draga sig tillbaka mot Alessandria — förstår du? Men jag går över Po, jag upphinner honom på vägen till Piacenza, på Scrivias slätter, och där slår jag honom — där! Och med sin nagel skar han häftigt ett djupt märke mellan San Giuliano och Marengo.

En dag — det var en av de första dagarna i Floréal — hade Förste Konsuln i sällskap med Berthier och den oskiljaktige Duroc inspekterat en del artillerirekvisita, som i anledning av den påtänkta övergången av Alperna blivit tillverkade på ett särskilt sätt efter Bonapartes egna teckningar och nu med första lägenhet skulle sändas till Schweiz. På återvägen kommo de till Jardin des Plantes, och då det var ett förtjusande vårväder med mild, klar luft och halvutsprungna, ljusgröna träd, kommo de överens om att lämna sina hästar vid ingången och gå ett slag genom trädgården. Förste Konsuln hade de sista dagarna knappt andats en munfull frisk luft.

De tre herrarna spatserade långsamt med sina kappor över axlarna genom de breda, vårfriska alléerna. Det hade regnat om natten, och en fuktig, stark doft steg upp ur jorden och utbredde sig från den nya grönskan. Så tidigt på morgonen funnos här nästan inga promenerande, men plötsligt — vid en vridning av gången — fingo de sikte på ett litet sällskap, en herre och två damer, som roade sig med att mata svanarna i en av de stora dammarna.

En av damerna — den äldre — satt på bänken ett stycke därifrån. Den unga flickan stod framme vid dammen och lutade sig djupt ned över vattnet — hennes smärta, eleganta figur avtecknade sig käckt och mjukt mot de ljusa träden på stranden. Den unge herrn höll skrattande fast hennes ena bakåtsträckta hand och försökte draga henne från vattnet.

Duroc såg dem först. Han stötte lätt till Förste Konsuln med armbågen. — Där, general — se där — är det icke den lilla Vendéeprinsessan från förleden?

— Jo, svarade Bonaparte lakoniskt. Han avbröt tvärt samtalet med Berthier och gick rakt fram till gruppen. De bägge andra följde honom långsammare.

— God morgon, Mademoiselle! Så tidigt ute?

Edmée de La Feuillade reste sig spänstigt och vände sig om. Hon hade ögonblickligen känt igen hans röst.

— Å, herr general, i Vendée stego vi tidigare upp. Hennes röst klang friskare än själva lärkans högt över dem.

Louis de Châteauneuf hade dragit sig ett par steg tillbaka. Edmée vände sig nu om.

— Tillåter ni, general, sade hon ogenerat, att jag här föreställer er min tant, Madame de Châteauneuf, och min kusin, Monsieur de Châteauneuf. Edmée kunde aldrig vänja sig vid att säga ”medborgare” och ”medborgarinna”, vilket ännu officiellt fordrades.

Louis de Châteauneuf hälsade djupt men stelt på regeringens chef, Bonaparte något kort, men hövligt. De hade för resten träffat varandra förr genom Monsieur de Talleyrand. Madame de Châteauneuf hade rest sig upp.

Louis presenterade Berthier och Duroc för sin mor, som hälsade dem med ett graciöst småleende. Hon var icke särdeles aristokratiskt difficil — Madame la cidevant comtesse de Châteauneuf — hennes enda dröm var, att sonen skulle göra karriär, om under det nya eller det gamla systemet var henne numera rätt likgiltigt. Hon respekterade det bestående.

De gingo allesammans i sällskap tillbaka genom parken. Berthier underhöll artigt Madame de Châteauneuf, Duroc och Louis, som förut träffat varandra några gånger, pratade rätt livligt om kriget i Tyskland och om gemensamma bekanta från sällskapslivet.

Förste Konsuln gick bakom med Edmée. Han gick så långsamt, att hon hade all möda att icke gå ifrån honom.

— Vad det är längesedan jag sett er, Mademoiselle de La Feuillade. Varför ser man aldrig er och er tant i Tuilerierna? Är ni för rojalistisk att umgås hos oss? Han smålog och såg på henne under de stora hattskyggena. Den grå kappan, som hängde löst över axlarna med tomma ärmar, höll han lätt ihop med bägge händer.

Edmée rodnade. Hon gick ett par ögonblick tyst utan att svara. Han betraktade ihärdigt från sidan hennes ungdomligt mjuka profil med de långa ögonhåren mot den röda kinden och det bronsbruna, krusiga håret, som föll ned under den vita suffletthatten. Hon var icke frusen som han, utan hade blott över skuldrorna en kort, grön sammetskrage, kantad med pälsverk, ”à la Lodoiska”.

— Nå, ni svarar inte? Hans röst var låg, smekande, retsam, som om han talade till ett barn.

Plötsligt höjde hon beslutsamt huvudet och såg rakt och fullt på honom. — Å — ni vet inte... Det är något jag så gärna vill säga, men jag vet blott icke, hur jag skall uttrycka det. — Hon stannade och sänkte åter blicken. — Jag förtjänar icke, att ni skaffade mig Belles-Rives och Mivry tillbaka — jag vet nog, att ni gjorde det för abbéens skull, tillade hon fint, men... jag förtjänar det icke. Strax jag kom hit, ville jag icke se er, jag ville icke be er om något, jag föraktade folk av gammal adel, vilka man sade trängdes omkring er som supplikanter — jag tyckte, att ni som en rövare hade tagit den gode kungens plats. Jag ville hellre vara fattig — fast Gud skall veta, att det är förfärligt! — än att ha er att tacka för något.

— Och så övertalade man er dock trots allt?...

— Man övertalade mig icke — hon höjde huvudet, och överläppen krusades stolt. Så kom det sakta, skyggt:

— Jag förstod, att jag hade tagit fel.

General Bonaparte gjorde en rörelse som för att gripa hennes hand, men hejdade sig.

— När — hur förstod ni det?

— Strax, första gången jag såg er, sade hon barnsligt öppenhjärtigt, med ögonen upp emot hans. När jag såg er den morgonen tillsammans med soldaterna och hörde er tala, så förstod jag, att ni var den mannen Frankrike behövde, att ni ensam kunde ge oss seger och fred.

Han gick tigande, långsamt bredvid henne. Hennes stämma hade vid de sista orden en sådan underklang av blyg, innerlig beundran, av omedveten värme; han tänkte ej på att svara henne, att säga, vad han i detta ögonblick kände, ty ord kunde ej uttrycka det. Detta var ungdomen, våren, friskheten, som äntligen mötte honom — honom, som höll på att förtära sig själv i omåttligt arbete, i äregiriga planer och himmelsstormande drömmar, i leda och bitterhet mot en otrogen, världsfördärvad hustru.

Nu voro de helt nära utgången. Han böjde sig hastigt fram emot henne:

— Om några dagar lämnar jag Frankrike och begynner det farligaste, jag hoppas det ärorikaste företaget i mitt liv. Vill ni tänka på mig?

Hennes hjärta klappade så häftigt, som skulle det spränga bröstet, men hennes stämma hade en drottnings säkra superba lugn:

— Det finns ingen kvinna i Frankrike, herr general, vars tankar icke dag och natt skola följa er och er tappra här.

Han svarade stolt och lidelsefullt:

— Men det finns blott en kvinna i Frankrike, som jag ber därom, och till på köpet ber jag henne blott tänka på mig.

Edmée gick raskare de få steg, som ännu skilde henne från de andra. Madame de Châteauneuf satt redan i vagnen och vinkade till henne. Louis stod vid vagnsdörren och hjälpte henne in med ceremoniös artighet.

De tre herrarna stodo och sågo efter ekipaget, så sade Duroc:

— Det är en ståtlig brud han får sig, Châteauneuf. Och nu blir hon ju rik också.

Förste Konsuln såg långsamt upp. — Såå — hon skall gifta sig med den där långa pojken?

— Inte under, att han ser så stursk ut, tillade Berthier skrattande.

På aftonen den 16 Floréal (den 6 maj), lämnade Förste Konsuln Paris, åtföljd av Duroc och Bourrienne. Han hade tagit ett likgiltigt och flyktigt avsked av Joséphine, som i sista ögonblicket grät och tiggde honom om förlåtelse. Han svarade henne icke ovänligt, men förstrött, och lämnade henne hastigt för att ge sina sista viktiga instruktioner till sina kolleger Cambacérès och Lebrun. Vägen gick över Dijon och Genève till Lausanne. De flesta trodde, att Förste Konsuln blott skulle stanna borta ett par dagar för att inspektera trupperna.

Så berättade Madame de Châteauneuf saken för Edmée. Det var vid middagsbordet och Louis var också tillstädes. Han hade bättre reda på, hur det i verkligheten hängde ihop, och sade, vad han visste.

Edmée anade icke, att han hade lämnat Paris. Hon kom till att darra så starkt, att hon måste sätta glaset, som hon höll på att föra till läpparna, ned igen. Louis såg skarpt på henne tvärsöver bordet. Mitt i sin förvirring märkte hon det och sökte fatta sig.

— O, Gud, ropade hon, när skall då detta olyckliga land få fred!

— Du tycks taga dig reservarméen särdeles när, min kära kusin. För ögonblicket går det ingen nöd på den. General Bonaparte, tillade han spotskt, låter nog Masséna och Moreau raka kastanjerna ur elden.

Edmée knep läpparna hårt samman. Hon satt med nedslagna ögon och skar sönder sitt kött med sådan kraft, att kniven gnisslade mot tallriken.

Madame de Châteauneuf lyfte bägge händerna och skakade förtvivlad på huvudet. Hon misstänkte sedan revolutionen alltid sina tjänare för att vara spioner och väntade var dag, att ”barnens” oförsiktighet skulle föra dem i fängelse. Med en skrämd och menande blick på lakejen, som just försvann genom dörren, skyndade hon sig att säga:

— Men, Louis, hur kan du säga så? Du vet ju, att det är han, som skaffat oss alla våra segrar.

— Alla? Nej, mamma. Han har gjort ett rätt lyckligt fälttåg på Paris’ gator, ett annat i Italien och äntligen ett rätt onödigt i Egypten. Kellermann och Pichegru — till och med Moreau, äro större fältherrar än han.

— För resten, fortsatte Madame de Châteauneuf omotiverat, tycker jag, att han är riktigt hygglig. Man märker strax, att han inte precis är en roturier.

— Det var Barras heller icke, mamma. Louis de Châteauneuf smålog utmanande och fixerade Edmée hela tiden han talade med modern.

Edmée sade icke ett ord. Hon var rasande på sin kusin, men då hon icke precis kunde finna någon anledning att visa det, var hon klok nog att tiga. En gång var hon nära att bryta ut — hon knöt handen på duken och såg hotande upp. Han smålog ironiskt — det var tydligen hans avsikt att reta henne.

— Det är för resten märkvärdigt, så mycket väsen folk gör av en liten artillerigeneral, som morskat upp sig till att göra en statskupp. Liksom här icke varit statskupp på statskupp i dessa tio år! Och efter var statskupp en kortlivad diktator! Den här slutar väl ungefär som Danton, Robespierre eller Barras har slutat.

Edmée sköt undan sin tallrik, och i det hon lade bägge armarna på bordet, fasta och vita som marmor, böjde hon sig fram och sade med sökt köld:

— Du tycks ha något särskilt emot Förste Konsuln, Louis. Han har dock visat sig särdeles både rättvis och välvillig mot vår familj.

— Min mors egendom kunde man efter lagen omöjligt undanhålla henne, eftersom hon bevisligen aldrig varit utanför landet — det hade han icke med att göra. Och vad Belles-Rives och Mivry angår, så... Ja, jag har nu aldrig tyckt om, att du tog emot denna — gåva.

— Det som tillhört min far är rättvisligen mitt, svarade Edmée stolt. Förste Konsuln hjälpte mig blott på det mest ridderliga sätt till min rätt. Tycker du, att det är märkvärdigt, att jag är honom tacksam? Jag avskyr att vara beroende.

Louis de Châteauneuf sprang så häftigt upp från sin stol, att den föll i golvet. Edmées kinder, vilka nyss varit så bleka, voro nu flammande röda.

— Du kan taga emot ett par stora gods av en främmande mans godtyckliga frikostighet, och du tillstår öppet, att ett par månaders ekonomiskt ”beroende” av din blivande man eller hans moder trycker dig. Vad menar du med att förnärma oss så djupt?

— Barn, barn då!... Den stackars Madame de Châteauneuf höjde bägge sina magra armar mot taket och vaggade förtvivlat fram och tillbaka med hela kroppen.

Edmée hade också rest sig upp. Hon kämpade hårt för att hålla tillbaka sina tårar.

— Å, Louis... Och plötsligt gav hon efter för denna starka, nervösa spänning, som hon den sista tiden levat i. Med en snyftning, så häftig, att den nästan liknade ett tjut, sjönk hon, med bägge händerna för ansiktet, ned på stolen.

Louis kastade sig på knä vid sidan av henne. Han hade under dessa månader lidelsefullt kommit att älska sin kusin, vilken han alltid tänkt sig som sin brud.

— Edmée, dyraste hjärta — han tog med våld hennes händer från ansiktet, som var vått av tårar. — Jag är en brutal usling — jag vet det — förlåt mig! Men du skulle blott veta, hur jag lider! Han viskade.

— Du? snyftade hon med uppriktig förvåning. Vad hade väl han att lida för?

— Jag älskar dig, mumlade han lågt och hastigt, med huvudet ned mot hennes knä. Han skämdes för denna lidelsefulla bekännelse för den kvinna, hans släkt valt till honom, för sin unga, jungfruliga barndomsbrud.

En varm rodnad steg långsamt upp på Edmées kinder och bredde sig ända ned på hennes hals. Ovillkorligt dolde hon ansiktet i händerna, och hennes hjärta klappade så våldsamt, att han, lutad mot hennes kropp, kunde höra dess slag. Det var första gången en man hade talat med henne om kärlek. Uppmuntrad av hennes förvirring, ville han ännu en gång draga händerna från hennes ögon. Hon höll dem envist kvar.

— Louis, mumlade hon svagt, jag ber dig — gå. — Och med ett vaknande, knappt beräknat koketteri, i det hon såg ut emellan fingrarna, och den mjuka, röda munnen förtrytsamt krökte sig: — Du har varit elak emot mig, du har gjort mig illa.

Ett ögonblick kom frestelsen över honom att taga henne i famn och kyssa denna ljuva mun, men han besegrade den — hon var hans brud! — och sprang upp, skrattande, lätt om hjärtat.

Hon reste sig också upp och gick mot dörren — ännu med den ena handen för ögonen.

— Säg åtminstone, att du förlåter mig, viskade han.

— Jag förlåter dig, mumlade hon brådskande och gick hastigt ut genom dörren, som han höll öppen för henne.