VI.
Un triple printemps — celui de l’année, celui de la vie, celui de la gloire!
Le comte de Ségur.
Edmée tyckte, att hon hade haft en riktigt trevlig eftermiddag. Först hade hon varit ute med sin faster och Madame de Contades och i anledning av våren gjort stora inköp hos Leroi och parfymören Fargeon; på hemvägen hade de velat taga en glace hos Frascati och där träffat ihop med Louis och bägge bröderna de Rastignac. Så hade de allesammans enats om att dinera ute, och när hon äntligen, trött och varm, i den vackra majaftonen trädde in i sin sängkammare i Rue du Bac, tänkte hon egentligen mera på Louis de Châteauneuf och Hippolyte de Rastignac än på något annat i världen. Hon smålog till och med ännu för sig själv över några tokerier, som de hade sagt henne.
Det var så sent, att det redan var mörkt, och bullret från staden hade så gott som avstannat. På gatan, på andra sidan trädgårdsmuren, hörde hon en enstaka nattvandrares steg och skymtade som en smal, rörlig ljusstrimma skenet från hans lykta. Genom de öppna fönstren, som vette ut åt trädgården, strömmade in en stark doft av tidiga rosor. Edmée gick fram till ett av dem och lutade sig ut med armarna på fönsterkarmen.
Så stod hon länge; och småningom, medan hennes ögon vande sig vid den blånande nattens mörker och buskarnas skuggor på trädgårdens gångar, vek hela aftonens muntra stämning, och hennes vanliga tankar kommo igen — en efter en — liksom när man lägger en främmande dräkt och, plagg efter plagg, åter drar sina vanliga kläder på. Hennes själ liksom vidgade ut sig i ensamheten och tystnaden omkring henne, och hon tyckte, att livet, naturens stora allmänliv, det, som människorna hela den ljusa dagen lång jagade ifrån sig med tusen konster och civilisationens bocksprång, kom henne så nära, så nära...
Plötsligt grep hon med bägge armarna om den gammaldags, bastanta fönsterposten, och med huvudet lutat intill de clematis, som klängde sig uppåt den, brast Mademoiselle de La Feuillade ut i häftig gråt.
Sådana stämningar och sådana anfall — hon kunde aldrig ens för sig själv ge någon riktigt bestämd grund — kommo ofta över henne på senare tiden. Det var som om den sjudande, spirande våren, Paris’ glada, väntansfulla vår, göt feber i hennes blod och i hennes själ en längtan, som ibland var så våldsam, att hon, då hon var ensam, kunde knyta händerna och skrika högt. Och emellanåt kunde hon sjunka ihop i en pinsam ängslan, i tvivel och sorg över sig själv; ingenstädes fanns tröst att hämta; för kyrkan, för den heliga jungfrun själv, blev hon främmande. Nu som förr gick hon naturligtvis i mässan, när hon fick tillfälle därtill, men — hon tyckte, att hon hade liksom ingenting att bedja om. Vad betydde väl kungens återkomst och kyrkans seger? Hon tänkte ju blott på den gudsförnekande Republikens arméer, och för deras framgång kunde hon väl icke bedja nu — hon, som så ofta förr bett om deras undergång. Dessutom: hon hade en hemlig, stolt känsla av att Republikens chef nog skulle veta att hjälpa sig själv — hon tyckte, att det liksom vore att förringa hans ära, att som en nåd tigga Gud om seger för hans vapen.
Dörren öppnades långsamt, försiktigt — Valentine kom in.
Edmée spratt till och vände sig om, ännu med ansiktet badande i tårar.
— Vad vill du? sade hon skarpt. Jag har ju icke kallat på dig.
— Å, Mademoiselle, bliv icke ond — flickan höjde ödmjukt och liksom avvärjande den krökta armen för pannan — men här har kommit ett bud till Mademoiselle, ett brev... Hon drog långsamt och omständligt en väl invirad tingest fram ur livstycket på sin klänning. — En hemlighetsfull man, jag tror han måste vara något vid polisen — hon viskade och såg sig ängsligt omkring i rummet — lämnade mig det i dag, då jag stod utanför porten. Och han lät mig svära en dyr ed på att icke säga ett ord därom eller lämna det till någon annan än Mademoiselle själv. Å, Gud, nu har det legat som en sten på mitt bröst hela eftermiddagen! Mademoiselle skall se, att vi bli satta i fängelse eller deporterade — de säga, att när man har varit i Vendée, så är man förlorad. O, Gud, vad ha vi då gjort? Hon snyftade förtvivlat.
— Seså — seså, Valentine. — Edmée tog brevet och vägde det litet i handen. — Du kan tro, det är nog en mystifikation av Monsieur Louis för att skrämma mig. Skynda dig nu blott att få ljus.
Valentine gick och kom strax tillbaka med ett vaxljus i en stor silverstake. Hon putsade omsorgsfullt veken med fingrarna, innan hon satte det framför sin fröken.
Edmée synade och vände nyfiket på brevet. Så fick hon plötsligt öga på sigillet — ty där var sigill. Hon rodnade så häftigt, att hon instinktlikt vände sig om och gick bort till fönstret.
— Gå din väg, Valentine, sade hon brådskande, med otydlig, svävande röst. Därpå hastigt — då pigan nästan var utanför dörren:
— Kom hit. Lås dörren. Du — hon gick fram till henne och tog henne hårt om handleden. — Ifall du säger ett ord till någon, ifall du blott låter någon ana, att jag har fått detta brev — jag skickar dig bort som en hund, och du skall aldrig se les Fougères mera.
— Jag skall tiga, Mademoiselle, snyftade hon. Jag skall. Vid Gud — jag lovar...
— Så gå. Gå!
Edmée stod och väntade, tills Valentine var utanför. Därpå gick hon långsamt fram till ljuset och såg på brevet ännu en gång. Med en rörelse av alldeles oreflekterad översvallande tacksamhet, nästan andakt, förde hon det till sina läppar och kysste utanskriften och sigillet.
Det var från honom — från Förste Konsuln själv. Blott ett par ord skrivna i all hast från Martigny den 28 Floréal — dagen innan han själv med arrière-gardet ämnade börja övergången av stora St. Bernard. Det var lidelsefullt, patetiskt, orimligt och oberättigat dristigt. Han anförde inga skäl, ingen ursäkt, för det han så våldsamt, så hänsynslöst trängde in i hennes liv och rättslöst pockade på hennes unga, jungfruliga kärlek. Det fanns ingen sentimental ömhet, intet förälskat smicker i detta brev; det var en man, som vid början av sitt livs djärvaste vågspel tillkastade den kvinna, han redan i sin tanke ägde och icke för något pris ville mista, ett ord till farväl, en hotelse och ett löfte. Det såg ut, som om han länge tvekat att skriva detta brev, men som om han i sista minuten, överväldigad av svartsjuk fruktan, av ögonblickets och farans exalterade stämning, kastat bort alla betänkligheter och låtit sin häftiga känsla tala. — När jag tänkte på er, då ni var borta — hette det på ett ställe i brevet — märkte jag, att min tanke, i samma ögonblick den föddes, redan var lidelse.
Med bävande hjärta och kinder så röda som rosorna på bordet, hade Edmée läst brevet till slut — en gång, två gånger. Hon hade all möda att tyda den hastiga, nästan oläsliga skriften, men hennes vilja, hennes ömhet, hennes ångest hjälpte henne — och dessutom: en älskare skriver alltid så, att hans älskade kan förstå honom!
Långsamt och omsorgsfullt vek hon äntligen brevet tillhopa och stoppade det innanför klänningslivets ringning. Ett par gånger gick hon med oregelbundna, dröjande steg upp och ned i det halvmörka, djupa rummet, vars ena hörn blott sparsamt upplystes av ljuset. Hon stannade vid fönstret — stod litet med huvudet böjt mot bröstet — och plötsligt, med en suck, sjönk hon ned på knä med händerna hopknäppta på fönsterbrädet.
Hon bad icke — icke om beskydd, icke om förlåtelse, hon tackade icke. Vad hade väl Madonnan eller St. Louis, hennes skyddspatron, att göra med den oändliga, ljuva och heta, på en gång rädda och övermodiga lycka hon kände? Hon vågade icke tänka, icke bedja, icke försöka att reda, vad som nu rörde sig i hennes själ. Hon var icke konventionell, icke väluppfostrad nog för att betänka, att hon hade all orsak att känna sig kränkt över hans oerhörda, oberättigade dristighet, hon kände blott hans oemotståndliga, skälvande, lidelsefulla åtrå. Den gjorde henne blyg, nästan skamsen — hon blundade, när hon smålog — men hon förnam, att i och med detsamma den iklädde sig ord, hade den förmått att kristallisera till kärlek hennes formlösa längtan, hennes unga livslust, hennes entusiastiska beundran, de sista dagarnas pinande ängslan. Vad hon för sig själv förnekat, icke vågat tillstå, skjutit till sidan som något fantastiskt och omöjligt, det hade han nu med ett ord överbevisat henne om. Det blev för henne plötsligt den naturligaste sak i världen, att hon älskade denne främmande man, som hon blott sett två, tre gånger i sitt liv — det kunde icke vara annorlunda, hela hennes liv hade blott varit en förberedelse till denna stund.
Tanklös, och dock liksom med ett stjärnetöcken i hjärnan av formlösa, nya, sig danande tankar, låg hon stilla, orörlig, med huvudet vilande på armarna — ända tills himlen fram på morgonsidan började skina rosig bakom Paris’ tak och mörka kyrkspiror. Så steg hans kärlek över hennes hittills meningslösa tillvaros skymning och töcken. Strålande ljus, varm och mäktig som majsolen, steg den upp över hennes ungdom, mognade henne till kvinna på några timmar.
De vita och förgyllda möblerna med deras pärlgrå, glänsande sidenöverdrag fingo småningom i soluppgången liksom ett nytt, rosigt skimmer, medan Edmée långsamt klädde av sig och i sin vita nattdräkt, med de bara armarna instuckna under hårets bronsvågor, äntligen somnade in, bevakad av de eldförgyllda rokokoänglarna, som med basuner vända mot alla fyra väderstrecken uppburo den mäktiga sänghimlen.