XI.
— — ”J’allais épouser une Française; j’aurais choisi un des premiers noms de la monarchie, c’était même là ma première pensée, ma véritable inclination” — —
Napoléon
(à S:te Hélène).
”L’amour doit être un plaisir, non pas un tourment”.
Mot de Napoléon.
Dagen efter Louis’ avresa — det var den 22 Brumaire — kom den unga Madame Junot på visit. Hon blev helt förfärad, när hon såg, hur eländig och blek Edmée såg ut.
— Min Gud, Madame, sade hon till Madame de Châteauneuf, där kan man se, vad kärlek är! Monsieur Louis skulle allt vara förnöjd, om han såge henne.
Madame de Châteauneuf log tvunget, Edmée vände sig bort. Mer än allt annat plågade det henne att möta Louis’ moders forskande, bekymrade blick. Laurette fick plötsligt en god idé.
— Jag har en bön, Madame — hon böjde sig fram på sitt graciösa, vinnande sätt — låt Edmée få komma hem till mig ett par dagar och hjälpa mig att arrangera en smula. Allting ser så obarmhärtigt nytt ut därhemma, Edmée har så fin och säker smak. Jag skall nog uppmuntra henne, tillade hon saktare.
— Edmée får göra, som hon vill, sade fastern litet kyligt. Så mycket kunde hon förstå, att det var något allvarligt i vägen mellan Edmée och Louis, och att det var Edmées skull.
— Om faster tillåter — började Edmée. Hon såg tacksamt på Laurette. Bara att få komma därifrån var en lättnad.
Allt blev överenskommet, som de unga damerna önskade det. Valentine fick genast order att packa in det nödvändigaste, och när Madame Junot reste, förde hon Edmée med hem i sin vagn.
— Blott till i övermorgon, faster, sade hon nästan glättigt, när hon till avsked böjde sig ned och kysste Madame de Châteauneuf på bägge kinderna. I morgon skickar jag Valentine att höra, hur det är med dig, eller jag kommer kanske själv på en kort visit — tänk att komma hit på visit — hon skrattade en smula tvunget. Och — hon tvekade och talade med lägre röst — skulle du få något brev eller bud från Louis, så låt mig veta det.
— Jag kan inte förstå det, Marie, suckade den stackars Madame de Châteauneuf, då de båda unga damerna voro utanför dörren. Hon tänker dock på honom, och hon gråter för hans skull. Men det säger jag — hon nickade sorgset, men med en viss självkänsla — Edmée kunde ej träffa många, som till den grad liberalt respekterade hennes hemligheter, som jag gör.
Morgonen därpå — så tidigt, att man nätt och jämnt hunnit frukostera hos Junots — överraskades kommendanten över Paris av ett besök av Förste Konsuln.
Bonaparte var i utmärkt humör. Han talade med Junot om vinterfälttåget mot Österrike, vartill allt var förberett och i ordning nu. I början av Frimaire skulle, beräknade han, fientligheterna kunna öppnas. Med sin värja tecknade han på golvet strategiska utkast av de fem härarnas ställning, och vilka operationer, han tänkte sig, att Moreau skulle göra vid Isar.
— Vore det jag själv, sade han, ginge jag annorlunda till väga, men Moreau och Brune förstå sig icke på snabbhet. De äro säkra — men satans försiktiga! Det har jag också baserat kampanjen på.
Han teg litet, så sade han med ett leende, som Junot icke begrep. — Nej, i vinter har jag icke tid att vara med! — Han reste sig upp och tillade allvarligare:
— Man riskerar, att intrigerna från Prairial börja igen. För ögonblicket är det viktigare att hålla Tuilerierna än både Ulm och Mantua.
— Apropos Tuilerierna! Jag har ett ärende från Madame Bonaparte till din hustru. Är hon uppstigen, den lilla Madame Loulou? Förmodligen — han knep skrattande Junot i örat — när du är det.
— Min hustru är i sin salong — hon har besök av en väninna, Mademoiselle de La Feuillade. När Junot nämnde Edmées namn, kunde han ej låta bli att se rätt skarpt på Förste Konsuln.
Bonaparte förändrade icke en min. Han hade icke lust att ha några förtrogna i sina intimaste affärer, och trots det han visste, att Junot — som kände honom så väl — av hans uppförande på balen hade dragit vissa slutsatser, och att han, för övrigt, i allt fullständigt kunde lita på denne ungdomsvän, föll det honom dock icke in att inviga honom i denna sak. Han sade lugnt:
— Så mycket bättre! Mademoiselle de La Feuillade är en dam, som jag alltid har lust att träffa — hon är förtjusande! Jag tror också, att hon kan vara mig nyttig. Hon har stått i beröring med de flesta Vendéer och kan, utan att ens själv ana det, ge mig viktiga upplysningar. Fouché tror ju jämt — men det är väl hans onda samvete, som slår honom — att faran skall komma från den kanten.
Edmée hade behövt hela sin självbehärskning för att låtsa som ingenting, när hon hörde, att Förste Konsuln var inne hos general Junot. Laurette, som också var en smula feberaktig i anledning av detta den store mannens första, oförmodade besök i hennes hem, gav emellertid föga akt på henne. Hon väntade vart ögonblick, att han skulle komma in och hälsa på henne, men då tiden gick och han inte kom, blev hon misslynt.
— Jag tror, jag går min väg, eftersom han inte behagar uppmärksamma mig en smula. Kan du tänka dig något så oartigt? Han, som känt mig, sedan jag var så hög som så — hon visade med handen — och umgåtts dagligen därhemma!
Edmée trodde icke, att general Bonaparte kunde vara underrättad om, att hon var på besök hos Junots, och hon ville helst undgå att träffa honom tillsammans med dessa främmande människor. Hon svarade därför strax sin väninna:
— Ja, gå du bara, Laurette. Han har visst icke tid att göra visiter hos damer. Det är naturligtvis blott för att tala om arméen, som han har kommit till din man — emellanåt behöver han ju ändå en munfull frisk luft! Jag går in i ditt kabinett så länge, min vän — du tillåter nog? Jag är så förfärligt trött och befinner mig icke riktigt väl.
Edmée gick med ett småleende och en smekning till väninnan. Madame Junot blev sittande i salongen. Hon ville då åtminstone ”vänta ut honom”.
Hon behövde icke vänta länge; strax därpå kom han in tillsammans med Junot. I det han trädde in, såg han sig ivrigt, liksom sökande, om i rummet. Junot, som märkte hans rörelse, frågade, medan gästen hälsade på värdinnan:
— Var har du gjort av Mademoiselle de La Feuillade, min vän? General Bonaparte önskade tala med henne.
— Så skall jag strax kalla på henne. Hon bad nyss om lov att gå in i mitt kabinett och vila sig en smula. Hon är icke riktigt rask sedan balen, den söta Edmée. Hon gick mot kabinettsdörren, Bonaparte sprang upp.
— Nej, nej, Madame — stör henne då inte! Låt mig gå in — jag har blott ett par ord att säga henne. Ni tillåter väl?
Raskt, utan att höra på vidare invändningar, gick han in i kabinettet och drog — liksom av tanklöshet — dörren igen efter sig. Junot och hans hustru sågo på varandra.
— Du skall inte taga det så noga med Bonaparte, sade Junot lågt, litet förlägen. Nu har han lust att tala med Mademoiselle de La Feuillade — Herregud! Och i fält ha vi andra manér än dem ni lär i din mors salong. Du skall för resten icke säga något om detta, Laurette — tillade han litet efter — han skulle icke tycka om det.
— Gud vet, vad han ämnar säga henne! undrade Madame Junot litet ironiskt.
— Ja, Gud vet! svarade Junot oskyldigt, med ögonen mot taket.
Mitt i det klara, kyliga vintersolskenet, som i en bred, sned strimma strök in genom fönstrets små, blyinfattade rutor, med bakgrund av en gammal, starkt förgylld gobelintapet, satt Edmée på den spensliga, efter antiken imiterade löjbänken. Hon bar en enkel, gråbrun sidendräkt, öppen i halsen och nästan utan ärmar, vilken under bröstet sammanhölls av ett smalt gyllene bälte och därunder i mjuka veck föll tätt åt höfterna. På grund av huvudvärken hade hon, strax hon kom in i rummet, helt löst upp sitt rika, tunga hår, som nu oordnat böljande föll ned över skuldrorna och ryggen. Då hon hörde Bonapartes steg utanför dörren — hon kände dem — reste hon sig hastigt upp från sin vilande ställning; och med ena handen stödd mot bänkens säte, den andra upplyft för att föra undan håret — huvudet framåtböjt mot den litet uppskjutna skuldran — satt hon väntande, lyssnande. Han sköt varsamt, men bestämt upp dörren och trädde in.
Hon gjorde ingen rörelse. Hennes huvud sänkte sig kanske blott en smula djupare, och fingrarna klämde om soffans kant. Den bleka, fina profilen med det i solskenet bronsglänsande håret, tecknade sig skarpt belyst mot dess bakgrund av gammalt guld. Hon liknade ett helgonporträtt på ett kyrkfönster, när solen skiner.
Bonaparte gick långsamt fram emot henne. Mer än något annat älskade han hennes fria, furstliga skönhet, som tillfället nu på ett så ädelt sätt ställde i relief. Betagen böjde han sitt ena knä mot golvet och förde den hand, hon nyss låtit sjunka, till sina läppar.
— Edmée, sade han lågt, med lidelsefullt allvar, aldrig har jag så länge friat till någon kvinna. I månader har jag nu suckat för dig som en page för en drottning — det är en roll, som jag aldrig hade tilltrott mig själv, och som blott illa passar mig. Nu skall du höra mig.
Hon såg upp. Det var en varm, fuktig glans i hennes ögon, och de vackra läpparna skälvde som ett barns, färdigt till gråt. Med en förtjusande rörelse, blyg och öm, böjde hon sig ned över honom och lade långsamt, smekande, ett finger över hans läppar.
Deras ögon möttes — leende, vältaliga. Han reste sig hastigt upp och satte sig på löjbänken vid hennes sida.
— Edmée, viskade han hastigt och lågt, i det han grep bägge hennes händer. Detta är ju blott att spilla tid! Tiden är så kort — i morgon kan kriget begynna på nytt, jag kan bli tvungen att lämna Frankrike. Du vet, att jag älskar dig, och jag vet, att du älskar mig. Du är stolt nog att icke en gång försöka att neka. Jag vet också, att andra män kunna bjuda dig en bättre och ärofullare ställning, än jag för ögonblicket är i stånd till — bunden som jag nu är till händer och fötter. — Det flög en skugga över hans ansikte och han sänkte huvudet djupare över hennes händer. — Men hav blott tålamod, låt mig blott få det värsta arbetet från halsen, och låt min ställning få tid att bli en smula mindre farlig och utsatt än nu — det måste den, förstår du, innan jag utan fara törs sysselsätta mig med mina egna husliga förhållanden — och jag lovar dig, att ingen kvinna i världen skall bli så hedrad, så ärad som du. Vågar du? Du måste besluta dig nu — blint anförtro mig din framtid, jag svarar för den med min ära och med mitt liv. Tvekar du, törs du inte nu — ja, så måste vi gå var åt sitt håll för beständigt! Denna halvhet är min natur alltför vidrig. I flera månader har jag med ord och handling friat till dig, Edmée — nu eller aldrig måste du ge mig min lön.
Edmée såg upp — hennes ögon voro nästan svarta, gåtfulla i deras djupa, blida allvar.
— Och det är er mening, att om jag i detta ögonblick säger ”gå”, så skall ni gå och icke älska mig mera?
— Du skall icke säga ”gå”, och jag skall heller icke gå, om du än säger det tusen gånger, brast han ut. Edmée — vad tjänar detta till? Du vet, att om det hade varit mig möjligt, så hade jag för länge sedan uppgivit dig — den gången du icke skrev till mig efter Marengo, och den gången du flydde för mig, då jag kom till Paris. Men — jag kan icke undvara dig! Vad tjänar det till att tala till dig så, som jag nyss har talat? När en man så häftigt och bestämt åtrår en kvinna från första ögonblick han ser henne, som jag dig, så... Du måste älska mig, du kan icke annat, och jag måste vinna dig.
Hon reste sig upp och lade bägge händerna på hans skuldror — när hon stod så, var hon nästan lika lång som han, och hennes ögon blickade rakt in i hans. — Tag mig, viskade hon med låg, men tydlig stämma. Du skall veta: jag har ingen vilja, som icke är din, ingen önskan, som icke går till dig. Jag...
Han tryckte henne så häftigt intill sig, att ordet kvävdes på hennes läppar.
— En drottning är du, viskade han hänförd — så kallade jag dig i min själ första gången jag såg dig. Ingen kvinna är som du! Utan lättsinne och utan ånger, ger du i självmedveten stolthet bort din gudomliga gåva. — Han tog hennes huvud mellan sina händer och såg henne eldigt, själaglad in i ögonen. — Å, Edmée, vad jag nu skall älska dig! Du är min ungdom, som jag tyckte livet hade bedragit mig på, och nu har den kommit, just som jag önskade den — nu, då min hjärna är full av planer, mina händer fulla av arbete, nu, då jag ser min stjärna stiga, och banan äntligen börjar röjas en smula framför mig.
— Men som jag har intrigerat och spionerat för att träffa dig här i dag! Junot anar något. Nu går han nog som på nålar därute, och jag är viss på, att han finner på de värsta rövarehistorier för att tillfredsställa sin lilla nyfikna hustru — som för resten skall ha tack för sin idé att skaffa dig hit! Hädanefter måste vi vara två om att intrigera, så går det lättare! Å, varför kan jag icke nu taga dig på mina armar som du går och står, sätta dig på min häst och rida med dig in på Tuileriernas gård, och säga till fransmännen: Där är er skyddsgudinna, segerns madonna, er herres brud.
De hörde ett diskret buller vid dörren. Edmée drog sig hastigt ur hans armar och gick fram till fönstret. — Vad är det? ropade Förste Konsuln skarpt.
Junot kom in — det var högst motvilligt, på sin hustrus uttryckliga önskan. Han såg något brydd ut och tittade osäkert från sidan på Edmée, som vände ryggen till. Bonaparte såg strax, att han antog, att hon hade avvisat honom; nästan ögonblickligen tog han sina mått och steg för att låta honom bliva i denna tro.
— Mademoiselle de La Feuillade, sade han torrt, nekar hårdnackat till all kännedom om chouanernas gömställen, och vill icke på villkor — trots Fouché — höra talas om någon sammansvärjning. (Han visste nog, att Junot, som kände honom så väl och hade givit akt på dem båda på balen, icke ett ögonblick trodde, att de verkligen hade talat om chouaner, men han sade detta, för att ge Edmée litet tid att hämta sig och något att hålla sig till, när Madame Junot korsförhörde henne.) Det kan naturligtvis icke falla mig in att misstro en så stolt och förnäm fröken (”une si haute et puissante dame”), när hon själv säger det.
De sista orden sade han i ironisk, missnöjd ton. Edmée spratt till och vände sig om — hon mötte hans strålande, ömma, skalkaktiga blick, och förstod strax alltsammans.
Han hälsade flyktigt på Madame Junot, då han gick genom salongen. Han såg på henne, hur hon riktigt förtärdes av orolig nyfikenhet, och njöt pojkaktigt därav — glad och segerstolt, som han kände sig. — Er vackra väninna, Madame, sade han med väl spelat missnöje, är en högst karaktärsfast ung dam. Ni måste övertala henne att taga emot Madame Bonapartes och Hortenses inbjudning till frukosten i morgon. Jag är rädd, att hon är så ond på mig, att hon icke vill höra mig.
Junot var nu helt desorienterad. Han följde Förste Konsuln ut, medan Edmée med bortvänt huvud tyst gick genom rummet.