XII.
Il était amoureux alors dans toute l’étendue du mot, dans toute la force de sa plus grande acception.
Marmont
(de Napoléon).
Det var dagen därpå i Tuilerierna. Madame Bonaparte hade en av sina små berömda frukostar, där — efter Förste Konsulns uttryckliga önskan — aldrig någon herre fick tillträde. Sällskapet var, innan man gick till bords, samlat inne i den stora mottagningssalongen — denna stela, nymodigt möblerade salong, i jakaranda och gult siden, där alla den tidens unga damer med klappande hjärtan första gången hade nigit för Frankrikes nye suverän.
Madame Bonaparte själv tronade mitt i den ena gula långsoffan. Hon var i vit dräkt med guldbårder och — artistiskt draperad över vänstra skuldran — den oundvikliga purpurschalen. Hon såg redan icke mera bra ut vid dagsljus, i dag hade hon till på köpet påsar under de vackra ögonen, och hyn var grådaskig. Också bemödade hon sig att så mycket som möjligt vända ryggen till fönstren, då hon på sitt
vanliga indolenta, men alltid älskvärda och intagande sätt underhöll sina unga gäster. Allt emellanåt lyfte hon den lilla elfenbenssolfjädern och gned därmed tankfullt sin kind eller sina läppar. Hennes ögon fingo då ett förstrött och liksom missnöjt uttryck.
Mademoiselle de La Feuillade hade nyss kommit, tillsammans med Madame Junot, som redan var hemmastadd i Tuilerierna, och de bägge stodo nu i närheten av kaminen och talade med Eugène de Beauharnais. Han var ännu helt ung — knappt tjugu år — men manligt vacker, graciös, elegant, skälmsk, galant mot damer. I sitt sätt påminde han mera om det förra hovets grand-seigneurer än om de nuvarande ”incroyables”. Det påstods också, att han mycket liknade sin far, vicomten.
För ögonblicket såg han ut till att vara över öronen förtjust både i den unga, kvicka Madame Junot, vilken, trots sina sjutton år, behandlade honom som en grevinna Almaviva en Chérubin, och ännu mera i Mademoiselle de La Feuillade. Hennes ståtliga, förnäma prinsesseskönhet, i dag en smula skygg och kylig — nästan fientlig — imponerade synbart på honom. Hennes otadliga, litet styva elegans och något föråldrade grandes manières bröto sig verkningsfullt mot de övriga damernas mera moderna och fria väsen.
De togo sig för resten präktigt ut, de båda,
som de stodo där — Edmée de La Feuillade och Eugène de Beauharnais — han artigt böjd fram emot henne med ett skälmskt, strålande leende, hon smärt och hög, litet avvisande tillbakalutad mot den monumentala kaminen av grön egyptisk marmor, som så vackert framhävde hennes blonda hår och vita skuldror.
Förste Konsuln kom in och hälsade på sina gäster — välvilligt, bryskt jovialt, som det var hans vana, när han var i riktigt gott humör. Det dröjde en stund, innan han upptäckte gruppen vid kaminen — plötsligt skiftade han färg och reste sig upp. — Vad här är varmt, sade han otåligt, omotiverat.
Edmée talade muntert med Monsieur de Beauharnais — kanske litet forcerat, men icke i ögonen fallande; hon hade redan nu förvärvat betydlig världsvana, och nödvändigheten hade lärt henne självbehärskning. Denna stora, förtvivlade och vågsamma kärlek hade på kort tid mognat henne till en erfaren och rådsnar kvinna.
Bonaparte stod och såg på dem; han rynkade ögonbrynen och sköt underläppen ut. Edmée låtsade, som om hon icke märkte honom. Hennes leende profil, det litet tillbakakastade huvudet på den fina, långa halsen avtecknade sig beundransvärt mot den mörka marmorn. Rodnaden på hennes kind blev en smula djupare under hans blick, annars märktes intet.
— Förbannad ras, tänkte han halvt missnöjd, halvt beundrande. — Hon har redan en hovdams självbehärskning. Det ligger i blodet.
Han fick plötsligt en rasande lust att säga henne något hårt, obehagligt, och gick fram emot henne med ett ironiskt leende. I detta ögonblick vände hon en smula på huvudet och såg förstulet på honom från sidan. Det var i denna blick en sådan öm, övermodig skalkaktighet, en sådan sprittande, strålande glädje, att den fullständigt avväpnade honom.
— Madame Loulou — han talade till Madame Junot, men hans blick smekte hänryckt, leende Edmée — vad tror ni väl er man skulle säga, om han nu såge er stå där och förvrida huvudet på pojken? — Han knep Eugène i örat — kanske litet hårt och inte fullt så vänligt, som det såg ut.
— Förebrå inte mig, general! Monsieur Eugène, ni måste verkligen försvara mig. Som om icke jag blott stod här och agerade förkläde för er och Mademoiselle de La Feuillade.
— Det är alltså ni, Mademoiselle, som... Han vände sig om och såg på henne.
— Monsieur de Beauharnais gör sin kur! Hon böjde graciöst, mockant tackande, sitt huvud. — General — han förlorar sin tid!
— Min stackars Eugène! — Förste Konsuln skrattade. Han tog sans façon Edmées arm och lade under sin, Madame Junot gick efter
med Eugène. — Och ändå kan det icke nekas, att han är en vacker gosse.
— Ni är vackrare, general! — Det är omöjligt att återge den skälmska innerlighet, den öppna, smickrande beundran hon lade i sin stämma. Och med kärlekens ljuva, tanklösa dristighet tryckte hon ett ögonblick hans arm intill sitt runda, unga bröst. Han kunde känna hjärtat klappa under det lätta tyget.
— Edmée, mumlade han, hör du — du skall... — Hans stämma kvävdes i den bölja av våldsam lidelse, som steg i honom.
Hon var blott obetydligt mindre än han. Ett ögonblick lutade hon blixtsnabbt sitt huvud intill hans — hennes hår och kind rörde vid hans ansikte. Hon svarade intet.
Madame Bonaparte var mycket vänlig mot Edmée. Hon ville ha henne bredvid sig vid bordet och talade nästan oavbrutet med henne om Caulaincourts och Rastignacs och andra gemensamma bekanta från Faubourg St. Germain. En gång förde hon samtalet över på Louis de Châteauneuf, och lät med leende diskretion förstå, att hon visste, att han var bestämd till hennes brudgum. Edmée svarade på allt, småleende, säker, fullständigt oberörd. Hennes unga, berusande, väntansfulla lycka bar henne över alla annars möjligen pinsamma intryck och gjorde henne helt och hållet osårbar.
Förste Konsuln satt emellan de två unga, nygifta fruarna — Madame Junot och Madame Lannes. Han skämtade muntert med dem, ofta en smula närgånget, och fick dem ett par gånger till att rodna. Han var i ett briljant humör, och den hans fasta, lysande blick och ljusa, strålande leende för ögonblicket träffade, kände sig som genom ett trolleri strax försatt i samma lyckliga, övermodiga stämning.
Efter frukosten hade Madame Bonaparte ställt om ”mystifikationer” för att roa sina unga gäster, och ehuru Förste Konsuln, vad alla visste, i regeln avskydde detta moderna nöje, stannade han likväl kvar. Till slut kom där en bekant spåkvinna, för effektens skull förklädd till zigenerska. Hon spådde flera av damerna och utbad sig därpå vördnadsfullt att få se Förste Konsulns hand. Efter att först ha nekat, gav han på allas böner med sig.
— Men jag har hört sägas i Orienten, att när man låter spå sig, skall man söka komma till att stödja handen mot en kvinnas hjärta, så vänder ödet sig till det goda.
— Det har jag också hört, inföll Eugène de Beauharnais. Förmodligen skall det symboliskt antyda, att en kvinnas kärlek gör mannen så stark, att han stödd på den kan besegra sitt öde.
Medan Eugène talade, hade Förste Konsuln vänt sig om, och hans blick flög forskande över damernas lysande grupp.
— Mademoiselle de La Feuillade, sade han plötsligt, med en ton, som skulle vara skämtande. Ni, som ännu är fri och utan en svartsjuk äkta man — vill ni låna mig ert lilla hjärta?
Edmée rodnade djupt — hon vågade icke lyfta ögonen från golvet. Men stilla, behagfullt, med högburet huvud, trädde hon fram ur gruppen och ställde sig vid Förste Konsulns sida. Med bägge händer tog hon den hand, han räckte henne, och lade den mot sitt hjärta. Det slog stormmarsch; Bonaparte smålog under de sänkta ögonlocken och räckte zigenerskan sin andra hand.
— Nå, Madame, se så, om ni kan läsa mitt öde. Det har för resten ännu aldrig varit starkare än min vilja, tillade han övermodigt, med en blick på Edmée.
Joséphine hade blivit mycket blek. Hon smålog tvunget, med tätt sammanpressade läppar och fläktade sig med solfjädern. Hortense stödde sig mot moderns stol med ena armen om hennes hals. Men Eugène stod på andra sidan om Förste Konsuln och följde intresserad spådomen.
— Politiska förutsägelser undanber jag mig, avbröt Bonaparte hastigt sibyllan, då hon såg upp och skulle till att tala. Hon böjde sig ned igen.
— Jag ser en lång livslinje, lycka, ära, kärlek...
Han ryckte hastigt handen till sig. — Tack! Nu vet jag allt, vad jag vill veta. Det är bra, och det är nog.
Han vände sig till Mademoiselle de La Feuillade, som hade släppt hans hand.
— Tillåt mig att tacka er, Mademoiselle. Ert unga, oskyldiga hjärtas slag har utan tvivel dräpt det onda i mitt öde. Nu kan jag ju ha lov att se en strålande framtid i möte — inte sant?
Edmée smålog under hans menande blick och drog sig tillbaka med en lätt reverens. — Jag antar, herr general, parerade hon skickligt, att ni själv avgjorde, vilken framtid ni kunde ha rätt att se till mötes, redan för ett år sedan — den 18 Brumaire.
— Bravo, Mademoiselle de La Feuillade! ropade Eugène de Beauharnais och klappade skrattande i händerna. — Mannens kraft spår hans öde.
Förste Konsuln vände sig om och såg ett ögonblick skarpt på sin styvson. — Jag har aldrig sett dig så djupsinnig förr, lille Eugène. Det ser ut, som om Mademoiselle de La Feuillades esprit hade förmåga att smitta.
Förste Konsuln vände sig om på klacken och gick ut ur rummet.
En stund därefter, då damerna toga avsked och beredde sig att gå, kom Bonaparte igen för ett par ögonblick. Han skämtade muntert och
tryckte deras händer till farväl. Då Mademoiselle de La Feuillade kom i vagnen, märkte Madame Junot, hur blek och ansträngd hon såg ut. Hon skrattade:
— Å, min vän — du är icke van vid stora världen ännu! Hon rätade på sig med en sjuttonårig världsdams hela överlägsenhet. — Att en frukost så kan taga på dig!
Edmée svarade icke. Hon knöt krampaktigt handen om den smala pappersbit, hon bar instucken i sin handske. Med Förste Konsulns hastiga, nästan oläsliga handskrift stod där: ”Jag kommer i afton klockan elva. Var beredd! Intet kan hindra mig.”
Inne i sitt sovrum, längst borta på gaveln av det gamla huset i Rue de Bac, satt Edmée de La Feuillade. Det var ett stort, gammaldags gemak med präktiga takmålningar av Boucher föreställande Aurora på sin gyllene char, omfladdrad av amoriner. Aurora liknade starkt hertiginnan av Châteauroux. Möblerna — de voro för resten ej särdeles många tack vare revolutionens plundringar och ”agiotage” — voro i praktfull Louis XV-stil med mycken förgyllning och överdrag i pärlgrått, starkt glänsande siden. Väggarna, avdelade i fält, voro också pärlgrå, sparsamt behängda med små tavlor, mest sirliga herdestycken. Mellan
fönstren var en stor, oval spegel med bred, gyllene ram — starkt snirklad: ovantill pryddes den av ett par amoriner, som höllo en enorm, femuddig krona. Väggen mittemot upptogs av en bred himmelssäng, också starkt förgylld, draperad med ljusblått brokad.
Edmée bar en slags hemmadräkt av gulaktigt, mjukt siden. Den föll löst över bröstet som en tunika och sammanhölls blott över skuldrorna med stora kaméer. På fötterna hade hon ett par sandalaktiga brodequin’er. Över det vårdslöst uppsatta håret hade hon kastat en gammal praktfull point d’Angleterre, som hon fäst under hakan — à la Pompadour — så att den helt skylde hennes nakna hals. Hon satt vid det stora, avlånga bordet mitt i rummet och stödde armarna mot den mörka skivan av florentinsk mosaik; ansiktet vilade i händerna. Klockan fattades några minuter i elva. Hon kände sig till mods nästan som en medeltidsförbryterska, väntande den hemliga rättens män. Hon visste, att han skulle komma; hon visste, att hans vilja motstod intet, varken lås eller riglar. Hon väntade honom, som Semele väntade Zeus — hon höll sig för ögonen för att icke bländas av gudens dödsbringande åsyn.
Vad som föregick i det övriga huset, visste hon icke och brydde sig icke heller därom. Då hon strax efter middagen kommit hem från
Junots, hade hon, efter att flyktigt ha hälsat på sin tant, strax gått in i sina rum och sedan icke lämnat dem. De hade för denna afton avtalat att gå i Feydeauteatern tillsammans med Caseaux’ för att se Madame de St. Aubin i ett nytt stycke, men då Madame de Châteauneuf skickade bud och bad henne göra sig i ordning, lät hon svara, att hon var trött sedan frukosten i Tuilerierna och icke orkade mera. Ett ögonblick hade hon i sin ångest tänkt på att följa med — men vad kunde det tjäna till? Blott väcka hans missnöje, och det var hon i sitt innersta hjärta tusen gånger mera rädd för än detta farliga, underbara obekanta, som hon visste skulle träda in i hennes liv på samma gång som han — ensam, stark — trädde in över hennes tröskel. Hon hörde sin fasters vagn rulla över gården. Sedan dess — det var länge sedan — hade hon suttit, som hon satt nu, orörlig, väntande.
Alla vaxljusen i den stora kronan över hennes huvud voro tända — de brände stilla i rummets varma, rena luft. Pendylen på kamingesimsen mellan de femarmade ljusstakarna slog elva — långsamt med späda, fint silverklingande slag. Det gick en lätt skälvning genom henne, men hon rörde sig icke.
Plötsligt gick dörren upp bakom henne — hon hörde den låsas igen, försiktigt, men brådskande. Därpå ett par hastiga, bestämda steg
över golvet, och hon kände sig bakifrån gripen om huvudet av ett par starka, kalla händer.
— Äntligen, viskade han.
Hon svarade intet, hon gjorde icke motstånd — han var hennes herre.