XIII.
L’Empereur disait que Duroc seul avait en son intimité et possédé son entière conflance.
Memorial de Ste Hélène.
Chez lui parler est le premier besoin...
L’abbé de Pradt
(sur Napoléon).
Edmée hade uppbjudit hela sitt skarpsinne för att finna utväg att obemärkt kunna träffa sin älskare. Bonaparte hade bett henne därom, befallt henne att vara försiktig. Han var alltid rädd för, till och med när det blott gällde en övergående kapris och under det Direktoriets lössluppenhet var i sitt högsta flor, att någon skulle få minsta aning om hans intima affärer; nu då det var fråga om den unga, högborna flicka, han älskade så uppriktigt och häftigt, och som han på fullt allvar ville binda vid sin framtid, var han dubbelt noga. Att oftare träffas i Rue du Bac kunde det ej vara tal om — det var ett himlens under, att det kunnat gå så lyckligt en gång. Nej, Edmée måste komma till honom, till Tuilerierna.
Genom en tillfällighet hade Edmée upptäckt, att i rummet näst intill hennes sängkammare,
som Valentine bebodde, fanns — med ingång från ett gammalt väggfast skåp — en liten hemlig trappa, vilken därifrån gick direkt ner i parken och mynnade ut i ett tätt buskage invid gaveln. Den var av trä och förfärligt brant. Förmodligen hade den en gång blivit tillbyggd för att tjäna i ungefär samma ändamål, vartill hon ville begagna den. Efter revolutionen hade dess tillvaro fallit i glömska; säkert var åtminstone, att Madame de Châteauneuf, som dessutom efter sitt fall sällan eller aldrig mera kom en trappa upp, icke kände till den. Utom en gammal hushållerska, som varit Louis’ amma, och som terrorismen nästan skrämt från vettet, voro Edmée och Valentine de enda, som nu bebodde våningen ovanpå, vilken alltså till största delen stod öde. Madame de Châteauneuf fordrade — isynnerhet nu — många tjänare omkring sig, och egoistisk som hon var, fann hon, att det störde henne minst, att Edmée bodde däruppe.
Genom denna trappa, som naturligtvis var ytterst förfallen och full av smuts och spindelväv, kunde alltså Mademoiselle de La Feuillade fullständigt obemärkt komma ned i trädgården, och under dessa mörka nätter kunde icke heller någon från huset se henne, när hon längs med plankverket smög sig fram till gatan, där Förste Konsulns betrodde kammartjänare, Constant, var natt mellan elva och tolv stod posterad i
ett slags gammalt, förfallet lusthus strax innanför trädgårdsluckan, vartill han vetat att förskaffa sig en nyckel. Han och Valentine voro de enda, som det varit nödvändigt att inviga i förhållandet. I Tuilerierna visste nog Förste Konsulns närmaste omgivning, att han nästan var natt, från början av Frimaire, mottog besök av en dam, så väl maskerad och tätt beslöjad, att det icke var möjligt att försöka ens en gissning på, vem det kunde vara. Man antog på måfå, att det var operasångerskan Madame Branchue; general Bonaparte hade ofta haft dylika lösa förbindelser och alltid dolt dem väl. Icke ens Duroc, som dock på visst sätt måste vara med i hemligheten, eftersom Edmée alltid fördes in genom den ingång, vilken från terrassen förde in i hans våning i rez-de-chausséen, omedelbart under Förste Konsulns, visste, vem damen var. Ännu mindre var det någon annan, till och med i deras allra närmaste umgänge, som i sina vildaste drömmar kunde ana, att den stolta och tillbakadragna Edmée de La Feuillade, dotter av en genomrojalistisk och högförnäm släkt, och som sedan sin första barndom varit bestämd till Louis de Châteauneufs brud, var Bonapartes älskarinna. Hon umgicks i Tuilerierna — det var sant; hon var där både på de stora middagarna var quintidi och på mindre, förtroliga frukostar och soaréer, men det var redan fallet med så många rojalister;
och hela världen visste dessutom, att familjen de Châteauneuf så gott som förklarat sig för det nya systemet och genom Talleyrand stod regeringen nära. Om hon också blev inbjuden på Förste Konsulns särskilda befallning — och det påstod man — så föreföll icke heller det någon så underligt: han började redan då märkbart favorisera Faubourg St. Germain på revolutionsfamiljernas bekostnad, och det var blott naturligt, att han ville utmärka den frånvarande diplomatens brud, då dennes mor, som bekant, ej i vinter deltog i sällskapslivet. Han dolde icke sin beundran för henne, men dels delades den av så många, dels visste man, att han hade en italienares heta och oförställda glädje över skönheten, var han fann den — och Edmée de La Feuillade begynte vid denna tid mera än någonsin förr göra sig bemärkt för sin stora och sällsynta skönhet.
Det förekom således aldrig någon särdeles påfallande, att han, när hon i sin ljusgröna dräkt — som Madame Récamier hade lancerat den vita färgen, hade Edmée hårdnackat adopterat den gröna — med sin egendomligt fria, kungliga hållning, långsamt trädde in i Madame Bonapartes salong, att han då vanligen avbröt sitt samtal för att med blicken följa alla hennes rörelser.
— Marie-Antoinette, sade han en gång entusiastiskt till Talleyrand, som han för ögonblicket
talade med, såg ej mera drottninglik ut, när hon i Versailles, i spetsen för sitt hov, trädde in i Spegelsalen för att mottaga kejsaren, sin broder.
Talleyrand mönstrade henne, där hon hälsande skred fram under ljuskronorna. — Hon blir en ambassadris, som man kan låta underhandla med kungar, svarade han.
Förste Konsuln öppnade munnen liksom för att säga något. Så smålog han och vände sig tvärt om utan att svara.
Det var en snöig, kall natt mellan den 2 och 3 Nivôse (år IX). Edmée hade, ledsagad av Constant, lyckligt smugit sig in genom gallerporten vid Pont National, och från terrassen in i Durocs våning, varifrån en vindeltrappa förde direkt upp i kammartjänarens rum vid sidan av Bonapartes sängkammare. Förste Konsuln bebodde den del av slottet, som, byggt av Catharina av Medici och Henri IV, låg emellan Pavillon de l’Horloge och Florapaviljongen; under konungadömet kallades den ”Hans Majestäts vintervåning” och bestod — utom av kammartjänarens redan nämnda rum — av en sängkammare (den samma kungarna av huset Bourbon begagnat) och ett bibliotek, varifrån förde en dörr till ”Kungens stora kabinett”. Sålunda stodo hans privatrum i direkt
förbindelse med den egentliga statvåningen, vilken, från den mäktiga ”Salle des Cent-Suisses” i ur-paviljongen, genom flera salonger sträckte sig ända till och med Dianagalleriet, som gränsade upp till Florapaviljongen, och vilka alla — i motsats till den enskilda våningen — hade fönster åt gården.
I Constants kammare kastade hon sin våta kappa och slöja och gick därefter hastigt — utan tvekan — allena in i Förste Konsulns sängkammare. Här behövde hon aldrig frukta att bli överraskad, ty efter klockan elva om aftonen tordes aldrig någon utan särskild kallelse sätta sin fot där. Den stod efter denna tid till Mademoiselle de La Feuillades disposition; det kunde nämligen hända, att hon timvis, då han var upptagen av arbete, kunde få vänta på honom.
Ljusen voro tända som vanligt, och eld brann i kaminen. Bonaparte steg ofta upp mitt i natten, och han fordrade, att rummet alltid skulle vara varmt. Edmée gick fram och rörde bland vedträden, under det hon på samma gång lyssnade efter, om han kunde vara i biblioteket, vilket han använde till arbetsrum. Då hon emellertid icke kunde förnimma något ljud, vågade hon försiktigt glänta på dörren. Där var ingen — men inifrån ”Kungens stora kabinett”, där hon visste, att man brukade hålla ministerråd, hördes däremot röster i ivrigt samtal. Hon stod stilla ett ögonblick — suckade,
och gick fram till en spegel för att rätta på sin klädsel. Hon hade ätit middag i hôtel de Périgord och hade, när hon kom hem därifrån och skilts från sin tant, blott gått rakt igenom sina rum och nedför den hemliga trappan, utan att ge sig tid att förändra det minsta vid sin dräkt, utan att ens taga ytterkängor på. Också bar hon nu en toalett, som minst av allt ägnade sig för promenader en vinterafton — en robe av Valenciennesspetsar ovanpå en ljusgrön underklänning, och över pannan ett diadem av smaragder och pärlor.
Hon drog klänningen upp framtill och såg ned på sina skor, de voro genomvåta och fläckiga. Ännu hördes stämmorna lika ivriga därinne — det kunde vara länge! Hon började gå fram och tillbaka på golvet — stampade en smula för att hålla värme i sina stackars våta, förfrusna fötter. Till slut kunde hon ej uthärda längre, klockan var ej mer än tre kvart på tolv, hon kröp ihop i den stora stolen vid kaminen, tog skor och strumpor av och drog fötterna upp under sina kjolar. Medan hon satt så, smög dagens trötthet sig över henne, och lullad av det otydliga bullret av rösterna, som stego och sjönko därinne, föll hon efter ett par minuter i sömn.
Hon sov redan så hårt, att hon icke märkte det, då dörren en liten stund därefter öppnades,
och Förste Konsuln åtföljd av Duroc, hastigt kom in.
I samma ögonblick Bonaparte trädde över tröskeln, såg han henne. Han vände sig hastigt om, som för att slå dörren igen för Duroc. Men det var för sent — han hade redan både sett och känt igen henne.
Som ett trött barn, med handen under kinden, satt hon uppkrupen i stolen — den ena bara foten hängde nedanför kjortelfållen. I sin lätta, fina dräkt med det uddiga, kronliknande diademet om pannan, närmast belyst av det röda eldskenet, liknade hon en sagornas prinsessa, som gått vilse i vinternatten och förirrat sig hit.
De båda männen stodo ett ögonblick stilla framför henne. Så vände Bonaparte litet på huvudet och såg från sidan på sin adjutant; hans ansikte hade ett uttryck av på en gång tillfredsställd, triumferande stolthet och brydd, förlägen skygghet. Duroc förstod ögonblickligen alltsammans — han böjde sig ned och tog sakta upp en av de små genomvåta silkesskorna.
— Den stackars lilla prinsessan, sade han nästan ömt, med en ton, vari icke spårades en skymt av ringaktning eller löje. Hon har slitit bra ont för att komma till sin vän!
Förste Konsulns ögon blevo plötsligt fulla av tårar, han omfamnade Duroc.
— Gå min vän, min bäste vän... Låt
mig väcka henne, hon får ej veta, att du har sett henne. Det kunde skrämma min lilla stolta väninna.
Duroc tryckte hans hand och höjde blicken uppåt. Han gick tyst ut.
Förste Konsuln sov sedan den 18 Brumaire sällan längre än ett par, tre, timmar om natten. Ljusen brände alltid i hans kabinett liksom elden i kaminen, och på ett litet bord blev om aftonen insatt en flaska vin, frukt och en kall pastej.
Klockan var nu nära fyra på morgonen; en smula blek i skenet av de snart nerbrända ljusen, reste sig Mademoiselle de La Feuillade från bordet, där hon ett ögonblick tagit plats. Förste Konsuln räckte henne glaset med Champagne.
— Drick, min drottning! Du är ju så blek som kungens liljor, se nu om kungens vin kan krya upp dig. Jag dricker det till ära för dig och Frankrike! Han gjorde en liten grimas, i det han tömde sitt glas. Det smakar gott, men...
— Du föredrar dock din Chambertin med vatten, skrattade Edmée. Hon stod redan framför spegeln och försökte fästa slöjan.
— Ja, jag har inte ancien régimes traditioner i den vägen. Men du! Drick ut... Se,
hur dina ögon stråla, hur du småler och rodnar redan i den mörka, trista morgonen till en arbetsdag, som begynner. Förlåt, Madame, för dig är det ju en fest- och älskogsdag, som slutar! Å, du är århundradets äkta barn, Edmée, som ditt gyllne älsklingsvin är århundradets eget vin: Regentens, Louis XV:s och Marie-Antoinettes! Med dig har hela det gamla Frankrike kommit till mig, i dig förstår jag och älskar det.
Hon gick bakom hans stol, där han självsvåldigt satt tillbakalutad med armen hängande över stolsryggen, och lade lätt sin hand på hans skuldra.
— Du talar om mörka, trista morgnar, om en arbetsdag, som begynner. — Hon log skälmskt, glad under hans ömma, dröjande blick. — Och Förste Konsuln börjar den med Champagne och komplimanger! Liknar det honom?
— För mig äro alla dygnets timmar lika, som du nog vet. Jag har samma humör, när man väcker mig klockan två på morgonen, som när jag reser mig från en galamiddag klockan åtta.
— Alltså, när jag ser dig i afton på operan — du lovar ju att komma? så skall du vara i samma stämning som nu!
— När jag ser dig, är jag glad. Du är glädjen själv... Nej, det låter så djupsinnigt, så abstrakt, och du är allt annat än abstrakt.
Men se dig själv i spegeln, som du står där! Vet du av, att det är tusen stjärnors ljus i dina ögon under slöjan och all jordens värme i din knutna hand? Och under din vida kappa — hon öppnade den hastigt, på lek, som ett par stora vingar, och slog den lika hastigt om sig igen — har du skönhet, lyx, dårskap, lycka och härlig vila åt den, som älskar dig.
— Låt mig gå, min vän. Gryningen begynner, där kommer folk på bron... Och — det lät litet blygt, men oändligt ömt: du behöver visst ro.
— Ro! — Han smålog. — Tror du jag vill ha ro? Det hoppas jag till Gud, jag inte får på många år ännu! Nej, stanna Edmée... Det är något jag ville säga dig... — Han smålog, klämde hennes hand, såg ned och letade efter en förevändning att hålla henne kvar.
Hon visste, att när han var i det lynnet, tyckte han om att prata, och när han en gång började, höll han icke så snart upp. Av allt i världen var hon mest stolt över, att han så gärna talade med henne. Och han talade med henne om allt: sitt arbete, sina planer, sina högtflygande, fantastiska drömmar; han lade icke band på sig, han tänkte högt och visade, att han njöt av att se detta lilla, allvarliga ansikte, som i sitt växlande uttryck följde vart hans ord, dessa strålande, skiftande ögon, som hörde. Omedelbart kände han, att var fiber
i hennes själ sympatiserade med hans, att hon, under hans inflytande, såg med hans ögon och förstod med hans hjärna.
— Har du då intet nytt att säga mig?... Något om dina vänner, chouanerna, som Fouché så gärna underhåller mig med? Eller om ditt gamla ideal, ”vi med Guds nåde”?
— Har han skrivit igen? frågade hon hastigt.
— Nej, gudskelov! Jag svarade honom då tydligt nog i somras. Nu går Fouché bara och väntar på, att han skall svara mig!
Edmée hade åter satt sig ned — intresserad — och lät honom knäppa upp kappan. Den föll tillbaka över stolskarmen, och med sitt vita silkesfoder bildade den en skimrande bakgrund till hennes lätta dräkt. Slöjan slog hon själv från pannan — den hängde löst, som en spansk mantilla, över det något oordnade håret. Utan att längre tänka på tiden, som gick, slog hon sig ännu en gång till ro.
— Den klenmodiga Joséphine, återtog Förste Konsuln efter en stund, utan övergång, liksom driven av en tankeförbindelse. Hon lever i ångest, att jag skall stiga för högt, för att kanske en gång falla lika djupt. Hon tror — det gick ett obeskrivligt leende över Bonapartes ansikte, där han nu, i gott humör, gick fram och tillbaka på golvet och snurrade snusdosan mellan fingrarna — hon tror och önskar att
jag skall bekväma mig till att återkalla Bourbonerna! Det är icke längesedan hon nästan låg på knä för mig för att beveka mig. Kan du begripa — han stannade framför Edmée — hur i all världen man kan finna på att fordra något så onaturligt av mig — något så dumt? Det nya Frankrike, det, som jag redan nu, monumentalt och praktfullt, ser resa sig ur revolutionens blod och spillror — det är mitt verk! Och så begär man, att jag skall bygga och smycka mitt hus, för att andra skola driva mig därur och komma och bo där i mitt ställe. Man inbillar sig, att jag kan avspisas med en konnetabelvärja, ett hertigdöme — jag! ”Den mäktigaste undersåte!” En undersåte är aldrig nog mäktig. Nej, råder man över en krona — han förde ovillkorligt handen till sin tinning — sätter man den på sitt eget huvud, och ve den, som rör därvid!... — Han gick ett par slag fram och tillbaka med händerna på ryggen och sänkt huvud; hon såg det stolta, inåtvända leendet på hans läppar, och hennes hjärta bävade ånyo av fröjd över att vara hans intimaste förtrogna. — Min bana är rätt vacker, jag medger det, men den är långt ifrån fullbordad. Emellertid, nu har jag då kommit så långt som till Tuilerierna... Det gäller att stanna här!
Han såg upp och mötte Edmées ömma, stolta blick. Emot sin vana skrattade han högt:
— Nå, Mademoiselle de La Feuillade — kan du märka några rojalistiska förnimmelser, när du nu ligger i Louis XIV:s säng? Drömmer du någon gång om ditt legitima ideal med gikt och sammetsstövlar?
Edmée satt framåtlutad med bägge armarna på bordet. Hon smålog, skakade på huvudet och såg glad upp till honom.
— Tala mer... Hur kan det vara, min vän, att du värdigas tala med mig? Du, tillade hon blygt, som nästan aldrig bryr dig om att tala med damer — inte ens med Madame de Staël.
— Madame de Staël! — Han smålog.
— Ja... Å, du skulle blott riktigt veta, hur okunnig jag är! Du, som jag vet håller så strängt på kunskaper. — Hon såg frågande upp, litet ängsligt.
— Hos män. — Han böjde sig ned och kysste flyktigt hennes skuldra. — Hos kvinnor — Gud bevare oss väl!
Hon skakade otåligt på huvudet utan att låta sig övertyga: — Jag kan ingenting, rakt ingenting, min uppfostran blev avbruten, innan jag var tio år. Jag tror aldrig, att jag har läst någon annan bok i sammanhang än ”Télémaque”, och så en gammal dagbok från Frondekriget, som jag fann hemma på les Fougères, och som en av mina förfäder hade skrivit...
— Och det intresserade dig?
— Å — hon drog djupt efter andan och slöt till ögonen, med handen mot hjärtat. — Jag tyckte att mitt liv var värdelöst, för det jag inte fått leva under den tiden! Som jag har avundats den stora Mademoiselle utanför Orléans och Anna de Longueville, som hade prinsen av Condé till broder och en älskare som Monsieur de La Rochefoucauld! Nu avundas jag ingen mera.
— Inte ens Madame Bonaparte?
Edmée rodnade och slog i sin vrede så häftigt ut med handen, att hon stötte till glaset och vinet flöt över bordet. — Nej, sade hon stolt, lika litet som det ett ögonblick föll Madame de Longueville in att avundas Markisinnan de La Rochefoucauld. Hon hade kärlek, äventyr, faror och ära, därtill ett ädelt och furstligt namn, så länge hon levde. Och dö kan man, när man själv vill.
— Du är, som jag säger, en drottning, ropade han eldigt, hänförd av hennes flammande ögon och stolta min. Jag har en gång hört en historia om en de La Feuillade, som för sin förvägenhets skull en natt blev Anne d’Autriches älskare och dagen därpå mördades av kardinalens och kungens folk. Du har hans blod i ådrorna! Å — han talade nästan hårt — ett stort namn, det är dock en härlig sak, ett präktigt ryggstöd.
— Som om något namn vore större än ditt!
— Det blir kanske... kanske... Han stod och såg in i ljuset på bordet med klara, sammandragna ögon. Så vände han sig om och sade plötsligt muntert:
— Apropos namn! I kväll skall man se hela Faubourg St. Germain på operan — i kväll håller ingen sig borta! Själva Madame Royale, vore hon här, kunde nog icke motstå att exponera en toalett i en loge i afton.
— Du kommer ju säkert? — Hon hade rest sig upp, plötsligt ivrig att komma bort.
— Ja. Fastän Gud vet, hur jag skall få tid till det!
— Å, var gång jag ser dig offentligt, med adjutanter och eskort, när jag ser folket applådera och resa sig på tå och ropa: ”Leve Förste Konsuln”, så... Å, det är så berusande, jag kan inte säga dig, vad jag känner!
— Jag kan se dig. Du rodnar, du slår ned ögonen, du är rädd, att någon i din blick skall läsa din hemliga lycka...
— Jag! Å, du känner mig icke. Nej, jag reser mig tvärtom upp, där jag sitter, jag småler och nickar till alla, och jag viskar för mig själv: ”Leve Förste Konsuln!” Och som jag säger det, knäpper jag i all hemlighet mina händer hårt ihop, och jag ber så innerligt, att Gud skall taga alla dessa önskningar på allvar, att du skall leva...
Småleende, rörd, lyfte Bonaparte hennes huvud med sin ena hand och lade den andra över hennes strålande, plötsligt tårfyllda ögon.
— Farväl, Edmée. Gå nu. Om sexton timmar skall jag se dig igen. Sov ända till middag, kläd dig fin, roa dig, var glad, tala med många människor, tänk på mig.
Hon tog sakta bort hans hand, och leende såg hon honom in i hans leende ögon.
— God natt... God morgon... Å, jag vet icke mer, vad som är dag eller natt! Jag indelar icke mer min tid efter solen, jag indelar den efter, när jag ser dig...
— Om sexton timmar, blir det då dag igen?...
Hon gick mot dörren. Men med handen på låsvredet vände hon sig om, böjde sig lätt tillbaka, i det hon med ena handen lyfte slöjan från pannan, och såg dröjande på honom med sina ömma ögon.
— Napoléon! viskade hon tyst, nästan ohörbart. Det var så sällan hon vågade uttala hans dopnamn, som ingen — icke ens hans mor — numera kallade honom för, men vars egendomliga klang, hon i djupet av sitt hjärta tillbad.
I nästa ögonblick var hon utanför dörren. Småleende satte Bonaparte sig till skrivbordet och öppnade strax sin stora portfölj.