AUM!
Här begynner HERRENS Sång.
Inledning och 1:sta kvädet.
DHRITARASHTRA kvad:
På Kurus slätt och Pliktens, o Sanjaya,
vad gjorde väl mitt folk och Pandu's söner,
1 då lystna efter strid de samlats där?
SANJAYA kvad:
Se'n han betraktat Pandu's söners skara,
steg kung Duryodhana till Drona fram
2 med dessa ord: "Betrakta denna krigsmakt
som tillhör Pandu's söner, och som ordnats
med klokhet av din lärjunge, — en son
3 av Drupada! Se alla dessa hjältar
och starka skyttar, väldiga som Bhima
och som Arjuna; — Drupada med vagnen,
4 Virata, Yuyudhana; Dhristaketu
och Chekitana; Kashis bålde kung
och Kuntibhoja, Purujit och Shaibya,
5 den väldige; — den tappre Uttamauja;
— Subhadras son, den starke Yudhamanyu;
6 Draupadis ätt med sina starka vagnar.
Hör även våra furstars namn, och känn,
— o främste bland de återfödde du, —
7 de yppersta bland män i våra leder:
Du själv och Bhishma, Karna, segrarn Kripa
8 Vikarna, Asvatthama, Saumadatti,
och många andra hjältar, som försaka
sitt liv för mig, och äro väpnade
9 med skilda slag av vapen, stridsförfarne.
Dock ringa synes mig vår här, fast ordnad
av Bhishma, medan deras synes väldig,
10 fast Bhima ordnat den; — så må då alla
11 försvara Bhishma, och ej fly ur striden!"
Nu blåste Kurus' ålderstigne stamfar
den ärorike, i sin lur, som ljöd
12 liksom ett lejons rytande; och lurar
och horn och pukor gåvo återsvar
13 med väldigt buller. — Från den andra sidan,
på vagnen med de vita hästarna,
besvarades den manande fanfaren
av Krishna, Mästaren, samt av Arjuna,
den höge Pandusonen, och de blåste
14 i tvenne lurar av gudomlig art;
ty Han, som segrat över Sina sinnen,
bar en av Jättens knotor danad lur,
och Dhananjaya[1] blåste "Gudagåvan".
15 Och Bhima, Vargabuken, blåste "Paundra";[2]
och konung Yudhishtira, Kuntis son,
och Nakula och Sahadeva blåste
16 i "Segern", "Honungstonen" och "Juvelen";
och Kashis höge kung, och Dhrishtadyumna,
Virata och Shikandi, Satyaki
17 som aldrig böjts, Drupada och hans söner,
Subhadras son, den mäktigt väpnade,
18 de blåste alla sina skilda lurar,
vars genklang skalv i dina söners hjärtan,
o Dhritarashtra, och som fyllde himlen
19 och jorden med sitt dån. — Men Pandus ättling,
Arjuna, vars banér bar Apans bild,[3]
då han förnam att dina söners skara
sig ordnat, och att pilarna och spjuten
20 snart skulle flyga, tog han upp sin båge
och kvad till Den som kuvat alla sinnen:
ARJUNA kvad:
"Du Oföränderlige! styr min vagn
21 emellan båda härarna; — jag längtar
att rätt betrakta dem, med vilka jag
22 i detta nyssbegynta krig skall kämpa,
— att skåda dem, som här församlat sig
och vilja tjäna uti stridens vimmel
23 sin furste, Dhritarashtras onde son."
SANJAYA kvad:
Vid dessa ord av fursten styrde Krishna
den fagraste bland vagnar mitt emellan
24 de båda härarna, — o Bharata, —
just dit, där Bhishma, Drona och de andra
av världens herrar ordnat sig till strid,
och sade: "Skåda nu, o Prithas son,[4]
25 hur Kurus skaror samlat sig tillhopa!"
Och Prithas ättling såg, hur många fränder
26-27 och vänner stodo rustade till kampen
på båda sidor; och han kvad med sorg:
ARJUNA kvad:
O Krishna! Då jag skådar mina fränder 28 som längta att få möta mig i strid, då svika mina lemmar, tungan låder invid min gom; jag darrar, och mitt hår 29 sig reser högt av fasa; — min lekamen blir het och bävande, Gandiva[5] faller utur min hand, jag vacklar, och min själ 30 förvirras; — onda tecken, Keshava,[6] omvärva mig! — Ej heller kan jag vänta att något gott skall bliva mig till del, 31 om jag i striden dräper mina fränder! Ty jag, o Krishna, önskar icke seger, ej heller kunglig värdighet och njutning. Vad är allt detta, — vad är själva livet 32 för människan? Se, de som giva tronen och nöjena ett värde, möta oss 33 med strid och död, — försaka liv och skatter 34 blott för att dräpa oss, — sin närmsta släkt. Och fast de vilja bringa död åt mig, o Madhus bane, önskar icke jag att döda dem, — nej, icke ens för väldet i alla trenne världar, — mycket mindre 35 för någon jordisk tron. — Ack, glädjen flyr för alltid oss, — o Du som fäller härar, — om vi förgöra dessa syndare; 36 ty deras synder komma på vårt huvud. Så borde vi ju skona dessa söner av Dhritarashtra, våra släktingar; ty huru kunna vi, o Madhava, 37 väl fröjdas, om vi dräpa våra fränder? Fast deras tanke är på villospår, förvirrad genom lystnad, och ej ser att det är brott att plåna ut en släkt 38 och att bekämpa sina egna fränder, — säg, borde icke vi försaka synden, o Du som fäller härar? — vi, som inse, 39 hur mycket ont som föds av ätters död? Med varje ätt som slocknar, dör en dharma, — en helig ättehävd från urtids dar, — 40 och därigenom vållas laglöshet; av dennas välde ledas kvinnorna 41 till synd och brott, och kasterna förblandas; så föras ätterna och deras bane uti fördärvet; ättefäderna 42 berövas sina ris- och dryckesoffer, och alla kasters, alla ätters seder, som hållits heliga se'n urtids dar, 43 fördärvas, dö och falla uti glömska. Det säges ju, att i en ädel ätt, vars dharma glömmes, lider hela ätten 44 en avgrunds kval av ättlingarnas skam. Ve mig! till vilken synd vi dragit ut! Av lust till herravälde sträva vi 45 att plåna ut vår egen släkt från jorden! Om Dhritarashtras söner höjde vapnen och dräpte mig i denna strids tumult förutan motstånd och förutan värn, 46 då vore sådant lyckligast för mig!
SANJAYA kvad:
När furst Arjuna talat dessa ord
på stridens fält, han släppte pil och båge
47 och sjönk mot vagnens bänk med dyster håg.
<tb>
I den härliga Bhagavad-Gita's heliga sånger, vilka innehålla vetandet om det Eviga, — skriften om Yoga, — samtalet mellan Shri Krishna och Arjuna, — lyder det
FÖRSTA KVÄDET
sålunda; och det kallas: