XX.
”L’adversité manquait à ma carrière”...
Mot de Napoléon.
”Une âme dont aucune affection était faible ou médiocre.”
Un contemporain sur Napoléon.
Le Premier Consul ordonne:
Qu’un soldat doit vaincre la douleur et la mélancholie des passions.
Ordre du jour, Floréal an X.
När Louis de Châteauneuf, efter en sömnlös natt, tidigt nästa morgon kom ut i parken, såg han något vitt flyta i dammen — det var Edmées vita klänning. Han hämtade Valentine, och de drogo henne upp ur vattnet. Uppför den gamla, breda marmortrappan buro de henne och lade henne på den gyllene sängen i hennes eget rum.
Hon låg på sidan med det långa, våta håret slaget över skuldrorna och ryggen. Solen föll in genom fönstret och sken på hennes vita klänning och på de eldförgyllda rokokoänglarna, som lyfte sina basuner mot alla fyra väderstrecken.
När Louis hade fått veta allt det Valentine
visste, sade han i sträv, bjudande ton, där han satt vid sängens huvudgärd:
— Låt kalla Förste Konsuln. Men var stilla, gör ej buller i huset! Ännu får ingen veta det, och ingen får lov att komma hit. Säg sedan, att min kusin i sömnen gått ut ur huset och av våda fallit i dammen. — Han satt stilla med nedböjt huvud. Plötsligt höjde han det igen och återtog långsamt: — Låt kalla Förste Konsuln — säg honom, att Mademoiselle de La Feuillade är död.
Vattnet droppade långsamt ned på det inlagda golvet. Han torkade med en duk hennes ansikte och bara armar. Hon hade ej varit död länge, kanske blott en kvarts timme; hennes ansikte var friskt, men blekt, hennes ögon voro slutna, och det såg ut, som om hon sov.
Då hördes hastiga steg i den lilla trappan, och genom den uppslagna dörren stormade Bonaparte in. Louis lyfte handen, liksom för att bjuda tystnad: denna våldsamhet kränkte den döda.
— Vad är det för bud, ni vågat sända mig, Monsieur de Châteauneuf? utropade han vredgat, redan i dörren. Bakom honom skymtade Durocs bleka ansikte, som strax drog sig tillbaka. Vad har ni gjort med Mademoiselle de La Feuillade?
Louis reste sig upp och visade tyst med handen på sängen. Förste Konsuln lyfte bägge
händerna mot pannan och tumlade ett par steg tillbaka. Louis gick sakta bort och riglade alla rummets dörrar.
— När? sade Bonaparte tonlöst. Och i natt, ännu efter midnatt...
Överväldigad av smärta, med ett dovt skri av förtvivlan, kastade han sig över den döda och grät våldsamt med ansiktet mot hennes kalla händer.
— Det måste ha hänt i morse tidigt — Louis talade med onaturligt lugn, hans stämma ljöd kärv och hård genom det tysta rummet. — Hon har gått ut genom den hemliga trappan i Valentines rum, vars tillvaro tyvärr ingen här i huset har anat eller tänkt på. Valentine sov tungt av trötthet. — Ja, ni känner ju nattens händelser bättre än jag, medborgare-Konsul. Vi veta blott, att min kusin var borta en timmes tid strax efter midnatt, och att hon tycktes sjuk som av feber, redan då hon gick. Så kom hon hem, och pigan fick henne i säng — hon trodde, att hon sov...
Louis höll upp. Han stödde handen mot sängstolpen och hämtade andan djupt. Ett ögonblick förvreds hans ansikte av smärta, och rösten skälvde, när han åter talade.
— Men obemärkt har hon stigit upp igen och tagit sina kläder på — dem hon först fann — sin vita festdräkt. Stolt och stilla, som hon alltid var, utan att efterlämna ett skrivet ord,
utan att med en häntydning på något sätt röja sitt syfte — kanske i ett feberanfall, men jag, som kände henne, tror det ej — har hon sökt döden, där hon närmast fann den. Jag behöver ej förklara för er, medborgare-Konsul — hans röst steg i styrka — varför jag låtit kalla er och här ställt er ansikte mot ansikte med den döda.
Bonaparte hörde honom icke; hans lidelsefulla sorg hade för ett par ögonblick helt övermannat honom.
Men Louis de Châteauneuf hade icke medlidande med honom. Han gick tätt intill honom och lade sin hand på hans skuldra.
— Vi äro nu allena här — ingen hör oss, ingen kan störa oss. Och vi äro två män, som bägge ha älskat denna kvinna. En gång har ni i självsäkert övermod nekat att stå mig till svars — nu skall ni svara mig: vad drev henne till förtvivlan och död?
Bonaparte reste sig i raseri och vände sig vilt emot honom — Louis ryggade tillbaka för blicken i hans ögon. — Gå! skrek han. Gå, lämna mig ensam med henne, som jag älskade, och som var min, är min. Gå! Han vinkade befallande.
Louis de Châteauneuf lade armarna i kors över bröstet:
— Ni vet ej, vad ni säger, general Bonaparte. Jag är här i mitt eget hus. Min plats
är hos min döda brud. Nu är hon min! I ånger och död blev hon min.
— Ånger! Och ni tror, att hennes stolta själ förstod att ångra? Ni, som pockar på att vara hennes frände, ni kände henne ej! Nej, i tvivel och förtvivlan sökte hon döden.
Louis tog ett steg fram emot honom — hotande: — Ni bedrog henne?...
Bonaparte höjde sina tunga ögonlock, och hans fasta, järnblå blick mötte Louis’. Han skakade på huvudet.
— Nej. Jag älskade henne — mer, än jag någonsin älskat någon annan människa. — Han talade sorgset, men med fattning, och utan att behöva göra våld på sig. — Jag kan förstå, att hon, sedan jag sist talade med henne, har genomgått ett slags kris — jag kan ana, att hon trodde sig stå framför en vändpunkt i vårt förhållande — och hon var för stolt att ingå på ackord med livet...
Han avbröt sig och sänkte huvudet, och åter föll han ned vid hennes bädd med huvudet mot hennes ansikte. Stora, tunga tårar fyllde hans ögon.
Louis teg. Han stod på den andra sidan av sängen och höll ännu krampaktigt fast sin kusins ena hand. Det var, som om de båda männen ännu i döden drogos om denna kvinna.
— Edmée — lilla Edmée, sade han halvhögt för sig själv — sakta, ovillkorligt. Han
kom plötsligt att tänka på henne, som han hade sett henne som barn för många, många år sedan. Och han fortfor dämpat, nästan förtroligt:
— Jag kan se henne, som hon måste ha varit i morse. Stilla, utan att en minut ha slutit sina stora, vidöppna ögon, har hon stigit upp ur bädden och gått här, genom sin kammare, ut ur huset, och i gryningen av den dag, som hon icke mer ville se, har hon stigit ned i dammen. Ingen anklagelse har kommit över hennes läppar, ingen klagan, ingen förebråelse, ingen bön om förlåtelse till dem, som älskade henne... Här i detta hus, för icke länge sedan sade hon till mig: ”döden kan man alltid nå”. Och utan att tveka har hon nu, då livet blev henne för tungt, funnit den död, som låg närmast till hands. Edmée! — han kastade sig på knä — jag tackar Gud, att du hade mod att dö!
Bonaparte stod lutad över sängen; han hade rest hennes huvud upp mellan båda sina händer och såg stirrande in i det marmorbleka, livlösa ansiktet. Småningom kom i hans ögon ett nytt uttryck — som av hänryckning — och i det han med ena handen ömt strök undan det våta håret från hennes panna, sade han innerligt, högt och tydligt:
— Hon var en själ så helstöpt som ingen annan. Hon sade i natt till Duroc, att ”mörkret
kom över henne”. Han förstod det icke — jag förstår det. Hon, som hade levat i bländande ljus — hon kunde ej finna sig till rätta i den grå skymning, hon nu trodde skulle komma, hon kunde icke slå av på sina fordringar, icke resignera — hon, som varit van att med fulla händer ösa ur lyckans rikaste skatter. När hon kände mörkret komma, och för hennes stolta själ var det första tvivlet detsamma som mörker, då slöt hon strax frivilligt ögonen till för alltid. Hon ville icke med ömklig försiktighet, med misstänksam ängslan treva sig fram på de livets och lyckans vägar, där hon en gång gått i strålande solsken, säker och övermodig som en gudinna.
Han rätade sig helt upp och vinkade bjudande med handen till Louis:
— Gå... gå... Låt mig vara allena med henne.
Louis de Châteauneuf stod ett ögonblick stilla, utan att röra sig, och deras ögon möttes. Så vände han sig långsamt bort, och, gripen av uttrycket i detta ansikte, som han hatade, gick han dröjande, tvunget ut.
En kort sekund hade han förstått, att denne man, som så befallande, brutalt hade tvungit henne intill sig, och med sin skoningslösa makt över människorna vunnit hennes unga själ, och som kanske ej dragit i betänkande att bedraga och förråda henne, dock hade älskat henne mer
än han med all sin finkänslighet och alla sina skrupler. Dessa båda — de hade tillhört varandra. Kort eller länge hade de båda förmått att med en så oemotståndlig och lidelsefull kraft draga varandra till sig, att allt övrigt omkring dem glömts och förintats. Han hade rätt: Edmée var hans, i döden som i livet. Ingen kunde nu skilja dem åt.
Solen steg högre och högre på himlen, och småningom samlade sig en stor hop folk nedanför på gatan. Ryktet hade spritt sig i Paris, att Monsieur de Châteauneuf hade fört fredspreliminärerna underskrivna med från London, och folket, jublande vilt av glädje över denna i åratal efterlängtade fred, kunde knappt tro på denna stora lycka, utan begärde högljutt att se och tala med sändebudet. Nu slog uret på Tuilerierna nio: runt omkring i Paris började kanonerna dåna — det var för medborgarna ett tecken, att ryktet talade sant. Jublet ville icke taga slut. Louis de Châteauneuf måste fram på trappans avsats och tala till dem, som stormade in på hotellets gård.
Mellan Tuilerierna och Rue du Bac var det svart av folk. Överallt ljödo ropen: Leve Förste Konsuln! Leve Otto och medborgaren Châteauneuf! Leve freden!
Bonaparte var äntligen allena med sin döda
älskarinna. Han höll henne i sina armar och såg för sista gången in i hennes ansikte.
— Varför! Varför? mumlade han i bitter förtvivlan. Varför just nu?
Men Edmée de La Feuillade låg svarslös, orörlig i sin tadellösa skönhet, vit under oktobermorgonens solsken, på sin gyllene bädd. Hon hade för alltid gått från livets många tunga varför. Hennes stolta, unga liv skulle ej förmörkas av tvivel, missräkning, smärtor, ålder och saknad. Då hon stod högst, och hennes själ, utan att svindla, nått lyckans tinnar, hade hon en gång leende sagt: ”döden bär jag i min högra hand”. Hon hade icke svikit sig själv.
Detta tänkte Förste Konsuln på nu här vid sin döda drottnings hjärta, medan Frankrikes folk jublade hans namn och fröjdade sig över, att han nu så lyckligt nått sitt stora älsklingsmål: en ärofull fred med England och med världen.
[NOTER.]
(Då man gjort förf. uppmärksam på, att bipersonerna, vilka ju så gott som alla äro historiska och därför antagits på förhand vara tillräckligt kända, icke i boken blivit nog utförda, har hon beslutat, att med hänsyn till dem, åtminstone till de viktigaste och oftast förekommande, bifoga några korta biografiska notiser och förklaringar. Härtill sluta sig ett par observanda angående kulturhistoriska och historiska fakta, som kunnat antagas ej vara allmänt bekanta.
Dessa anmärkningar äro emellertid nödvändigtvis ytterst ofullständiga och godtyckliga, enär förf., som sagt, blott medtagit det, som hon — efter sin personliga uppfattning — förmodat vara de flesta av läsarna obekant. Sålunda kommenteras t. ex. ingen av de krigshistoriska tilldragelser, som nämnas. Att konsekvent genomföra notsystemet, hade nämligen varit detsamma som att påtvinga läsarna hälvten av Konsulatets politiska historia, vartill förf. icke på något sätt kände sig berättigad.)
[I.]
Abbé Bernier (f. 1764), kyrkoherde i St. Laud d’Angers, bidrog väsentligt att lugna resningen i Vendée 99. Han förmådde anförarna på vänstra Loirebrädden att med regeringen sluta freden i Montfaucon, 18 jan. 1800 (28 Nivôse år VIII), vartill sedan cheferna på högra sidan av Loire, först och främst Monsieur de Châtillon, också slöto sig. Förste Konsuln utnämnde honom sedan att underhandla med påvens sändebud, i och för konkordatet, till vars lyckliga utfall han i hög grad bidrog. Blev för
sina tjänster mot kyrkan och Republiken biskop i Orléans 1802.
[II.]
Mlle Laure Permon (f. 1784), dotter av financiern Charles Permon och hans gemål, född prinsessa de Comnène, från Korsika. Under Direktoriet och Konsulatet bodde modern som änka i Paris och var intimt lierad både med Faubourg St. Germain och med familjen Bonaparte (hon var ungdomsväninna till Mme Lætitia). Ända sedan sin vistelse vid militärskolan i Paris och till sitt giftermål hade Napoléon, när han var i huvudstaden, så gott som dagligen och i största intimitet umgåtts hos familjen Permon. Mlle Laure Permon blev i nov. 1800 gift med Förste Konsulns adjutant, kommendanten av Paris, general Junot (f. 1771), senare hertig av Abrantes.
”Den förre biskopen av Autun”. — Charles Maurice Talleyrand-Périgord (f. 1754), utrikesminister under Direktoriet, Konsulatet och en del av Kejsardömet. (Senare furste av Benevent.)
Madame Germon, berömd sömmerska.
Despeaux, Leroi etc. — namnkunniga fournissörer i toiletteartiklar under Direktoriet, Konsulatet och Kejsardömet.
Rue de la Loi, Pont National Palais d’Egalité etc. Gatunamn o. a., som här användas, äro, när förändring ägt rum, de av Republiken förändrade. Likaledes har vid alla tidsbestämningar brukats den republikanska kalendern.
Mlle Lange, berömd skådespelerska och kurtisan under Direktoriet.
[III.]
Markisen av Caulaincourt, vän till Joséphine, var en av de få adelsmän, som redan öppet slutit sig till
Republiken. Han var fader till Armand de Caulaincourt, som senare blev hertig av Vicenza. Hans andre son blev gift med en Mlle de La Feuillade, dotter till hertig d’Aubusson de La Feuillade.
”Den gröna bården” o. s. v. Grönt var aristokratiens färg, förbjuden under terrorismen, på grund av att Charlotte Corday, den dag hon mördade Marat, bar en grön hatt.
Bourrienne (f. 1769), jämnårig och skolkamrat med Bonaparte från Brienne, sedermera hans privatsekreterare under Konsulatet. Förste Konsulns hus fördes vid denna tid (1800) icke annorlunda än såsom i allmänhet ett mäktigt och stort privathus. Det hölls ännu ingen hovstat i Tuilerierna, som för resten av republikanska hänsyn officiellt kallades Palais du Gouvernement. Statsrådet Bénézech uppträdde vid högtidligare tillfällen — t. ex. presentationer av främmande makters sändebud o. d. — som ett slags ceremonimästare. Eljes fungerade i allmänhet blott Förste Konsulns adjutanter som representativt mellanled mellan honom och nationen.
”Den yngre marskalken.” Det finns i Frankrikes historia två marskalkar av huset de La Feuillade, far och son. Den ene var samtida med Louis XIV, den andre med Regenten.
[IV.]
Madame Tallien, född (1775) Teresa Cabarrus från Cadix. I sitt andra äktenskap var hon gift med konventsmedlemmen, prokonsuln i Bordeaux, Tallien; under Direktoriet var hon Barras’ mätress och den ledande damen i Paris’ sällskapsvärld ända från den 9 Thermidor till den 18 Brumaire.
Hippolyte Charles, född (1771) av tarvliga, borgerliga föräldrar i Romans. Träffade först Mme Bonaparte, då hon under fälttåget 96 — 97 besökte sin man i Milano; han var då adjutant hos general Leclerc, chef-generalens
svåger. Sedermera fortsattes deras förhållande i Paris under Bonapartes frånvaro i Egypten.
Garat (f. 1764), nevö till Konventets minister Garat, berömd operasångare, stor sällskapskarl, i högsta grad förgudad och bortskämd av Direktoriets och Konsulatets societet.
Duroc (f. 1772), Förste Konsulns adjutant och den av hans vänner, som personligen stod honom närmast. Bonaparte hade känt honom, liksom Junot, ända från belägringen av Toulon 93. (Under Kejsardömet: Grand-Maréchal du Palais och hertig av Frioul.)
Fortuné — en favorithund, som vid tiden för hennes giftermål tillhörde Joséphine, och med vilken den unge äkta mannen aldrig kunde förlika sig. Man har därom åtskilliga anekdoter.
[V.]
Berthier (f. 1753), krigsminister under Konsulatet, efter Carnot. (Senare marskalk, furste av Neufchâtel, prins av Wagram.)
”Vendéeprinsessan.” Napoléon hade ofta den vanan att i vardagslag beteckna folk med av honom själv uppfunna öknamn (sobriquets), vilka sedan för det mesta brukades av alla inom hans närmaste krets.
[VI.]
Mme de Contades, en av de ledande damerna inom Faubourg Saint-Germain omkr. år 1800, bekant för sitt högmod och sin stora skönhet. Bröderna de Rastignac, framstående kavaljerer inom samma krets.
Frascati, restaurant på modet. Det var ännu god ton att dinera och supera ”au cabaret”.
[VII.]
Mme Récamier, född (1777) Juliette Bernard från Lyon. Hon var gift med en av Paris rikaste bankirer och redan
vid denna tid (1800) berömd för sin skönhet samt för sin vänskap med Mme de Staëls krets.
”Av hela min själ önskar jag” o. s. v. Jfr ”Dix années d’exil”: ”Je souhaitais que Bonaparte fût battu” (under fälttåget i Italien 1800).
[VIII.]
”Jag är icke alltför starkt bunden.” Som bekant, var det under Direktoriet och Konsulatet blott ett civilt äktenskap, som förenade general Bonaparte med M:me de Beauharnais. Den kyrkliga vigseln försiggick, trots Joséphines länge närda och ofta yttrade önskan i detta hänseende (hon visste nämligen, att många anhängare av den starka religiösa reaktionen efter Brumaire egentligen betraktade hennes äktenskap som ogiltigt), först 1804, dagen före kröningen, då kardinal Fesch vigde dem.
”Maximum.” Häntydning på Republikens många olikartade och ofta märkvärdiga maximumsbestämmelser i handel och vandel.
”Stort attentat mot Förste Konsuln i operan.” Detta attentat är det, som den 18 Vendémiaire år IX (11 oktober 1800) förövades av de fyra sammansvurna: Ceracchi, Arena, Demerville och Topino-Lebrun (alla anhängare av en terroristisk republik), vilka, beväpnade med dolkar, väntade på Förste Konsuln utanför hans loge i operan, då han begav sig till premièren av ”Les Horaces” av Porta. De blevo strax fängslade. Fouché — och genom honom Bonaparte — var på förhand noggrant underrättad om faran.
”Låtit hedra och röja vår gamla Place Royale.” På Place des Victoires (den gamla, av hert. de La Feuillade 1686 anlagda, Place Royale) hade Förste Konsuln på Republikens högtidsdag 1 Vendémiaire år IX med egen hand lagt grundstenen till monumentet för generalerna Kleber och Desaix.
[IX.]
Förste Konsulns familj omkring 1800-1801. (Släkten, ursprungligen toskansk, kan spåras ända från 12:e århundradet, först i Florens, så i San Miniato och i Sarzana, nära Genua. I Treviso säges den ha stigit till hög ära och regerat suveränt. Från Sarzana flyttade 1529 en Bonaparte till Korsika, där hans efterkommande sedan varit bosatta.)
I originalet är släktträdet tryckt horisontellt över två sidor. Det har omformaterats för denna e-text.
Madame Lætitia Bonaparte, f. (1749) Ramolino, änkasedan 1785 efter Charles Bonaparte. | ||
—Joseph, f. 1768, gift sedan 94 med Julie Clary.(Bodde 1800 på sin engendom Mortefontaine nära Malmaison.) | ||
| —Zénaide, 1801. | ||
—Napoléon, f. 15/8 1769, gift sedan 96 medMarie-Joséphine-Rose, Tascher de la Pagerie, f. 1763, änka eftergeneral de Beauharnais. | ||
| Styvbarn: | ||
—Eugène de Beauharnais, f. 1781. | ||
—Hortense de Beauharnais, f. 1783. | ||
—Lucien, f. 1775, gift sedan 94 med ChristineBoyer † 1800 | ||
—Charlotte, f. 1796. | ||
—Christine, f. 1798. | ||
—Elisa, f. 1777, gift sedan 97 med FelixBacciochi. | ||
—Louis, f. 1778 (omkr. 1800 överste för 5:edragonregementet). | ||
—Pauline, f. 1780, gift sedan 98 med generalLeclerc. | ||
—Dermide, f. 1800. | ||
—Caroline, f. 1782, gift sedan 1800 med generalMurat. | ||
—Achille, f. 1800. | ||
—Jérôme, f. 1784. | ||
Familjen de Caseaux var genom M:me de Caseaux nära besläktad med huset Talleyrand-Périgord och intog genom sin rikedom och sina förbindelser en framträdande plats i sällskapslivet omkr. 1800.
Monsieur de Trénis, Monsieur Lafitte, de berömdaste dansörerna under Direktoriet och Konsulatet. Monsieur de Trénis (under Kejsardömet greve av Châtillon) har bland annat äran av att ha introducerat valsen i Frankrike.
Mlle Chameroi, bekant operadansös omkr. år 1800.
[X.]
Otto, fransk diplomat, som användes i många viktiga värv under Republiken och Kejsardömet. Vid denna tid (1800) stod Frankrike ju icke på den fot med England, att det kunde ha någon ordnad, erkänd legation i London, men regeringen hade där en ”commissarius”, som med engelska kabinettet förberedde de negociationer, vilka omsider ledde till fredspreliminärerna i London (okt. 1801) och äntligen kröntes av traktaten i Amiens den 25 mars 1802, efter vilken stad freden har fått namn.
[XI.]
”Fouché tror ju jämt, att faran skall komma från den kanten.” Polisministern hade beständigt vid alla de många attentaten mot Bonaparte under Konsulatets första år sina misstankar riktade på rojalisterna, framför allt på det besegrade Vendée, och hade till och med redan i sin hand spridda trådar till den sammansvärjning, som nu (nov. — dec. 1800) var under bildning, och vilken fick utbrott i explosionen av ”helvetesmaskinen” 24 dec. 1800.
[XII.]
Madame Lannes, född Louise Guéhéneuc, hade i okt. 1800 blivit gift med general Lannes (sedermera marskalk, hertig av Montebello).
”Mystifikationer” — ett omtyckt sällskapsnöje under Direktoriet och Konsulatet. Det bestod oftast i att en professionell ”mystifikatör” (i Paris funnos åtskilliga personer, som förtjänade sitt uppehälle på detta sätt) spelade en eller annan roll, beräknad att missleda en därtill utsedd medlem av sällskapet. De övriga sekunderade på bästa sätt mystifikatören eller voro blott åskådare av skämtet, vilket ibland kunde fortgå under flera dagar.
[XIII.]
Madame Branchue, bekant operasångerska, gick under Konsulatets första år för att vara ”beskyddad” av Förste Konsuln.
Tuilerierna. Förf. har vid beskrivningen av Tuilerierna behållit de benämningar, som brukades under l’ancien régime och Konsulatet. Dem man hittade på under terrorismen, då Pavillon de l’Horloge t. ex. blev kallad för Pavillon de l’Unité, Pavillon de Flore för Pavillon de
l’Egalité och Pavillon de Marsan för Pavillon de la Liberté, blevo aldrig populära och föllo redan under Direktoriet i glömska. Och vad de särskilda rummen angår, så kommo de namn, varunder de nu mest äro kända — t. ex. Salle des Maréchaux i st. för Salles des Cent-Suisses, eller Salon de Louis XIV i st. för Le grand Cabinet du Roi o. s. v. först i bruk under Kejsardömet.
”Har han skrivit igen?” Under loppet av 1800 tillskrev pretendenten (senare Louis XVIII) general Bonaparte flera brev, som på ett inbilskt och icke särdeles värdigt sätt uttryckte hans förhoppningar om, att den allsmäktige Förste Konsuln mot en belöning, som han själv erbjöds att bestämma, skulle återinsätta Bourbonerna på Frankrikes tron. I ett brev, daterat Fructidor år VIII, svarade Bonaparte honom äntligen — hövligt, men bestämt avböjande.
Madame Royale, Marie-Thérèse-Charlotte de France (f. 1778), Louis XVI:s dotter. Hon hade först 1795 blivit utväxlad ur sin fångenskap i Temple.
[XIV.]
Madame Hamelin, hustru till en framstående sjöofficer, väninna till Joséphine och Madame Tallien, en av tidens mest bekanta och firade ”merveilleuses”, isynnerhet känd för sina hypermoderna toaletter.
Helvetesmaskinen. Det stora attentatet med ”helvetesmaskinen” förövades av rojalisterna St. Réjant, Limoëlan och Carbon, under det att sammansvärjningens egentlige huvudman, Georges Cadoudal, den bekante chouanhövdingen från Vendéekriget, höl sig gömd i Morbihan. ”Maskinen” bestod av en kruttunna, vilken, lastad på en kärra och satt i förbindelse med en mina, var placerad på den trånga gata, man visste, Förste Konsuln, på vägen till Operan, brukade passera. Endast genom
hästarnas snabbhet blevo han och hans svit räddade, men flera hus i gatan sprängdes delvis i luften, och ett stort antal människor dödades och stympades.
Gatan St. Nicaise finns ej mera. Den försvann, då man förlängde Rue de Rivoli. På den tiden gick den från Rue des Orties genom Carrouselplatsen till Rue St. Honoré. Operan låg då i Rue de Richelieu, på den plats som sedan blivit kallad Place Louvois. Efter hertigens av Berry mord 1820, blev byggningen nedriven.
Mortier (f. 1768), general, vid denna tidpunkt befälhavare över första militärdivisionen, förlagd i Paris. (Senare marskalk, hertig av Tréviso).
Fouché (f. 1754), fordom medlem av Konventet och terroristisk prokonsul i Nièvre, polisminister under Konsulatet. (Senare hertig av Otranto.)
[XV.]
Nyårsdagen. År V (1797) hade man ånyo börjat fira nyårsdagen med visiter och presenter, vilket varit förbjudet under terrorismen.
[XVI.]
”På en vink av Förste Konsuln.” L’Empereur animait particulièrement des bals masqués et en demandait souvent. Mémorial de St. Hélène. t. 5. p. 172.
Czaren o. s. v. Ratifikationerna av freden i Lunéville utväxlades i Paris 16 mars 1801. Paul I var då ännu czar. Först natten mellan den 24 och 25 mars 1801 blev han mördad, och det varade ett stycke in i april månad, innan man fick veta det i Paris.
”Historisk ande.” Man måste ihågkomma, att vid denna tid var spiritismen lika mycket på modet som nu.
[XVII.]
Kungen och drottningen av Etrurien. Infanten Don Luis av Parma och hans gemål, infantinnan Maria-Luisa, dotter till Carl IV av Spanien, hade genom freden i Lunéville fått sig tillerkänt Toskana, under namn av konungariket Etrurien.
Markisinnan av Montesson. Charlotte-Jeanne Béraud de la Haye de Riou (f. 1737), morganatiskt gift med hert. av Orléans (Philippe-Egalités far), levde som änka i Paris och spelade en högst betydande roll i Konsulatets sällskapsvärld. Förste Konsuln hade stor beundran för hennes takt och arrangeringsförmåga och beviljade henne årligen en större pension, för att hon skulle vara i stånd att ”hålla salong” och sålunda bidraga att vidmakthålla l’ancien régimes sällskapliga traditioner.
La Malmaison har undergått många förändringar, sedan Napoléon och Joséphine bodde där. Den präktiga parken är nu, 1894, styckad, förändrad, förminskad och inskränkt till en vanlig trädgård. Rummen äro förfallna och mestadels utan möbler. Under Restaurationen och Julimonarkien hade slottet flera ägare, sist drottning Christina av Spanien, som under det andra kejsardömet sålde det till Napoléon III, vilken lät inrätta det till ett slags familjemuseum, och, såvitt möjligt, återställde det i dess förra skick. Efter kriget 1870 har staten åter sålt det till en privatman.
Madame Savary, född Félicité de Faudoas, var sedan 1800 gift med Förste Konsulns adjutant Savary. (Under Kejsardömet polisminister och hertig av Rovigo.)
Ett brev från Petersburg. Sommaren 1801 var Duroc i Petersburg. Vid underrättelsen om regeringsskiftet hade nämligen Förste Konsuln, redan i april, sänt honom dit för att lyckönska och sondera Alexander I.
Mme Campans institut. Madame Campan, Marie-Antoinettes f. d. kammarfru, förestod under Direktoriet och Konsulatet en mycket besökt pensionsanstalt, varest de flesta av de sedan ledande damerna blivit uppfostrade.
Rapp (f. 1772), hade liksom Savary varit adjutant hos Desaix och upptogs, liksom han, efter slaget vid Marengo (där Desaix stupade) bland Förste Konsulns adjutanter.
[XIX.]
Mme Fourès, född (omkr. 1776 i Carcassonne) Marguerite Pauline Bellisle — oftast kallad ”Bellilote” — var illegitim dotter av en adelsman och en tjänstflicka samt tillhörde själv, ända till sitt giftermål med småborgaren Fourès, arbetareklassen. Förklädd till karl följde hon sin man till Egypten, då han som frivillig deltog i fälttåget. I Kairo väckte hon Bonapartes uppmärksamhet, och, sedan han genom Berthier sänt mannen till Frankrike med depescher till Direktoriet, inledde han en förbindelse med Madame Fourès, som varade ända tills han lämnade Orienten.
[XX.]
Fredspreliminärerna med England underskrevos av Otto i London 1 okt. och underrättelsen därom kom till Paris 3 okt. 1801 (11 Vendémiaire år X).