XV.
HERREN kvad:
Med rötterna från ovan, och med grenar från nedan, är Asvattha-fikonträdet omöjligt att förinta;[51] — varje blad av detta träd är likt en hymn till Gud; 1 — den man, som fattar det, han fattar Veda. Dess grenar skjuta uppåt skyn och nedåt emot jorden, och födas av de krafter tre,[52] som röras i naturen; och alla sinnesföremål utgöra trädets knoppar; dess rötter växa nedåt jord, 2 likt handlingarnas bojor. Och ingen mäktar här på jord att fatta trädets skapnad, dess ursprung och dess ändalykt, ej häller var det växer, se'n detta träd med mäktig rot har huggits av vid roten av självförsakelsen, vars egg 3 är skarpast ibland vapen. Det fins en väg, som leder bort förutan återvändo, och den är värd att sökas upp; — Jag vandrar den förvisso, — den leder till den Förste Man, 4 från vilken kraften strömmar. Förutan stolthet, illusion och onda lustars bojor, med hågen uti SJÄLVET fäst, med varje längtan stillad, och löst från motsatskedjans par, från varje lust och smärta, så vandrar man, från villor fri, 5 en oförvansklig bana. Där lyser varken solen eller månen, ej heller elden; — utan återvändo 6 den leder till Min högsta tillflyktsort. En del utav Mitt eget Själv förvandlas i livets värld till en odödlig Ande samt omger sig med sinnena; — det sjätte bland dessa kallas Manas; — och han slöjas 7 utav Prakriti. Och då Herren tager sin boning i en kropp, och då Han lämnar en kropp ånyo, — se, då tager Han i kroppen varje sinne i besittning; se'n drar han bort med dem, som vinden drar 8 från varje blommas kalk dess skilda doft. Han gläder sig åt sinnesföremålen, i det Han fäster sig i syn och hörsel, 9 i känsel, lukt och smak, och i förståndet. De villade förnimma icke Honom, då Han ur kroppens sköte vandrar hädan, ej heller då Han dröjer kvar däri och njuter, fängslad av naturens krafter; 10 — men vishets öga skönjer Honom där. En Yogi skönjer Honom ävenväl, i det han strävar, uti SJÄLVET fäst; — men de som icke tränat sina tankar, 11 de skönja Honom ej, trots all sin strävan. Den glans som strålar över hela världen i solens strålar, — vet, den är av Mig; 12 av Mig är även månens glans och eldens. Jag uppehåller alla varelser med kraften av Mitt liv; Jag genomtränger den låga markens stoft, Jag varder Soma 13 och föder alla plantor med Min must. — Jag varder Livets Eld, och tar Min bostad i kropparna hos varje liv som andas; med livets fläkt, den yttre och den inre, 14 Jag smälter födans alla fyra slag. Innerst uti hjärtats djup gömd hos alla väsen, ger Jag och berövar dem visheten och minnet; Jag är det som läras bör genom Vedas' läsning; Jag är Vedas' kännare 15 och Vedantas upphov. I världen är ett tvåfalt Vara gömt: såväl förgängligt som ock oförgängligt; det som förgängligt är, är alla väsen; 16 det oförgängliga förändras ej; Det Högsta Varat står förvisso högre, och har förklarats som det Högsta SJÄLVET, den Oförvansklige och höge Herren, som genomtränger allt, och uppehåller 17 de trenne världarna. — Då alltså Jag är högre än vadhelst som kan förgås, och högre än det oförgängliga, så kallas Jag i världen och i Veda 18 den högste Anden. — Den som känner Mig på detta sätt, och ej förvillas längre, han vet och känner allt, och vördar Mig 19 med all sin varelse, o Bharata. Så har Jag röjt Min hemligaste lära, o du som ej har synd. — I denna kunskap bor själens ljus och handlingens fullbordan, 20 o höge ättling du av Bharata!
<tb>
I den härliga Bhagavad-Gita's heliga sånger, vilka innehålla vetandet om det Eviga, — skriften om Yoga, — samtalet mellan Shri Krishna och Arjuna, — lyder det
FEMTONDE KVÄDET
sålunda; och det kallas: