XIX.
”On regarde toutes choses au travers d’un voile doré qui les rend brillantes et légères. Peu à peu, ce voile s’épaissit en avançant jusqu’à ce qu’il devienne à peu près noir.”
Napoléon.
”Il est si facile de se faire avec ses propres réflexions un mal irréparable.”
M:me de Staël.
Några dagar efter nationalfesten den 1 Vendémiaire år X (man hade då redan för ett par veckor sedan återvänt från Malmaison) bad Madame Junot, som var i sin första grossess och tyckte om att ha sällskap hos sig, då hon ej mera dessa sista månader kom så mycket ut i stora världen, Mademoiselle de La Feuillade att stanna en hel dag hos dem i hôtel de Montesquiou och på aftonen gå med dem i deras loge på Theâtre de la République (Comédie Française) för att se Talma i hans berömda roll som Orestes i ”Andromaque”. Generalen hade icke haft tid att följa dem dit och hela första akten var så gott som gången, då han äntligen kom. Hans hustru gav strax akt på, att han
på ett i ögonen fallande vänligt och bekant sätt hälsade en ung dam, vars egendomliga, behagliga yttre Edmée och hon redan anmärkt, och som satt i logen omedelbart intill deras.
— Känner du henne? Vem är det? — Madame Junot ryckte lätt sin man i ärmen.
— Det är Pauline — ”Bellilote”! Du vet nog, vår lilla suverän i Orienten. — Och han skrattade.
Edmée hade hört både frågan och svaret, hon förstod strax, vem som menades. Hon kände, att hon rodnade, och för att dölja det, satte hon genast lornjetten för ögonen och vände sig åt andra hållet. Så pass hemmastadd var hon naturligtvis i de sista årens skandalkrönika, att hon ofta nog hört talas om Madame Pauline Fourès — Bonaparte själv hade till och med ett par gånger lösligt häntytt på henne och deras förhållande i Egypten: den enda liaison, han någonsin offentligt vidkänt sig. Men för resten hade hon icke tänkt vidare på henne; hon slöt till, att hon närmast måste ha varit en vacker, kokett, men mycket tarvlig liten fru, som genom sin franska glättighet och sin smula europeiska elegans gjort furore i Kairo och på det viset dragit general Bonaparte liksom flera andra unga officerare till sig. Nu såg hon plötsligt för sig en förtjusande, frisk blondin med ett godlynt, kokett leende och ett par, något banala, men stora och strålande
blå ögon, graciöst insvept i en präktig vit cachemirsschal.
Under återstående delen av föreställningen glömde hon både Orestes och ”Andromaque” för att ge akt på damen i sidologen. Varför är hon i Paris? frågade hon sig själv med en obehaglig, nervös förnimmelse, som hon aldrig förr känt det minsta till. Vet han av det? Ha de träffats?... Den ena frågan dök upp efter den andra.
Efter skådespelet skulle Junot fara till Tuilerierna, dit han blivit kallad av Förste Konsuln. Damerna lovade att vänta på honom med te — trots det korta avståndet mellan Rue de Verneuil och Rue du Bac hade Laure av Madame de Châteauneuf utbett sig, att Edmée skulle få stanna över natten.
Kammarjungfrun serverade dem förfriskningar och frukt inne i Madame Junots kabinett. Där voro inga gäster, som annars vanligen efter teatertid, och de båda väninnorna satte sig bekvämt till rätta i fåtöljerna på var sin sida om kaminen. De kommo väl överens och hade alltid, på damers ytligt förtroliga sätt, en hel del att prata om; Madame Junots satiriska, kvicka, och ändå för det mesta godlynta utfall, roade alltid den av naturen så glada Edmée.
Efter det att de en rundlig tid underhållit sig med betraktelser över Madame Hamelins toalett och Madame Leclercs tjänstgörande
kavaljer, över Talmas spel och Mademoiselle Mars’ kostym, över kardinal Consalvi och utsikterna till konkordatet, gick värdinnan äntligen löst på aftonens händelse: ”Pauline”.
Madame Junot hade naturligtvis, liksom de flesta av deras krets, hela våren — de få gånger, man i sällskapslivet haft tillfälle att se Förste Konsuln tillsammans med damer — och isynnerhet nu på Malmaison i sommar, givit akt på, att han öppet föredrog Mademoiselle de La Feuillade framför andra damer i sin närhet. Men just det, att han gjorde det så öppet, förvirrade och desorienterade både henne och alla de andra, som icke kunde låta bli att intressera sig för något så riksviktigt som general Bonapartes hjärteangelägenheter. Hennes takt och verkliga finkänslighet förbjöd henne att tala därom med Edmée, men hon hade åtskilliga gånger pratat därom med andra, och ibland försökt att förhöra sin man, som så väl kände Bonaparte, och vilken hon dessutom visste vara en god iakttagare. Men vare sig, att generalen verkligen icke förstod, hur det hängde ihop, eller att han i alla fall icke ville eller icke ansåg det rådligt att yttra sig därom — han kringgick systematiskt alla hennes frågor och försäkrade skrattande, att hon alltid gjorde bäst i att blott lita på sina egna skarpa ögon. Nu upptäckte emellertid plötsligt Laurette — tack vare det oförmodade mötet med Madame Fourès —
ett förträffligt tillfälle att ”sondera” väninnan och på samma gång, med sin större världserfarenhet, indirekt varna henne, ifall hon skulle ha tagit Förste Konsulns artigheter för mer, än de, efter hennes tanke, voro värda.
— Gav du riktigt akt på henne, Edmée? En dam är hon nu icke — men det har jag för resten aldrig heller hört någon påstå! — Hon smålog överlägset. — Man kan strax se på henne, att hon icke har begrepp om stora världen — eller vad tycker du?
— Jag tycker, att hon är mycket vacker, svarade Edmée enkelt. Hon var på en gång ängslig och glad över att Laure började tala om henne. Hon hade icke själv velat göra några frågor — dels tyckte hon, att det var under hennes värdighet, dels hade hon en bestämd förnimmelse av, att han skulle misstyckt det.
— Vacker! Ja, naturligtvis är hon vacker. Varför tror du annars, att han skulle brytt sig om henne? — Laurette skrattade muntert, befriad från alla misstankar genom Edmées lugna ton och leende. — Å, det är alldeles historien om David och Bathseba om igen! Han skickade mannen, den beskedlige stackarn Fourès, ut i öknen eller i de engelska korsarernas gap — jag minns inte riktigt vilket, och det kan också vara detsamma. Och så — du förstår!
Mademoiselle de La Feuillade drog sig långt tillbaka i skuggan bakom kaminen, där hon
satt. Hon skrattade liksom väninnan, men klangen i hennes skratt var icke äkta. Ovillkorligt mindes hon hans ord: ”Châteauneuf — å, honom skaffa vi väl ur vägen!”
— Junot påstår, att generalen var alldeles tokig i henne, så länge det varade. Gud vet — Madame Junot stack fram sin guldbroderade tåspets och betraktade den noga med huvudet på sned — Gud vet, vad det egentligen skall betyda, att hon nu är här?
Edmée reste sig hastigt upp. — Laurette, du får ursäkta, men jag är verkligen så trött i kväll...
— Å prat! — Laurette tvang henne ned i stolen igen. — Om jag vore trött — hon såg nedåt sin figur — men en ung flicka, som du! Nu sitta vi så trevligt — klockan är ju icke mer än litet över tolv ännu. Låt oss nu vänta till Junot kommer hem, som vi lovade, så kunna vi kanske få höra något nytt.
— Vad för nytt? Du är då förfärligt nyfiken, sade Edmée med ett försök att skämta.
— Å, om Pauline — hon är dagens intressanta fråga! Men du har inte riktigt intresse för Förste Konsuln, som vi andra, det har jag alltid sagt, tillade hon skälmskt, en smula maliciöst.
Edmée blev sittande. Efter detta kunde det naturligtvis icke gå an att gå.
Bort emot klockan ett kom generalen hem.
Han såg litet generad ut, när hans hustru strax, som den naturligaste sak i världen, började utfråga honom om Madame Fourès, i Edmées närvaro, och sneglade bort till henne, innan han bestämde sig för att svara. Hon satt där emellertid helt lugn med nedslagna ögon och lekte med fransarna på duken.
— Nå, min vän?... Ah, du har betänkligheter, för det här är en ung flicka tillstädes! Min Gud, en helt vanlig intrig — en sådan historia har då Edmée hört förr! Varken hon eller jag begär ju, att du skall gå i detaljer — Gud bevare oss väl! — Och hon slog muntert, kokett ut med bägge händer.
— Ja, vad vill du, jag skall säga? Jag har ju berättat dig allt, vad jag vet. Det ser ut, som om hon haft det svårt, stackars lilla ”Bellilote”, och en hel hop vedervärdigheter, innan hon äntligen hamnade här. Duroc har berättat mig, att hon lyckats få fram ett brev till Förste Konsuln, och nu hoppas jag, att han sörjer väl för henne på ett eller annat sätt.
Edmée led förfärligt under detta samtal. Hon hörde på Junots röst och såg det på hans förstulna, halvt medlidsamma blickar i riktning av henne, att han icke ville säga allt, vad han visste, att han kanske icke vågade. Å, hon ville ju intet veta om denna kvinna! Om ingen av dem, vilkas namn en gång varit kedjade till general Bonapartes. Att de flesta
av dem existerade ännu — det visste hon väl, det bekymrade henne icke ens; vad kunde de väl, stackars varelser, göra henne, ”drottningen”, som han självmant kallade henne? Men att man visade henne dem, att man tvang detaljer på henne, att man angående dem eggade hennes inbillningskraft, hennes svartsjuka! Å, denna småaktiga, lurande svartsjuka, som måste finnas i var kvinnas hjärta, vilken en gång oåterkalleligen givit sig själv bort — hon hade aldrig förr känt den, hon ville icke sudlas av den! Hon visste ju, att ingen, icke ens Joséphine, någonsin hade stått honom så nära, som hon stod; men blott att jämföra sig med andra, väga hans kärlek till henne mot den, han hade givit andra, kunde ge andra — det var redan att sänka sig olidligt. Hon hade icke bett om kunskap om hans förtid — varför tvang man den så brutalt på henne? Och med den alla dessa tankar, som hon förnedrade sig med att tänka. Hon visste instinktivt, att infördes i förhållandet mellan henne och den man, hon älskade, en tredje — rivalen — drevs hon till att känna svartsjuka, då var hon i och med detsamma förlorad, fallen; då skulle hon ej mer kunna se sig själv som ”drottningen”, den enastående, den oersättliga, den enda, utan som mätressen — en av de många, efterträderskan, som själv var dömd att ha efterträderskor. Ifall den absoluta tilliten till hennes egen makt
och hans kärlek — till detta, som från början var hörnstenen i deras förhållande: känslan hos dem bägge att vara undantagsmänniskor och att stå i ett undantagsförhållande — ifall den rubbades, så var det alltsammans förbi. Därför värjde hon sig till det yttersta, därför ville hon stoppa sina ögon och öron till, ty hon ville, hon måste ha sin självsäkra, övermodiga tro i fred; den hade efter handen blivit hennes religion och hennes hela väsens raison d’être. Utan den var hon rotlös.
Hennes stolthet hjälpte henne att för dessa främmande människor dölja den nervösa, etsande plåga, som i dessa minuter, medan hon hörde deras ord, läste deras blickar och snarare kände än tänkte sina egna tankar, sönderslet henne. Hon reste sig långsamt upp och gick värdigt, blek och stilla — ja, hon hade till och med sinnesnärvaro nog att låtsa kväva en gäspning — bort till andra ändan av rummet och började förstrött leta mellan modejournalerna på bordet. Då trängde sig plötsligt den tanken på henne: men varför nu? Varför just nu — för denna kvinnas skull? År icke Joséphine farligare, och hon har aldrig framkallat denna tanke hos mig? Har jag ej sett Paris’ skönaste kvinnor flockas om honom, tigga om hans leende, hans blick? Varför? Edmée visste icke, att det i var kvinnas liv, när hon i kärlek har nått det ödesdigra stadium, att hela hennes
själs intresse, alla hennes tillvaros trådar småningom samlat sig om en — en människa, med växlande stämningar och oberäkneligt blod — att det då en dag oundvikligen, förr eller senare, kommer en kris, då tvivlet rubbar tron, då det för den, som i stolt segerglädje ej vetat, vad kamp ville säga, gäller valet mellan att kämpa med alla vapen — fina och grova — eller att helt nedlägga dem; då det icke ens i hennes eget inre är fred för den stolta kärlek, som nyss trotsat allt och varit sig själv nog. Då gäller det: antingen att klokt söka inregistrera den i en eller annan av samfundets givna rubriker, skaffa sin kärlek ett ryggstöd utåt, eftersom den inre nerven icke mera är stark nog att allena hålla den uppe — eller att resignera, taga livet som det kommer, sådant andras vilja skapar det för en. Och i bägge dessa fall, blir den store, stolte Eros sig själv otrogen; förtrollningen är förbi, den kommer icke mer igen. Denna kris hade nu kommit för Edmée. En obetydlig yttre orsak, en blott inbillning kanske, som för ett par månader sedan ej skulle ha afficierat henne det ringaste, hade framkallat den. Hon hade förlorat sig själv, gått upp i honom som personlighet och andligt väsen, hennes själ hade blott fotfäste i honom — nu var krisen där, tvivlet var väckt, hörnstenen rubbad!
Madame Junot hade icke sett eller låtsade
icke se gäspningen. Hennes nyfikenhet var spänd, icke på länge hade hennes lättrörliga fantasi haft något så intressant att gissa över. När Edmée gick bort i andra ändan av rummet, begagnade hon sig strax av tillfället och började ivrigt — riktigt på skarpen och i alla enskildheter — förhöra sin man.
Edmée, med sin i detta ögonblick pinsamt uppdrivna hörsel, hörde, trots avståndet och de låga rösterna, nästan vart ord av deras samtal. Nu kunde hon ej uthärda denna tortyr längre — hon måste avbryta dem, gå fram och säga dem godnatt, hövligheten behövde ej tvinga henne att höra på alla dessa olidliga, intima förhandlingar. Och likväl stannade hon kvar som fastnaglad, där hon var — lyssnade och hörde!
I det hon äntligen vände sig och tog ett par steg över rummet, viskade Laure, med sina stora, komiskt förfärade ögon:
— Och hon har alltså redan fått tillträde till Tuilerierna, säger du? Ett sådant drama där kan bli! Du skall få se, tillade hon med ett lågt skratt, det är inte för intet! Han har icke helt och hållet glömt ”Bellilotes” små behag.
Junot tog sig om hakan utan att svara. Edmée såg, i det hon gick fram till dem, hans undertryckta, mycket sägande leende.
— Å, Edmée, du måste verkligen ursäkta... Så sömnig du ser ut, din lilla stackare! Det
är också bra tanklöst av mig, men för så goda vänner behöver man ju icke genera sig, och när jag får några nyheter från Tuilerierna, så glömmer jag allting. Och det här är verkligen viktigt — riksviktigt! tillade hon skämtsamt, på sitt lätta, behagfulla sätt.
— Alla damer äro sig lika, skrattade Junot. När de blott tro sig skymta tråden av en intrig!...
Äntligen kom då Edmée in i det henne anvisade rummet, och med ens tog den pinsamma spänning, hon nu flera timmar levat i, ut sin rätt. Hon vinkade till jungfrun, att hon skulle gå, och, med händerna för ögonen, kastade hon sig ned på sängen i ett våldsamt, krampaktigt gråtanfall.
Men det varade icke länge. Hon reste sig upp, badade sina ögon och sitt ansikte, och småningom kände hon, hur besinningen vände tillbaka. Hon tröstade sig med alla de förnuftsgrunder, hon kunde få fatt i. Hon sade sig själv, att han för sin äras skull icke helt och hållet kunde överge den stackars kvinna, som han en gång tvungit att offra rykte och framtid för hans skull, att han var nödsakad till att personligen tala med henne, att han icke kunde överlämna denna ömtåliga sak i främmande händer o. s. v. o. s. v. Men alltid, vid var tanke, hon tänkte, tvang sig denna fatala, nedsättande jämförelse på hennes medvetande. Hon,
som så stolt burit sin egendomliga särställning bland kvinnor; hon, som i sina egna ögon — och väl därför också i hans — så länge varit den enda: den jungfruliga, alltid nya älskarinnan, den högättade, jämnbördiga bruden, som i gudomligt övermod, stolt som en drottning, gått samfundsordningen i förköp och tagit ut livets rätt — hon kände sig plötsligt förnedrad, sänkt i smuts genom de beröringspunkter, vilka hon, genom att resonera över hans ställning till denna andra kvinna, ovillkorligt fann mellan sig och henne.
— Jag är sjuk, sade hon otåligt för sig själv. Vore jag sund och rask, som jag brukar vara, ägnade jag icke denna händelse en tanke... Om hon blott varit så gammal som Madame Bonaparte, hade jag blott sett dem tillsammans — jag hade icke brytt mig om det.
Hon började gå fram och tillbaka på golvet med händerna för tinningarna. På vägen förbi spegeln kom hon att kasta en blick däri — hon blev själv förfärad över den glödande, förvirrade blicken i sina annars så klara ögon.
— Å, varför är jag icke hos honom i natt — just i natt! mumlade hon och vred sina händer. Hon stötte upp fönstret och lutade sig långt fram över karmen, natten var kylig och mörk.
Den friska luften gjorde henne gott; med
uppbjudande av hela sin viljekraft försökte hon äntligen fatta sig. Hon låste fönstret och började kläda av sig.
— I morgon skall jag se honom, sade hon sakta till sig själv. Han får ej ana något om detta. Han skulle förakta mig. — Hon studsade vid ordet — det hade hon aldrig sagt sig själv förr.
Utmattad somnade hon in fram på morgonsidan. När hon vaknade, sken solen in i rummet. Madame Junot stod vid sängen och ryckte henne i håret.
— Men, Edmée — det är ju nära middag, vad tänker du på? Här är bud från Madame Germon, som fåfängt har sökt dig hemma hos dig. Det är om din klänning till middagen i dag... Och kom ihåg, att vi lovat Duroc att se revyn i förmiddag från hans fönster...
Edmée klädde sig med hjälp av Valentine — solen och friska luften gjorde henne gott, hon kände sig nästan lugn igen. Därpå for hon med Madame Junot och ett par andra damer till revyn i Tuilerigården. Bonaparte såg henne, där hon — helt nära honom — lutade sig ut genom fönstret i rez-de-chausséen; han förde handen upp till hatten och hälsade henne med det leende, hon visste var hennes.
När hon äntlign efter revyn kom hem i Rue du Bac, väntade henne en stor överraskning: Louis de Châteauneuf hade plötsligt ankommit
från England. Det var Otto, som sänt honom med viktiga depescher angående fredsunderhandlingarna, vilka nu skredo fram med rask fart — ja, efter vad han diplomatiskt svävande lät förstå, nästan kunde anses för avslutade. Redan strax efter sin ankomst hade han, tillsammans med Talleyrand, haft audiens hos Förste Konsuln. Efter särskild uppfordran ämnade han sig också på middagen till Tuilerierna — det var en quintidi.
Edmeé hann blott flyktigt hälsa på honom nere i salongen, där hon också träffade markisen av Caulaincourt, som hade lovat att följa sin guddotter till middagen i Tuilerierna. Han grälade skämtsamt på henne, för det hon så länge låtit uppehålla sig av Madame Junot, och bad henne nu skynda sig att göra toalett.
Då Mademoiselle de La Feuillade denna eftermiddag stod framför spegeln och lät kläda sig, frapperades till och med Valentine, som dock var så van att se henne, av hennes stora och egendomliga skönhet. Hon var en smula blekare än vanligt, och där voro omkring ögonen mörka ringar, men själva dessa ögon voro så bedårande, med en förut okänd, tragisk glans i blicken, att kammarjungfrun på sitt tvära, okonstlade sätt, plötsligt utbrast:
— Se då icke så på mig, Mademoiselle! Mademoiselle har ju likadana ögon som Madonna där hemma i kapellet på les Fougères.
Edmée skrattade och böjde sig fram mot spegeln för att se på sig själv. Ja, där var verkligen något i hennes ansikte, som hon icke kände igen.
— Kan en ny tanke göra så mycket? tänkte hon bittert.
När hon äntligen — rätt sent — mellan markisen av Caulaincourt och Louis de Châteauneuf, trädde in i Tuileriernas salonger, vände sig gästerna vid ljudet av hennes namn. Som en drottning skred hon över golvet, den snövita dräkten släpade efter henne, för första gången i sitt liv bar hon diamanter — i håret, på halsen och armarna. När hon böjde sig till hälsning för Förste Konsuln och Madame Bonaparte, sade den spanske ambassadören Azara, till Preussens sändebud, markis Lucchesini:
— Vem vågar säga, att Frankrikes adel är död? Mademoiselle de La Feuillade ensam bär ju hela Versailles’ traditioner på sina unga skuldror.
Förste Konsuln såg på henne. Med sin skarpa blick upptäckte han strax, att där i hennes utseende var något förändrat, att där föregått något med henne — men vad? Han vände huvudet och såg Louis de Châteauneuf vid hennes sida. En skugga gled över hans ansikte.
Den aftonen var Edmée de La Feuillade strålande, hon överträffade sig själv — hon var pikant, kokett och furstligt värdig. Hon
märkte, att både Bonaparte och Louis iakttogo henne, och starkare, mera medvetet än någonsin, kände hon det eggande i att vara älskad av två män, tjusningen av en överhängande fara och en trotsig tillfredsställelse av att möta den.
Senare på aftonen talade hon länge med sin kusin. Sällskapet, som kände till det projekterade giftermålet, respekterade deras tête-à-tête och lät dem diskret vara i fred.
— Nå, det ser ut, som om det ändå skulle bli av, viskade Talleyrand till den gamle Caulaincourt. Jag trodde en stund, att det kunde komma fnurror på tråden — han såg med en hastig, nästan omärklig blinkning bort till Förste Konsuln. — Nu tjänar han sina sporrar i freden med England, och sedan göra vi honom till ambassadör — en stoltare ambassadris kan Frankrike icke önska sig!
Edmée vände sig till sin kusin, och, frankt, med ögonen i hans, frågade hon honom:
— Vad tänker du om mig — då du nu ser mig igen?
— Det svarar jag icke på. Att jag i afton är här med dig som hans gäst, är en svaghet, som mången man av ära skulle förakta mig för. Men... ja, det är min sak, och jag är själv domare däri. Men ett vill jag säga dig, min kusin: när jag, som du ser, gör allt för att umgås med dig som en blott släkting, en
blott bekantskap nästan, när jag för vårt namns och ditt ryktes skull gör större uppoffringar, än du kan väga eller mäta, så måste du åtminstone spara mig för dessa upprivande, plågsamma förklaringar, vilka du vart ögonblick tyckes söka. Är det då verkligen av så stor vikt för dig att veta, vad jag tänker om dig?
Hon skakade på huvudet och såg ut i rummet. — Ja, ibland har jag tyckt det. Men icke nu — intet är av vikt för mig nu.
— Vad menar du? sade han skarpt.
— Å, ingenting. Jag menar väl närmast — hon talade mycket långsamt — att mitt liv småningom så har koncentrerat sig i en enda känsla, att allt annat... Hon avbröt sig och gjorde en svävande, avvärjande rörelse med handen: — Å, det är mig alltsammans så likgiltigt! Förstår du mig, när jag säger, att ibland tycker jag, att livet liksom tätnar och mörknar omkring mig, jag hålles fast som i ett skruvstäd, jag kan blott se framför mig — i en riktning — och där ser jag ett ljus, så starkt, så starkt... — Hon smålog och for med handen över ögonen. Hon hade mött Bonapartes blick.
Uttrycket i hennes stämma slog honom. Det var däri en ångestfull klagan, som han icke förstod, och som icke liknade henne. Han grep hennes hand och böjde sig fram emot henne:
— Men, Edmée, du är sjuk! Du har ju feber igen.
— Ånej. — Hon reste sig upp, och, i det hon lätt lutade sig över honom, viskade hon lågt, nästan ömt:
— Se icke så på mig, Louis. Man ger akt på det, man talar om det...
Louis rodnade av vrede och skam. Han reste sig häftigt upp. Hon hade rätt: det var mer än ovärdigt, att han här, för allas ögon, i detta hus, icke förstod att dölja sin känsla för Förste Konsulns älskarinna.
Edmée hade icke gått många steg, då Bonaparte närmade sig henne. Under föregivande av att vilja visa henne en tavla i galleriet, bjöd han henne armen och drog henne med sig bort.
— Vad skall jag tro om dig i afton? mumlade han med illa dold häftighet. Du undviker att se på mig, du ägnar hela din uppmärksamhet åt din kusin. Han teg och betraktade henne med en egendomlig blick, som sade så mycket som: Jag vet väl, det är omöjligt, du är min, han varken kan eller vill taga dig, men...
Edmée kom plötsligt till att skratta. Hon skrattade så häftigt, att hon måste sätta sig ned. Han såg mörkt, ogillande på henne.
— Du är icke dig själv i afton. Du vet, jag kan icke tåla fruntimmersnycker.
Edmée höll solfjädern för ansiktet och bara skrattade. Hon visste inte själv varför — det
var som en stänk av självförakt i detta skratt — men det lättade. Denna hans obilliga svartsjuka, hans brutala retlighet, gjorde henne i alla fall gott; hennes själ vidgade ut sig efter trycket.
— Jag måste tala med dig i afton, Edmée. — Han böjde sig ned över henne. — Kan du ej på något sätt stanna i Tuilerierna?
Hon skakade på huvudet: — Omöjligt! Jag är här ju med min gudfar och min kusin.
— Å, jag glömde — din kusin!
Han vände sig kallt ifrån henne, tog Rapp, som just passerade förbi, under armen, och började prata med honom.
Edmée ångrade i nästa ögonblick, vad hon sagt — hon ville taga det tillbaka, hellre utsätta sig för vad som helst än trotsa honom, men hon kunde ej komma till att tala med honom mera. Ögonblicket var förspillt. En gång mötte hon hans blick över salen, men den sade henne intet.
Laure Junot kom fram till henne. — Tillåt, att jag säger dig en artighet, Edmée — du är förtjusande! Madame Germon har gjort ett mästerverk. Och diamanterna klä dig! En liten smula för tidigt, eller hur, efter våra gammaldags begrepp?... Man skulle icke kunna se på dig, att du var så sömnig i går afton. Apropos — hon böjde sig muntert fram och viskade — kan du tänka dig, att jag så gott som lockat ur Duroc, att hon skall komma hit i afton
— Pauline! Det är allt en besynnerlig tid att ge audiens till supplikanter, men Förste Konsuln är ju så upptagen... — Hon smålog.
Edmée kände, hur det blev svart för hennes ögon, och hjärtat upphörde nästan att slå. Det varade blott ett par sekunder. I nästa ögonblick reste hon sig upp, blek, men alldeles fattad.
— Jag befinner mig icke väl, Laurette... Det började, som du minns, redan i går afton. Törs jag be dig göra mig den tjänsten att uppsöka Monsieur de Caulaincourt och säga honom, att jag helst vill hem. Det är också på tiden — jag ser flera gå...
Hon tilltrodde sig icke att gå över rummet, så illamående kände hon sig, utan blev sittande i fönstersmygen, medan Madame Junot förskräckt gick. Alla dessa människor, som sorlade omkring henne — det förekom henne, som om de allesammans gjorde henne något ont; i vild ångest, i en olidlig, brännande smärta, böjde hon sig fram, som för att dölja sig för dem. Och hela tiden hade hon dock en bestämd känsla av, att hon måste resa sig upp, samla sin energi, skrika på hjälp, hålla fast den tid, som flydde — men hon kunde icke, hon hade plötsligt blivit så maktlös.
— Jag är sjuk, tänkte hon mitt i sin ångest plötsligt klart. Louis har visst rätt.
I detta ögonblick passerade Förste Konsuln åter förbi henne. Hon reste sig upp, och — utan
att tänka på människorna omkring dem — grep hon blixtsnabbt hans hand. Hennes ögon, nästan svarta under de ljusgnistrande diamanterna på pannan, höjdes emot honom med ett uttryck så egendomligt, ödmjukt, smärtsamt, att han stannade.
— Jag kommer, mumlade hon sakta. Jag vill komma.
Han öppnade munnen som för att svara något, då i detsamma Armand de Caulaincourt bestört kom emot dem.
— Min far låter hälsa er, Mademoiselle. Han är redan färdig, han väntar er.
Edmée höjde ännu en gång sin blick mot Förste Konsuln. De sågo ett ögonblick fast och ömt på varandra. Så tog hon Armands arm och gick långsamt genom salen. Bonaparte följde henne länge med ögonen.
Edmée kom hem i Rue du Bac och gick, efter många oroliga förmaningar av markisen och Madame de Châteauneuf, strax upp till sig. Hon lät Valentine taga diamanterna av, men när hon ville lossa klänningen, hejdade hon henne hastigt. Hon reste sig upp från stolen framför spegeln.
— Jag kan icke stanna här, Valentine, sade hon bestämt. Tag min kappa — min stora kappa — jag måste gå igen.
Pigan grep henne förskräckt om armen.
— Men Mademoiselle, då! Det går ju icke an. Mademoiselle är sjuk — det är feber.
— Å, prat! Giv mig min kappa. Jag måste bort, hör du ju.
Det var redan över midnatt.
— Det går icke an. Jag låter kalla Madame eller Monsieur Louis...
Edmée stampade i golvet. — Giv mig min kappa! ropade hon i förtvivlan och raseri. O, min Gud, nu står hon där och spiller min dyrbara tid!
Hon fick sin vilja fram. Hon nästan sprang över bron till Tuilerierna. Hon hade ingen svårighet att passera gallerporten — vakten kände händelsevis från föregående gånger alldeles bestämt ”den beslöjade damen”. Oantastad lyckades hon nå ända fram till Durocs ingång.
— Jag önskar tala med medborgaren Duroc. Det är något viktigt.
Duroc hade nyss lämnat Förste Konsuln. Han blev högst förvånad, när han igenkände Mademoiselle de La Feuillade, och förde henne strax in i sitt kabinett. Då hon slog slöjan tillbaka, förfärades han över hennes blekhet och hennes ögons sällsamma glans.
— Vad betyder då detta, att man icke strax för mig upp som vanligt? sade hon otåligt, feberaktigt befallande. Jag måste tala med generalen.
Duroc blev förvirrad. — Det är omöjligt, Mademoiselle. Förste Konsuln är icke ensam. Han arbetar och vill icke störas.
Edmée lutade sig mot väggen, tungt, med slutna ögon. — Han är icke ensam... Vem är då hos honom? Han arbetar i biblioteket — jag brukar alltid få komma in i hans sängkammare.
— Icke i afton, Mademoiselle. Han talade bestämt, men han sänkte blicken.
— Har han givit befallning, att jag ej får komma in.
— Han har givit befallning, att han ej på villkor vill störas.
Edmée gick fram till Duroc. Hon lade bägge händerna på hans skuldror och såg honom fast in i ansiktet med sina stora, feberglänsande ögon.
— Svara mig — ärligt. Ni vet, att för mig gäller det liv eller död, jag kan icke bedragas nu. Är det hon — Madame Fourès?
Duroc ryggade ett steg tillbaka. Han lossade sakta hennes händer med nedslagna ögon. — General Bonaparte har önskat att tala med henne, sade han.
Edmée hade vänt sig om. Hon hade plötsligt blivit stilla och glansen i hennes ögon var utsläckt. Duroc tyckte, att han såg henne vackla, när hon gick mot dörren. Han skyndade fram till henne.
— Mademoiselle de La Feuillade, ni gör honom orätt i era tankar! sade han allvarligt.
Hon smålog. — I mina tankar?... Jag vet inte. Jag kan inte tänka mer. I tjugufyra timmar har en tanke gnagt på min hjärna — allt sammansvär sig för att göra den till verklighet. — Hon förde handen upp till huvudet. — Jag är sjuk — jag har orätt. Hon stod litet, hennes stela stirrande blick såg in i ljuset — liksom igenom det; så sade hon sakta, så lågt, att han knappt kunde uppfatta det:
— Jag har aldrig vetat, vad tvivel var. Jag var blott van att leva i ljus. Nu — nu är mörkret över mig!
Ett ögonblick tänkte han på att trotsa förbudet och underrätta Bonaparte om, att hon var där. Men dels — trots det han i sin själ trodde, att han gjorde sin vän orätt — hindrades han av vissa minnen förbundna med Pauline; dels såg han, hur fysiskt angripen hon var, och trodde, att hon, när allt kom omkring, dock hade bäst av att komma hem och i ro.
— Mademoiselle de La Feuillade, sade han lugnande, med broderlig ömhet, låt mig följa er hem. Ni är sjuk, här är ej gott för er att vara.
Hon skakade på huvudet. — Jag skall gå. Men ni behöver ej följa mig, Monsieur Duroc. Jag är så van att gå ensam.
Den lättrörde Duroc fick plötsligt tårar i
ögonen. Hon var så barnsligt hjälplös i detta ögonblick, hon sade det så enkelt, så utan all tanke på att beklaga sig över sin sällsamma ställning. Han mindes plötsligt den lilla vilsekomna prinsessan framför eldbrasan, med de bara fötterna och de genomvåta silkesskorna.
Han drog hennes arm under sin, och hon lät sig viljelös föras ut.
Hela vägen till Rue du Bac sade hon icke ett ord. När han hjälpte henne in genom trädgårdsgrinden, viskade han vänligt:
— Sov gott, Mademoiselle. Ni behöver framför allt ro.
Hon såg upp i hans ansikte, och ännu en gång förfärades han över den stela, slocknade blicken i hennes ögon.
— Säg honom, att jag kom, som jag hade lovat.
I trädgården mötte hon Valentine, som hela den sista halvtimmen hade suttit på huk i trappan och väntat, alldeles utom sig av ångest.
Hon fick Edmée i säng, och föll strax därpå själv i sömn, alldeles förbi av den långa vakan och den utståndna ångesten.