II.
SANJAYA kvad:
Till honom, som av ömkan genomträngts
och i vars ögon heta tårar stodo,
1 gav Madhus bane tröstande till svar:
HERREN kvad:
Vi slår ett nesligt klenmod, o Arjuna,
din själ i farans stund, och stänger vägen
2 till äran och till himlen? Giv ej vika
för denna vekhet, o du Prithas son!
Den anstår icke dig; — fördriv din svaghet,
3 du fiendernas gissel! — upp till strid!
ARJUNA kvad:
O Madhus bane, säg! hur mäktar jag
väl rikta dessa mina vassa pilar
mot Bhishma och mot Drona? — Båda äro
4 min vördnad värda, o du stridens herre!
Bättre förvisso det är att leva av tiggareföda,
än att i stridernas larm fälla en Guru[7] och vän!
Dräper jag själv de vänner jag har, de Gurus, som lärt mig,
5 sudlas min seger av skam, fläckas min föda av blod!
Tvivel det synes mig värt, om segern vore mig önsklig;
— vunne de seger i dag, vore det bättre förvisst,
än om vi dräpte de män, som skänka livet dess värde,
6 all Dhritarashtras ätt, — dessa, som rusta sig nu.
Svaghet trycker min själ, mitt hjärta tvekar i valet:
7 visa mig vägen du! led mig med tydliga råd!
Led och lugna mig du; ty aldrig vinner jag friden,
8 bleve jag även i dag kung över himlar och jord!
SANJAYA kvad:
Så kvad den segersälle Gudakesha
till alla sinnens kuvare; — med orden:
9 "Jag vill ej strida!" blev han åter tyst.
Då smålog Herren milt, o Bharata,
och talte till den ångestfyllde fursten
10 på fältet mellan båda härarna:
HERREN kvad:
Du sörjer dem, som icke böra sörjas, och söker smycka ut ett fåvitskt tal med ord av lånad visdom. — Vise män 11 begråta varken livet eller döden. Den stund har aldrig funnits, då ej Jag och du och dessa mänskofurstar levde, 12 ej heller skall den stunden nånsin slå. Då själen, kroppens furste, genomgått dess barndom, ungdom, mandom och förfall, då drar han hädan i en annan kropp; 13 den vise känner icke sorg däröver. O son av Kunti! stoftets närhet bringar så köld som hetta, fröjd såväl som kval; — 14 bär deras växling lugnt, o Bharata! Du furste ibland män, — odödligheten är blott för den, som ej av dessa plågas, som bär med jämnmod både fröjd och kval 15 och är ståndaktig. — Vad fåfängligt är, det har ej något väsen i sig självt; det verkliga hör aldrig upp att vara. Den som i sanning skådar tingens väsen, 16 han inser även detta. Vet, att DET är starkare än allt vad DET har danat, 17 att intet kan förinta detta Enda. Det Enda är odödligt och oändligt och evigt lever Det; — blott former växla 18 och dö; — så kämpa då, o Bharata! Båd' den, som tror att anden mäktar mörda och den, som tror att han blir mördad, fela. 19 Han kan ej mörda, kan ej häller mördas. Han föds ej och han dör ej; han är till och upphör ej att vara: aldrig född, beståndande, evärdlig, oförgänglig, 20 han dör ej, om än hans lekamen dödas. Vem känner denne oförgänglige, som aldrig född och evigt oförminskad förbliver vad han är, — vem känner honom, 21 och tror dock att han dräper eller dräpes? Nej, som en mänska kastar av en klädnad som slitits ut, och tager på en ny, så tager den, som bor i kroppens skepnad, 22 en nyfödd kropp, så snart den förra dött. Han såras ej av vapen, brännes ej av elden, dränkes ej av vattuflöden, 23 förtorkas ej av ökenvindars fläkt. Osårbar, oförtärbar, outgrundlig, alltgenomträngande, beståndande, 24 uråldrig och orubblig och ovansklig, fördold, ofattlig, evig kallas han; om du som sådan känner honom, säg, 25 vi sörjer du väl den, som aldrig dör? Men även om du tänker dig, att han beständigt födes och beständigt dör, — o hjälte med den starka armen du, 26 om även så du tänker, sörj dock icke! Ty vad som fötts, det måste dö en dag och vad som dött, det måste åter födas: 27 sörj icke denna evigt givna lag!
Se, tingens början är i det fördolda,
blott deras varas mitt är uppenbar,
och deras ändalykt är åter dold.
28 Vad rum för klagan ges det häruti?
Det ses av en med undran, och en annan
förtäljer det med undran, och en tredje
29 med undran lyss därpå, och alla gäckas.
Den, som i kroppen dväljes, kan ej såras;
30 sörj därför ingen död, o Bharata!
Se blott uppå din kungaplikt! — en hjälte
31 med glädje hälsar en rättfärdig strid;
då själv den honom sökt, o Prithas son,
32 han ser i den en öppen väg till himlen.
Men om du ej vill kämpa denna kamp,
fastän rättfärdigheten bjuder så,
— då viker du ifrån ditt samvets bud
33 och syndar mot din plikt och mot din ära.
Till evig tid du nämnas skall med blygd,
och skam är tyngre för den ädelborne,
34 än själva döden. — Alla skola tro,
att du av feghet flytt; och de, som förr
ha skådat upp till dig som till en hjälte,
35 de skola blicka på dig med förakt;
bland fienderna skola klaffare
med föga höviskt tal dig smädligt håna:
36 ges det väl värre öde för en kung?
Om du i striden dör, är himlen din,
och segrar du, skall du besitta jorden:
stå därför modigt upp, o Kuntis son!
37 — omgjorda dig till strid, och tag med jämnmod
båd' lust och kval, förlust och seger; — kämpa
38 för pliktens skull, så sker det utan synd.
Så lärer Sankhya-skolans visdom; lyssna
till Yoga nu, du Prithas ättelägg!
Om du av denna blivit genomträngd,
39 skall du befrias ur din handlings bojor.
I Yoga går ej någon kraft förlorad,
ej häller sker där överträdelse.
Ett ringa grand av denna vishet skyddar
40 mot mycken fruktan. —
En beslutsam själ
är sammanriktad mot ett enda mål,
du Kuru-ättens fröjd; — en obeslutsam
41 är skingrad och förströdd för alla vindar.
En kortsynt dåre talar blomsterspråk
med sinnet fånget uti Vedas bokstav,
42 och säger: "Endast detta finnes till!"
Med självsjuk själ, med himlen som sitt mål,
han strävar efter fröjd i nästa liv
43 och tror sig vinna den med bön och offer.
Vid makt och glädje klänger han sig fast,
med sinnen fångna uti slika läror:
— för honom är ej denna Visdom gjord;
44 den kräver stadig blick på Gud allena.
I Vedas läras världens trenne krafter;[8]
men höj dig över dessa krafters spel,
Arjuna, höj dig över varje motsats,
försaka alla dina egodelar,
45 var trofast i din renhet, full av SJÄLVET.
För en Brahman, vars själ är full av ljus,
blir läsningen av Vedas lik en brunn
46 för den, vars hela fält är översvämmat.
Din omsorg gälle gärningen allena,
och ej din gärnings frukter; — låt ej dessa
förleda dig att handla, eller fjättra
47 din höga själ i dådlöshetens band!
O Dhananjaya, då du handla vill,
försänk dig uti enhet med det Högsta;
försaka varje jordisk lustas boja,
förbliv i jämnvikt så vid nederlag
48 som seger: jämnvikt är ett namn för Yoga.
Och handling står dock ojämförligt lägre
än klarsynthetens Yoga, — sök din tillflykt,
o Dhananjaya, i Förnuftet Självt;
49 ty den, som söker lön, är ömkansvärd.
Då man försänkt sig i Förnuftet Självt,
då blir man frigjord, så ur onda dåd
som ock ur goda; fäst din själ i Yoga;
50 med Yoga vinnes färdighet i handling.
Den Vise, enad med Förnuftet Självt,
försakar handlingarnas alla frukter,
och frigjord utur födelsernas bojor,
51 han når den högsta himlens salighet.
När du har brutit alla villors fjättrar,
då skall du höja dig till liknöjdhet
52 för allt vad du har hört och skall få höra.
När du har höjt dig över skriftens bokstav
och nått fullkomlig frid uti din själ,
försjunken uti djup betraktelse,
53 då skall du hinna Yogas ljusa höjd.
ARJUNA kvad:
På vilka tecken skall jag känna den,
som vunnit sinnets frid, o Keshava,
och är ståndaktig i sitt skådande?
54 Går, sitter, talar han som andra män?
HERREN kvad:
Den man, som övergiver hjärtats lystnad, o Prithas son, och glädes blott av SJÄLVET, 55 han blir ståndaktig, — känner intet kval i smärtans stund, och lockas ej av njutning; han bindes ej av lidelsernas bojor, av fruktan, hat och vrede, och han kallas 56 en helig man och en ståndaktig själ. Vad hända må av ljuvligt eller lett, är dock hans ande fri på varje håll, och känner varken lystnad eller avsky; 57 — han eger verklig jämnvikt i sin själ. Sköldpaddan drager in på alla sidor var sårbar lem; så drager ock den vise vart själens sinne från dess föremål, 58 och så han vinner jämnvikt i sin själ. Då svinna alla sinnesföremål för den, som har sin boning uti kroppen, de fly och lämna endast saknad kvar; men även själva saknaden försvinner, 59 då själens blick har sett det Allrahögsta. Om kroppens sinnen väckas hos den vise, då, son av Kunti, draga de hans själ 60 till denna jord, trots allt hans strävande. Så må han därför kuva dem, och sitta med inre frid, med Mig som högsta mål; ty den som kuvat alla sina sinnen 61 har vunnit verklig jämnvikt i sin själ. Den själ, som lever uti sinnevärlden, blir bunden vid sin tankes föremål; av denna bundenhet uppkommer lystnad, 62 av lystnad vrede och av vrede irring; så höljes minnet uti djupa töcken, 63 Förnuftet svinner, människan förgås. Men den som gett sig själv i SJÄLVETS våld och kuvat självet, går med fria sinnen bland alla föremål; — han lockas icke 64 och stötes icke bort av någonting. Då stiger lugnet in uti hans själ och släcker alla smärtans vilda lågor; 65 — är hjärtat lugnt, får även tanken frid. För den som ej har själens harmoni, fins själens samling ej, och ej Förnuft; förutan själens samling fins ej frid 66 och hur kan utan frid det finnas lycka? Om själen följer med ett sinnes irrfärd, den kastas redlöst kring, liksom ett skepp 67 som driver med en storm på vilda vatten. Därför, o hjälte med den starka armen, om alla sinnen stängts fullkomligt till 68 för sina föremål, blir jämnvikt vunnen.
Det som är natt för alla varelser,
är vaksamhetens tid för den som söker;
men dagens ävlan, liv och kiv och strävan
69 är mörker för den Helige som ser.
Må varje längtan, varje jordisk lystnad
förrinna i hans själs omätlighet,
som floder falla ut i Oceanen:
den tager mot de vilda böljorna
och ligger stilla uti ändlös ro.
70 Han eger frid; — ej så den lystnes själ.
Den som försakar varje jordisk lust
och går sin väg i livet utan längtan,
71 i frid och ödmjukhet, skall finna ro.
Se, det är friden i det EVIGA,
och den, som nått det, vandrar mer ej vilse.
Den som förblir ståndaktig in i döden,
72 han ingår uti Guds Nirvanas frid.[9]
<tb>
I den härliga Bhagavad-Gita's heliga sånger, vilka innehålla vetandet om det Eviga, — skriften om Yoga, — samtalet mellan Shri Krishna och Arjuna, — lyder det
ANDRA KVÄDET
sålunda; och det kallas: