C. Den Halte Hunden.
Ifrån S. Småland.
Det var en gång en konung, såsom mången är väl det; han hade tre döttrar. De voro unga och fagra, så det aldrig kunde ges fagrare vif; likväl märktes en stor åtskillnad dem emellan, ty de två äldsta voro höga både i färd och sinne, deremot var den yngsta vän och blid, och älskades af alla. Tillika var hon vacker som en dag och mjäll som en snö, så att hon ännu vida öfverträffade sina systrar i skönhet.
Det hände sig en dag, att konunga-döttrarne sutto tillsammans i fru-stugan, och föll så talet på fästemän. Då sade den äldsta: »ja, om jag någonsin skulle gifta mig, vill jag ingen ha, utan jag får en man som har gull-hår och gull-skägg.» Den andra utbrast: »och jag vill ingen ha, utan jag får en man som har silfver-hår och silfver-skägg.» Men den yngsta prinsessan sade ingenting, utan teg. Då sporde hennes systrar om icke hon äfven hade tänkt hvad friare hon önskade sig. ’Nej,’ svarade jungfrun, ’det har jag inte; utan är det så att ödet ämnar mig en man, vill jag vara nöjd sådan jag får honom, vore det också inte annat än en halter hund.’ Häråt logo de andra prinsessorna, och skämtade, och mente tro på, att den dag väl kunde komma när hon talade annorlunda.
Men »mången säger sannt och vet det inte», och så var det med konunga-döttrarne; ty förrän året var om hade de alla tre fått fästemän, hvar såsom de sjelfva önskat. Till den äldsta prinsessan friade en man som hade gull-hår och gull-skägg, och vann straxt hennes ja och samtycke. Till den andra friade en man med silfver-hår och silfver-skägg; och han fick också ja, och fäste prinsessan till brud. Men den yngsta konunga-dottern fick ingen friare, utom allenast en halter hund. Då rann henne i sinnet hvad samtal blifvit fördt i fru-stugan, och hon tänkte vid sig sjelf: »Herre Gud nåde mig för giftermål jag lärer få!» Likväl ville hon icke gå ifrån sitt ord som hon en gång hade sagt, utan gjorde hon, som hennes systrar, och gaf hunden sitt ja och samtycke. Derefter stod brölloppet i många dagar, med stor ståt och mycken tillrustning. Men när gästerna lekte och voro glada, satt den yngsta bruden för sig sjelf och grät, och när de andra logo under skinn, runno hennes tårar, så det var en stor ynk till att se.
När nu brölloppet var drucket, skulle de nygifta fara hvar hem till sitt. Då fingo de två äldsta prinsessorna åka i granna karmar, med stort brud-följe och annan heders-bevisning; men den yngsta måste gå till fots, såsom hennes man, hunden, hvarken hade häst eller köre-svenn. När hon så vandrat både länge och väl, kommo de omsider i en stor skog som aldrig ville ta ända; men allt linkade hunden före, och konunga-dottern gick efter och grät. Bäst de nu gingo, fick hon plötsligen se hvarest der låg framför dem ett präktigt slott, och rundt omkring voro fagra ängar och gröna lunder, så aldringen har sett så grannt. Då stadnade prinsessan, och frågade hvad detta månde vara för ett stort hus. »Jo,» sade hunden, »detta är vårt hem; här skola vi bo, och här skall du hädanefter råda i all ting.» Nu log jungfrun emellan tårarne, och kunde icke fyllest undra öfver allt hvad hon såg. Hunden tillade: »jag har nu blott en enda bön att be dig om, och den bönen skall du icke neka mig.» ’Hvad är det för en bön?’ sporde prinsessan. »Jo,» sade hunden, »du skall lofva att aldrig se på mig när jag sofver; sedan skall du få göra i allt annat som du vill.» Ja, prinsessan samtyckte gerna till hans begäran, och så gingo de fram till det stora slottet. Men var det präktigt utantill, var det ännu mycket präktigare inuti. Der fanns så mycket silfver och guld, så det lyste i hvar vrå; mat fanns der också af alla de slag, och så mycken annan egendom, att man aldrig kunde önska sig något i verlden att det inte fanns der. Prinsessan fick så inte göra annat än gå ur rum och i rum, det ena grannare än det andra, hela långa dagen igenom. Men när qvällen kom, att hon lade sig att sofva, hoppade hunden upp vid hennes sida, och kunde hon väl förstå, att det nu icke längre var en hund utan en menniska. Likväl sade hon ingenting, ty hon kom ihåg sitt löfte, och ville icke göra sin man emot.
Det led så en tid bortåt. Prinsessan bodde i det fagra slottet, och allt hvad hon någonsin kunde önska sig, det fick hon. Men hvar dag lopp hunden bort ifrån henne, och syntes icke igen förr än det blifvit serla, och sol runnit ned. Då kom han åter hem, och var alltid så innerligt huld och god, så det vore väl om andra männer vore hälften så goda. Prinsessan fick nu en stor kärlek till honom, och glömde alldeles bort att han icke var annat än en halter hund; såsom talet går, att »kärt Öga icke ser någon brist». Likväl gjordes henne tiden lång i ensamheten, och det lekte ofta för hennes hug, att hon ville helsa på sina systrar, och veta huru de hade det. Härom rådgjorde hon med sin man, och begärde hans samtycke att få fara. Ja, hunden hade icke så snart erfarit hennes önskan, som han straxt gaf sitt bifall, och följde sjelf med ett långt stycke, för att visa väg öfver skogen.
När konunga-döttrarne nu åter råkades, skall man tro det blef en stor glädje och många spörsmål om både nytt och gammalt. Talet föll så äfven på deras giftermål. Då sade den äldsta: »litet visste jag, när jag önskade mig en man med gull-hår och gull-skägg; ty han är som det värsta troll, så jag har inte haft en glad dag sedan vi kommo samman.» Den andra fortfor: »ja, inte bättre har det gått för mig; ty fastän jag har en man med silfver-hår och silfver-skägg, är han dock så hjertans elak, att han inte unnar mig en glad stund.» Systrarne vände sig nu till den yngsta prinsessan, och begynte fråga huru hon hade det. ’Jo,’ gaf hon till svar, ’jag kan visst icke klaga; ty änskönt jag icke fick annat än en halter hund, är han så innerligt god emot mig, att bättre man aldrig kan finnas.’ Häröfver blefvo hennes systrar högeligen förundrade, och upphörde icke att forska och spörja, och prinsessan förtalde allting som det var. När de nu förnummo huru godt och präktigt hon hade i det stora slottet, blefvo de afundsjuka, att hon fått allting så mycket bättre än de sjelfva. De började så att granneligen ransaka, om hon ändock icke vore missnöjd med någonting. ’Nej,’ sade konunga-dottern, ’aldrig kan jag fyllest prisa min man, huru huld och god han är, och är det blott en enda ting som felar i min lycka.’ »Hvad är det? Hvad är det?» ropade begge systrarne på en gång. ’Jo,’ sade prinsessan, ’hvar natt när han kommer tillbaka, skiftar han sin hamn och blir en menniska, och tyckes mig tungt att jag aldrig får se honom, huru han rätteligen ser ut.’ Häruti instämde systrarne med en munn, och upphörde icke att beskärma sig öfver hunden, att han kunde hafva något doldt för sin hustru. Ja, huru de nu lockades med sin syster, väcktes omsider hennes nyfikenhet, så att hon glömde sin mans varning, och frågade om råd huru hon skulle få se honom, utan att han röjde det. »Åh,» sade den äldsta prinsessan, »ingenting är lättare än det. Här har du en liten lampa: den skall du gömma mycket, mycket väl. Sedan behöfver du bara stiga upp om natten, när din man sofver, och tända på lampan, så får du se honom i hans rätta skepnad.» Detta tycktes konunga-dottern vara ett godt råd; hon tog så lampan, gömde den i sin barm, och lofvade göra i allting såsom hennes systrar lärt henne.
Som nu tiden var inne att prinsessorna skulle skiljas åt, vände den yngsta systern hem igen till det fagra slottet. Det gick så den dagen, liksom alla andra dagar. När nu ändteligen qvällen kom, och hunden gått till hvila, var prinsessan så eggad af sin nyfikenhet, att hon knappast förmådde vänta tills han hade insomnat, förrän hon steg sakta upp, tände sin lampa, och nalkades varligen, för att betrakta honom der han sof. Men hvem kan omtala hennes förvåning, när hon lyste på bädden och fick se, att der icke mera låg en halter hund, utan en ungersvenn, den fagraste hon någonsin hade sett för sina ögon. Hon kunde så icke upphöra att betrakta honom, utan satt hela natten lutad öfver hans hufvud-gärd, och ju mera hon såg desto fägre syntes han, så att hon dervid glömde allting annat i hela verlden. Ändteligen kom morgonen. Som nu den första stjernan slocknade för dagen, begynte svennen röra sig till att vakna. Då blef prinsessan högeligen förskräckt, blåste ut lampan, och lade sig ned på bädden. Men svennen trodde att hon sof, och ville så icke väcka henne, utan steg varligen upp, skiftade sin hamn och gick bort, och syntes icke mer på hela den dagen.
När så qvällen kom och det åter blef serla, gick allt på samma vis. Hunden kom hem ur skogen och var mycket trött; men knappt hade han insomnat, förrän prinsessan steg sakta upp, tände sin lampa, och nalkades sakta för att beskåda honom. Som hon nu lyste på bädden, tycktes henne ungersvennen vara ännu mycket fagrare än förut, och ju längre hon såg desto fägre blef han, så att hon ömsom log och ömsom grät, bara af kärlek och längtan. Hon kunde så icke vända sina ögon ifrån honom, utan satt hela långa natten lutad öfver hans hufvud-gärd, och glömde sitt löfte och allt annat, för att se på honom. Ändteligen kom morgonen. Som nu den första strålen lekte för dagen, begynte svennen röra sig till att vakna. Då blef prinsessan åter mycket förskräckt, blåste hastigt ut lampan, och lade sig ned på bädden. Men svennen trodde att hon sof, och ville så inte väcka henne, utan steg varligen upp, skiftade hamn och gick bort, och lät icke vidare se sig på hela den dagen.
Ändteligen blef det åter serla, qvällen kom, och hunden vände hem ur skogen, såsom hans sed var. Men icke heller nu kunde prinsessan emotstå sin nyfikenhet, utan första tid hennes man hade somnat, steg hon sakta upp, tände sin lampa, och nalkades varligen, för att än en gång betrakta honom der han sof. Som hon nu lyste på ungersvennen, tycktes han henne ännu mycket fagrare än någonsin tillförene, och ju längre det led desto fägre blef han, så att hjertat brann i hennes barm, och hon glömde allt annat i verlden, bara för att se på honom. Hon kunde så icke vända sina ögon ifrån honom, utan satt hela natten lutad öfver hans hufvud-gärd. När nu morgonen kom, att sol rann upp, begynte svennen röra sig till att vakna. Då blef prinsessan mycket häpen, ty hon hade icke märkt huru tiden skred, och skulle nu hastigt blåsa ut sin lampa. Men huru det var darrade hon på handen, så att en varm droppe föll och kom på unger-svennen, att han vaknade. Som han nu märkte hvad hon hade gjort, sprang han förfärad upp, byttes i ögonblicket till en halter hund, och linkade bort i skogen. Men prinsessan vardt så betagen af sorg, att hon inte visste till sig, utan lopp efter honom, vred sina händer, och bad med bittra tårar att han skulle komma tillbaka. Men han kom icke.
Konunga-dottern begynte nu vandra öfver berg och dal, många villa stigar, för att leta rätt på sin man, och alltsom hon gick runno hennes tårar, så det kunnat röra en sten till medömkan. Men hunden var borta och blef borta, änskönt hon sökte honom både i norr och söder. När hon nu såg att han icke stod att finna, ville hon vända igen till det fagra slottet; men det var lika när, intet slott var att se, och hvart hon kom, såg hon aldrig annat än kolane mörka skogen. Nu tyckte hon sig vara alldeles öfvergifven af hela verlden; hon satte sig derföre på en sten, grät bitterligen, och tänkte huru mycket hellre hon ville vara död, sedan hon icke längre fick lefva med sin man. I detsamma kom en liten groda hoppandes fram under stenen. Grodan sporde: »skön jungfru, hvarföre sitter du här och gråter så sorgefull?» ’Jo,’ svarade prinsessan, ’jag må visst gråta och inte vara glad. Först har jag mistat min hjertelig kär, och sedan kan jag inte hitta vägen till slottet; utan får väl omkomma här af hunger och vilda djur.’ »Åh,» sade grodan, »är det inte annat, så kanske jag kan hjelpa dig. Om du vill låta mig vara din bäste vän, skall jag visa dig vägen». Nej, det ville hon inte, utan svarade: ’bed mig om hvad du vill, bara inte om det! Jag hade aldrig någon kärare än min halte hund, och ingen vill jag ha, medan jag lefver i verlden.’ Dermed steg hon upp, grät bitterligen, och fortsatte sin väg. Men grodan såg vänligt efter henne, log i sitt sinne, och kröp tillbaka ned under stenen.
När konunga-dottern så åter vandrat ett långt, långt stycke, och ännu aldrig såg annat än skog och vildmark, blef hon omsider mycket trött. Hon satte sig derföre på en sten, lutade hand emot kind, och önskade vara död, eftersom hon icke mer kunde få lefva med sin man. Rätt i detsamma prasslade det i buskarne, och hon fick se hvarest en stor grå ulf kom löpande fram emot henne. Då blef hon högeligen förskräckt, ty hon kunde icke tänka annat än att ulfven skulle straxt rifva henne till döds. Men ulfven stadnade, hviftade med svansen, och sporde: »stolts jungfru, hvarför sitter du här och gråter så sorgefull?» ’Jo,’ svarade prinsessan, ’jag må visst gråta och inte vara glad. Först har jag mistat min hjertelig kär, och sedan kan jag inte finna vägen till slottet, utan får väl omkomma här af hunger och vilda djur.’ »Åh,» sade ulfven, »är det inte annat än det, så kanske jag kan hjelpa dig. Låt mig vara din bäste vän, så vill jag visa dig vägen!» Nej, det ville hon inte, utan svarade: ’bed mig om hvad du vill, bara inte om det! Jag hade aldrig någon kärare än min halte hund, och ingen vill jag ha, medan jag lefver i verlden!’ Dermed steg hon upp, grät bitterligen, och fortsatte sin led. Men ulfven såg vänligt efter henne, log i sitt hjerta, och lopp hastigt sina färde.
När prinsessan nu åter vandrat både länge och väl i ödemarken, blef hon omsider så trött och maktlös, att hon icke orkade gå längre. Hon satte sig derföre på en sten, vred sina händer, och önskade att hon vore död, eftersom hon icke längre fick lefva med sin man. Just i detsamma förnam hon ett dåft rytande, så jorden skalf, och der kom fram ett stort, ofantligt lejon, som gick rätt emot henne. Nu blef hon alldeles förfärad, ty hon kunde icke tänka annat än att lejonet skulle straxt öda henne; men djuret var fjettradt med tunga jern-länkar, så det knappast förmådde släpa sig utåt jorden, och kedjorna skramlade på begge sidor, allt som det rörde sig. När lejonet nu ändteligen kommit fram till prinsessan, stannade det, hviftade med svansen, och sporde: »skön jungfru, hvarför sitter du här och gråter så sorgefull?» ’Jo,’ svarade prinsessan, ’jag må visst gråta. Först har jag mistat min hjertelig kär, och sedan kan jag inte finna vägen till slottet, utan får väl omkomma här af hunger och vilda djur.’ »Åh,» sade lejonet, »är det inte annat än det, så kanske jag kan hjelpa dig. Om du vill lösa mina band och låta mig vara din bäste vän, så skall jag visa dig vägen.» Men prinsessan var så förfärad, att hon kunde hvarken tala eller svara; än mindre dristade hon sig fram till djuret. I detsamma fick hon höra en klar stämma som ljöd utur skogen; det var en liten näktergal som satt i trädet och sang:
»Jungfru lilla, lös af banden!
Lös af banden!»
Då gjordes det henne ondt om lejonet; hon tog så mod till sig, gick fram, lossade banden och sade: ’väl kan jag lösa dina fjettrar, men aldrig så blir du min bäste vän; ty jag hade ingen kärare än min halte hund, och får aldrig någon mer.’ Men nu skedde en underlig ting; ty rätt som den sista länken föll, skiftade lejonet sin hamn, och blef till en fager unger prins, och när prinsessan såg upp till honom, se, då var det ingen annan än hennes egen hjertans kär, som förr varit bytt till en hund. Härvid blef hon så till mods, att hon segnade ända ned till marken, omfattade svennens knän, och bad att han icke skulle gå bort ifrån henne. Men prinsen upplyfte henne med stor kärlek, tog henne i sin famn, och sade: »nej, vi skola aldrig skiljas mer, ty nu är jag frälst; och har jag fyllest rönt din trohet emot mig.»
Nu skall man tro der blef en fröjd, så ingen det kan omtala. Och prinsen tog sin unga brud och drog hem till det fagra slottet, och der var han konung och hon blef hans drottning. Men inte bättre än jag vet, lefva de der och må väl än i denna dag.
Anmärkning.
I en annan uppteckning ifrån S. Småland förtäljes likaledes om trenne systrar, af hvilka de två äldsta önskade sig rika friare, men den yngsta ville vara nöjd med hvem som kom, »vore det också inte annat än en halter hund». — Berättelsen instämmer i öfrigt noga med hvad här ofvan meddelas, undantagandes slutet, då prinsessan, för att återvinna sin käraste, genomgår samma äfventyr, som de hvilka förekomma i sednare delen af sagan N:o 14, B, »Konunga-sonen och Prinsessan Singorra».
20.
Prinsessan uppå Glas-berget.
Ifrån S. Småland.
Liknande sagor förekomma:
1. Hos Norrmännen: — Se Asbjörnsen og Moe, Norske Folkeeventyr, Deel II, ss. 80-91, »Jomfruen paa Glasbjerget».
2. Hos Tyskarne: — A. Se Vulpius, Ammenmärchen, Weimar 1791. — B. Se Grimm, Kinder- und Haus-Märchen, Th. II, N:o 136, ss. 279-282, förra hälften af sagan »De wilde Mann» [jfr. Th. III, s. 229]. — C. Se Bechstein, Deutsches Märchenbuch, Leipzig 1845, ss. 65-67, »Hirsedieb».
3. Hos Italienarne: — Se Straparola, Notti piacevoli, V, förra hälften af sagen N:o 1. (Jfr. Straparola’s Eventyr, Oversatte af J. Chr. Riise, Kjöbenhavn 1818, ss. 75-94, »Skov-manden»).
4. Hos Polackarne: — Se Woycicki, Polnische Volkssagen und Märchen, Berlin 1839, III, N:o 5, ss. 115-119, samt s. 156, »Der Glasberg».
Sagans sednare del eller Glasbergs-äfventyret förekommer dessutom i en gammal Dansk kämpa-visa, »Brynilds Vise», — först tryckt uti Tragica, Kjöbenhaffn 1657, ss. 35-43, sednare hos Nyerup och Rahbek, Danske Viser fra Middelalderen, D. I, Kjöbenhavn 1812, ss. 132-3; — hvars grund-drag återfinnas i de urgamla sångerna och sägnerna om Sigurd Fafners-bane, huru han red igenom troll-elden till Brynhild, Budles dotter. Jfr. »Brynhildar Qvida» i den äldre Eddan, Volsunga-Saga m. fl.
Det var en gång en konung, som var så glad vid jagt, att han inte visste sig större nöje än att fara efter vilda djur. Han låg så både arla och serla ute i marken med hök och hund, och hade alltid god jagt-lycka. Men en dag hände sig, att han inte var i stånd att få upp något villebråd, ehuru han letade på alla håll ända ifrån morgonen. Som det nu led emot qvällen, att han skulle rida hem med sina män, fick han se hvarest en dverg eller »vildman» lopp framför honom i skogen. Straxt sporrade konungen sin häst, red efter dvergen och grep honom, och undrade alla öfver hans sällsamma utseende; ty han var liten och stygg som ett troll, och hans hår växte sträft som stake-mossa. Men allt hvad konungen talade honom till, ville han inte svara, hvarken med godo eller ondo. Häröfver blef konungen vred, såsom han redan tillförene var misslynt öfver sin jagt, och befallte sina svenner taga vildmannen och förvara honom väl, att han ej måtte undkomma. Sedan drog konungen hem till sin gård, och är intet vidare förtäljdt om hans färd för den gången.
Det var på den tiden en gammal loflig sed, att konungen och hans män höllo dryckes-stämma till långt in på nätterna, och blef då mycket ordadt och än mera drucket. Som de nu åter sutto öfver bord och gjorde sig lustiga, fattade konungen ett stort djurs-horn och sade: »huru tyckes eder om vår jagt i dag? Eller när blef det tillförene sagdt om oss, att vi kommit hem utan något villebråd?» Männen svarade: ’visserligen är det sannt som du säger, och lärer så god en jägare, som du, icke stå att finna i hela verlden. Likväl må du icke klaga på vår jagt, ty du har i dag fångat ett villebråd, hvars like ingen tillförene hvarken sett eller hört.’ Sådant tal behagade konungen öfvermåttan väl, och han frågade yttermera hvad dem tycktes att han helst kunde göra med dvergen. ’Jo,’ sade hofmännen, ’du skall hafva honom fången här på din gård, att det må höras och spörjas öfver bygden hvilken jägare du är. Allenast att du kan förvara honom så han icke rymmer, ty han är snedig och illfundig till sinnes-art.’ När konungen hörde detta, teg han en lång stund; derefter höjde han hornet och sade: »jag vill göra som J sägen, och skall det icke blifva mitt fel om vilde mannen undkommer. Men det lofvar jag, att hvilken som släpper honom lös han skall dö utan nåder, vore det ock min egen son.» Dermed tömde konungen dryckes-hornet, och var detta en dyr ed. Men hofmännen sågo tvehogse på hvarandra; ty de hade aldrig hört honom tala så, och kunde de väl märka att det var mjödet som steg honom i hufvudet.
Andra morgonen, första tid konungen vaknade, rann det honom i sinnet hvad löfte han gjort vid dryckes-stämman. Han lät så genast sända efter timmer och virke, och byggde ett litet hus eller bur tätt invid kungs-gården. Buren timrades af stora bjelkar, och förvarades med starka lås och bommar, så att ingen kunde bryta derigenom, och midt på väggen gjordes en liten glugg eller vind-öga, för att skjuta in maten. När så allt var redo, lät konungen föra fram vilde mannen, satte honom i buren, och tog sjelf nycklarne till sig. Der fick dvergen nu sitta fången dag och natt, och både gående och farande kommo för att beskåda honom. Men ingen hörde honom någonsin klaga eller eljest tala ett endaste ord.
Det led så en rund tid bortåt. Då hände sig att det blef ofrid i landet, så att konungen måste draga ut i leding. Som han nu skulle fara, sade han till sin drottning: »du skall nu styra för mitt rike, och lemnar jag både land och folk i din värd. Men ett skall du lofva mig, att du väl förvarar vilde mannen, så han icke slipper ut me’ns jag är borta.» Ja, drottningen lofvade göra sitt bästa i detta som i annat, och så gaf konungen henne nycklarne till buren. Derefter lät han skjuta sina snäckor ifrån land, hissade segel under förgyllande rå, och for långt, långt bort i andra riken; och hvart han kom vann han seger. Men drottningen stod på stranden och såg efter honom, så länge hon kunde se hans vimplar flyga öfver sjön; sedan vände hon igen till kungs-gården med sina tärnor. Der sitter hon nu och sömmar silke på knä, me’ns hon väntar att hennes gemål skall komma hem igen.
Konungen och drottningen hade tillsammans ett enda barn, en prins, som ännu var späd till ålder, men gaf godt hopp om sig. Sedan nu konungen var bortrest, hände sig en dag att pilten vandrade omkring i kungs-gården, och kom till vilde mannens bur; der satte han sig att leka med sitt gull-äple. Huru han nu lekte, gick det inte bättre, än att äplet oförvarandes for in genom vind-ögat som var på bur-väggen. Straxt kom vilde mannen fram, och kastade ut gull-äplet. Detta tycktes pilten vara en lustig lek; han kastade derföre åter in äplet, och allt kastade vilde mannen det ut igen, och så lekte de en lång stund. Men huru länge det gick om, byttes glädjen på sistone i sorg; ty vilde mannen behöll gull-äplet och ville icke gifva det tillbaka. När så ingenting halp, hvarken hotelser eller böner, begynte den lille slutligen gråta. Då sade vilde mannen: »illa gjorde din fader emot mig, att han tog mig fången, och får du aldrig igen ditt äple, med mindre du skaffar mig lös.» Pilten svarade: ’huru skall jag kunna skaffa dig lös? Gif mig bara igen mitt gull-äple! mitt gull-äple!’ »Jo,» sade vilde mannen, »du skall göra som jag nu säger. Gå upp till din moder, drottningen, och bed att hon löskar dig. Passa så på och stjäl nycklarne ur hennes bälte, och kom hit och öppna dörren. Sedan kan du gifva nycklarne tillbaka sammaledes du tog dem, så att ingen märker det.» Ja, huru vilde mannen lockades med pilten, gjorde denne omsider efter hans begäran, gick upp till sin moder, bad att hon skulle löska honom, och stal nycklarne ur hennes bälte. Derefter sprang han ned till buren, och öppnade bure-dörren, så att vilde mannen kom ut. Som de nu skulle skiljas, sade dvergen: »här gifver jag dig åter ditt gull-äple, såsom jag lofvat, och skall du ha tack att du släppte mig lös. En annan gång, när du tränger, vill jag hjelpa dig igen.» Dermed lopp han sina färde. Men prinsen gick tillbaka till sin moder, och bar igen nycklarne på samma sätt som han tagit dem.
När det nu spordes öfver kungs-gården att vilde mannen var sin kos, blef der en stor uppståndelse, och drottningen sände folk på vägar och stigar för att spana efter honom. Men han var borta och blef borta. Det stod så en tid om, och allt blef drottningen mer och mer bekymrad, ty hon väntade för hvar dag att hennes gemål skulle komma hem igen. Ändteligen fick hon se hvar hans snäckor kommo farande öfver sjön, och mycket folk samlades på stranden för att helsa honom. Som han nu kom i land, blef hans första spörsmål om de väl förvarat den vilde mannen. Då måste drottningen bekänna huru det var, och förtäljde allting såsom det tilldragit sig. Men konungen vardt öfvermåttan vred, och sade att han skulle straffa gerningsmannen, eho det ock månde vara. Han lät så göra en räfst öfver hela kungs-gården, och hvart mans barn skulle fram och vittna; men ingen visste något. Ändteligen skulle den lille prinsen också fram. Som han nu kom inför konungen, sade han: »jag vet att jag förskyllat min faders vrede; likväl kan jag icke dölja sanningen, ty det är jag som släppt ut vilde mannen.» Då blef drottningen hvit om kind, och alla de andra med; ty der var ingen som icke höll af prinsen. Slutligen tog konungen till orda: »aldrig skall det spörjas om mig att jag bröt mitt löfte, vore det ock för mitt eget kött och blod; utan skall du visserligen dö, såsom du förtjenar.» Dermed gaf han befallning åt sina svenner, att de skulle fora prinsen ut i skogen och döda honom. Men piltens hjerta skulle de bringa med sig till konungen, som ett tecken att de fullgjort hans befallning.
Nu blef der en bedröfvelse ibland folket så det var inte likt någonting, och alla bådo om nåd för prinsen; men konungens ord var oryggeligt. Svennerna tordes så inte annat än lyda, utan togo pilten emellan sig, och gåfvo sig på väg. Som de nu kommit långt, långt bort i skogen, fingo de se en vallare, som gick vall med svin. Då sade den ene till den andre: »icke synes mig godt att komma vår hand vid konungens son, utan låtom oss då hellre köpa en galt, och taga galt-hjertat, så vet ingen annat än det är prinsens hjerta.» Ja, detta tycktes den andre svennen vara visligen taladt. De köpte så en galt af vallare-mannen, förde djuret undan i skogen och slagtade det, och togo dess hjerta. Derefter bådo de prinsen draga sina färde, och aldrig mer komma igen. Men sjelfve vände de åter till kungs-gården, och kan man väl tänka hvad der blef för en sorg, när de förtäljde om prinsens död.
Konunga-sonen gjorde nu såsom tjenarena bedt honom; han vandrade allt framåt, det mesta han kunde, och aldrig så hade han annat till mat än nötter och vilda bär som växte i skogen. När han så färdats både länge och väl, kom han till ett berg, och öfverst på berget stod en hög fura. Då tänkte han vid sig sjelf: »jag må så godt klifva upp i furan, och se om jag inte kan finna någon väg.» Ja, sagdt och gjordt; han steg upp i trädet. Som han nu kom högst i furu-toppen och spejade åt alla håll, fick han se hvarest der låg en stor, stor kungs-gård mycket långt borta, och glimmade emot solen. Då blef han hjerteligen glad, och vände genast sina steg ditåt. Under vägen träffade han en dräng som gick och plöjde; af honom beddes han att få byta kläder, och det fick han. Så utrustad kom han ändteligen fram till kungs-gården, gick in och begärde tjenst, och blef så tagen till vall-here att valla konungens fä. Der vankar han nu i skogen både arla och serla; men allt som tiden led glömde han sin sorg, och växte, och blef stor och båld, så ingen fanns hans like.
Sagan vänder nu till konungen som rådde öfver kungs-gården; han hade varit gift, och åtte med sin drottning en enda dotter. Hon var mycket fagrare än andra mör; dertill blid och höfvisk, så att den kunde skattas lycklig som en gång skulle få ega henne. När nu prinsessan hade fyllt sina femton vintrar, fick hon en otalig hop friare, som man väl det kan tro, och änskönt hon gaf dem alla nej ökades jemnt deras antal, så att konungen blef alldeles rådlös hvad han skulle gifva dem för svar. Han gick så in i jungfru-stugan till sin dotter, och bad henne välja ibland dem, men hon ville inte. Då vardt han vred, och sade: »efter som du icke sjelf vill göra ditt val, så skall jag göra det; ehuru väl kunde ske, att det icke blir så alldeles i ditt eget tycke.» Dermed ville han gå sin väg. Men jungfrun höll honom qvar och sade: »jag kan väl se, att det måste bli såsom du satt dig i sinnet. Likväl må du icke tro att jag tager hvem som helst, utan skall den och ingen annan ega mig, som förmår rida uppför det höga glas-berget med fulla vapen.» Ja, detta tycktes konungen vara ett godt förslag. Han samtyckte derföre till sin dotters begäran, och lät utgå ett påbud öfver hela riket, att den skulle få prinsessan som kunde rida uppför glas-berget.
När nu dagen var inne som konungen hade sagt, ledsagades prinsessan ut till glas-berget med stor ståt och präktig utrustning. Der sattes hon allra öfverst å berg-åsen, med gull-krona på hufvudet och gull-äple i handen, och var hon så öfvermåttan fager, att det var ingen som icke gerna vågat sitt lif för hennes skull. Tätt nedanföre, under berget, samlade sig alla friarena med granna hästar och glänsande vapen, så det sken som en eld i solen, och rundt omkring strömmade menigheten till i stora skaror, för att se uppå deras lek. När så allt var redo, gafs tecken med horn och trummeter, och i detsamma rännde friarena, hvar efter annan, med all makt uppför höjden. Men berget var högt, och glatt som en is, och dertill öfvermåttan brant. Det var så ingen som kom mer än ett litet stycke upp, förr än han hals öfver hufvud störtade ned igen, och kunde väl hända, att en och annan dervid bröt både armar och ben. Häraf uppstod mycket brak, såsom ock af hästarnes gnäggande, folkets skri och vapnens slammer, så att gnyet och ropandet hördes vida vägar.
Medan nu allt detta tilldrager sig, vankade konunga-sonen omkring med sina oxar, långt bort i djupa skogen. Vid han så fick höra larmet och vapen-gnyet, satte han sig på en sten, lutade hand emot kind, och föll i djupa tankar; ty det rann honom i sinnet, huru gerna han också velat vara med och rida som de andre. Rätt i detsamma fick han höra steg, och vid han såg upp stod vilde mannen framför honom. »Tack för sist!» sade vilde mannen. »Hvarför sitter du här så ensam och sorgefull?» ’Jo,’ svarade prinsen, ’jag må väl vara sorgsen och inte glad. För din skull är jag en flykting utur min faders land, och nu har jag inte så mycket som en häst och rustning, för att kunna rida fram till glas-berget och täfla om prinsessan.’ »Åh,» sade vilde mannen, »är det inte annat, så kan det väl bli någon råd. Du halp mig en gång förut; nu vill jag hjelpa dig igen.» Dermed tog han prinsen vid handen, förde honom djupt ned i jorden till sin håla, och visade hvar det hängde en rustning som var allt igenom smidd af hårdaste stål, och så blank, att der låg ett blått skimmer rundt omkring. Tätt bredvid stod en präktig gångare, fullt sadlad och rustad, och skrapade berget med stål-skorna, och tuggade milen, så att hvita skummet flöt ända ned på marken. Vilde mannen sade: »skynda dig nu och kläd på dig, och rid bort och försök din lycka! Jag vill under tiden valla dina oxar.» Ja, detta lät prinsen inte säga sig två gånger, utan klädde på sig både hjelm och harnesk, spände sporrar på fot och band svärd vid sida, och kände sig så lätt i stål-rustningen som en fogel i luften. Derefter sprang han upp i sadeln så det klang i hvar enda sölja, gaf hästen tyglarne, och red hasteligen fram åt berget.
Prinsessans friare skulle just nu lykta sin lek, och hade ingendera vunnit priset, ehuru de alla gjort godt skäl för sig. Som de nu stodo och öfverlade, och tänkte att lyckan månde bli dem mera gunstig en annan gång, fingo de plötsligen se hvarest en ungersvenn kom ridande fram utur skogs-brynet, och for rätt emot berget. Han var allt klädd i stål ifrån topp till tå, med hjelm på hufvudet, sköld på arm och svärd i bälte, och förde sig så ridderligt i sadelen, att det var en lust till att skåda. Straxt vände alla sina ögon på den främmande kämpen, och sporde hvarandra hvem han var, ty ingen hade sett honom tillförene. Men de fingo inte mycken tid att spörja och fråga; ty knappt hade han kommit fram ur skogen, förrän han lyfte sig i stig-byglarne, högg hästen med sporrarne, och tände af som en pil rätt uppföre glas-berget. Likväl red han inte ända upp, utan när han kom midt på branten kastade han plötsligt om sin gångare, och red tillbaka utför berget, så elden fräste om häst-skorna. Derefter försvann han i skogen, såsom en fogel flyger. Nu kan man tro der blef en uppståndelse ibland allt folket, och ingen var som icke undrade öfver den främmande kämpen, fast jag väl knappt behöfver säga, att han inte var någon annan än prinsen. Men alla kommo öfverens deruti, att de aldrig sett yppare häst eller båldare hofman, och det hviskas att prinsessan tyckte så med, ty hvar natt sedan drömde hon bara om den främmande ungersvennen.
Det led så en tid bortåt, och prinsessans friare skulle pröfva sin lycka för andra gången. Konunga-dottern blef nu åter ledsagad till glas-berget, med stor ståt och mycken fager utrustning, och sattes allra öfverst på bergs-toppen med gull-krona på hufvudet och gull-äple i handen. Der nedanföre samlade sig alla friarena med granna hästar och präktiga vapen, så det var en lust till att skåda, och rundt omkring strömmade hela menigheten till, för att se på leken. När så allt var redo, gafs åter tecken med horn och trummeter, och i detsamma rännde friarena, hvar efter annan, med all makt uppför bergs-höjden. Men det gick som förut. Berget var högt, och glatt som en is, och dertill öfvermåttan brant; så att ingen kom mera än ett litet stycke upp, förrän han hals öfver hufvud störtade ned igen. Häraf uppstod åter mycket gny, såsom ock af hästarnes gnäggande, folkets skri och vapnens slammer, så att braket och ropandet hördes långt in i djupa skogen.
Medan nu allt detta tilldrager sig, gick den unge prinsen och vallade sina oxar, såsom hans göromål var. Vid han så fick höra larmet och vapen-bullret, satte han sig på en sten, lutade hand emot kind, och grät; ty han tänkte på den fagra konunga-dottern, och det lekte honom i hugen att han gerna velat vara med och rida som de andre. Rätt i detsamma förnam han fotsteg, och när han såg upp stod vilde mannen midt framför honom. »God dag!» sade vilde mannen. »Hvarföre sitter du här så ensam och sorgefull?» ’Jo,’ svarade prinsen, ’jag må väl vara sorgsen och inte glad. För din skull är jag en flykting ur min faders land, och nu har jag inte så mycket som en häst och rustning, för att rida fram till berget och täfla om prinsessan.’ »Åh» sade vilde mannen, »är det inte annat, så kan det väl bli någon råd. Du halp mig en gång, nu vill jag hjelpa dig igen.» Dermed tog han prinsen vid handen, förde honom djupt ned i jorden till sin håla, och visade hvar det hängde en rustning som var allt igenom smidd af klaraste silfver, och så blank, att det sken deraf långa vägar. Tätt bredvid stod en snöhvit gångare, fullt sadlad och rustad, och skrapade berget med silfver-skorna, och tuggade betslet, så att skummet stänkte ända ned på marken. Vilde mannen sade: »skynda dig nu och kläd på dig, och rid bort och försök din lycka! Medan så vill jag valla dina oxar.» Ja, detta lät prinsen inte säga sig två gånger, utan klädde sig med stor skyndsamhet i både hjelm och harnesk, spände sporrar på fot, band svärd vid sida, och kände sig så lätt i silfver-rustningen som en fogel i luften. Derefter sprang han upp i sadeln så det klang i hvar sölja, gaf hästen tyglarne, och red hasteligen fram åt glas-berget.
Prinsessans friare skulle just nu lykta sin lek, och hade ingendera vunnit priset, ehuru de alla gjort väl besked för sig. Som de nu stodo och öfverlade, och tänkte att lyckan månde bli dem bättre nästa gång, fingo de plötsligen se hvarest en ungersvenn kom ridandes fram utur skogs-brynet, och for rätt emot berget. Han var allt klädd i silfver ifrån topp till tå, med hjelm på hufvudet, sköld på arm och svärd i bälte, och skickade sig så ridderligt i sadeln, att båldare ungersvenn väl aldrig stod att få se. Straxt vände alla sina ögon på honom, och kände nu igen att det var samma kämpe som förra gången. Men prinsen gaf dem inte mycken tid att undra; ty han hade icke så snart kommit fram på slätten, som han lyfte sig i stig-byglarne, sporrade sin häst, och tände af som en eld rätt uppföre branta berget. Likväl red han icke ända upp, utan när han kom öfverst på berg-kammen, helsade han prinsessan med stor höfviskhet, kastade plötsligt om sin gångare, och red tillbaka utför berget så det glimmade om häst-skorna. Derefter försvann han i skogen, såsom stormen far. Nu kan man tänka att der blef än mer uppståndelse än förra gången, och ingen var som icke undrade på den främmande kämpen. Men alla voro öfverens, att det aldrig kunde ges en yppare häst eller båldare ungersvenn, och det är till och med sagdt om prinsessan, att hon rodnade som en ros när han helsade henne uppå berget.
Det led så en tid bortåt, och konungen satte dag att hans dotters friare skulle försöka sig tredje gången. Prinsessan blef nu åter ledsagad till glas-berget, med stor ståt och mycken fager utrustning, och sattes öfverst på berg-åsen med gull-krona och gull-äple, alldeles såsom tillförene. Der nedanföre samlades hela friare-skaran med präktiga hästar och blanka vapen, så man aldrig har sett så grannt, och rundt omkring strömmade menigheten till, för att se uppå deras lek. När så allt var redo, gafs tecken med horn och trummeter, och i detsamma rännde friarena, hvar efter annan, med all makt uppför bergs-höjden. Men det var lika när. Berget var glatt som en is, och dertill öfvermåttan brant, så att ingen kom mer än ett litet stycke upp, förr än han hals öfver hufvud störtade ned igen. Häraf uppstod mycket brak, såsom ock af hästarnes gnäggande, folkets skri och vapnens slammer, så att bullret och ropandet hördes vida vägar in i skogen.
Medan nu allt detta tilldrager sig, gick konunga-sonen och vallade oxar, såsom hans sed var. När han så åter fick höra larmet och vapen-gnyet, satte han sig på en sten, lutade hand emot kind, och grät bitterligen; ty han tänkte på den fagra konunga-dottern, och det lekte honom i hugen att han gerna ville våga sitt lif för att vinna henne. Rätt i detsamma stod vilde mannen åter framför honom. »God dag!» sade vilde mannen. »Hvarför sitter du här så ensam och sorgefull?» ’Jo,’ svarade prinsen, ’jag må väl vara sorgsen och inte glad. För din skull är jag en flykting ur min faders rike, och nu har jag inte så mycket som en häst och vapen, för att rida fram till berget och täfla om prinsessan.’ »Åh,» sade vilde mannen, »är det inte annat, så kan det väl bli någon råd. Du halp mig en gång förut, nu vill jag hjelpa dig igen.’ Dermed tog han prinsen vid handen, förde honom till sin håla djupt ned i jorden, och visade hvar det hängde en rustning som var allt igenom smidd af skärt gull, och så blank, att gull-skenet glimmade vida omkring. Tätt bredvid stod en präktig gångare, fullt sadlad och rustad, och skrapade berget med gull-skorna, och tuggade milen, så att hvita skummet flöt ända ned på marken. Vilde mannen sade: »skynda dig nu och kläd på dig, och rid bort och fresta din lycka!» Ja, prinsen var minsann inte sen att lyda honom, utan klädde sig i både hjelm och harnesk, spände gull-sporrar på fot, band svärd vid sida, och kände sig så lätt i gull-rustningen som fogeln i luften. Derefter sprang han upp i sadelen så det klang i hvar sölja, gaf hästen tyglarne, och red hasteligen fram åt glas-berget.
Prinsessans friare skulle just nu lykta sin lek, och hade ingendera vunnit priset, ehuru hvar och en gjort allt sitt till. Som de nu stodo och lade råd hvad de skulle företaga, fingo de plötsligen se hvarest en ungersvenn kom ridandes fram utur skogs-brynet, och for rätt emot berget. Han var allt klädd i guld ifrån topp till tå, med gull-hjelm på hufvudet, gull-sköld på arm, och gyllene svärd vid sida, och förde sig så ridderligt, att båldare kämpe väl aldrig fanns till i verlden. Straxt vände alla sina ögon på honom, och kände igen att det var allt samme ungersvenn som de sett tillförene. Men prinsen gaf dem icke lång tid att undra och spörja, utan så snart han kommit fram på slätten, lyfte han sig i stig-byglarne, högg hästen med sporrarne, och tände af som en blixt rätt uppför branta berget. När han så kommit allra öfverst på bergs-toppen, helsade han den fagra prinsessan med stor höfviskhet, böjde knä för henne, och undfick gull-äplet af hennes egen hand. Derefter kastade han om sin gångare, och red tillbaka utför glas-berget, så att elden gnistrade om gull-skorna och en lång gull-strimma låg efter honom hvar han flög fram. Ändteligen försvann han i skogen såsom en stjerna. Men nu först skall man tro der blef ett lefverne på berget! Hela menigheten gaf till ett glädje-skri, så det hördes långan väg; hornen ljödo, trummeterna ropade, hästarne gnäggade, vapnen brakade, och konungen lät högt förkunna att den främmande gull-kämpen vunnit priset. Hvad prinsessan sjelf tänkte härvid låta vi vara osagdt; men nog hviskas det, att hon blef både hvit och röd när hon skulle räcka ungersvennen gull-äplet.
Det återstod nu allenast att få reda på den gull-klädde kämpen, ty ingen kände honom; och väntade alla, att han med första skulle infinna sig på kungs-gården. Men han kom inte. Häröfver blef mycken undran, och allt som det led bleknade prinsessan och tynade; men konungen var otålig, och friarena knotade och knorrade för hvar dag. När så intet annat stod till råda, lät konungen omsider lysa ett stort ting vid sin gård, och hvart mans barn, höga och låga, skulle komma dit, att prinsessan sjelf måtte få välja ibland dem. Ja, då var der ingen som inte gerna gick, både för prinsessans skull och för konungens befallning, så att der kom tillsammans en otalig hop folk. Som nu alla voro samlade, trädde konunga-dottern ut ur kungs-gården med stor ståt, och vandrade med sina tärnor rundt omkring i hela skaran; men huru hon letade på alla håll, fann hon likväl inte hvad hon sökte. När hon så kommit ända ytterst i ringen, fick hon plötsligen se en man som stod undanskymd i folk-hopen. Han var klädd i en sid hatt, med en vid grå kappa såsom vallare-män bruka; men hufvan var uppdragen, så att ingen kunde skönja hans anlete. Straxt lopp prinsessan fram, drog ned hufvan, tog mannen i famn, och ropade högt: »här är han! här är han!» Då log allt folket, ty de igenkände att det var konungens vallare, och konungen sjelf utbrast: »Herre Gud tröste mig för svär-son jag lär få!» Mannen lät dock inte bekomma sig, utan svarade: ’Åh, sörj inte du för det! Du får så god en konunga-son som nå’nsin du är kung.’ Dermed kastade han af sin vida kappa. Men då log ingen mer; ty se, i stället för den grå vallare-mannen stod der en fager unger prins, klädd i guld ifrån hufvud till fot, och med prinsessans gull-äple i handen, och alla kände nu grannt igen att detta var svennen som ridit uppför glas-berget.
Nu kan man tro der blef en glädje så det var inte likt någonting, och prinsen tog sin käresta i famn och helsade henne med stor kärlek, och förtäljde om sin ätt och allt annat som honom vederfarits. Men konungen sjelf gaf sig ingen ro, utan lät genast laga till bröllopp, och bjöd allt folket och friarena med. Der blef så tillredt ett gästabud hvars make aldrig har funnits, och prinsen fick konunga-dottern, och med henne halfva riket. Men när brölloppet hade stått i dagar, ja väl i sju, tog han sin fagra unga brud och drog med stor ståt hem till sin faders land. Der blef han emottagen såsom man det väl kan tänka, och konungen och drottningen gräto begge två i glädje att få honom lefvande igen. Sedan lefde de lyckliga hvar i sitt rike, och om de inte nyligen äro döda lefva de än i dag. Men ingen har vidare sport till den vilde mannen. Och så var det slut.
Anmärkningar.
1. Uti Runa, En skrift för Fäderneslandets Fornvänner, utgifven af Richard Dybeck, Stockh. 1842, Häft. I. s. 7, meddelas en liknande öfverlemning ifrån Westmanland. Deri förtäljes om en riddare, som fångat ett djur hvars like ingen sett; ty det var öfvervuxet med mossa. Djuret förvaras i ett torn, men befrias af riddarens unge son, som leker båll utanföre. Till straff ledes gossen ut i skogen för att dödas; men tjenarena, rörda af hans jämmer, slagta i stället ett kid, hvars hjerta de vid hemkomsten uppvisa för riddaren.
Medan gossen nu vankar omkring i skogen, möter han djuret, och far med in i berget. Der stadnar han några år. Ändteligen går bud öfver landet att konunga-dottern vill taga sig gemål, och att den skall få henne, som förmår rida uppför ett berg hvarest hon en dag skall visa sig. Nu får riddare-sonen häst och skrud, och rider åstad för att täfla om prinsessan. Men när han kommit till midten af berget, träffas han af en lans, kastad nedifrån; likväl fortsätter han sin färd, och står ändteligen framför konunga-dottern, som räcker honom en silkes-duk att förbinda sitt sår. Priset är så vunnet, och det stundar till bröllopp.
När nu dagen är inne, begär »den gamle» (det underliga djuret) att få vara med, så stygg han ser ut, men nöjer sig med att få plats under bordet. Tillika räcker han riddare-sonen ett rostigt svärd, och begär att vidröras dermed, när den gamle konungens minne drickes. Ja, svennen efterkommer hans begäran. Då reser sig till allas förvåning den gamle konungen, som man trott vara berg-tagen. Sedan blir buller och bång, och konungen sjelf önskar det unga paret lycka.
2. Enligt öfverlemning ifrån Upland for konungen en dag vilse i skogen, och träffade en »gammal gubbe» som gaf honom herberge. Gubben var öfvermåttan rik på guld och silfver, och undfick konungen mycket väl; men ville icke yppa sitt namn. Häraf retades konungens girighet, så att han lät kasta honom i tornet, och sade att han aldrig skulle slippa lös, med mindre han bekände hvem han var.
Något derefter lopp konunga-sonen omkring på gården, och hittade en nyckel hvarmed han öppnade tornet, och lät gubben fly sina färde. Häröfver blef konungen mycket vred, så att han dref prinsen ur landet, och förbjöd honom att någonsin mer komma igen. När pilten nu kom i skogen, mötte han gubben; denne bad honom följa med, och det gjorde han. Sedan togo de gubbens lilla grå häst, lastade den med guld och silfver, och drogo till ett annat rike. Der växte prinsen och blef stor och stark; men allt som han växte, hade han sin största lust att rida på den grå hästen öfver både berg och branter.
Nu hände sig att konungen som rådde öfver landet egde en enda dotter, som fick otaligt många friare. Hennes far lät derföre utgå ett påbud, att den skulle få prinsessan som kunde rida uppför glas-berget, och taga ned en gull-krona som var fästad öfverst på toppen. När prinsen fick veta detta, gick han fram till kungs-gården och begärde tjenst såsom kocks-pojke. Som nu friarena skulle begynna sin täflan, lopp han hem, fick af sin foster-fader en rustning tillika med den lilla grå hästen, och red i fullt språng ända upp till berg-spetsen. Likväl tog han inte gull-kronan, utan red ned igen på andra sidan, och for bort. Andra dagen gjorde han på samma sätt. Tredje dagen tog han kronan; men red åter bort så ingen visste hvem han var.
Något derefter satt konunga-dottern ensam i sin jungfru-bur; då öppnades dörren, och kocks-pojken trädde in. Han hade gull-kronan i handen, och sade att han tagit den, men ville ge den tillbaka, på det prinsessan måtte få välja efter eget tycke. Detta behagade konunga-dottern väl, och hon bad sin fader stämma allt man-kön i hela riket fram till kungs-gården. Konungen gjorde så.
När nu alla voro samlade, gick prinsessan bort till kocks-pojken, gaf honom gull-kronan, och valde honom till sin man. Häröfver blef en stor undran; men prinsen kastade af sin grå vadmals-kappa, och nu stod der icke mer någon köks-pojke, utan en båld konunga-son. Han fick så prinsessan och med henne halfva riket.
5. En uppteckning ifrån Gotland saknar hela inledningen om den »vilde mannen». I stället förtäljes om en fattig torpare, hvars yngste son plägade sitta i spisel-grufvan och alltid fick lida smälek af sina bröder.
Konungen som rådde öfver landet egde en enda dotter, och hon hade förlofvat, att aldrig gifta sig utan med den som kunde rida uppför ett glas-berg. Härom lät konungen utgå ett påbud öfver hela sitt rike. När nu dagen var inne, togo de begge äldste torpare-sönerna sin faders gamla ök, satte sig upp begge två, och redo åstad; men den minste pojken fick inte följa med, utan sprang jemte vägen och grät. Då kom der fram en »liten gubbe» och frågade hvarför han var så sorgsen. Pojken sade huru det var. Gubben återtog: »vänta, skall jag hjelpa dig. Här har du en pipa. Gack nu bort och ställ dig under den höga tallen. När du så blåser i ena ändan af pipan, kommer der fram en gångare med en rustning bunden vid sadel-knappen, och när du blåser i andra ändan, försvinner allt ihop.» Ja, pojken sprang genast bort, blåste i pipan, klädde sig, och for i väg. Vid han nu red förbi sina bröder, vardt deras gamle häst-krake så skrämd, att han skenade i diket med begge två ryttarne. Der fingo de ligga.
Pojken red nu fram till glas-berget, och fann en otalig hop folk, af hvilka somliga brutit ben och andra armar, vid försöket att rida uppföre. Men han lät inte skrämma sig, utan rännde åstad, och kom ända upp till berg-spetsen der prinsessan satt. Då kastade hon emot honom sitt gull-äple, och äplet fastnade vid hans knä. Derefter red han genast tillbaka utför berget, skyndade hem till spisel-grufvan, och hade sin lust att höra på, när hans begge bröder förtäljde om den främmande prinsen som skrämt deras häst i diket.
Sedan prinsessan länge väntat på den främmande kämpen, skickade konungen omsider bud öfver allt sitt rike, för att ransaka om någon hade ett gull-äple på sitt knä. Sändemännen kommo så äfven till torparens stuga. När det nu röjdes att den yngste pojken hade äplet, skall man tro der blef mån-ljust i kojan. De bådo så pojken följa med till konungen; men det ville han inte, utan smög sig ut, blåste i sin pipa, klädde sig i full rustning, och red ensam fram till kungs-gården, hvarest han genast blef igenkänd och fick prinsessan. Men torpare-gubben och hans begge äldste söner ha inte återkommit från sin förvåning än i denna dag.
4. En uppteckning från Westergötland förtäljer, huru en fattig torpare-pojke låg och gräfde i en sandhåla, och kom till en sal under jorden, hvarest funnos tre hästar och tre rustningar, den ena af silfver, den andra af guld och den tredje af ädel-stenar.
Pojken gaf sig nu ut i verlden att vandra, och kom ändteligen till en kungs-gård, hvarest han fick tjenst som kocks-pojke. Konungen som rådde öfver gården hade en enda dotter. Hon var bortröfvad af trollen, så att hon endast skulle få visa sig tre Thorsdags-qvällar å rad, uppå spetsen af ett högt glas-berg; men om någon kunde rida uppför berget och taga gull-äplet af hennes hand, skulle hon bli frälst. Häröfver bar konungen stor sorg, och lät lysa på, att den som kunde frälsa prinsessan skulle få henne och halfva riket.
När nu första Thorsdags-qvällen var inne, lopp pojken bort till sand-hålan, klädde sig i silfver-rustningen, och red upp till midten af berget. Andra Thorsdags qvällen tog han guld-rustningen, och red så högt, att hästen hade ena framfoten uppå bergspetsen. Tredje qvällen tog han ädelstens-rustningen, red ända upp till prinsessan, och fick gull-äplet. Derefter for han tillbaka till sand-hålan. Men när folket efter en stund fick se köks-pojken, der han vandrade vägen fram, kunde ingen tro att det var han som frälst konunga-dottern.
Omsider ger konungen befallning, att allt man-kön i hela riket skall komma fram till kungs-gården. Konunga-dottern går så ut och igenkänner sin befriare. Men köks-pojken kastar af sina trasor, och står der i ädelstens-rustningen; hvarefter konungen ger honom sin dotter och halfva riket.
5. I en ofullständig öfverlemning från Upland omtalas en konunga-son, som blef bortkörd af sin elaka styf-moder och fick gå vall uti skogen. Der fann han en håla i jorden, kom till råttornas rike, och frälste dem ifrån deras förtrollning genom att sofva en natt hos rått-drottningen. När han sedan skulle gå, fick han till lön ett par handskar och stöflor, med hvilka han klättrade uppför glas-berget och vann konungens dotter.
21.
Den lilla Guld-skon.
Ifrån N. Småland.
Af denna vidt spridda sago-dikt känna vi följande utländska uppteckningar, oberäknadt åtskilliga bearbetningar i dramatisk form:
1. Hos Norrmännen: — Se Asbjörnsen og Moe, Norske Folkeeventyr, D. I, N:o 19, ss. 110-127, sednare delen af sagan »Kari Træstak».
2. Hos Danskarne: — Se Winther, Danske Folkeeventyr, 1:ste Samling, Kjöb. 1823, ss. 12-17, »De to Kongedöttre».
3. Hos Tyskarne: — A. Sagan omtalas redan i 16:de årh., uti Rollenhagens Froschmäuseler. — B. Se Büsching, Wöchentliche Nachrichten für Freunde der Geschichte &c. des Mittelalters, Bd. I, Breslau 1816, ss. 137-140, »Ueber die Märchen von Aschenbrödel» (med 5 serskildta Tyska uppteckningar af sagan). — C. Se anf. bok, Bd. II. Breslau 1816, ss. 185-8, »Aschenbrödel». — D. Se Grimm, Kinder- und Haus-Märchen, Th. I, N:o 21, ss. 138-147, »Aschenputtel». Jfr. Th. III, ss. 36-40. (En bearbetning häraf finnes öfversatt på Svenska, med titel: »Cendrillon eller Ask-ungen», en Saga berättad af Gustaf Holting. Öfversättning. Med 8 kolorerade Plancher. Stockholm 1844.) — E. Se Bechstein, Deutsches Märchenbuch, Leipzig 1845, ss. 232-5, »Aschenbrödel». — F. Se E. M. Arndt, Märchen und Jugenderinnerungen, Th. II, Berlin 1843, ss. 281-320, »Aschenbrödel».
4. Hos Grekerna: — En liknande sägen, af Grekiskt eller Egyptiskt ursprung, förtäljes om Rhodopis och Psammeticus uti Egypten († 617 f. Chr.). Se Æliani Variæ Historiæ, XIII, Cap. 32, περὶ Ῥοδώπιδος ἐταίρας τύχης. (Förf. lefde ungefär 225 år e. Chr.)
5. Hos Wallacherna: — Se Schott, Walachische Mæhrchen, Stuttgart und Tubingen 1845, N:o 4, ss. 100-5, »Die kaiserstochter gänsehirtin».
6. Hos Fransmännen: — A. Se Perrault, Contes du Temps Passé, Paris 1697, sagan »Cendrillon» [öfversatt och i mångfaldiga upplagor utgifven såsom Svensk skillings-saga. Se Bäckström, Svenska Folkböcker, II, Stockh. 1848, ss. 45-56, »Ask-ungen»]. — B. Se Mad. D’aulnoy, Contes des Fées, sednare delen af sagan »La Finette».
7. Hos Italienarne: — Se Basile, Il Pentamerone, I, 6, »La gatta Cennerentola».
8. Hos Walesarne: — Jfr. Taylor, Gammer Grethel, or German Fairy Tales and Popular Stories, London 1839, s. 332.
9. Hos Ryssarne: — Åberopad af Grimm, Kinder- und Haus-Märchen, III, s. 40.
10. Hos Polackarne: — A. Jfr. Grimm, anf. arb. III, s. 432. — B. Se Woycicki Polnische Volkssagen und Märchen, Berlin 1839, ss. 423-7, »Die Eiche und der Schaafpelz».
11. Hos Servierna: — Jfr. Büsching, Wöchentliche Nachrichten, IV, Breslau 1819, s. 61.
Det var en gång en konung och en drottning, som hade en enda dotter. Hon var dem kär framför allt annat, och ingen undre på det; ty hon var vän och huld, så det aldrig kunde ges huldare barn. Men när det lidit några år, vardt drottningen sjuk och blef död, och konungen fäste sig en ny gemål, som också hade en dotter. Var nu den förra drottningen mild och god, så var den andra ett riktigt troll, både stygg och elak på allt vis, och hennes dotter gaf icke sin mor efter. Konungen hade så inte mycken glädje af sitt giftermål, och ännu värre gick det den lilla prinsessan; hon hörde aldrig annat än ledsamhet, bittida och sent, och kan väl hända att hon någongång fick sanna det gamla rönet, att ’den som får styf-moder, han får äfven styf-far’.
Det gick så en tid, och omsider vardt konungen också död. Nu hade den lilla hvarken huld eller skyld i hela verlden, och man kan tro att drottningen och hennes dotter inte blefvo bättre mot henne för det. Men för hvar dag som led växte hon fagrare och fagrare, och när det drog framåt femton år, var hon den vänaste mö som någonsin kunde finnas. Häröfver buro drottningen och hennes dotter än större harm, och vaktade noga att ingen skulle få veta om prinsessans skönhet. Till den ändan höllo de henne i allting mera som en torpare-unge än som ett konunga-barn; alla tunga sysslor skulle hon göra; aldrig fick hon gå fram i stugan eller sitta på bänken med annat folk, utan hennes plats var nederst i spisel-grufvan framför ugns-munnen. Der satt hon höljd uti trasor, och gräfde i askan, medan hon tänkte på fordna dagar när hennes mor lefde. Detta var hennes käraste lek, och deraf kallades hon på spe för »Ask-ungen».
Allt som det nu lider framåt, hände sig en dag att der breddes ett stort rykte öfver hela landet, ty der kom bud att en främmande prins ville fara dit och fria, och var äfven sagdt att han skulle komma till kyrkan om söndagen. Härmed fingo alla mycket bestyr; den ena tänkte uppå sig sjelf, den andra uppå sina döttrar, och i hela riket fanns icke så arm en tärna, att det ju lekte i hennes hug om hon kunde få prinsen. Likväl hade de ingenstädes så mycket att sköta som i kungs-gården. Der lagades och der vändes hela veckan igenom; för aldrig hade drottningen så mycket som en tanke, att inte hennes dotter skulle bli den rätta. När nu ändteligen söndagen kom, lät hon tvätta sin dotter och skura henne, tills skinnet så när följde med; sedan lät hon krusa och kamma hennes hår, och pynta henne på allt vis både fram och bak, så allringen sett maken till utstyrsel. Derefter befallte hon fram sin förgyllande karm, och lagade sig att sjelf fara med till kyrkan. Sammaledes ock de andra; ty om inte alla kunde få den främmande prinsen, ville dock alla se honom. Men den som icke följa med, det var Ask-ungen. Hon skulle bli hemma och städa, och laga mat, och hacka granris, och strö gården, och mycket annat, såsom det alltid var hennes söndags-göra; stackars liten!
Som nu allt var i ordning, karmen förspänd, och drottningen redo att gifva sig på väg, tänkte drottning-dottern, att hon väl ändock kunde visa sig för styf-systern i all sin glans och herrlighet. Hon vandrade så med stora steg och många stolta åthäfvor ända bort till spisel-grufvan; der stadnade hon, vred sig och vände sig som hon bäst kunde, och sade: »nå, Ask-unge, hvad tyckes dig väl? Är jag inte grannt klädd? Ser du så grann jag är? Det är annat, det, än dina trasor.» Ja, den lilla svarade att så var, och sporde med stor ödmjukhet, om icke äfven hon skulle någongång få komma i Guds hus med andra menniskor. Straxt visade drottning-dottern sitt rätta sinnelag, och utbrast i vredesmode: »har man hört? Ask-ungen vill också till kyrkan! Kan tro du tänker få den unge prinsen! Nej, sitt der du sitter; det kan bättre höfvas en sådan tiggar-unge som du är.» Dermed gick hon sina färde, och den lilla grät bitterligen öfver hennes hårda ord. Men den onda styf-modern unnade henne icke en gång att få gråta i fred, — ty hon var, hon som andra elaka, alltid värst på Guds heliga söndag, — utan tog en skäppa ärter, slog ut dem midt på gården, och sade: »jag skall minsann lära dig gråta! Plocka nu upp hvar endaste ärt, och rensa dem, och koka till middag; och Gud tröste dig, om det inte är färdigt när jag kommer hem!» Så bestäldt, foro drottningen och hennes dotter i full skrud till kyrkan, för att möta prinsen; men Askungen fick sitta hemma på gården och plocka ärter. Det blef hennes göra, det.
När det nu led fram på dagen, att kyrko-folket hade farit, skulle den lilla börja sina söndags-sysslor. Hon fattade så först ett ämbar, för att springa till källan efter vatten. Vid hon nu lopp igenom gärdet, kunde hon icke låta bli att tänka på fordna dagar, huru annorlunda det då var, och på sin elaka styf-moder, och på kyrkan, dit hon aldrig fick komma, och på den unge prinsen; och allt som hennes tankar lekte blef hon så innerligen bedröfvad, så hon satte sig på marken, stödde hand emot kind och grät. När hon så lutade för att hemta vatten, hände sig att en klar tår tillrade och föll ned i källan. Rätt i detsamma kom der fram en stor, stor gädda, och frågade hvarför hon grät så. »Jo,» sade Ask-ungen, »jag må väl gråta och inte vara glad. Min styf-moder och min styf-syster ha farit till kyrkan för att se den främmande prinsen; men jag skall sitta på gården och plocka ärter, och ändock får jag inte annat än bannor när de komma hem.» ’Åh,’ sade gäddan, ’stackars liten! Det var en elak styf-mor du har. Men om du vill göra som jag säger dig, skall du få komma till kyrkan, du som de andra, och jag skall uträtta dina sysslor för i dag.’Ja, Ask-ungen lofvade hon skulle visst lyda i allting. Gäddan fortfor: ’när du nu går stigen fram emellan björkarne, kommer du till en ihålig ek, som står öfverst på berget. I eken finner du en klädning; den skall du taga på dig. Sedan skall du sadla gångaren som står bredvid, och rida till kyrkan, och sätta dig i bänken emellan din styf-moder och din styf-syster. Men du får icke tala dem till, ty då känna de igen dig; inte heller får du stadna qvar tills tidegärden är lyktad, utan skynda dig ut och rid tillbaka till eken, och kläd dig i dina gamla kläder, så inte din styf-moder märker något när hon kommer hem igen.’
Ask-ungen blef vid allt detta så innerligen glad, ty det var mången god dag liden se’n hon sist fick höra så vänliga ord. Hon aftorkade derföre sina tårar, tackade gäddan på det allra bästa, och lopp stigen fram emellan björkarne tills hon kom öfverst på berget. Vid hon nu tittade in i eken, såsom gäddan sagt henne, fick hon se hvar der hängde en skrud af klaraste silfver; jemte skruden hang en silfverne-sadel med silfver-betsel, och der utanföre stod en snö-hvit gångare, och frustade och gnäggade, och slog med hofvarne, så det rungade i hela berget. Nu kan man väl tänka huru den lilla blef till mods. Hon tröstade knappt se uppå silfver-skruden, så öfvermåttan präktig som den var, utan tänkte i början att allt ihop inte var annat än en dröm. Likväl gjorde hon som gäddan lärt henne, gick in i eken, afklädde sina gamla trasor, tog på sig den granna silfver-drägten, kammade sitt gula hår, och var så innan kort förvandlad, ifrån en trasig Ask-unge, till den fagraste stolts jungfru som någonsin red till hofva. När så det var gjordt, sadlade hon sin gångare och for till kyrkan, och syntes det när hon kom, alldeles som när en hvit sky drager fram på himlen. Som hon nu vandrade gången fram, och satte sig i bänken emellan sin styf-mor och styf-syster, flög der ett sådant sken öfver hela kyrkan, att allt folket vände sig om och tittade bara efter den främmande silfver-jungfrun; men den unge prinsen vardt så betagen, att han aldrig kunde vända sina ögon ifrån henne. Der var så rätt ingen som lyddes på presten, om inte den elaka styf-modern och hennes dotter; kan tro de skulle på något vis trösta sig att ingen ville se på dem. Men rätt som det var, förrän någon visste ordet om, steg Ask-ungen plötsligt upp ur sin bänk, och skyndade ut ur kyrkan, långt förrän messan var läsen till lykta. Nu skall man tro der blef en uppståndelse! Den främmande konunga-sonen lopp straxt efter, ty han ville öfvermåttan gerna veta hvem hon var; sammaledes ock det andra folket, alla strömmade till kyrko-dörren, och ingen lyddes mera hvarken till text eller lektie. Men den lilla lät inte uppehålla sig, utan steg genast uppå sin häst, och sade:
»ljust för mig!
mörkt efter mig!»
och försvann så i blinken ur deras åsyn. Me’ns nu alla stå der och gapa, och undra hvart hon bara tog vägen, skyndade hon till eken, afklädde sig den granna silfver-skruden, tog på sig sina gamla trasor, och sprang till kungs-gården, så att när drottningen och hennes dotter kommo hem funno de hvarken gångare eller silfver-jungfru; men ärterna voro kokade, gården var strödd, och den lilla Ask-ungen satt nederst i spisel-grufvan, alldeles som de voro vana att finna henne.
Drottningen och hennes dotter voro nu mycket illa tillfreds med sin kyrko-resa, och kunde litet hvar märka både på deras tal och svar, att inte allt hade gått efter önskan. Det var så rätt ingenting dem till lags, utan allt skulle de häckla och klaga på. Likväl talade de mest om en främmande prinsessa som varit i kyrkan, och som kom och for ingen visste hvart; och allt gick deras tal derpå ut, att nästa söndag skulle drottningens dotter vara ännu mycket grannare än hon. Men hela tiden var der visst ingen som tänkte på den lilla Ask-ungen, utom för att banna och snäsa henne, så att den veckan blef hon ännu mycket värre hållen än någonsin tillförene.
Allt som nu dagarne skredo, kan man tro der vändes och lagades i kungs-gården, bara för att drottningens dotter skulle få det riktigt, riktigt grannt, och ändock var aldrig någonting så präktigt, att ju drottningen velat ha det ännu mycket yppare. Ändteligen kom söndagen. Då lät drottningen tvätta sin dotter och skura henne, tills hon vardt blank i synen som en tiggar-krycka, kammade hennes hår på det allra sirligaste, och pyntade henne både fram och bak, så man aldrig sett maken till utstyrsel. Derefter befallte hon fram sin förgyllande karm, och lagade sig att sjelf fara med till kyrkan. Sammaledes ock det andra folket på kungs-gården; ty alla ville de se den främmande prinsen. Men den som inte fick följa med, det var Ask-ungen. Hon skulle bli hemma, stackars liten, och städa, och laga mat, och hacka granris, och strö gården, och mycket annat, såsom det alltid var hennes göra om söndagen.
Som nu allt var i ordning, karmen förspänd, helgdagsskruden synad i hvar fåll, och drottningen redo att gifva sig åstad, tyckte drottning-dottern, att hon väl ändock kunde unna sin syster den stora lyckan, att få se henne i all sin glans och herrlighet. Hon vandrade derföre med stolta steg och många förnäma later ända bort till spisel-grufvan; der stadnade hon, vred sig och vände sig åt alla sidor, att Ask-ungen måtte riktigt få skåda henne, och sade slutligen: »nå, hvad tyckes dig väl? Är jag inte grannt klädd? Ser du, så grann jag är? Det är annat, det, än dina trasor.» Ja, den lilla svarade att så var, och frågade med stor ödmjukhet, om icke äfven hon någon gång skulle få komma till kyrkan och se den unge prinsen. Men nu blef der en annan låt, och drottning-dottern utbrast i vredes-mode: »ja så, har man nån’sin hört? Ask-ungen vill också till kyrkan att se den främmande prinsen! Nej, sitt der du sitter, din tiggar-unge, och gräf i askan! Det kan höfvas dig bättre.» Dermed gick hon sin väg, och den lilla grät bitterligen öfver hennes hårda tal. Men styf-modern unnade henne icke en gång få gråta i fred, utan tog en skäppa gryn, kastade ut dem midt på gården, och sade: »jag skall minsann ge dig annat göra än att sitta och gråta. Plocka nu upp hvart endaste gryn, och rensa dem, och koka dem till middag; och Gud tröste dig, om det inte är gjordt tills jag kommer hem!» Så bestäldt, foro drottningen och hennes dotter i fullan ståt till kyrkan, för att möta prinsen; men Ask-ungen skulle sitta hemma på gården och plocka gryn, såsom hennes elaka styf-moder befallt. Det blef hennes göra.
När det nu led fram på dagen, att kyrko-folket hade farit, skulle den lilla börja sina söndags-sysslor. Hon fattade så först ett ämbar, för att springa till källan efter vatten. Vid hon nu lopp öfver ängen, kunde hon icke låta bli att tänka både hit och dit; på sin moder som var död, huru huld och god hon alltid hade varit, och på sin elaka styf-mor, och på kyrkan, och på den unge prinsen som hon aldrig mer skulle få se, och allt som hon tänkte blef hon så sorgefull till mods, att hon satte sig på en sten, lutade hand emot kind, och grät bitterligen. När hon så böjde sig ned för att hemta vatten, rann åter en klar tår och föll i källan. Straxt kom den stora gäddan upp i vatten-brynet, och sporde som förut: »skön jungfru, hvarför sitter du här och gråter så?» ’Jo,’ svarade Ask-ungen, ’jag må väl gråta och inte vara glad. Min styf-moder och min styf-syster ha farit till kyrkan för att se den unge prinsen, men jag ensam skall sitta på gården och plocka gryn, och när drottningen kommer hem, får jag ändock inte annat än bannor och hårda ord.’ »Åh,» sade gäddan, »det var en elak styf-mor du har. Men om du vill göra som jag säger, skall du få komma till kyrkan, du som de andra, och jag vill uträtta dina sysslor liksom förra söndagen.» Ja, Ask-ungen tackade för gäddans goda vilja, och lofvade hon skulle visst icke vara olydig i någonting. Gäddan fortfor: »när du nu går stigen fram under björkarne, kommer du till den ihåliga eken som står på berget. I eken finner du en klädning, som du skall taga på dig. Sedan skall du sadla gångaren som står bredvid, och rida till kyrkan, och sätta dig i bänken emellan din styf-moder och din styf-syster. Men du får icke tala dem till, ty då känna de igen dig; inte heller får du dröja tills tidegärden är lyktad, utan skynda dig ut och rid tillbaka till eken, och kläd dig i dina gamla kläder, så din styf-moder icke märker något när hon kommer igen.»
Ask-ungen blef vid allt detta så för-innerligen glad, ty det lekte henne i hugen att hon skulle få se den unge prinsen än en gång. Hon aftorkade derföre sina tårar, tackade gäddan på det allra bästa, och lopp stigen under björkarne tills hon kom öfverst på berget. Vid hon nu tittade in i eken, fick hon se hvar der hängde en skrud af skäraste gull; jemte skruden hang en guld-sadel med guld-betsel och gyllene mile, och allt var så öfvermåttan präktigt, att det glimmade som en eld när man såg derpå. Tätt utanföre stod åter den snö-hvita gångaren, och fnyste och gnäggade och var så glad, och slog marken med hofvarne, så det rungade i hela berget. Nu kan det hvar man tänka huru den lilla blef till mods; hon visste på en lång stund inte om hon var vaken, eller om allt ihop endast var en dröm. Likväl glömde hon icke bort hvad gäddan sagt henne, utan gick in i eken, afklädde sina gamla trasor, tog på sig den präktiga guld-skruden, kammade sitt gula hår, och var så innan kort förvandlad, ifrån en stackars trasig Ask-unge, till den fagraste stolts jungfru som någonsin bar en krona af gull. Derefter sadlade hon sin gångare och red till kyrkan, och syntes det när hon kom, alldeles som när ett moln drager fram på himmelen med en liten stjerna uppå. Vid hon nu vandrade gången fram, och satte sig emellan drottningen och hennes dotter, for der ett sådant sken bort efter tiljorna och öfver hela kyrkan, att allt folket vände sig i bänkarne och tittade bara efter den främmande guld-jungfrun; men prinsen fick en sådan älskog i sitt hjerta, så han aldrig kunde taga sina ögon ifrån henne. Der var så rätt ingen som lyddes på presten, om inte den elaka styf-modern och hennes dotter; kan tro de skulle på något sätt dölja sin förargelse, ehuru de gerna sett om den fagra prinsessan varit hundrade mil borta. Men de fingo inte länge besinna sig; ty rätt som det var steg Ask-ungen plötsligt upp, och skyndade ut ur kyrkan, långt förrän messan var läsen till lykta. Nu skall man tro der blef en uppståndelse! Den unge prinsen lopp straxt efter, ty han ville framför allt utforska hvem hon var; sammaledes ock det andra folket, alla strömmade till kyrko-dörren, och ingen brydde sig mera om hvarken prest eller tidegärd. Likväl fingo de ingenting för sitt omak; ty när den lilla kom ut, steg hon genast uppå sin häst, och sade:
»ljust för mig!
mörkt efter mig!»
och försvann som en blixt ur allas åsyn. Me’ns nu prinsen och allt folket stå der och gapa, och undra hvart i all verlden hon bara tog vägen, skyndade hon tillbaka till eken, klädde sig i sina gamla kläder, och lopp till kungs-gården, så att när drottningen och hennes dotter kommo hem, funno de grynen kokta och gården strödd, men hvarken gångare eller guld-jungfru, utan allenast Ask-ungen i sin spisel-vrå, alldeles som de voro vana att se henne.
Drottningen och hennes dotter voro nu än mycket sämre tillfreds med sin kyrko-resa än förra söndagen, och kunde något hvar märka både på deras tal och svar, att inte allt hade gått efter förväntan. Det var så rätt ingenting dem i lag hvarken hemma eller borta, utan allt skulle de klandra och allt skulle de klaga på. Likväl talade de allra mest om en främmande prinsessa, som varit så öfvermåttan präktigt klädd, och jemnt gick deras tal derpå ut, huru drottning-dottern skulle bli ännu grannare än hon. Men hela tiden var der visst ingen som tänkte på den lilla Ask-ungen, om inte för att snäsa och banna henne, såsom hon alltid var den som fick umgälla sin styf-moders och sin styf-systers elakhet.
Som nu dagarne skredo, kan man tro der sömmades och der vändes i kungs-gården både arla och serla, bara för att drottning-dottern skulle få det riktigt öfver sig grannt; och huru präktigt allting gjordes, blef det ändock alldrig så rart att ju drottningen velat ha det än bättre. Omsider kom söndagen. Då lät drottningen åter tvätta sin dotter och skura henne, tills hon blänkte som en sol, krusade hennes hår på det allra sirligaste, och pyntade henne på allt vis både fram och bak, så man aldrig har sett maken till utstyrsel. Derefter befälte hon fram sin förgyllande karm, och lagade sig att sjelf fara med till kyrkan. Sammaledes ock hennes folk; ty om inte alla kunde få den främmande prinsen, ville dock alla se honom. Men den som inte fick följa med, det var Ask-ungen. Hon skulle bli hemma och städa, och hacka granris, och strö gården, och mycket annat, såsom det nu en gång för alla var hennes söndags-sysslor.
När nu allt var i ordning, karmen förspänd, helgdagsskruden synad i hvar fåll, och drottningen redo att gifva sig åstad, tyckte drottning-dottern, att hon väl ändock kunde unna sin styf-syster den lyckan, att få skåda henne i all sin glans och herrlighet. Hon vandrade fördenskull med stora steg och många stolta låter ända bort till spisel-grufvan; der stadnade hon, vred sig och vände sig åt alla sidor, och sade slutligen: »nå, Ask-unge, hvad tycker du väl! Är jag inte grannt klädd? Ser du, så grann jag är? Det är annat, det, än dina trasor.» Ja, den lilla svarade att så var, och sporde med tårar i ögonen, om icke äfven hon för en enda gång skulle få komma i kyrkan och se den unge prinsen. Men nu blef der straxt annat ljud, och drottning-dottern utbrast med stor vrede: »ja så, har man hört på maken? Ask-ungen vill också följa med! Kantro du tänker få den unge prinsen! Nej, sitt der du sitter, din tiggar-unge! Det kan höfvas dig bättre.» Dermed vandrade hon sina färde, och den lilla kröp undan, allra längst in i spisel-grufvan, för att dölja sina tårar. Men hon fick inte en gång gråta i fred; ty straxt var den elaka styf-modern tillreds, tog en skäppa mjöl, slog ut den midt på gärden, och sade: »jag skall minsann ge dig annat göra än sitta och gråta. Plocka nu upp mjölet, hvart endaste korn, och rensa det, och laga till middag; och Gud tröste dig, om inte allt är gjordt tills jag kommer hem.» Så bestäldt, foro drottningen och hennes dotter i fullan ståt till kyrkan, för att möta prinsen; men den lilla skulle sitta på gården och plocka mjöl, såsom den elaka styf-modern befallt henne.
När det nu led fram på dagen, att kyrko-folket hade farit och den lilla skulle börja sina sysslor, fattade hon först ett ämbar, för att springa till källan efter vatten. Vid hon så åter lopp öfver den gröna ängen, begynte hennes tankar fara både hit och dit; hon tänkte uppå sin moder som var död, och som alltid varit så huld och god emot henne, och på sin onda styf-moder, och på kyrkan dit hon aldrig fick komma, och allt började hennes tårar rinna så strida som klaraste perlor. Men allra mest gick det henne till sinnes, när hon tänkte på den unge prinsen som hon aldrig mer i verlden skulle få råka, och då blef hon så bedröfvad, att hon satte sig på en sten, lutade hand under kind, och visste sig ingen tröst. Som hon nu lutade för att hemta vatten, hände sig att en klar tår rann utför hennes kind och tillrade ned i källan. Rätt i detsamma kom den stora gäddan åter fram, stack upp sitt gröna hufvud i vattu-brynet, och frågade hvarföre hon grät så bitterligen. »Jo,» sade Ask-ungen, »jag må väl gråta och inte vara glad. Min styf-moder och min styf-syster ha farit till kyrkan för att möta den unge prinsen; men jag skall sitta på gården och plocka upp mjöl, och när drottningen kommer hem, får jag ändock inte annat än bannor och hårda ord.» ’Åh,’ sade gäddan, ’stackars liten! Det var en dålig mor du har. Men om du vill göra som jag säger dig, skall du få komma till kyrkan, du som de andra, och jag skall uträtta dina sysslor såsom förra söndagen.’ Ja, Askungen tackade så godt hon någonsin förstod, och lofvade hon skulle visst vara lydig i allting. Gäddan fortfor: ’när du nu går stigen fram under björkarne och kommer till den ihåliga eken, så finner du en klädning; den skall du taga på dig. Sedan skall du sadla gångaren som står bredvid, och rida till kyrkan, och sätta dig i bänken emellan din styf-moder och din styf-syster. Men du får inte tala dem till, ty då känna de igen dig; icke heller får du stadna qvar till dess messan är lyktad, utan skynda dig ut och rid tillbaka till eken, och kläd på dig dina gamla kläder, att inte din styf-moder märker något när hon kommer hem igen.’
Ask-ungen blef vid allt detta så hjerteligen glad, ty hennes håg lekte till den unge prinsen, ehuru hon visst aldrig hade tänkt att få se honom mera. Hon aftorkade derföre sina tårar, tackade gäddan på det allra bästa, och lopp stigen fram under björkarne tills hon kom öfverst på berget. Vid hon nu tittade in i eken, fick hon se hvar der hängde en skrud som var rundt omkring besatt med bara ädel-stenar; jemte skruden hang ett sadel-tyg, som likaledes var fattadt med perlor och demanter ifrån österland, och allt var så öfvermåttan präktigt, att det skiftade och skimrade som den klaraste regnbåge. Tätt utanföre stod åter den snö-hvita gångaren, och fnyste och gnäggade och var så glad, och slog marken med hofvarne, så det gaf genljud i hela berget. Nu kan det hvar man väl tänka huru den lilla blef till mods; hon visste på en lång stund inte om det var sanning, eller om allt ihop bara var en fager dröm. Likväl glömde hon icke bort hvad gäddan sagt henne, utan gick in i eken, afklädde sina gamla trasor, smyckade sig i den granna ädelstens-skruden, fäste en gull-krona i sitt gula hår, och var så inom en kort stund förvandlad, ifrån en stackars trasig Ask-unge, till den vänaste prinsessa som någonsin kunde finnas i verlden. Derefter sadlade hon sin gångare, satte sig upp och red till kyrkan, och syntes det när hon kom, alldeles som när sol rinner upp på himmelen öfver en hvit sky. Vid hon nu vandrade gången fram och satte sig emellan drottningen och hennes dotter, for der ett sådant sken öfver hela kyrkan, att det lyste i hvar endaste vrå, och allt folket vände sig i bänkarne och tittade bara efter den främmande ädelstens-jungfrun; men den unge prinsen fick ett sådant sår i sitt hjerta, att han tyckte sig aldrig kunna lefva utan henne. Det var så rätt ingen som lyddes på presten, om inte den elaka styf-modern och hennes dotter; kan tro de skulle på något sätt dölja sin harm, ehuru de gerna önskat prinsessan tusen mil borta. Men de fingo inte länge besinna sig, ty rätt som det var steg Ask-ungen plötsligt upp ur bänken, och hastade ut, redan långt förrän messan var läsen till lykta. Nu kan man tänka att der blef en uppståndelse! Den unge prinsen lopp straxt efter; ty han hade satt sig i sinnet att han ville veta hvem hon var, huru det ock månde aflöpa. Sammaledes ock det andra kyrko-folket; alla sprungo de upp ur sina bänkar, och sjelfve presten med, så att han i brådskan glömde både bok och breviarium. Som den lilla nu skulle ut igenom kyrko-dörren, hade prinsen låtit tjära tröskeln, att hon tappade sin ena guld-sko, och sjelf var han så i hack och häl efter henne, att hon ej tordes vända om för att hemta den. Hon hade så ingen annan råd än att skynda till sin häst, och säga som tillförene:
»ljust för mig!
mörkt efter mig!»
och försvann så i blinken ur allas åsyn. Derefter red hon hasteligen till den stora eken uppå berget. Men vid hon nu såg sig omkring, varsnade hon mycket folk, som lopp åt alla sidor för att leta efter henne, och märkte tillika att hennes styf-moder och styf-syster redan kommo farande ifrån kyrkan. Då blef hon så rädd, så rädd, och gaf sig hvarken tid alt ömsa kläder eller annat, utan kastade sin gamla vadmals-kappa öfver den präktiga ädelstens-drägten, och sprang sedan till kungs-gården det fortaste hon kunde. Der satte hon sig nederst i spisel-grufvan, och låtsade leka med askan, såsom hennes sed var. Drottningen och hennes dotter kunde så icke märka någonting, utan när de kommo hem funno de gården strödd, vällingen kokad och den lilla sittande på sin gamla plats, alldeles som de voro vana att se henne.
Sagan vänder nu tillbaka till den unge prinsen. När han såg att ädelstens-jungfrun flytt sin kos, blef han mycket bedröfvad; ty det låg honom i hugen, att han ville ega henne eller ingen i verlden. Han begynte derföre lägga råd, huru han skulle återfinna henne. Till den ändan tog han den lilla gull-skon, som hon tappat vid kyrko-dörren, och lät lysa på öfver hela riket, att hvilken som passade skon, henne och ingen annan ville han fästa till sin gemål. Nu, må tro, blef der en uppståndelse så det var värdt någonting; och hvar endaste jungfru, så många der någonsin fanns, skulle de åstad och fresta sin lycka med den lilla skon. Men der var ingen som skon passade, och inte mycken under var det, ty den var så innerligen liten och nätt, att väl aldrig i verlden gafs en jungfru som trådde en fagrare liten sko. Det begynte nu se mörkt ut för prinsen, om han skulle återfinna ädelstens-jungfrun eller icke. Likväl förlorade han inte modet, utan skickade sina svenner åt alla håll för att söka och leta, och drog sjelf omkring bygden till att passa skon, både i östan och vestan.
Huru han nu färdades, kom han, såsom man det kan vänta, omsider äfven till kungs-gården. Då lät drottningen straxt stänga in den lilla styf-dottern i ugnen, ty hon fruktade att någon skulle få se hennes stora skönhet; men sjelf ledde hon fram sin egen dotter till att passa gull-skon. Men det var lika när; foten var för stor och blef för stor, huru man ock måtte krysta och klämma den. Drottningen var likväl inte rådlös, hon, utan högg af sin dotters långa hälar och klippte bort hennes stora tår, och förde henne så ånyo fram att försöka sin lycka. Som drottning-dottern nu åter ville passa gull-skon, satt der en liten fogel i trädet och sjöng:
»Huggen häl och klippen tå!
I ugnen är den som gull-skon går på.»
’Hvad var det?’ Frågade prinsen, förundrad. »Åh,» svarade drottningen, »det var alls ingenting; det var bara eljest foglalåt.» Prinsen brydde sig så icke vidare derom, utan drottning-dottern skulle försöka skon. Men fogeln upphörde icke, utan sjöng om igen:
»Huggen häl och klippen tå!
I ugnen är den som gull-skon går på.»
’Hvad var det fogeln sjöng?’ Sporde prinsen ånyo, och lyssnade. »Åh», svarade drottningen, »inte är det värdt att lydas till sådant; det var ändock bara fogel-qvitter. — Bort med dig, din stygga fogel!» Men det halp inte, ty knappast ville drottningens dotter åter passa gull-skon, så satt fogeln i trädet och sjöng tredje resan:
»Huggen häl och klippen tå!
I ugnen är den som gull-skon går på.»
Nu kunde prinsen väl märka att der var något svek under. Han skickade så sina små-svenner till att ransaka i ugnen, och rätt som det var, kommo de tillbaka med den lilla styf-dottern som legat gömd derinne. Då skall man tro drottningen och hennes dotter inte blefvo goda! De både bleknade och rodnade af vrede, och sporde huru någon bara ville bry sig om en sådan liten trasig tiggar-flicka. Men prinsen aktade inte om deras tal, utan lät bära fram gull-skon, och se, då var det som den varit vuxen till Ask-ungens lilla snö-hvita fot. Som de nu voro i färd härmed, blef prinsen varse huru en gyllene flik tittade fram mellan hälen på den lillas kläder. Då sprang han hastigt till, och ryckte af den gamla grå vadmals-kappan. Men i detsamma flög det som en blixt rundt omkring, och se, i stället för den trasiga Ask-ungen stod der en vän konunga-dotter, just henne som prinsen hade sett i kyrkan, och ädelstens-skruden glimmade som klaran sol, och alla som sågo det, kunde icke nog förundra sig öfver prinsessans stora fägring.
Vid allt detta blef konunga-sonen så hjert-innerligen glad, att han både skrattade och log i glädje; men drottningen och hennes dotter de logo inte. Han tog så den lilla i famn och satte henne på sitt knä, och fäste henne med röda gullringar. Derefter förde han henne med stor ära hem till sitt eget rike, och gjorde henne till sin drottning. Men jag var med på brölloppet. Der trådde konunga-sonen dansen med sin fagra unga brud, och jag dansade, och alla gästerna dansade med, utom drottningens dotter. Hon kunde inte dansa; ty hennes moder hade klippt tårna af henne. Så var sagan all.
Anmärkningar.
1. En öfverlemning ifrån Östergötland, tryckt uti A. I. Arwidssons Läse- och Läro-bok för ungdom, Stockh. 1830, I, s. 19-25, förtäljer, att när drottningen skulle fara till kyrkan gaf hon sin styf-dotter ingen mat, utom en beta svart bröd och litet mjölk i »katt-skålen». Tillika strödde hon en skäppa ärter på golfvet, och befallte Ask-ungen plocka upp hvar ärt, innan kyrko-folket kom hem igen.
Bäst den lilla nu satt och grät och plockade, och plockade och grät, hörde hon att det skrapade på dörren. Hon öppnade, och der kom in en liten fager-hvit hermelin, åt hvilken hon gaf sin frukost-mjölk. När nu hermelinen var mätt, frågade han hvarföre hon grät. Ja, Ask-ungen förtäljde allt som det var. Då sade hermelinen: »följ mig, så vill jag hjelpa dig!» Dermed blåste han på ärterna, och straxt flögo de af sig sjelfva in i skäppan. Sedan förde han Ask-ungen till en stor ek i skogen, hvarest de funno präktiga kläder, och gångare och små-svenner, så att bon med stor ståt kunde fara till kyrkan och möta den främmande prinsen.
Fortsättningen instämmer med hvad ofvan finnes meddeladt; endast med det tillägg, att när Ask-ungen tredje söndagen kom igen till eken, sade hermelinen: »nu är mitt verk slutadt, och jag kan icke längre hjelpa dig. Men om du tycker dig vara mig någon tack skyldig, så tag denna knif och stick i mitt hjerta.» Ask-ungen ville dock inte löna honom så illa för hans bistånd; men hermelinen bad så vackert, och sade: »gör som jag sagt, det är min frälsning!» Då vände den lilla bort ögonen, och stötte till. I detsamma flöto tre droppar blod på marken, och deraf rann upp en fager unger prins, som genast försvann, och aldrig hördes af mera.
Ett sednare tillägg, lånadt ur sagan om Prinsessan som gick upp ur hafvet, återfinnes ofvan under N:o 7, anm. 3.
2. Enligt en uppteckning ifrån Gottland, fick styf-dottern gå klädd i en pels af kråk-fjädrar, att hon måtte skämmas hvar hon kom, och att ingen skulle se huru mycket hon var fagrare än käringens egen dotter. Häraf kallades hon Kråk-pelsen. Ändteligen erhöll hon hjelp af en ’liten gubbe’, med hvilken hon delade sin frukost, och som lofvade »göra henne lika godt igen». Han tog henne så med sig till skogen, blåste i en pipa, och skaffade henne först en klädning som sken likt stjernorna på himlen, sedan en som sken likt månen, och sist en som sken såsom solen. Kråk-pelsen kom sålunda alla tre söndagarne till kyrkan, utan att blifva igenkänd hvarken af sin styf-moder eller sin styf-syster. —
När prinsens sändebud slutligen kommo till käringens gård, för att passa den lilla guld-skon, blef kråk-pelsen så rädd, att hon gömde sig i ugnen. Men der satt en liten fogel i trädet och sjöng, och röjde henne. Hon blef således igenkänd, och fick konunga-sonen. — Sagan slutar med det vackra tillägget, att »hon ändock alltid gjorde godt åt sin elaka styf-moder».
3. En uppteckning ifrån S. Småland förtäljer om en styf-dotter, som kallades Aske-pjesken, och som fick sitta hemma och rensa ärter, me’ns hennes styf-moder och styf-syster foro till kyrkan att möta en främmande prins. Bäst hon nu satt och grät, kom der en liten fogel och hackade på fönster-blyet, och qvittrade:
»piga lilla, gack till kyrkan!
Jag skall rensa dina ärter.
Jag skall sopa, och städa, och göra allting
Tro mig!»
I detsamma kom der en örn flygandes, och fällde ur klorna en präktig klädning. Den tog Aske-pjesken och gaf sig till kyrkan, hvarest alla undrade öfver hennes stora fägring. Men prinsen sjelf vardt alldeles betagen, och kastade en hvit silkes-handske i hennes sköt.
Andra söndagen gick det på samma sätt, och prinsen kastade till henne den andra handsken. Tredje söndagen kastade han ett gull-äple. Men för hvar gång skyndade Aske-pjesken ut ur kyrkan, innan tjensten var lyktad, alldeles såsom ofvan förtäljes.
När prinsen och hans tjenare slutligen kommo till gården, för att passa lilla gull-skon, stängde käringen in sin styf-dotter i stallet; men afhögg hälarne och tårna på sin egen dotter. Prinsen ville dock inte tro att hon var den rätta. Då tog käringen fram silkes-handskarne och gull-äplet, och prinsen kunde nu icke längre tvifla. Men i detsamma kom der en liten fogel och hackade på fönster-blyet, och qvittrade:
»De hugga af häl, de hugga af tå.
I stallet är den som gull-skon går på.»
Nu upptäcktes styf-moderns falskhet, och konunga-sonen höll sitt bröllopp med Aske-pjesken.
4. Enligt en annan öfverlemning ifrån S. Småland, lät prinsen villa sig af drottningens illfundighet, så att han tog den falska jungfrun med sig i vagnen, för att draga hem till sitt eget rike. Men när de färdats ett stycke kommo de till en bro. Der satt en fogel i trädet, och sjöng:
»Hacka häl, hacka tå!
Hemma sitter jungfrun i badstu’n och gråter,
hon, som gull-skon går på.»
Nu märkte prinsen att han var besviken: vände tillbaka till drottningens gård, och fann sin rätta käresta i bad-stugan, der hon blifvit instängd af sin elaka styf-moder.
5. En tredje uppteckning ifrån S. Småland, kallad Fröken Skinn-pels Rör i askan, har en vidlyftig inledning, som blifvit lånad ur sagan om »De tre Under-skogarne». Deruti förtäljes om en elak styf-moder, som sände sin styf-dotter till skogen att gå vall, men icke gaf henne någon mat, utan allenast en beta hafre-bröd. När så brödet var allt, satte den lilla sig under en ek och grät. Då kom der fram en stor hvit björn, och sporde hvarföre hon var så bedröfvad. Flickan sade som sanningen var, att hon blifvit skickad ut i marken af sin onda styf-moder, och att hon nu icke hade någon att hylla sig till i hela verlden. Björnen återtog: »om du vill vara mig trogen, skall jag hjelpa dig.» Ja, härtill samtyckte flickan, och björnen gaf henne en pipa af gull, i hvilken hon skulle blåsa hvar gång hon ville tala vid honom.
Det gick så en tid bortåt, och den lilla begynte längtas hem. Som hon nu kom till sin styf-moders gård, vardt käringen ännu värre än förut, och sade: »ja så, du kommer igen, din stygga unge! Jag tänkte du hade svultit ihel för länge sedan; men det var inte så väl heller.» Flickan svarade att hon fått hjelp af sin bästa vän, så det hade ej gått någon nöd på henne. »Hvad är det för en vän du har?» sporde käringen. ’Jo,’ sade mön, ’det är ett stort hvitt djur, som kallas björn.’ »Ja så,» återtog styf-modern, »det var bra jag fick veta det.» Hon lade så råd med sin dotter, att de skulle sätta ut giller och fånga björnen. Men när den lilla märkte deras anslag, gick hon ut i skogen, satte sig under eken, och blåste i sin pipa. Straxt kom björnen fram, och flickan varnade honom för käringens försåt. Björnen sade: »sörj inte för det, du! Jag skall nog se mig före.»
En dag sade björnen: »nu skall du följa med mig bort, så du slipper vara längre hos din elaka styf-moder. Men ett skall du lofva, att du lyder mig i allt som jag säger dig.» Flickan jakade härtill, hvarefter björnen tog henne uppå sin rygg, och så drogo de åstad öfver berg och dalar. Ändteligen kommo de till en stor, stor skog. Men den skogen var inte som andra skogar, utan hvart enda litet löf, som satt på träden, var af klara silfret, så det lyste vidt omkring. Då sade björnen: »här får du inte röra vid någonting, för då bli vi olyckliga, både du och jag.» Ja, flickan lofvade hon skulle icke röra vid någonting. Men när de kommo midt i skogen, glimmade löfven så fagert omkring henne, att hon glömde sitt löfte och bröt ett litet silfver-blad. Då sade björnen: »kära, hvad gjorde du nu?» Flickan svarade: ’jo, jag bröt mig bara ett litet silfver-löf.’ Björnen återtog: »det skulle du inte ha gjort. Nu står till lyckan, om vi komma hän med lifvet.» I detsamma fylldes hela skogen af ett hiskeligt rytande, och från alla sidor strömmade fram en otalig skara vilda djur, lejon, tigrar och all slags, och de gåfvo sig efter björnen, och ville rifva ihel honom. Då blef den lilla alldeles förfärad, och tordes inte se upp med ögonen, så rädd var hon. Men björnen till att springa allt hvad springas kunde, och de vilda djuren efter, så att när han ändteligen kom ut ur skogen, var han nästan förgången af fruktan och maktlöshet.
Det led så åter en stund, och de kommo till en annan skog, der hvart enda litet löf var af skärt guld, så det glimmade hvar man såg. Här gick det på samma sätt. — Ändteligen kommo de till en tredje skog, ännu mycket större än de förra, der hvart enda litet löf var af klaraste demant, så det lekte och skimrade vida vägar. Men äfven här kunde den lilla icke hålla sig, utan bröt ett demante-löf af träden. Genast rusade der fram en otalig skara vild-djur, och björnen till att springa före, djuren till att springa efter, och voro honom så i hack och häl, att de nästan rifvit honom till döds, förr än han ändteligen kom ut ur skogen.
Björnen och den lilla färdades nu i sakta mak, ty han var både trött och sårad; icke heller talade han ett enda ord under vägen. Slutligen kommo de till en klar källa, som rann utur berget; der satte de sig att hvila. När de suttit en stund, sade björnen: »här månde vi skiljas åt, ty nu skall antingen du eller jag ned i källan.» Flickan svarade: ’om så är, blir det väl jag som kommer dit, efter som jag varit dig så olydig.’ »Nej,» sade björnen, »det skall du ändock inte, utan här har du en knif; nu skall du döda mig och kasta min kropp i källan. Sedan skall du kläda på dig min pels, och gå upp till kungs-gården, och bedas få tjenst vid hofvet. Men hvar gång du tarfvar hjelp, skall du blåsa i gull-pipan som jag gifvit dig.» Flickan tordes så icke annat än lyda, utan gjorde som björnen sagt, dödade honom, kastade hans kropp i källan, svepte sig i hans hud, och vandrade med stor hjertans sorg upp lill kungs-gården. Der fick hon tjenst i köket, och satte sig i spisel-grufvan att gräfva i askan. Men alla undrade öfver hennes klädsel och öfriga skick, och kallade henne »fröken Skinnpels Rör i askan». —
Efter denna inledning förtäljes huru konungen och drottningen och den unge prinsen, tillika med hof-folket, skulle fara till kyrkan, och köks-mästaren ville äfven fara dit. Såsom han nu icke hade någon som kunde laga konungens mat, gick han till fröken Skinnpels och bad om hjelp. Flickan undskyllade sig i det längsta, men måste slutligen efterkomma hans begäran. Sedan nu allt folket på kungs-gården farit sin kos, tog den lilla fram sin gull-pipa, blåste deri, och sade: »upp, mina pysslingar, och lagen maten så goder, att dess like inte har varit på kungens bord förr eller sen!» Straxt kom der fram en otalig hop små, små pysslingar, och begynte koka och steka och laga mat, så man aldrig har sett maken. När så det var gjordt, sade flickan: »tagen nu fram min silfver-skrud; ty jag vill fara till kyrkan, jag med.» Straxt togo pysslingarne fram den allra fagraste silfver-klädning, och klädde fröken Skinnpels, och passade henne på allt sätt. Derefter gaf hon sig till kyrkan, och satte sig i bänken emellan drottningen och prinsessan. Men allt kyrko-folket undrade öfver hennes skönhet, och den unge prinsen blef så betagen, att han tyckte sig icke vilja lefva utan han kunde få ega henne. —
Sagans fortsättning och upplösning instämmer med hvad ofvan finnes meddeladt.
6. En öfverlemning ifrån Upland, kallad Kråknäbba-pelsen, har likaledes en vidlyftig inledning, sammansatt utaf ursprungligen skilda sago-drag. Af dessa drag igenfinnas några här ofvan uti inledningen till sagan N:o 7, Rosalill och Långa Leda, och i anmärkningarne till samma saga, N:i 1 och 2, medan andra (flykten, förföljelsen) äro lånade ur en bekant troll-saga af fullkomligt olika skap-lynne. —
Berättelsen handlar om en styf-dotter, som af sin elaka styf-moder sändes att gå vall i skogen, utan att få någon mat. Bäst hon nu satt och grät, kom den store svarte oxen fram till henne, och sade: »om du vill göra som jag säger, skall jag hjelpa dig.» Flickan jakade härtill. Då sade oxen: »skaka mitt öra, och håll förklädet under!» Flickan gjorde så, och fick nu så mycken fin mat som hon någonsin förmådde äta.
När den lilla nu kom hem ur skogen, blef troll-packan ännu elakare mot henne än förut. Det hände sig så en dag, att käringen glömt sin yxa ute i regnet, och sände sin styf-dotter att hemta den. Flickan gick, och fann tre små dufvor sittande på yxe-skaftet. Då tilltalade hon dem vänligt, smekte dem, och gaf dem mat ur handen. Men dufvorna flögo upp i ett träd, och rådslogo huru de skulle löna henne. Den ena sade: »jag önskar henne, att hvar gång hon talar hoppar en gull-ring ur hennes munn.» Den andra sade: »jag önskar henne, att hon blir allt vackrare och vackrare.» Den tredje sade: »jag önskar henne, att hon får en konung till gemål.»
Flickan kom så hem, och var mycket vackrare än förr. Då blef käringen afundsjuk, och skickade sin egen dotter i skogen att hemta yxan. Men käring-dottern bannade de små dufvorna, och jagade bort dem. De flögo så åter upp i trädet, och öfverlade huru de skulle löna hennes elakhet. Den ena sade: »jag önskar henne, att hvar gång hon talar skall en groda hoppa ur hennes munn.» Den andra sade: »jag önskar henne, att hon blir allt fulare för hvar dag.» »Och jag,» sade den tredje, »önskar henne, att hennes näsa blir allt längre och längre.» Så gick det ock. Käring-dottern blef allt styggare, och hennes näsa växte ut som en kräk-näbb, och blef så lång, att hon inte kunde öppna en dörr sjelf. Hon lät så göra sig en stor pels, som hon bar på näsan, för att dölja huru stygg den var.
Nu var det inte godt för styf-dottern att stanna hemma, hon gick derföre bort till den svarte oxen, och bad om råd. Oxen sade: »skynda dig och tag din systers kråknäbba-pels, så laga vi oss härifrån!» Flickan gjorde så. När de nu kommit ut på vägen, sade oxen: »här har du en träd-bit, en flaska och en sten; kasta dem efter dig, en i sender, när behof göres.»
Som de nu färdats ett stycke, fingo de se hvar troll-packan kom farandes efter dem. Då kastade flickan träd-pinnen bakom sig, och der växte upp en stor skog. Men käringen for hem efter sin yxa, och högg ned skogen. Åter kastade flickan sin flaska. Då blef der en stor sjö. Men käringen for hem efter sitt »horn», och drack ut hela sjön. Slutligen kastade flickan sin sten. Då blef der ett högt berg. Käringen for nu hem efter sin »pickehacka», för att bryta igenom berget. Men huru hon pickade och hackade, föll berget igen efter henne, så hon kom aldrig derifrån. —
Fortsättningen instämmer hufvudsakligen med hvad ofvan förtäljes. — Styf-dottern kommer till en kungs-gård, får tjenst som trapp-soperska, och rider tre söndagar på oxens rygg till kyrkan, klädd i präktiga kläder. Tredje söndagen passar prinsen på vid kyrko-dörren, och får hennes lilla sko. Han ger så befallning, att alla flickor i hela landet skola komma fram till kungs-gården och försöka skon; men den passar icke till någon fot. Då sjunger en liten fogel:
»I spiseln sitter jungfrun som skon går på.
I spiseln sitter jungfrun som skon går på.»
Prinsen går så in i köket, finner den lilla Kråknäbba-pelsen, och tar henne till gemål.
På sjelfva bröllopps-dagen går styf-dottern ned på ängen, för att se till sin svarte oxe. Då sade oxen: »om du nu vill tjena mig igen, så tag ett svärd och hugg mig i tre stycken!» Ja, den lilla gjorde som han bad, ehuru det gick henne hårdt till sinnes. Nu rann der upp en fager unger prins, som varit förtrollad, och aldrig kunnat bli man igen om ej flickan hulpit honom. Derefter stod Kråknäbba-pelsens bröllopp, och det med sådan ståt, att det räcker än i denna dag.
7. En ytterligare öfverlemning ifrån Upland, kallad Kråkskinns-Maja, förtäljer om en elak drottning, som hade två egna döttrar och en styf-dotter. När så jungfrurna blifvit vuxna, kom der bud ifrån grann-konungen att de skulle komma till hans gård, emedan han aktade få en af dem till gemål åt sin son. Då gåfvo drottning-döttrarne sin styf-syster en sömn-dryck, emedan de voro afundsjuka på hennes stora skönhet, och foro så ifrån henne. Men när den lilla vaknade, gaf hon sig att springa efter, och lopp vägen fram det fortaste hon förmådde.
Vid nu drottningens döttrar kommo farande i sin präktiga karm, fingo de se hvar ett litet äple trillade utåt marken, och ropade ideligen: »hu! hu! jag fryser.» Då hade de ingen ömkan med det lilla äplet, utan tillsade köresvennen att gifva det en smäll med piskan till väg-kost. Derefter foro de åt sin led; och äplet rullade vägen fram och mötte styf-dottern. Men hon gjorde inte som de andra gjort, utan stadnade genast, upptog det ifrån marken, och värmde det vid sin barm. Då sade äplet: »vänta tills du kommer i nöd, så vill jag göra dig lika godt igen.»
Något derefter kom ett litet päron trillandes utåt vägen, och mötte de tre jungfrurna, och nu aflopp allt på samma sätt. Likaledes ock med ett plommon, som rullade framåt och ropade att det frös; drottningens döttrar gåfvo det en pisk-smäll, men den lilla värmde det vid sin barm. Drottningens döttrar kommo så omsider fram till kungs-gården, och undfingos med gästabud och mycken heders-bevisning; men den lilla sökte sig herberge i en liten stuga jemte vägen. Der klädde hon sig i ett gammal pels, som var gjord af bara kråk-skinn, med en hufva för ansigtet, och vandrade så upp till kungs-gården och fick tjenst i köket. Men hof-folket gäckades öfver hennes underliga utseende, och kallade henne på spe för Kråkskinns-Maja.
När nu söndagen kom och allt folket hade farit till kyrkan, tog styf-dottern fram sitt äple, och önskade sig en skrud af bara silfver. Derefter sade hon:
»Ljust för mig,
mörkt efter mig,
och ingen ser hvart jag far!»
Hon for så till kyrkan, och satte sig emellan sina half-systrar. Men de kände icke igen henne, och den unge prinsen vardt så intagen af hennes skönhet, att han aldrig kunde vända sina ögon till något annat.
Andra söndagen aflopp allt på samma sätt; styf-dottern tog fram sitt päron, önskade sig en skrud af bara guld, och for sedan till kyrkan. Tredje söndagen tog hon fram sitt plommon, och klädde sig i en drägt af bara ädel-stenar. Vid hon nu skulle skynda ut ur kyrkan, lopp den unge prinsen efter henne, så att hon tappade sin ena gull-sko. Men prinsen tog upp den lilla skon, och lät utgå ett påbud, att ingen annan skulle blifva hans gemål, än den till hvars fot gull-skon passade.
Tärnor och jungfrur, så många det var i hela riket, skulle nu fara till kungs-gården och passa skon. I sådan akt sattes de bakom ett förhänge, och räckte fram foten, hvar i sin ordning; men alltid var gull-skon för liten, ända tills Kråkskinns-Maja kom. Nu fick prinsen brådtom att rycka undan täckelset; men se, då var det icke längre Kråkskinns-Maja, utan en fager prinsessa, klädd i bara ädel-stenar. Drottningens döttrar fingo så resa hem med skammen; men prinsen höll sitt bröllopp med den lilla styf-dottern. Det fick hon för hon var beskedlig. Se’n var det slut.
22.
De Två Skrinen.
Ifrån S. Småland.
Följande utländska uppteckningar af denna saga äro oss bekanta:
1. På Danska: — Högst ofullständig hos Winther, Danske Folkeeventyr, Kjöbenh. 1823, ss. 36-39, »Den onde Stedmoder».
2. På Norska: — Se Asbjörnsen og Moe, Norske Folkeeventyr, Deel I, ss. 86-98, »Manddatteren och Kjæringdatteren».
3. På Tyska: — A. Se Feen-Märchen, Braunschweig 1801, ss. 1 och följ., »Die belohnte Freigebigkeit». — B. Se Grimm, Kinder- und Haus-Märchen, Th. I, N:o 24, ss. 155-158, »Frau Holle» [öfversatt på Svenska i Reuterdahls Julläsning för Barn, Lund 1837, ss. 50-53, »Fru Hulla», samt i Tolf underbara Sagor, Stockh. 1842, ss. 35-41. »Fru Holle»]; jfr. Grimm, anf. arb., III, ss. 42-46. — C. I en kort och nyare form hos Büsching, Wöchentliche Nachrichten für Freunde der Geschichte &c. des Mittelalters, Th. IV, Breslau 1819, ss. 150-153, »Lohn und Strafe». — D. Se Stöber, Elsässisches Volksbüchlein, Strassburg 1842, ss. 113-116, »Die zwei Stiefschwesterlein». — E. Se Bechstein, Deutsches Märchenbuch, Leipzig 1845, ss. 62-64, »Die Goldmaria und die Pechmaria». — F. Se anf. arb., ss. 179-180, »Fippchen Fäppchen». — G. Se anf. arb., ss. 219-221, »Der garten im Brunnen». — H. Se Firmenich, Germaniens Völkerstimmen, Th. II, Berlin 1846, s. 45, »E Stickelche». — I. Se anf. arb., ss. 224-226, »Das Mährchen vom Beenelangmann Beenelangbart». — K. Uti förkortad och christlig form hos Kuhn u. Schwartz, Norddeutsche Sagen, Märchen und Gebräuche, Leipzig 1848, ss. 335-6, »Das Mädchen im Paradies».
Det var en gång en käring, som var både gammal och elak, såsom Gudnå’s väl det kan hända. Hon hade två döttrar, en egen dotter och en styf-dotter. De voro så olika som natt och dag; ty käring-dottern bråddes i allt på sin moder, deremot var styf-dottern ett riktigt läke-blad, så innerligt god och beskedlig, att hon inte gjorde en mask för när. Härigenom blef hon mycket älskad af alla, utom bara af sin elaka styf-moder och styf-syster. Men de gjorde henne all förtret de någonsin kunde, och ju längre det led desto värre blef det, så att de omsider begynte lägga råd, huru de skulle alldeles öda och förgöra henne.
Till att nu få sak med den lilla, så god och beskedlig som hon alltid var, lät käringen en dag kalla sina döttrar, och satte dem att spinna på brunns-karet; men den hvars tråd först gick af, skulle ha till straff att bli kastad i brunnen. Ja, flickorna gjorde som deras mor befallt; de togo sina spinnrockar, satte sig på brunnskaret, och började sin gerning. Likväl hade käringen icke delat jemnt emellan dem; ty när hennes egen dotter fick spinna tågor af finaste lin, skulle styf-dottern spinna skäkte-fall, och ändock skulle begge draga lika granna trådar. Också gick det som man kunde vänta; huru den lilla än måtte akta sig, brast likväl hennes tråd först. Genast var käringen tillreds, grep henne vid fötterna, och kastade henne hufvudstupa ned i brunnen, ehuru hon bad för sig, så det kunnat röra en sten till medömkan. Så bestäldt, vände de tillbaka i stugan, både mor och dotter, och gladdes att de nu ändteligen blifvit af med den lilla, som så länge varit dem till förargelse.
Men »det är inte allt öde som ärnas», och så var det här, ty när styf-dottern sjönk till botten i brunnen, öppnade sig jorden under henne, så att hon kom till en fager äng, hvarest gräset grodde och träden löfvades alldeles som i öfre verlden, fastän der icke sken någon sol på himlen såsom här. Då tänkte hon vid sig sjelf: »stackare jag, hvad skall jag nu ta mig för? Inte törs jag vända om till min elaka styf-moder, och inte har jag någon annan i verlden att hylla mig till. Jag må så godt gå fram, och se hvad råd jag kan finna.» Dermed aftorkade hon sina tårar, och begynte vandra öfver ängen. Som hon nu gått ett stycke, kom hon först till en gammal gärdes-gård; han var söndrig och murken, så att hank och stör knappt hängde ihop, och trindorna voro allt öfvervuxna med »gubba-skägg». Då bad gärds-gården: »kära jungfru lilla, gör inte illa åt mig, stackars gärds-gård, som är så gammal och murken!» ’Nej’, sade flickan, ’det skall jag visst inte göra. Var bara inte rädd!’ Hon steg så öfver gärdes-gården, men trådde så lätt och varligt, att ingenting bröts eller rubbades ifrån sitt ställe. Derefter fortsatte hon sin vandring. Men gärds-gården strök sig om sitt mossiga skägg, tittade vänligt efter henne, och önskade den beskedliga flickan att det måtte gå henne väl i verlden.
När hon så färdats än ett stycke, kom hon till en bak-ugn som stod jemte vägen; han var full med varmt, nygräddad bröd, den ena kakan hvitare än den andra, och grisslan låg tillreds utanför ugns-munnen. Då bad ugnen: »kära jungfru lilla, gör inte illa åt mig, stackars bak-ugn! Ät så mycket du nå’nsin vill; men tag intet med dig, utan skjut in det öfriga!» Ja, flickan bad honom inte vara rädd, hon skulle visst inte göra honom skada. Dermed fattade hon grisslan, öppnade ugns-luckan; tog ut en varm, nygräddad kaka, och begynte äta; men när hon ätit så mycket henne lysste, sköt hon in det öfriga, stängde igen ugns-dörren, och lade kak-spaden åter på sitt ställe. Sedan fortsatte hon sin vandring som förut. Men ugnen såg vänligt efter henne, och önskade den beskedliga flickan att det måtte gå henne väl i verlden.
Det led så åter en stund, och den lilla kom till en ko som gick och betade i grön-gräset; kon bar en stäfva på hornet, och hennes jufver var så stinnt, att man väl kunde se det var länge sedan hon blef mjölkad. Då bad kon: »kära jungfru lilla, gör inte illa åt mig, stackars ko! Mjölka mig, och drick så mycket du vill; men spill intet på marken. Slå sedan det öfriga på mina klöfvar, och häng byttan på mina horn!» Ja, flickan tackade, och bad kon inte vara rädd, hon skulle visst icke göra henne någon skada. Dermed fattade hon stäfvan och begynte mjölka, och när hon mjölkat, drack hon så mycket hon ville, slog så det öfriga på kons klöfvar, och hängde byttan tillbaka på hornet, alldeles som kon bedt henne. Sedan gick hon vidare stigen fram. Men kon bligade vänligt efter henne, råmade gladt, och önskade att det måtte gå den beskedliga flickan väl i verlden.
När den lilla nu åter färdats ett stycke, kom hon till ett stort äple-träd, som bar den skönaste frukt, men var så öfverhöljdt med äplen, att grenarne böjde sig ända ned till marken. Då bad trädet: »kära jungfru lilla, gör inte illa åt mig, stackars apel! Plocka af mina mogna äplen, och ät så mycket du vill; men tag intet med dig. Stöd så under mina qvistar, och gräf ned det öfriga vid min rot!» ’Tack,’ sade flickan, ’det skall jag visst göra. Var bara inte rädd!’ Dermed begynte hon plocka af de mogna äplena, och när hon plockat, åt hon så mycket hon ville, stödde så under qvistarne, och gräfde ned det öfriga vid roten. Sedan fortsatte hon sin färd. Men apeln nickade med sina gröna löf, såg vänligt efter henne, och önskade den beskedliga flickan att det måtte gå henne väl i verlden.
Som det nu led på aftonen, kom den lilla till en grind, hvarest det satt en gammal, gammal gumma och hvilade sig emot grind-stolpen. Då gick hon genast fram, och helsade: »god qväll, kära mor!» Gumman svarade: ’god qväll igen! Hvad är du för en, som kommer och helsar så vackert?’ »Jo,» sade flickan, »jag är inte annat än ett fattigt styf-barn, som gifvit mig ut i verlden för att söka tjenst.» Gumman återtog: ’då kan du rätt sätta dig en stund och löska mig, me’ns vi talas vid.’ Ja, styf-dottern gjorde som hon bad, satte sig på marken, tog den gamlas hufvud på sitt knä, och löskade henne. När så det var gjordt, sade gumman: ’tack skall du ha, att du inte höll dig för god att löska mig, stackars gamla käring! Nu vill jag i stället säga dig hvar du kan få tjenst. Var bara alltid lika beskedlig, så går det dig väl i verlden!’ Dermed visade hon henne vägen, gaf henne många goda råd, och så skildes de ifrån hvarandra. Men flickan fortsatte sin led rätt fram, och kom till en stor, stor gård; der hon gick in och blef antagen till ladugårds-piga, alldeles som den gamla sagt henne.
Andra morgonen, första tid dager var ljus, skulle den lilla begynna sin tjenst. Hon gick så först till ladu-gården, för att ’otte-syssla’. Som hon nu kom in i fä-huset, gjorde hon inte såsom många andra pigor, skrek och hojtade och bannades, utan klappade korna på ryggen, talade så innerligen vackert till dem, och sade: »stackars mina små kor! Ni ären väl svultna och hungriga? Vänta, skall jag gifva eder äta.» Dermed hemtade hon hö och halm ur ladan, och svepte, och strödde, och gaf otte-foder, och lagade om dem på allt sätt. När så det var gjordt, tog hon mjölke-stolen och satte sig att mjölka. Men då voro korna lika beskedliga emot henne igen. Så snart hon kom till dem, råmade de af glädje; ingen sparkade ut mjölken ur stäfvan, eller gjorde henne eljest någon förtret, utan de voro stillsamma och spaka som lamm. Det var så en riktig lust att se huru den lilla skötte sina sysslor, och korna trifdes under hennes hand, och blefvo feta och hulliga, så att der på gården aldrig fanns mera med mjölk eller vackrare fä, hvarken förr eller sedan.
När flickan nu hade ansat om sina kor, och mjölkat, och silat, och samlat mjölken i mjölk-spannen, kom der en hel skara kattor, både stora och små, omkring henne, och jamade så ifrigt:
»Gif oss lite mjölk!
Gif oss lite mjölk!»
Då var hon lika beskedlig emot kattorna, som hon förut var emot korna; och hvarken snäste dem eller slog dem, såsom mången annan hade gjort, utan strök dem på ryggen, talade vackert till dem, och sade: »stackare mina små kattor! Ni ären väl svultna och törstiga? Vänta, skall jag gifva eder dricka.» Dermed tog hon spannen, och öste mjölk åt dem i katt-skålen. Men alla kattorna samlade sig omkring henne, och ströko sig emot hennes knän, och krökte ryggen, och spunno helt förnöjda, så det var just en glädje att se, huru de hyllade sig till den lilla ladugårds-pigan.
Sedan otte-sysslorna nu väl voro lyktade, skulle styf-dottern på logen och rissla korn. Vid hon så stod och risslade kom en stor skara sparfvar flygandes ute på gården, hoppade allt närmare och närmare, satte sig på log-tröskeln, och qvittrade så ideligen:
»Gif oss lite korn!
Gif oss lite korn!»
Då gjorde hon inte såsom mången annan, skrämde sparfvarne och hyssjade bort dem, utan talade vänligt till dem, och sade: »stackare mina små sparfvar, som sitten ute hela dagen och faren illa! Kan tro ni ären svultna och hungriga. Vänta, skolen J få litet mat.» Dermed tog hon en handfull korn utur sädes-dråsen, och strödde på marken. Men sparfvarne till att hoppa omkring henne, och plocka, och flaxa med vingarne; och qvittrade och voro så glada, just som om de velat tacka den lilla, att hon var god emot dem.
Så gick det en tid bortåt, den ena dagen efter den andra, och ehvad flickan företog sig hade hon alltid god framgång. Då hände sig en dag, att käringen som rådde öfver gården lät kalla henne inför sig. Ja, styf-dottern gick, och sporde hvad hennes matmoder hade att befalla. »Jo,» sade käringen, »jag har märkt att du sköter dina kor och gör dina andra sysslor mig till nöjes; derföre vill jag äfven se hvad mera du kan och förstår. Här har du ett såll. Nu må det bli ditt första prof, att du skall gå till källan och hemta sållet väl fullt med vatten; men du får inte spilla en enda droppe på vägen.» Flickan hade så ingen annan råd än att lyda, hon tog derföre sållet, gick till källan, och begynte ösa; men huru ideligen hon öste sållet fullt, rann vattnet alltid straxt ut igen. Som hon nu såg att hon inte kunde fullgöra sin matmoders uppdrag, blef hon högeligen bedröfvad, och satte sig vid källan och grät. I detsamma fick hon se hvarest alla de små sparfvarne kommo farande som en sky, och slogo ned i den gröna pilen tätt öfver henne; och sedan hvar enda liten sparf till att qvittra och skrika, den ene gällare än den andre:
»Aska och sålla,
så håller det i!
Aska och sålla,
så håller det i!»
Nu tyckte flickan sig väl kunna förstå, att de små sparfvarne ville råda henne huru hon skulle göra. Hon lopp derföre genast bort, och hemtade aska, och lade öfver bottnen i sållet, och se, nu kunde hon bära det fullt med vatten, utan att spilla en enda droppe. Så bestäldt, vandrade hon upp till gården, men sparfvarne flögo gladeligen sina färde. Som hon nu kom inför sin matmoder och bar sållet fullt med vatten, blef käringen öfvermåttan förundrad, och sporde: »hvem har lärt dig det? Aldrig trodde jag du kunde så mycket.» Men den lilla sade ingenting, utan teg; ty hon ville inte röja sina små vänner.
Någon tid derefter lät käringen åter kalla ladugårds-pigan inför sig, och sade: »jag vill nu föresätta dig ett annat prof. Här har du tvänne garn, det ena hvitt, det andra svart. Nu skall du gå till elfven, och tvätta det hvita garnet tills det blir svart och det svarta garnet tills det blir hvitt; men allt skall vara färdigt i afton när sol rinner ned.» Ja, flickan hade ingen annan råd än att lyda, utan tog garnen, gick till elf-stranden, och begynte tvätta så fliteligen; men huru hon tvättade och tvättade, blef det hvita garnet hvitt och det svarta svart, alldeles som förut. När hon nu såg att hon inte kunde fullgöra sin matmoders uppdrag, vardt hon högeligen bedröfvad, och satte sig på stranden och grät. Då kom hela fogel-svärmen åter flygande som en sky, och slog ned i björkarne vid elfven; och alla små sparfvarne till att qvittra och skrika, hvar ifrån sin qvist, den ene gällare än den andre:
»Tag det svarta,
Håll dig åt öster!
Tag det svarta,
Håll dig åt öster!»
Nu kunde flickan väl förstå, att foglarne åter ville hjelpa henne. Hon gjorde fördenskull efter deras råd, tog det svarta garnet, gaf sig öster uppåt elfven och begynte tvätta, och se, nu hade hon icke så snart doppat garnet, som det på en gång blef hvitare än den hvitaste snö. När så det var gjordt, tog hon det hvita garnet och skulle till att tvätta. Då sjöngo foglarne åter igen:
»Håll dig åt vester!
Håll dig åt vester!»
Ja, den lilla gjorde som sagdt var, hon drog vester nedåt elfven och begynte tvätta, och se, nu gick det på samma sätt; hon hade icke så snart doppat garnet, som det på en gång blef svartare än svartaste kol. Derefter vandrade hon upp till gården, men sparfvarne flögo gladeligen sin väg. Som hon nu kom inför sin mat-mor och hade begge garnen med sig, vardt käringen än mera förundrad, och sporde som förra gången: »hvem har lärt dig det? Aldrig trodde jag du kunde så mycket.» Men den lilla teg; ty hon ville icke röja de små sparfvarne som hulpit henne.
Det led så ännu en tid bortåt, och käringen lät tredje resan kalla ladugårds-pigan inför sig. Ja, den lilla gick, och frågade hvad hon hade att befalla. »Jo,» sade matmodern, »jag vill föresätta dig än ett prof, och skall detta bli mitt sista. Här har du de begge garnen som du tvättat. Nu skall du väfva en väf; men på den får hvarken finnas tvist eller noppa, och allt skall vara färdigt tills i qväll när sol rinner ned.» Flickan hade så ingen annan råd än att lyda, utan tog garnen och lagade till väf, och begynte bomma, och varpa, och svepa, och sölfva, och skeda, så flitigt, så flitigt; men garnet var skört och ojemnt, och bara ideligen brast i ett bristande, och ju längre hon höll på desto värre blef det. Som hon nu såg att hon aldrig kunde fullgöra sin mat-mors uppdrag, vardt hon öfvermåttan bedröfvad, satte sig på väf-stolen, lutade hand, emot kind, och grät bitterligen. I detsamma öppnades dörren, och alla kattorna, den ena efter den andra, kommo in, ströko sig emot hennes knän, och frågade hvarför hon var så ledsen. »Jo,» svarade den lilla, »jag må väl gråta och inte vara glad, min matmoder har befallt mig väfva en väf, och den väfven skall vara färdig tills i afton när sol går ned; men garnet är skört och ohålligt, så jag rädes det går illa med allt ihop.» ’Åh,’ sade kattorna, ’är det inte värre än det, så blir det väl någon råd. Du har alltid varit god emot oss, nu vilja vi tjena dig igen.’ Dermed sprungo de alla på en gång upp i väf-stolen, och begynte väfva så snällt, så snällt; den ena trådde, den andra skyttlade, den tredje slog till, den fjerde lagade, den femte spände, den sjette rullade upp, den sjunde redde skälet; men flickan sjelf satte sig till spol-rocken och spolade, allt som kattorna väfde. Det stod så icke länge om, förr än de hade väfven färdig, och den så utane tät och jemn och fin, att det aldrig kunnat vara bättre. Sedan sprungo kattorna sin väg, och den lilla gick gladeligen upp till sin matmoder. Men när käringen fick se väfven, vardt hon alldeles förundrad, och sporde som förut: »hvem har lärt dig det? Aldrig trodde jag du kunde så mycket.» Styf-dottern svarade likväl ingenting, utan teg; ty hon ville icke röja de beskedliga kattorna som hulpit henne.
När nu året var till ända och den lilla tjenat ut sin tid, lagade hon sig att vända hem igen. Hon gick så inför sin matmoder, och beddes orlof. Käringen svarade att hon gerna det fick, ehuru nödigt de ville mista henne. »Likväl,» sade hon, »eftersom du varit mig till nöjes i allting, vill jag äfven gifva dig någon lön för din trogna tjenst. Gå derföre upp på loftet, der finner du flera skrin. Af dem får du taga hvilket du vill; men öppna det inte, förrän du har det der du vill hafva det.» Ja, flickan tackade sin matmoder, såsom skäligt var, och gick uppför lofts-bron och öfver svalen in på loftet; men allt följde kattorna med, hela långa raden. Som hon nu kom in, fick hon se hvarest der stodo många skrin på golfvet, ett rödt, ett gult, och ett blått, det ena grannare än det andra; men allra längst bort stod ett litet svart skrin. Då visste hon i början icke hvilketdera hon skulle välja sig, ty alla syntes de henne vara alltför kostbara emot så ringa tjenst; men hennes tvekan varade inte länge, ty rätt i detsamma kommo alla kattorna omkring henne, och jamade, och bådo så ifrigt:
»Tag det svarta!
Tag det svarta!»
Flickan tog så det svarta skrinet, och tyckte sig ändock vara öfvermåttan väl lönad. Derefter sade hon farväl åt sin matmoder, och åt korna och kattorna, och åt de små sparfvarne på gården, och var det en stor sorg när hon skulle skiljas ifrån dem alla. Slutligen vandrade hon tillbaka samma väg som hon kommit, och är intet vidare förtäljdt om hennes färd, förrän hon kom till ängen. Der öppnade sig jorden framför henne, så att hon kom åter upp i öfre verlden, och vid hon såg sig om, se, då var hon just der vi lemnade henne, vid brunnen i sin elaka styf-moders gård.
Som den lilla nu gick in i stugan, och tedde sig för käringen och hennes dotter, kan man tro der blef en uppståndelse. Styf-modern vardt i början så illa vid, att hon hvarken kunde tala eller svara; ändteligen utbrast hon: »ja så, du lefver ännu, din stygga unge! Och jag, som tänkte du var död och låg i brunnen! Men det var inte så väl heller.» Flickan svarade att hon kom ifrån undre verlden, hvarest hon haft tjenst och fått det lilla svarta skrinet i års-lön, och sporde tillika, hvar hon kunde få en liten fläck att ställa det. Men nu blef käringen alldeles förbittrad, dref ut henne ur stugan, och sade: »ja så, du menar vi skola ha rum i gården åt dig och ditt usla skräp? Nej, packa dig ned i höns-huset, din tiggar-unge! Det kan bli lagom för en sådan som du är.» Ja, flickan lydde utan knot, och gick straxt ned i höns-huset; der skurade hon och fejade i hvar vrå, och ställde slutligen sitt lilla skrin som det kunde passa sig. Nu ville hon omsider veta hvad der gömdes i skrinet, och öppnade så locket. Men då minsann fick man se på annat; ty skrinet var alldeles fullt med guld och silfver, både bälten och ringar och allt hvad grannt det någonsin kan finnas, och guld-skenet flög upp i tak-åsen och utefter väggarne, så att höns-huset på en gång blef mycket grannare än den grannaste kunga-sal. Härom lopp nu genast ett stort tal och rykte öfver hela bygden, och ifrån alla håll kommo der gående och farande, både grannar och främlingar, bara för att se den lilla styf-dottern och all hennes myckna rikedom.
Men nu först skall man tro att käringen och hennes dotter blefvo riktigt afundsjuka! De kunde hvarken äta eller sofva, så harmsna voro de, och allt låg det styf-modern i hågen, huru hennes egen dotter skulle få det lika präktigt som den lilla hade fått. Härpå grundade hon både natt och dag, och tycktes henne slutligen vara bäst, om äfven hennes dotter kunde komma till underjorden att tjena; »ty,» mente hon, »om min fattiga styf-dotter fick en sådan lön, hvad skall då inte min rätta dotter få? Det blir väl ännu bättre och grannare på allt vis.» Ja, sagdt och gjordt. Käringen satte sin dotter på brunns-karet att spinna skäktefall, och när tråden brast, skuffade hon henne i brunnen, liksom hon gjort med styf-dottern. Också aflopp det alldeles på samma sätt; ty när flickan sjönk till botten öppnade sig jorden, så att hon kom ned i undre verlden, och fick se den gröna ängen och allt annat såsom vi tillförene berättat. Hon besinnade sig så icke länge, utan vandrade stigen rätt fram, och mente det var ingen nöd, hon skulle nog få sig råd ehvad som ock månde möta henne.
När hon nu vandrat ett stycke, kom hon först till den gamla gärdes-gården. Då bad han såsom han bedt hennes syster: »kära jungfru lilla, gör inte illa åt mig stackars gärds-gård, som är så gammal och murken!» Men se, det frågade käring-dottern litet efter, utan svarade som man kunde vänta: »skam få dig, som talar mig till! Huru mycket tror du jag bryr mig om hvad en gammal gärds-gård säger? Vänta bara, skall du få se!» Dermed ryckte hon upp gärdsgårds-störarne, slet af hankarne, bröt sönder gärdsel-skidorna och kastade styckena åt alla håll. Sedan fortsatte hon sin vandring med stora steg. Men gärds-gården rystade sitt gråa skägg, såg vredgad efter henne, och mumlade: »detta skall du minsann icke ha gjort mig för intet.»
Käring-dottern kom så till bak-ugnen, som stod vid vägen. Då bad ugnen såsom han bedt hennes syster: »kära jungfru lilla, gör inte illa åt mig, stackars bak-ugn! Ät så mycket bröd du nå’nsin vill, men tag intet med dig, och skjut in det öfriga!» Men se, det frågade den elaka flickan litet efter, utan svarade som förut: »skam få dig, som talar mig till! Huru mycket tror du jag bryr mig om hvad en gammal bak-ugn säger? Vänta bara, skall du få se!» Dermed ryckte hon upp ugns-luckan, strödde kakorna på marken, bröt sönder grisslan och kastade spillrorna rundt omkring. Sedan fortsatte hon sin led, såsom tillförene. Men ugnen såg vredgad efter henne, och brummade: »detta skall du icke ha gjort för intet.»
Det led så en stund, och käring-dottern kom till kon som gick och betade på ängen. Då bad kon: »kära jungfru lilla, gör inte illa åt mig, stackars ko! Mjölka mig, och drick så mycket du vill; men spill intet på marken. Slå sedan det öfriga på mina klöfvar, och häng byttan igen på mina horn!» Men den elaka flickan svarade som hon svarat de andra: »skam få dig, som talar mig till! Huru mycket tror du jag vårdar mig om hvad en gammal ko må säga? Vänta bara, skall du få se!» Dermed fattade hon stäfvan och begynte mjölka, och drack så mycket hon orkade; men när hon druckit, gjorde hon inte som kon bedt henne, utan alldeles tvärt emot, slog ut mjölken, sparkade sönder byttan och slängde styckena så långt vägadt var. Sedan gick hon vidare framåt. Men kon såg vredgad efter henne, skakade sina horn, och bölade: »detta skall du minsann icke ha gjort mig för intet.»
Åter gick det en stund, och käringens dotter kom till det stora äple-trädet. Då bad apeln: »kära jungfru lilla, gör inte illa åt mig, stackars gamla träd, utan plocka af mina mogna äplen och ät så mycket du vill; men tag intet med dig! Stöd så under mina qvistar, och gräf ned det öfriga vid min rot!» Men den elaka flickan svarade som tillförne: »skam få dig, att du talar mig till! Huru mycket tror du väl jag frågar efter hvad en gammal apel säger? Vänta bara, skall du få se!» Dermed klef hon upp i trädet, rystade ned hvart äple, både moget och omoget, bröt sönder grenarne, och strödde qvistarne och löfven åt alla håll. Sedan fortsatte hon sin färd, liksom förut. Men apeln skakade sin nakna topp, såg vredgad efter henne, och hviskade: »detta skall du icke ha gjort mig för inte.»
Som det nu led emot aftonen och blef serla, kom käring-dottern till grinden, der den gamla qvinnan satt och lutade mot grind-stolpen. Då skall man inte tro hon vårdade sig till att helsa, utan gick förbi, och sade hvarken ondt eller godt. Men gumman sporde: »hvad är du för en, som kommer och inte har vett att helsa på gammalt folk?» Flickan svarade: ’skam få dig, som talar mig till! Liksom jag inte hade annat göra än att helsa på gamla käringar.’ Gumman återtog: »hvad har du då för göra?» ’Jo,’ svarade flickan, ’jag är ute för att se mig om efter råd.’ »Ja så», sade den gamla, »då kan du rätt sätta dig en stund och löska mig, så vill jag säga hvar du kan få tjenst.» ’Skall jag löska dig?’ frågade flickan. ’Då vore jag väl glad. Nej, vänta skall du få se huru mycket jag aktar om att sitta och löska en gammal käring sådan som du!’ Dermed slängde hon igen grinden, så det sang i hvar enda spjäla, och fortsatte sin led. Men den gamla runkade på hufvudet, såg förtörnad efter henne, och sade: »detta skall du icke ha gjort mig för intet. Var bara alltid lika elak, så får du väl se huru det går dig i verlden!»
Käring-dottern vandrade nu allt vägen fram, och kom slutligen till gården; der gick hon in och blef stadd till ladugårdspiga, alldeles såsom hennes styf-syster före henne. Men hade nu den lilla varit god och beskedlig emot korna, så var käring-dottern desto mera elak. Aldrig gaf hon dem så mycket som ett vänligt ord, utan första tid hon kom i ladu-gården var det inte annat än att slå dem, och bannas, och fara illa fram på allt sätt. Inte heller fingo de mat i rättan tid, utan ibland saknade de foder, och ibland saknade de dricka, så alltid var det något som fattades. Också ville ingenting trifvas för henne. Korna magrade och sinade. När hon skulle mjölka dem, sparkade de ut mjölken ur byttan, och i manna-minne fanns der aldrig på gården så litet med mjölk eller så magert fä, hvarken förr eller sedan.
Sammaledes gick det ock med kattorna. När käring-dottern hade gifvit morgon-foder, och mjölkat, och silat, och samlat mjölken i mjölk-spannen, kommo de stackars djuren i en lång rad omkring henne, och jamade, och bådo så innerligen vackert:
»Gif oss litet mjölk!
Gif oss litet mjölk!»
Men då gjorde hon inte såsom den lilla hade gjort, gaf dem mjölk och talade väl till dem, utan i stället kassade hon bort dem, och jägtade dem både kryss och tvärs. Också kunde kattorna aldrig lida henne igen, utan så snart de fingo se henne, fräste de och sprungo omkring väggarne, hvar i sin vrå, och aldrig fanns der på gården så många möss och råttor, hvarken förut eller efteråt.
När hon sedan gick på logen för att rissla korn, var det alldeles på samma sätt. De små sparfvarne kommo flygande ute på gården, hoppade allt närmare och närmare, satte sig på log-balken, och qvittrade:
»Gif oss litet korn!
Gif oss litet korn!»
Men hvem som gaf dem korn, inte var det käring-dottern; utan i stället jagade hon bort dem, skrämde dem hvar hon kunde, och kastade stenar efter dem. Också fick man efter den tiden aldrig mer se de små sparfvarne sitta vid gården, och qvittra, och glädja sig åt Guds dag, utan de drogo till skogs, och hvar de visade sig voro de dufna och skygga, så att ingen hade någon fröjd att se eller höra dem.
Det stod så en lång tid bortåt; hvad helst den elaka flickan tog sig före missgick henne, och af ingen blef hon väl liden, hvarken af menniskor eller djur. Då hände sig en dag, att käringen som rådde öfver gården lät kalla henne inför sig. Ja, flickan gick, och sporde hvad hennes matmoder hade att befalla. »Jo,» sade käringen, »jag har märkt att du hvarken sköter mina kor eller gör dina andra sysslor mig till nöjes. Likväl lyster mig veta, om det eljest icke är något som du kan och förstår. Derföre må det bli ditt första prof, att du skall gå till källan och hemta vatten i ett såll; men du får inte spilla en enda droppe på vägen.» Flickan tordes nu inte annat än lyda, utan tog sållet, gick till källan, och begynte ösa; men huru ideligen hon öste, rann vattnet straxt ut igen, och inga små foglar kommo att hjelpa henne, såsom de hulpit hennes syster. Käring-dottern fick så vända hem igen med oförrättadt ärende. När hon nu kom tillbaka, och hade sållet lika tomt som då hon gick, vardt matmodern misslynt, och sade: »illa sköter du min ladugård, sämre är du annorstädes. Jag trodde likväl det var något du kunde.» Dermed skildes de åt, och så slöts deras samtal för den gången.
Åter led det någon tid, och käringen lät ånyo kalla ladugårds-pigan inför sig. Ja, flickan gick, och sporde hvad hennes matmoder hade att befalla. »Jo,» sade käringen, »jag vill sätta dig ett annat prof före. Här har du tvänne garn, det ena hvitt, det andra svart. Nu skall du gå till elfven, och tvätta det svarta garnet tills det blir hvitt och det hvita garnet tills det blir svart. Men allt skall vara färdigt i afton förrän sol går ned.» Flickan tordes nu inte annat än lyda, utan tog garnen, gick till elf-stranden, och begynte tvätta; men huru ideligen hon tvättade blef det hvita garnet hvitt, och det svarta garnet svart som förut, och inga små sparfvar kommo och lärde henne, såsom de lärt hennes syster. Käring-dottern fick så vända tillbaka med oförrättadt ärende. Som hon nu kom hem och hade garnen likadana som hon fick dem, vardt matmodern än mera misslynt, och sade: »illa sköter du min ladugård, sämre är du annorstädes. Jag trodde dock att det var något du visste.» Dermed slöts deras samtal, och så skildes de åt liksom förra gången.
Det led så ännu en tid, och käringen lät tredje resan kalla ladugårds-pigan inför sig. Ja, flickan gick, och frågade hvad hennes matmoder hade att befalla. »Jo,» sade käringen, »jag vill nu föresätta dig ännu ett prof, och skall detta bli mitt sista. Här har du garnen som du skulle tvätta. Nu skall du väfva dem till en väf; men på den skall hvarken finnas tvist eller noppa, och allt skall vara färdigt i qväll, innan sol går ned.» Flickan hade nu ingen annan råd än att lyda, utan tog garnen, och begynte laga till väf så godt hon förstod; men lite var det, och garnet var skört, så att ju längre hon höll på desto sämre blef det, och inga kattor kommo der nu heller och hulpo henne, såsom de hulpit hennes syster. När så qvällen kom, hade hon förderfvat hela väfven, så det inte var annat än en enda trasslig härfva. Då vardt matmodern vred, och sade: »illa sköter du mina kor, sämre är du annorstädes. Jag märker det är rätt ingenting som du duger till.» Dermed skildes de ifrån hvarandra, och blef intet vidare ordadt dem emellan för den gången.
När nu året var till lykta, hade käring-dottern stått ut sin tid, och lagade sig till att vända hem igen. Hon gick så inför sin matmoder och beddes orlof, och det fick hon gerna. Käringen tillade: »illa har du skött dina sysslor, och föga har du varit mig till nöjes i något annat; likväl vill jag gifva äfven dig någon lön för din tjenst. Gå derföre upp på löftet; der finner du flera skrin. Af dem får du taga hvilket du vill; men öppna det inte förr än du har det der du vill hafva det.» Ja, käring-dottern tackade lite eller inte för sin mat-moders godhet; likväl gjorde hon som henne var tillsagdt, gick uppför lofts-bron och öfver svalen in på loftet. Som hon nu kom in, fick hon se hvarest der stodo många skrin på golfvet, ett rödt, ett gult, och ett blått, det ena grannare än det andra; men allra längst bort stod ett litet svart skrin, alldeles som tillförene. Då tänkte hon vid sig sjelf: »huru skall jag nu bara få det skrinet som innehåller mesta rikedomen? Likväl,» mente hon, »om der kunde finnas så mycken grannlåt i min systers lilla skrin, huru mycket mer måtte då icke finnas i detta stora röda!» Hon besinnade sig så icke länge, men tog det röda skrinet. Derefter gick hon bort ifrån gården, utan att säga farväl hvarken åt sin mat-mor eller någon annan; kan tro der var också ingen som stort sörjde efter henne. Sedan är intet vidare förtäljdt om hennes färd, förrän hon kom till ängen. Der öppnade sig jorden framför henne, så att hon kom upp igenom brunnen, och var så innan kort tillbaka i den öfre verlden, just der vi sist skildes ifrån henne.
Som hon nu gick in i stugan och teddes för sin moder, vardt käringen så till sig af glädje, att hon slog ihop händerna, och ropade öfverljudt: »ja så, du kommer då ändteligen! Nå, hvad det var väl! Och se bara hvilket skrin du har, så rödt och grannt! Det var annat, det, än hvad din syster fick.» Käring-dottern blef vid allt detta så högfärdig, att hon vårdade sig knappt till att helsa på mor sin, utan frågade bara hvar hon skulle få ställa sitt skrin. »Åh,» sade käringen, »det var en fråga, det! Hvar skulle det väl stå utan på loftet, der vi ha det grannaste rummet i hela gården.» Ja, härmed var dottern väl tillfreds; de skyndade så upp på loftet, och tänkte bara uppå allt hvad rikedom der skulle finnas i skrinet. Men det blef annat af än guld och dyrbarheter; ty när de öppnade locket, var skrinet öfver-fullt med ormar och paddor och all den dålighet som till kan vara, och en röd elds-låga flög upp i tak-åsen och utefter väggarne, så att rundt omkring var det bara brinnande eld, och inom en liten stund var gården lagd i aska, med både käringen och käring-dottern.
Så blef det slut med dem, och ingen synd var det; ty de hade aldrig varit annat än elaka. Men af hela gården stod ingenting igen, utom allenast höns-huset; det brann inte, utan der bodde den lilla styf-dottern, och var nöjd och lycklig i all sin dag. Hennes skrin har sedan gått i arf till alla små beskedliga flickor, och derföre är det som de alltid kunna hålla sig granna, huru litet de ha. — Men det få vi inte tala om för någon. — Och så var sagan all.
Anmärkningar.
1. Vi ega framför oss ytterligare trenne uppteckningar ifrån S. Småland, alla föga afvikande från den öfverlemning som ofvan meddelas. — I en af dem saknas inledningen, huru styf-modern satte sina döttrar på brunns-karet att spinna; i den andra förbigås de prof, hvilka mat-modern föresatte sina ladugårds-pigor; i den tredje omtalas tvänne skrin, ett svart och ett rödt, och när kattorna följa käring-dottern uppå loftet, ropa de ideligen:
»Tag det röda!
Tag det röda!» o. s. v.
Slutet är som ofvan.
2. I en femte uppteckning ifrån S. Småland inledes sagan med en berättelse, huru styf-dottern hela långa vintern fick sitta ute på brunns-karet, och litet kläder hade hon, så att hon frös och grät. Då hände sig en dag, att en klar tår tillrade ned i brunnen. Straxt kom der upp en gädda, och frågade hvarföre hon grät så. Flickan förtäljde allt som det var. Då sade gäddan: »om du vill följa mig, skall du få det bättre.» Flickan gick så ned i brunnen, erhöll tjenst i undre verlden, och kom slutligen hem med det svarta skrinet fullt af dyrbarheter.
Nu skulle käringens dotter ut och spinna på brunns-karet; men hon hade varma kläder, att hon slapp frysa; också hade hon rätt svårt att ändteligen tvinga fram en tår. Straxt kom gäddan åter upp i vatten-brynet, och förde flickan med sig till undre verlden, hvarest hon fick tjenst. Men käring-dottern var lika elak som styf-dottern varit god och beskedlig, och kom slutligen hem med det röda skrinet, hvarutur flög eld, som brände upp hela gården.
3. Enligt en uppteckning ifrån Skåne, var den elaka styfmodern en drottning som kallades »drottning Resi». — När styfdottern blifvit skuffad i brunnen, kom hon först till en grind. Då bad grinden: »kära jungfru, slå inte hårdt i mig gamla grind!» Dernäst kom hon till kon. Sedan till apeln. Tätt invid apeln porlade en liten källa fram i gräset. Bäst flickan nu plockade och åt af de sköna äplena, såg hon hvarest tre små händer räcktes fram ur källan, likasom de velat bedja att få litet med. Straxt gaf hon dem hvar sitt äple, och fortsatte sin vandring. När hon nu gått, begynte de tre »käll-råderne» öfverlägga hvad de skulle gifva henne till belöning. Den ena sade: »jag vill göra henne vis och förståndig.» Den andra sade: »jag vill göra henne tre gånger vackrare än hon nu är.» »Och jag,» sade den tredje, »vill göra henne tre gånger så rik som drottning Resi.»
När den lilla kommit fram till gården och fått tjenst, var hennes första prof att hon skulle baka pann-kakor. Då kommo all slags vilda djur utur skogen, och bådo:
»Gif oss litet med!
Gif oss litet med!»
Flickan gaf dem af pann-kakan, men hade ändock lika mycket qvar.
Andra profvet var att hon skulle väfva en silkes-väf; men då kommo de vilda djuren ur skogen och hulpo henne. Tredje profvet var att hon skulle tvätta hvit ull svart och svart ull hvit; men då fick hon hjelp af den gamle gubben som hon löskat vid vägen. — Slutet instämmer med hvad ofvan meddelas.
4. I en öfverlemning från N. Småland förtäljes, huru styf-dottern matade alla små foglar och andra djur, som hon mötte i undre verlden; käring-dottern deremot snäste dem och slog dem. Gumman som rådde öfver gården var ett troll. Hon hade en stor hop ormar, åt hvilka styf-dottern gaf mjölk, men hvilka käring-dottern jagade bort. — När så den beskedliga flickan skulle tvätta det svarta garnet, sjöng en liten fogel:
»Bli hvit!
Bli hvit!»
Men när den elaka skulle göra detsamma, sjöng fogeln:
»Svartare!
Svartare!»
Likaledes när styf-dottern skulle väfva sin mat-moders väf, kommo alla djuren utur skogen och hulpo henne; men när käring-dottern skulle väfva, kommo djuren och förderfvade allt ihop. — Slutet är som tillförene.
5. En uppteckning ifrån Östergötland förtäljer, att styfdottern kom in i berget och fick tjenst. När hon så skickades till källan, att hemta vatten i ett såll, satt en liten grå sparf i trädet och sjöng:
»Klen ler i’t!
Klen ler i’t!»
Flickan gjorde så, och kunde nu bära vatten i sållet, utan att spilla.
Fortsättningen och slutet äro som ofvan; endast med det tillägg, att när käring-dottern ändteligen kommit hem med sitt röda skrin, och hela gården brann, kom den lilla grå sparfven åter flygandes, och satte sig på hönshus-taket. Då gick styf-dottern ut, för att tacka honom. Men fogeln sjöng:
»Kyss mig på munnen!
Kyss mig på munnen!»
Ja, flickan gjorde som han bad, och i detsamma återfick han sin rätta skepnad, och förbyttes till en fager unger prins. Han hade förut varit förtrollad af »käringen i berget». — Sagan slutar med bröllopp.
6. Ännu en öfverlemning, ifrån N. Småland, kallad »Guldjungfrun och Eld-jungfrun», förmäler huru de begge systrarne kommo in i berget, och tjenade hvar sitt år hos »Berg-frun». Styf-dottern erhöll för sin trogna tjenst ett svart skrin, hvarmed höns-huset och allt omkring henne förgyldes; käring-dottern deremot fick ett rödt skrin, hvarutur flög eld, så att hela gården lades i aska. Styf-dottern blef omsider gift med den unge konungen, och berättelsen tillägger, att han på sin bröllops-dag frågade, hvem som fostrat henne och gifvit henne all hennes rikedom. Den lilla svarade: »jo, det har Jungfru Maria gjort;» för jag vet den beskedliga berg-frun var ingen annan.
7. I en uppteckning ifrån Gottland förtäljes, huru den elaka styf-modern bakade bröd, och styf-dottern bad om en liten bake-kaka. Straxt vardt käringen vred, såsom hon det gerna blef, kastade till henne en skrap-bulla, ett s. k. »ungs-troll», och sade: »spring nu dit bullan trillar, ja, ända in i Blåkulla!» Bullan begynte så trilla vägen fram, och styf-dottern sprang efter, ända tills de voro i Blåkulla. Der gick den lilla in, träffade en gammal käring, och fick tjenst såsom ladugårds-piga.
När hon nu skulle begynna sin tjenst, blef hennes första göromål att klippa gumsarne; men ullen skulle bindas vid hornen, och inte ett hår fick tappas. Dernäst skulle hon taga ned päronen ur det stora päron-trädet; men inte ett enda päron fick förkomma. Vidare skulle hon mjölka korna; men inte en droppe mjölk fick spillas på marken, icke heller skulle hon få gifva något åt kattorna. — Flickan gjorde allting såsom hennes matmoder sagt henne; utom allenast detta sista. Hon tyckte det var synd om kattorna, och gaf dem mjölk i katt-skålen.
En qväll sade käringen: »här har du ullen som du klippt; nu skall du karda den tills i morgon när sol går upp. Men det måste vara väl gjordt, eljest skall du icke glömma mig så brådt.» Derefter gick hon i god ro och lade sig; men den lilla satt och grät, och kardade. Då kommo alla kattorna in, och sade: »gråt inte, utan gå och lägg dig, så vilja vi karda i ditt ställe.» Flickan gjorde så, och om morgonen var ullen kardad såsom käringen tillsagt.
Andra qvällen sade käringen: »nu skall du spinna alla kardorna till tråd. Men det skall vara gjordt innan dager blir ljus, eljest skall du inte glömma mig så snart.» Derefter gick hon och lade sig; men kattorna kommo åter och hulpo den lilla med hennes arbete. — Tredje qvällen skulle styf-dottern sätta upp en väf-stol, och väfva all tråden. Men det aflopp på samma sätt; kattorna hulpo henne, för det hon varit god emot dem.
Fortsättningen instämmer med hvad ofvan förtäljes. — Styf-dottern fick gå upp på loftet att välja sig ett skrin, och tog efter kattornas råd det svarta. När hon så kommit hem med skrinet fullt af grannlåt, vardt styf-modern afundsjuk, bakade en ny bulla, och sände sin egen dotter till Blåkulla att också tjena sig ett skrin. Men käring-dottern uträttade illa sin mat-moders befallningar, utom allenast den, att hon icke gaf kattorna någon mjölk. Också hulpo de henne icke i någonting, och när året var om, att hon skulle få välja sig ett skrin, lupo de omkring henne och jamade:
»Tag det röda!
Tag det röda!»
Slutet är som tillförene. — När den elaka styf-modern och hennes dotter skulle öppna sitt skrin, flög eld derur och brände hela gården, utom allenast det lilla höns-huset der styf-dottern bodde.
8. En öfverlemning ifrån Upland förmäler likaledes, huru styf-modern höll på med bak, och styf-dottern bad om en liten bake-kaka. Då kastade käringen åt henne en skrap-bulla, och sade: »tag nu bullan, och ryk och drag ända till Hecken-fjell!» Straxt begynte bullan trilla, och styf-dottern sprang gråtande efter.
Som de nu voro på vägen, kom den lilla först till en grind. Då bad grinden: »smörj mina hakar, så skall jag släppa dig igenom!» Flickan gjorde så.
Dernäst kom hon till en ugn. Då bad ugnen: »ömsa bröd i mig, och ät så mycket dig lyster; men ställ det öfriga omkring!» Flickan gjorde som han bad.
Vidare kom hon till en ko. Kon bad: »mjölka mig och drick så mycket du orkar; men häll det öfriga på mina horn!» Flickan gjorde så.
Slutligen kom hon ända fram till Hecken-fjell. Utanföre, vid förstugu-bron, satt en gammal tjock käring och ropade:
»Kära jungfru, var inte förvägen!
Klif inte på den röda stenen,
klif på den hvita!»
Ja, flickan lydde henne; ehuru den röda stenen glimmade fagert som guld. Hon kom så in i stugan, och fick se hvarest Hin Hårde satt i högsätet. Då frågade Hin: »hvad vill du, kära barn?» ’Jo,’ sade den lilla, ’min styf-mor har skickat mig hit med en bakebulla.’ Hin återtog: »ja så. Om din styf-mor skickat dig, så är du välkommen».
En dag for Hin Hårde bort, men flickan skulle sitta hemma och spinna lin, och allt borde vara spunnet tills Hin kom hem igen. Som hon nu satt och grät, kom den gamla tjocka gumman in och halp henne. Likaledes ock med mycket annat. När så året var till lykta, tog Hin Hårde fram tvänne skrin, ett rödt och ett hvitt, och bad henne välja hvilket hon ville. Då kom käringen och ropade:
»Kära jungfru var inte förvägen!
Tag inte det röda skrinet,
tag det hvita!»
Flickan lydde hennes råd, tog det hvita skrinet, och vandrade hem till sin styf-moder, hvarest hon fick bo i höns-huset. Der öppnade hon sitt skrin; men skrinet var fullt med guld, så att höns-huset blef grannt som en konunga-sal.
Nu vardt styf-modern afundsjuk, bakade en ny bulla och sände sin egen dotter till Hecken-fjell. Men flickan gjorde i allo tvärt emot hvad man bad henne. Till grinden sade hon: »du har aldrig smort mig, du!» Till ugnen: »du har aldrig ömsat bröd i mig, du!» Och till den beskedliga käringen: »det angår dig inte.» Också brände hon sig när hon klef på den röda förstugu-stenen, kunde inte spinna Hin Hårdes lin, och kom slutligen hem med ett rödt skrin, som var fullt med eld, så att hela gården lades i aska, utom det lilla höns-huset.