X.

”Qui ne sait que la seule victoire contre l’amour, c’est la fuite!”

Mot de Napoléon.

Edmée och Louis hade ej talat med varandra om aftonen efter balen. Hon hade undgått honom, i hans ögon hade hon redan sett, vad han tänkte och vad han fruktade. Nu vid middagstid dagen efter, då hon med sitt tapisseri satt inne i Madame de Châteauneufs kabinett och, så gott hon kunde, gjorde reda för balen, trädde Louis plötsligt in. Han kom direkt utifrån, det slog kyla från hans kläder. Hon vågade icke se upp, då han strax gick rakt fram till henne.

— Min mor, sade han med sin vanliga röst — blott Edmée kunde höra, hur tvungen den lät — vill du tillåta mig att ett par ögonblick tala allena med min kusin. Jag har en stor nyhet att meddela henne.

Madame de Châteauneuf reste sig upp och vinkade på gamla Marie, som alltid satt inne i rummet hos henne. Stödd mot pigans skuldra gick hon långsamt, haltande ut. Hon gjorde ingen invändning — också hennes modersöra hade upptäckt den egendomliga klangen i Louis’ röst, och när hon såg upp på honom, blev hon förfärad över den stela blekheten i hans ansikte.

Louis gick själv bort och låste dörren efter henne. Han gick ett par slag över golvet utan att tala — Edmée märkte, att han kämpade för att behärska sig. Slutligen stannade han, satte sig vid bordet mittemot henne och började trumma med fingrarna på skivan.

— Vet du av, att jag av utrikesministeriet blir skickad till London — för att hjälpa Otto med min kännedom om engelska förhållanden! — Han skrattade högt och hånfullt och slog den knutna handen hårt mot bordet. — Jag har order att lämna Paris ännu i dag — Bonaparte har bråttom!

Edmée böjde sig djupt ned över tapisseriet och letade automatiskt bland silkesdockorna på bordet. Hon hade en förnimmelse, som kunde hon kvävas.

Han reste sig halvt upp och grep våldsamt hennes händer tvärs över bordet. Med sin brännande blick tvang han hennes att lyfta sig.

— Vet du om det? — nästan väste han henne in i ansiktet. — Var det det du talade med honom om i går?

Hans otyglade raseri väckte Edmées vrede. Med en kraftig rörelse slet hon sina händer ur hans och reste sig upp från sin plats.

— Gå din väg, Louis! Du vet ju icke vad du säger.

— Å, nu genomskådar jag allt — alltsammans! — Han sjönk ned med händerna för ögonen, förtvivlad. — Han har trängt sig in till dig — vunnit dig, Gud vet genom vilka djävulskonster! Och nu — nu är det ingen, som står honom i vägen, utom jag. Var har jag då haft mina ögon, som intet har sett? Eller rättare: jag har icke velat se det — det förekom mig så orimligt. Men i går på balen!... Hade jag ej varit den världsman, som man nu en gång kuvat och uppfostrat mig till — jag hade slagit honom i ansiktet, där han satt och stirrade på dig med sina glupska ögon! — Hans röst slog över i ironi. — Man måste tillstå, att vad den karlen vill, det vill han — och nu vill han dig. Bort, bort med hennes beskyddare! General Bonaparte har redan en gång visat, att han vet, hur det skall gå till. Ah, hade jag blott gjort det — det, som jag i natt i vanvett tänkte på och med avsky förkastade! Jag skulle trängt mig in till dig — han gick helt nära intill henne och grep henne hårt om armen, medan han viskade orden in i hennes ansikte — jag skulle ha tagit dig med våld, tvungit dig att tillhöra mig. Och sedan — jag känner dig — hade du aldrig vågat att visa ditt ansikte för denne förbannade man. Du är min brud, vi skulle ha påskyndat bröllopet, rest ur landet — och när mitt barn föddes, skulle du älska mig. Varför gjorde jag det icke? — Han stötte henne våldsamt ifrån sig och vände sig bort med handen för ögonen. — Jag visste icke då, att man blott gav mig en natt att handla. Hade jag vetat, vad jag nu vet — jag skulle ej betänkt mig! Man uppfostrar oss till gentlemän — hans röst steg i styrka — till finkänslig respekt för andras heder, egendom och frihet — och så! Mitt för våra ögon kommer den dristige, den fräcke och samvetslöse och frånrövar oss makten över vårt eget land, kvinnorna, äran. Och med rätta hånskrattar man åt oss, Frankrikes gamla, stolta adel, som tål allt detta, icke rör en hand för att försvara oss!

Edmée stod stilla. Hon sänkte icke huvudet, men hon höll ögonen orörligt nedslagna.

— Men jag reser icke, hör du — icke utan dig. Vad bryr jag mig om karriär, om fädernesland, när jag skall köpa det med denna exempellösa skam! Skall jag, greve av Châteauneuf, som en hund krypa för denne korsikanare och frivilligt lämna honom min ära att trampa under fötterna! Försmädelsen är för stor, för uppenbar — ingen man i kristenheten kan tåla den. De må göra, vad de vilja emot mig — jag stannar, och jag skall veta att beskydda min bruds heder, ifall — hans stämma var full av spotskt hån — ifall hon ännu har någon!

Edmée rätade på sig. Hon stod stilla, med högrest huvud, hennes läppar krökte sig stolt, och de stora ögonen flammade i oåterhållen vrede.

— Bliv kvar, om du vill! Krossa din framtid, din mors förhoppningar, det rör mig icke. Men det skall du veta — hon gick ett steg emot honom, och i superbt övermod kastade hon huvudet tillbaka och lade de bara, starka armarna i kors under bröstet — att varken du eller någon annan kan hålla mig borta från honom. Stänger du in mig, kryper jag ut genom ett råtthål.

— Så långt har det alltså gått med dig! Så talar alltså Edmée de La Feuillade — en Bonapartes frilla!

Hon mötte stolt hans ögon utan att blinka. — Spar dina skymfande ord, Louis — jag är icke det du menar.

— Men du blir det — i dag, i natt, i morgon! ropade han utom sig.

Hennes läppar darrade svagt, men hon sänkte icke blicken, när hon svarade:

— Hans vilja är min.

Med ett tjut, som hos ett sårat djur, föll Louis de Châteauneuf, med huvudet i händerna, ned mot bordskivan. I raseri sprang han upp och sparkade till stolen, så att den föll i golvet.

— Jag befaller dig att följa mig, Mademoiselle min kusin. Kan du ännu räddas, så skall du räddas — med eller mot din vilja.

— Hör, vad jag nu säger, Louis. — Hon trädde fram till honom och lade kraftigt, med myndighet, sin hand på hans skuldra. — Du talar icke med ett barn. Mot min vilja för ingen mig bort. På ett eller annat sätt — och du har själv sagt, att jag är både listig och orädd — låter jag general Bonaparte veta, vad du har i sinnet mot mig. Du är klok, du är betänksam, Louis, och du vet, att du här sätter hela din framtid på spel. Du kan inse, att ställd mot min vilja och mot honom och hans makt, förmår du intet.

Han blev stående stilla, med sänkt huvud. Hon hade rätt — till och med nu, så upprörd han var, kunde han inse det. Den generation, Louis tillhörde, hade lärt att tänka — att resignera och att gräma sig. Han stod stilla — plötsligt kastade han sig på knä framför henne och grep henne om bägge armarna.

— Men om jag ber dig, Edmée — om jag tigger dig i vår släkts, i din fars, i min kärleks namn... Ty jag älskar dig — tusen gånger mer än han älskar jag dig. Jag känner dig, din natur är min, du är för mig den enda av alla kvinnor — min syster, min brud, min älskade. Förstör icke vår framtid för en nyck av tyrannen — följ mig, spara dig själv för skam och ånger.

Hon stod och såg ned på honom. Och på en gång fylldes hennes ögon med tårar — hon kom till att gråta så häftigt, att han förskräckt sprang upp och måste taga henne i sina armar, för att hon ej skulle falla.

— Edmée, du vill? Säg, att du vill, viskade han förtvivlat, ömt.

Hon kunde ej få fram ett ord för snyftningar, men hon skakade på huvudet, så hopplöst bestämt, att han strax suckande släppte henne.

— Tänk efter, Edmée, sade han tungt, lamt, i det han halvt vände sig ifrån henne, uttröttad till själ och kropp av den våldsamma spänning och alla de sinnesrörelser, han oavbrutet levat i alltsedan förra aftonen. Tänk efter ännu en gång — livet är så långt och trist.

Hon såg upp från stolen, där hon satt, och i det hon tog näsduken från de våta ögonen, svarade hon med sina skälvande barnaläppar:

— Döden kan man alltid finna.

Han suckade, trött av denna orkeslösa kamp mot en vilja, som han kände vara starkare än hans. Ett ögonblick stod han stilla — liksom tvekande — så vände han sig tvärt om och gick ut ur rummet.

Edmée fick rätt: när Louis riktigt hade tänkt sig för, och han hade både klokhet, äregirighet och skarpsinne, tog han sitt parti och reste på den av regeringen fastställda tiden. Genom att stanna riskerade han allt; hans ställning som återvänd emigrant var alltför osäker och farlig, den inbjöd till alla möjliga godtyckligheter från regeringens sida; gav han sig till att kämpa mot diktatorn, visste han, att marken skulle vika under hans fötter. Dessutom hade han icke hjärta att krossa sin mors förhoppningar — att med ett slag förstöra hela det arbete, hon med oändligt tålamod och under oändliga faror hade gjort för hans framtid alla dessa år. Och han kände, att det fanns intet hopp — Edmée ville icke räddas! När denna tanke trängde sig på honom, var han frestad att hata henne för de kval, hon beredde honom, att unna henne det öde, som han fruktade skulle drabba henne — i bitter svartsjuka, vrede och trots uppgav han henne.

Till sin moder sade han intet annat, än att han av regeringen i diplomatiska angelägenheter oförtövat var beordrad att resa till England, och skulle begiva sig åstad redan samma afton. Han kunde nu, efter det hans första våldsamma uppbrusning hade lagt sig, icke inför en annan få över sina läppar de beskyllningar, som han för ett par timmar sedan så lidelsefullt slungat mot henne själv. Han bad blott modern i allmänna och svävande ordalag att ”vaka över Edmée”, och medan han sade dessa ord, tog han för första gången med i beräkning de stora materiella svårigheter, som nödvändigt måste ställa sig i vägen för Förste Konsuln, och som Edmée i sin oerfarenhet ej skulle kunna hjälpa honom att undanröja. Men alla dessa tankar, allt detta grubbel, hans vanmäktiga raseri, hans bittra hat, hans tärande ångest och ömkliga hopp plågade och sönderslet honom till ingen nytta. Han måste i alla fall resa. Så vida han ej för andra gången ville förlora fädernesland och socialt fotfäste — och det ville han icke, han visste alltför väl, vad det ville säga — måste han resa, det fanns ej något alternativ.

Hela huset kom på benen i anledning av den plötsligt bestämda resan. Mor och son intogo betryckta och bedrövade avskedsmiddagen allena. Edmée skyllde på trötthet och huvudvärk efter balen — hon ville ej se honom mer.

Men då hon på aftonen hörde resvagnen köra fram för den stora trappan, då hon hörde bullret av steg, som från alla husets kanter skyndade mot vestibulen, då hon till slut hörde Louis’ egen klangfulla, befallande röst — då kunde hon ej stanna i sitt rum längre. I hast reste hon sig upp från bädden, där hon vaken vilat, och utan att tänka på sitt oordnade, förgråtna utseende, öppnade hon dörren och ilade utför trapporna.

Louis de Châteauneuf ryckte till, när han strax, överst på trappan, såg hennes vita klänning; med en omedvetet spejande blick på tjänstfolket vände han sig raskt om. Så gick han beslutsamt emot henne och mötte henne på trappavsatsen.

Ljuset från vestibulen föll blott svagt dit upp, och de voro så gott som allena. I tjänarnas åsyn kysste han halvt knäböjande den hand hon räckte honom.

— Louis, viskade hon med handen för ögonen, förlåt mig, glöm mig!

Han såg upp, och i det dunkla ljuset möttes deras ögon. Aldrig glömde Edmée hans stolta, sorgsna blick.

— Kan jag väl förlåta? Med skam tvingas jag att fly och lämna min ära i sticket. Jag föraktar mig själv — och dock, jag har intet val! Du har låtit mig uppleva ögonblick, som äro bittrare för en man än döden. Säg, att det är hopp, att du själv vill kämpa — och jag stannar ännu och trotsar allt. Denna fega, vanärande flykt från all kamp är värre än något annat.

Hon vände sig bort och drog sin hand ur hans. — Där är intet hopp, Louis, sade hon fast och stilla. Res med Gud.