18. DEN HÖGTIDLIGA FÖRLOFNINGEN.
Nattens stjernor uppå fästet glimma,
Månen lyser skön och känslofull.
Emma går att helga denna timma
Åt en evigt saknad faders mull.
Unga Selim delar hennes öden:
Också han i sina unga dar
Såg den grymma, känslolösa döden
Rycka bort en öm och älskad far.
Också han besökte kyrkogården,
Vägrande åt ögat mången blund,
För att der, på dystra minnesvården
Skänka hjertat mången dyrbar stund.
Länge närde han en ädel låga,
Tänd af Emma, i ett känsligt bröst,
Men han yppar ej sin tysta plåga,
Rädd att mista hoppets enda tröst.
Dock hvad dröjer du att dig förklara?
Sammandrag ej molnet, ömma vän:
Skynda att ditt hjerta uppenbara,
Medan hennes hjerta brinner än.
Selim skyndar till den sköna Emma,
Fattar hennes tårbestänkta hand,
Tolkar med en svag och bruten flamma
Känslans outsläckeliga brand.
Emma! Emma! du en far begråter,
O! begråt ock snart ett annat namn,
Som, kanske, du ville kalla åter,
Någon aftonstund ur grafvens famn.
Emma! Emma! ögat föll i talet,
Och det har så vackra uttryck, det:
Känslans låga — och det ömma qvalet.
Ögat, ögat kan beskrifva det.
Är då döden blott den lön, han söker?
Frågar Emma, fattande hans hand:
O! så vet, att han mitt hopp föröker
Att vi råkas i ett annat land.
O förstår jag dig, min ömma Emma?
Frågade den rörde ynglingen.
O förstår jag dig, min ömma Emma?
Frågar han förvirrad om igen.
"Du förstår mig" — och den öma handen
Tydde hennes tänkesätt så vål:
"Du förstår mig" — och den öma branden
Flög elektriskt uti gossens själ
Nå! så vittna, höge Himlafader
Och du Fader, som i stoftet göms,
Vittnen, vittnen Himlens myriader!
Om i verlden denna stunden glöms.
Och de svuro trohet åt hvarandra
Der vid grafvens nattbetäckta rand:
Och de gingo sen, att tjuste vandra
Genom lifvets bana, hand i hand.
Ofta, ofta från det lugna tjellet
De till kyrkogården skynda sig.
Emma! Emma! mins du detta stället?
O min Selim! kan jag glömma dig?
— — —
Han som teknar dessa matta dragen,
Söker liksom Selim någon vän;
Gäckad nog i verlden och bedragen,
Han bland grafvar gått att söka den.
O! min Emma! knytom våra öden!
Jag besvär dig vid din faders mull!
Och jag svär att älska dig i döden,
O! jag svär det: vid min faders mull.