IX.
”Le diamant seul doit parer
Des attraits que blesse la laine.”
Mot sur les modes du Directoire.
L’Empereur désire en concevant; sa pensée devient une passion en naissant.
L’Abbé de Pradt.
Gammalmodiga karosser och lätta, moderna kabrioletter höllo i kö utanför Madame Permons lilla hôtel i Chaussée d’Antin. På trappan, för tillfället så prydd med levande växter, att den bildade en lövrik allé upp till vestibulen, som i stil därmed föreställde en berså — bägge upplysta av en massa kulörta lyktor i nationalfärgerna — var en jämn, oavbruten tillströmning av civila och militära kavaljerer samt unga ”merveilleuses”, som, innan de gingo upp, kastade schalar och palatiner till tjänarna och därpå, barhalsade, bararmade, i antika frisyrer och muslinsdraperier, skrattande och pratande skyndade upp i balsalen. Där kom Madame Permon dem till mötes — ståtlig i sin grekiska tunika och vita strutsfjäderstoque över de ännu ramsvarta lockarna. På var sin sida om henne hälsade general Junot och Madame Junot på gästerna.
Mademoiselle de La Feuillade kom något sent. Madame de Châteauneuf hade plötsligt blivit illamående, och i sista ögonblicket hade bud sänts till Madame de Caseaux, som bodde ej långt därifrån i hôtel de Périgord, Rue de l’Université, att hämta Edmée och taga henne under sina vingars skugga. Louis for dit allena i sin wiski — det ansågs icke passande i Faubourg St. Germain, att han åtföljde sin kusin.
När de kommo, var Madame Permons icke stora våning så gott som fullpackad, och dansen hade redan begynt. Inne i stora salongen sutto hedersgästerna: Madame Bonaparte, Madame Lætitia Bonaparte och hennes döttrar jämte flera damer av den gamla högaristokratien, som icke riktigt visste, vad min de skulle hålla gentemot ”la famille consulaire”, som den nu började kallas. Edmée hade aldrig förut sett Förste Konsulns familj. Med en rodnad så plågsamt djup, att den nästan var i ögonen fallande, blev hon av värdinnan föreställd för hans hustru och moder samt för hans svägerska, Madame Joseph — systrarna voro redan upptagna av dansen. Hon fann Madame Bonaparte förtjusande: graciös och älskvärd; och när hon, så fort som möjligt, drog sig tillbaka från hennes närhet, var det med en känsla av så plågsamt missmod, av så häftig och hopplös förtvivlan, att hon måste bita sig i läpparna och göra det yttersta våld på sig för att icke brista i gråt.
Madame Leclerc och Madame Bacciocchi voro uppe på golvet och dansade — Madame Murat — som var i hög grossess, hade ej kunnat komma med. Där var en ofantlig trängsel av herrar omkring Madame Leclerc, hon var givet balens drottning. Hennes toalett väckte sensation bland damerna och entusiasm hos herrarna. Hon hade håret kammat à la grecque, med två bandeletter av ett slags dyrbart, tunt pälsverk, översållat med tigerfläckar, prydda med vindruvsklasar i guld — det var en trogen kopia efter en antik kamé föreställande en backant. Klänningen var av sällsynt fint indiskt muslin, nedtill broderad med ett flera tum brett guldbroderi i form av en vinlövsranka. En tunika av renaste grekiska fason var draperad över bröstet — broderad i kanten med vinlöv och på skuldrorna sammanhäftad med två dyrbara kaméer. Bältet, som gick tätt under bröstet, var av gammalt guld med ett spänne, bildat av en oförliknelig graverad sten. Hennes vita, formfulländade armar och händer voro utan handskar, blott prydda med flera armband i guld och kaméer. Hennes ansikte liknade broderns — precis samma förföriska leende i ögonen och omkring läpparna — blott var hon som kvinna mycket vackrare än han som man.
Elisa Bacciocchis toalett väckte också uppseende, men blev mindre beundrad än systerns. Omkring huvudet bar hon virad en muslinsslöja, brocherad i guld och broderad med silke i alla färger, och ovanpå den en gyllene lagerkrans à la Petrarca. En lång tunika över en halvlång släpkjol, inga ärmar, och på skuldrorna en enorm, fladdrande, tunn schal, som liknade en slöja eller en mantel, fulländade dräkten.
— Det är en symbolisk toalett, förklarade Albert Permon, Laures broder, småleende för Edmée, då de togo plats i kontradansen helt nära Förste Konsulns systrar. Det är hennes dröm, att man genom den där kostymen skall kunna skymta hennes litterära intressen.
Så snart hon kunde, drog sig Edmée ur dansen. Hon kände sig nästan sjuk av spänningen att vänta på honom — hon visste, att han säkert hade lovat att komma — och utsikten att möta honom i denna omgivning, betog henne allt hennes mod. Tusen gånger ångrade hon sin svaghet att någonsin ha kommit hit, och hade det icke varit för Louis’ skull, vars ögon icke veko ifrån henne, hade hon för länge sedan under ett eller annat svepskäl försökt smyga sig bort från alltsammans.
Laure Junot gick omkring till sina väninnor och beklagade sig — hennes mor fordrade bestämt, att hon skulle följa aristokratiens traditioner och som brud dansa ”drottningens menuett”. I flera veckor hade själva Gardel inövat den med henne, hon visste, att hon dansade den som en älva, men — det var så ”genant”! Ett ögonblick hoppades hon att slippa: Monsieur de Trénis, som hade lovat att vara hennes kavaljer, stod icke till att finna; då uppsökte hennes mor Monsieur Lafitte, den ende, som kunde rivalisera med ”salongernas Vestris” och som nu var förtjust över tillfället att slå honom ur brädet. Nu fanns det ingen utväg för Laurette — hon måste till det! Gästerna drogo sig tillbaka längs väggarna och Albert de Permon gav musiken tecken att spela upp ”drottningens menuett”.
Edmée satt allena längst borta i fonden av salen — ett stycke ifrån de övriga. Med det bleka huvudet på sned, tillbakalutat mot den gamla, högryggade Louis XIII-stolen, som egentligen lika litet passade till det övriga möblemanget, som hon till det sorglösa sällskapet, med armarna slappt hängande ned i skötet och händerna lätt knutna om solfjädern, satt hon där ensam mitt i ljusglansen från lampetterna på väggen. Den snövita klänningen utan bård eller broderi, blott sammanhållen över skuldrorna av ett par stora juvelagraffer, föll i mjuka, djupa veck ända ned till fötterna, som knappt stucko fram under kjortelfållen.
Ingen sysselsatte sig för ögonblicket med henne. Louis de Châteauneuf, som annars vakade över henne med en broders och älskares öga, var nu hövligt upptagen av att höra på den vackra Madame de Contades’ avundsjuka beskärmelser över Madame Leclercs toalett. Laure de Caseaux, som annars också troget hållit sig vid hennes sida, hade nyss blivit engagerad av den tillrättakomne Monsieur de Trénis, som lät sitt dåliga humör över att ofrivilligt ha mankerat bruden taga avlopp i ironiska anmärkningar över Monsieur Lafittes dans. Mademoiselle de Caseaux var djupt intresserad av hans sakkännedom.
Mitt på golvet, allena med sin kavaljer, dansade den unga Madame Junot, graciös, charmant, som en liten fedrottning, sin obligatoriska menuett — en svag, konventionell hyllningsgärd åt Versaillerhovets skuggor! Hon höll ögonen nedslagna, och i det hon med ena handen lyfte klänningens släp, gav hon med en djup reverens två fingrar till sin kavaljer.
I detta ögonblick — klockan var väl bortemot elva — hörde den tysta Edmée tvärt igenom musiken och sorlet i salen, bullret av hästarna, som eskorterade Förste Konsulns vagn. Hon såg Junot göra tecken till sin svåger. Efter ett par minuter slogos döbattangerna upp på vid gavel, allas blickar vändes dit: Förste Konsuln kom in mellan general Junot och Albert de Permon.
Mademoiselle de La Feuillade blev sittande i stolen i samma ställning som förr, trots det hon såg, att de flesta av damerna reste sig. Det blev nästan svart för hennes ögon, och omedvetet tryckte hon handen mot hjärtat. Hon visste ju, att han skulle komma — hela aftonen hade hon icke tänkt på annat — men ändå, nu, när hon såg honom...
Han gick raskt genom rummet fram till Madame Permon, som kom honom till mötes.
— Kära signora Panoria — han tog bägge hennes händer och förde dem till sina läppar med denna överströmmande, litet sökta, italienska vänlighet, han ibland ville visa. — Ni ser, jag kom trots allt!
— Ingen kan vara så välkommen, general...
— Och nu har jag dock kommit för sent för att se Laurette dansa! Man har sagt mig, Madame, att er dotter dansar som Mademoiselle Chameroi. Min Gud, vad tiden går! Jag tycker det var som i går jag bar henne på mina armar.
— Det är länge sedan, general — Madame Permon smålog. — Ni har under mellantiden tecknat om Europas karta.
Bonaparte hörde henne icke, han såg sig ivrigt omkring i rummet. Där satt Joséphine på sin hedersplats vid kaminen, indolent, småleende under sina rosengirlander, draperad i en guldbroderad indisk silkesschal. Han nickade förstrött, och hans blick flög vidare — liksom sökande. Plötsligt klarnade hans ansikte upp — han smålog, detta ljusa, ömma leende, som blott han ägde, och sänkte ögonen.
Han avbröt litet tvärt samtalet med värdinnan och tog general Junots arm.
— Låt oss titta litet på marknaden! viskade han glättigt. Vita halsar, juveler och musliner...
Han drog honom med sig genom salen bortåt det hörn, där Mademoiselle de La Feuillade satt.
Ett ögonblick tänkte hon på att springa upp och blanda sig med det övriga sällskapet — det var så omöjligt, tyckte hon, att tala med honom här, bland alla dessa främmande människor, efter det samtal, de sist hade haft med varandra, efter det brev, hon hade skrivit i sommar och icke fått något svar på. Men hon blev sittande. Hennes knutna hand låg orörlig under hjärtat, och hennes blick — vidöppen, tjusad, som en fången fågels — hängde vid Bonapartes ansikte. Ingen gav akt på henne; man var redan så van vid, att Förste Konsuln fängslade allas blickar, när han visade sig.
Han styrde långsamt men bestämt kursen fram emot henne; allt emellanåt stannade han och sade ett ord till någon, som han kände. Nu var han helt framme vid hennes stol.
— Mademoiselle de La Feuillade — han böjde sig fram emot henne, och hon kände hans egendomliga, lysande blick helt in i själen. Ingen kunde se hans ansikte, utom hon och general Junot, som ännu var vid hans sida. — Mademoiselle — det gläder mig att träffa er igen.
Hans blick och ton gjorde för henne de banala, intetsägande orden till tusen de ömmaste försäkringar om längtan och om lycka. Hennes ångest svann spårlöst bort i samma ögonblick hon blott hörde hans röst; hon smålog, hennes blick vidgade sig och vilade i hans.
Junot studsade. Han såg ett ögonblick skarpt på dem bägge och drog ovillkorligt med en omärklig, men energisk rörelse Bonaparte tillbaka. Han kände sin gamle kamrat från deras första äventyrliga ungdom i Paris, från hans scener med Joséphine i Italien och nu sist från fälttåget i Egypten, från affären med Madame Fourès — han visste, hur litet självbehärskning han hade, när det gällde älskog.
— För satan, tänkte han plötsligt, om han nu, som den gången i Kairo, mitt ibland dem allesammans...
— General, sade han hastigt. Jag tycker, att jag ser Madame Bonaparte göra tecken...
Förste Konsuln kastade huvudet tillbaka med en egendomlig, nervös rörelse, som ingen utom han hade, och smålog ironiskt upp emot Junot: — Det är bra, min gosse! Gå du bort och hör vad hon vill. Mademoiselle de La Feuillade, som jag länge längtat att träffa, är nog så god att under tiden berätta mig, vad hon vet av nytt från Vendée. Man har låtit mig förstå, att hon har viktiga förbindelser där och kanske upplysningar att ge mig.
Junot gick med en bugning. Han skakade på huvudet för sig själv.
De omkringstående hade hört general Bonapartes sista, högt uttalade ord. Kretsen vidgade sig strax omkring honom och Edmée.
Han satte sig på en låg stol mitt för hennes och vände ryggen till salen. Han stack sin värja in mellan benen, satte armbågen mot knäet — utanpå uniformen hade han behållit sin grå överrock på — och stödde huvudet i handen. Han sade icke ett ord, bara såg på henne.
Plötsligt vaknade kvinnans sociala självbevarelsedrift hos Edmée — hon förstod, att de måste tala. Och med ett halvt barnsligt bedjande, halvt konventionellt tvunget världsdamsleende böjde hon sig fram emot honom, under det hon i sin förlägenhet mumlade ord, som varken han eller hon själv fann någon mening i. Men hon rörde åtminstone läpparna, hon talade.
Han satt bara och såg på henne — hur uttrycket växlade i detta ljuva, unga ansikte, hur blodet kom och gick under det vita skinnet — genomskinligt som späda rosenblad. Han hade småningom ryckt henne så nära, att han nästan fysiskt kunde förnimma, hur våldsamt hennes hjärta klappade under det tunna tyget.
— Edmée, mumlade han, och plötsligt kände hon hans varma, fasta hand på sin bara arm. I samma ögonblick hade hon instinktmässigt skjutit stolen tillbaka och häftigt rest sig upp.
Dansen slutade omkring dem. Från den andra ändan av salen mötte hon Louis de Châteauneufs blick.
— General — jag ber er, viskade hon hastigt. Gå, säg ingenting — icke här! Man ser på oss.
Han reste sig upp. — Ni har rätt. Detta går icke. Jag måste se er hemma — ensam.
— Omöjligt — jag kan inte. — Hon såg bedjande upp och sänkte så långsamt ögonen, rodnande för hans blick.
— Nå — Châteauneuf kan jag tro! Honom skaffa vi väl ur vägen. Lova blott — han talade så lågt och otydligt, att hon mera kände än hörde orden, att du lyder mig.
Hon gjorde en obestämd, avvärjande rörelse, och med uppbjudande av all sin kraft gick hon raskt ett par steg fram i rummet. Hon märkte, att någon talade till henne, och hon svarade automatiskt; hon kunde sedan omöjligt påminna sig vad det var för en människa och vad de hade sagt.
Senare på aftonen talade Förste Konsuln länge med Monsieur de Talleyrand. De övriga gästerna uppmärksammade han föga och for — efter sin vana — tidigt hem.