C. Guld-hästen, Mån-lyktan och Jungfrun i Troll-buren.
Anmärkning.
Uti en öfverlemning ifrån S. Småland, förtäljes om två fattiga pojkar som kommo till en kungs-gård; der blef den äldste tagen till stall-svenn, men den yngste kunde icke bli annat än trapp-sopare. Hvad det led, kom han dock i stor ynnest hos konungen för sin hurtighet skull. Häröfver blef den äldre brodern afundsam, och tänkte nu bara uppå att kunna förderfva honom.
En dag gick stall-svennen inför konungen, och sade att hans bror kunde skaffa igen de två gull-bockarne som konungen mistat för så och så lång tid sedan, allenast han blefve hårdt tvingad. Konungen tänkte det var sannt, kallade straxt pojken inför sig, och sade att om han inte skaffade igen gull-bockarne, skulle han mista lifvet. Nu visste pojken sig ingen råd, utan gick ned i stallet, satte sig på marken och grät. Då var der en häst vid namn Lifven-grå, som frågade hvarföre han grät så. Pojken förtäljde allt som det tilldragit sig. Hästen återtog: »gråt inte, du, utan gå till konungen, och säg att du vill ha så och så mycket fläsk och bröd, och en lång stege, och mig att rida på. Sedan vill jag hjelpa dig; men du får inte röja mig för någon.» Ja, pojken lydde honom, gick inför konungen, och fick hvad han bad om.
Pojken och hästen gåfvo sig nu på färd, och kommo till en stuga hvarest de två gull-bockarne gingo och betade. Genast tog pojken sin stege, klef upp på taket, och kastade ned fläsket och brödet genom rök-fånget. Men långt innan käringen hunnit plocka upp allt fläsket, hade han redan tagit gull-bockarne och ridit sina färde.
Någon tid derefter gick stall-svennen inför konungen, och sade att hans broder kunde skaffa igen ’gull-tärnonrna’ (!) som varit borta så och så länge, allenast han blefve hårdt tvingad. Nu aflopp det på samma sätt; pojken gick ned i stallet, och fick goda råd af Lifven-grå. Sedan begärde han ett långt stycke väf, tog sin häst och gaf sig åstad. När han så kom fram, kastade han ned väfven genom rök-fånget; men innan troll-käringen hunnit mäta upp den, så lång den var, hade pojken tagit gull-tärnorna och flytt sin kos.
Slutligen skulle pojken ännu en gång åstad, för att skaffa igen drottningen som varit borta så och så länge. Han tog nu allenast med sig en träd-pinne, en gran-borre och en ko-patte; kröp sedan upp på stugu-taket, och lät fånga sig af troll-käringen. Han blef så insatt på en stiga för att gödas, och när käringen bad honom sticka fram fingret, att hon måtte känna om han var fet, räckte han först fram träd-pinnen, sedan gran-kotten, och sist ko-patten. Ändteligen lockade han käringen att sjelf sätta sig på kak-spaden, och sköt in henne i ugnen, hvarefter han frälste drottningen, och red glad hem igen till kungs-gården.
Nu fick hans äldre broder skam för sin falskhet; men pojken blef en stor herre, och lefver och mår väl än i dag.
D. Plugge Nafware.
Ifrån Östergötland.
Det var en gång en torpare, som mången är väl det; han var fattig på allting utom på barn, ty han hade icke mindre än sju söner. Det kunde så inte gerna bli annat än smått om bitarne, och huru han trälade dag från dag, var det ändock bara utur hand och i munn, som man säger. Likväl slog han sig fram han som andra, och barnen växte och trifdes, och blefvo starka och hurtiga. Men den yngste pojken var så för liten till växt, och många trodde att han aldrig skulle bli större; eljest var han qvick och förslagen i hvad han tog sig till. Han kallades af sina syskon Plugge Nafvare.
Det gick så några år bortåt, och torparen blef gammal och sjuk, och fick omsider sin helsot. Som han nu märkte att han skulle dö, kallade han sina söner till sig, och sade: »jag känner att min tid är all, och att jag icke stiger upp ur min sjukdom. Likväl sörjer jag inte så mycket för eder andre, ty J ären stora och starka, och kunnen väl taga er ut i verlden. Men det mesta jag sörjer, är det för Plugge Nafvare, att han är så klen och liten.» ’Åh,’ sade Plugge, ’ingen nöd med det, far! Jag tör väl få mig någon råd, jag också.’ Men torparen ville inte ge sig tillfreds, utan tog löfte af sina äldre söner, att de skulle hafva god vård om sin yngste bror och aldrig öfvergifva honom. Ja, pojkarne lofvade lyda i detta som i annat, och så dog torpare-gubben.
Sedan barnen nu väl hade skaffat sin gamle far i jord, ville de inte längre stadna i hemmet, utan plockade ihop sitt pick och pack och gåfvo sig att vandra; men såsom Plugge Nafvare hade svårt att följa med, buro bröderna honom på ryggen i en säck. När de så färdats hela långa dagen, kommo de emot aftonen till en stuga som låg vid sjön. I stugan bodde en jätte; han var både stor och led, som man det kan vänta, men så öfvermåttan rik, att han hade alla kistor fulla och ännu mycket, mycket mera dertill. Allt detta visste pojkarne likväl inte af, utan gingo fram, klappade på, och beddes få låna hus öfver natten. »Huru många ären J?» brummade jätten, och såg inte mycket vänlig ut. ’Vi äro sju,’ svarade barnen. »Hvar är den sjunde?» fortfor jätten; »jag ser inte mer än sex.» ’Jo, jag ligger här, jag,’ skrek Plugge Nafvare ur säcken. Nå, godt och väl med det; barnen fingo komma in, och jätten gaf dem mat tillika med sina sju döttrar. Derefter lade de sig att sofva; men jätte-döttrarne lågo gent emot i halmen uppå golfvet.
Som det nu led fram på natten, väckte jätte-qvinnan sin man och sade: »far, far! Ska’ vi inte ut och slipa yxan?» ’Jo,’ svarade jätten, ’vi ska’ väl det göra.’ De stego så upp, gingo ut, och begynte slipa yxan. Men Plugge Nafvare sof inte, utan hörde allt ihop, efter han hade blifvit buren i säcken, så han icke var så trött som de andra. Han väckte nu genast sina bröder, och förtäljde huru det var. Då blefvo torpare-barnen mycket rädda, såsom de väl kunde förstå att jätten ville slå ihel dem. Men Plugge Nafvare var inte rädder, han; utan fann straxt på råd, och sade att de skulle byta säng-plats med jättens döttrar, och lägga dem der de sjelfve legat förut. Ja, bröderna lydde honom, och skiftade plats med jätte-döttrarne. Rätt som det var, kom jätten traskandes in i stugan med sin yxa i handen. »Hvar ligga de, mor?» frågade han. ’Jo, här, här,’ svarade käringen. Jätten trefvade sig så fram i mörkret, och högg ihel alla sina sju döttrar. Derefter lade han sig att sofva, och snarkade så hårdt, att det knakade i hela huset. Men torpare-barnen hade ingen lust att bida tills han blef vaken igen, utan första tid han var somnad, smögo de sakteligen sina färde, sprungo ned till sjön, togo jättens båt, och gåfvo sig ut på vattnet. När de så farit ett stycke, rann solen upp, att jätten vaknade ur sin sömn och såg huru allt hade tillgått om natten. Då vardt han öfvermåttan vred och lopp ned på sjö-landet, och ropade: »Hvem ha vi här?» — ’Plugge Nafvare’, sa’ pojken. Jätten fortfor: »har du inte narrat mig att hugga ihel mina sju döttrar?» — ’Jo, har jag så gjort, far!’ sa’ pojken. »Kommer du ännu igen?» sporde jätten. ’Ja, tör jag så göra, far,’ sa’ pojken. Dermed skildes de åt. Torpare-barnen foro öfver sjön, och kommo till en präktig kungs-gård; der gingo de in och sökte sig om råd, och lyckan var med dem, så fingo de tjenst, hvar efter ämne. Men Plugge Nafvare som var minst, fick nöja sig med att bli kungens kol-pojke.
Det hände sig en dag, när konungen vandrade omkring på kungs-gården, att han mötte Plugge Nafvare som gick och bar kol. När konungen nu fick se hans klena växt, blef han förundrad, och gaf sig i tal med honom; men allt visste pojken gifva godt besked för sig, både i tal och svar, så att han behagade konungen öfvermåttan väl. Konungen sporde så äfven efter hans härkomst, och pojken förtäljde allt som det var, om sin fader, och om sina bröder, och huru han vandrat hemifrån och kommit till den elake jätten, samt om jättens sju döttrar och all hans stora rikedom. »Nå, hvad har han då allt för rikedom?» frågade konungen, och vardt nyfiken. ’Jo,’ sade pojken, ’han har mycket, han. Han har en ko med silfver-klöfvar och silfver-horn.’ Konungen fick så en stor lust att ega kon, och lofvade Plugge Nafvare en mycket högre tjenst än han nu hade, om han kunde skaffa henne till kungs-gården. Ja, pojken var genast färdig, och menade att om det bara vore visst det som konungen sade, så stode väl att försöka huru det kunde lyckas. Jo, konungen gaf honom sitt ord på att det skulle vara säkert, och dermed slöts deras samtal för den gången.
Pojken grundade nu bara på, huru han skulle komma åt kon med silfver-klöfvarne, såsom han hade lofvat konungen. Ändteligen fann han på råd; tog med sig en skock hvit-kål, lagade till sin båt, som han tagit ifrån jätten, och rodde lönligen öfver sjön. Som han nu kom emot jättens stuga, fick han se hvarest kon gick och betade på sjö-landet; men silfver-hornen och silfver-klöfvarne glimmade i solen, så det lyste långa vägar. Genast smög han sig fram, och begynte locka så sakta, så sakta; men hvar gång kon ville till att böla, kastade han åt henne ett kål-hufvud, då hon straxt tystnade igen. Kon kom nu småningom allt närmare och närmare, och var ändteligen i båten. Men då var Plugge Nafvare inte sen, utan sköt hastigt ifrån land, och lade sina åror till att ro det fortaste han kunde. Som han nu kommit långt ut, fick jätten slutligen se honom ifrån sjö-landet. Då blef han mycket vred, lopp ned på stranden, och ropade med hög röst: »hvem ha vi här?» — ’Plugge Nafvare,’ sa’ pojken. Jätten fortfor: »har du inte narrat mig att hugga ihel mina sju döttrar?» — ’Jo, har jag så gjort, far!’ sa’ pojken. »Har du inte stulit min ko med silfver-klöfvar och silfver-horn?» — ’Jo, har jag så gjort, far!’ sa’ pojken. »Kommer du ännu igen?» frågade jätten. ’Ja men, tör jag så göra,’ sa’ pojken. Dermed skildes de åt. Men Plugge Nafvare for öfver sundet och kom till kungs-gården, och när konungen fick se kon med silfver-klöfvarne och silfver-hornen, blef han så glad, så han gaf honom en mycket högre tjenst än förut, alldeles som aftaladt var dem emellan.
Det led så en tid bortåt, och en vacker dag när konungen vandrade omkring på kungs-gården, hände sig att han åter mötte Plugge Nafvare. Genast gaf han sig i tal med honom, och Plugge visste så godt gifva besked för sig, att han behagade konungen öfvermåttan väl. Huru det nu var, föll talet åter på jätten, och pojken begynte ånyo förtälja om hans käring, och hans sju döttrar, och all hans myckna rikedom. »Hvad har han då allt för rikedom?» frågade konungen om igen. ’Jo,’ svarade pojken, ’han har mycket, han. Han har sju gull-gungor med sju gull-klockor i.’ Konungen fick så en stor lust att ega de sju gull-gungorna, och lofvade Plugge Nafvare en ännu mycket högre tjenst än han nu hade, om han kunde skaffa dem till kungs-gården. Ja, pojken var straxt färdig, och menade att om det bara var visst det som konungen sade, så stode väl att fresta huru det kunde gå. Jo, konungen gaf honom både hand och ord på att det skulle vara säkert, och dermed slöts deras samtal liksom förra gången.
Plugge Nafvare gick nu allt bara och grundade på, huru han skulle få jättens sju gull-gungor. Ändteligen fann han på råd, såsom han inte gerna var rådlös; skaffade sig en knippa ull, lagade om sin båt, och rodde lönligen öfver sjön. Som han nu kom till jättens stuga, fick han se hvarest gull-gungorna stodo på gården; men allt som vädret blåste, svängde de rundt omkring, och då blef der ett spel och en klang, så allringen har hört så grannt. Vips, var pojken framme, smög sig närmare och närmare, och fyllde allt klockorna med ull, att deras pinglande inte skulle förråda honom för jätten. Derefter tog han gull-gungorna en efter annan, lopp hasteligen till sin båt, sköt ifrån, och lade sina åror till att ro det fortaste han kunde. När han så kommit ut på sundet, tog han bort ullen, och straxt klockorna till att pingla, så det hördes vida vägar. Som nu jätten fick se honom ute på vattnet, blef han öfvermåttan vred, lopp ned på sjö-landet, och ropade som tillförene: »hvem ha vi här?» — ’Plugge Nafvare,’ sa’ pojken. Jätten fortfor: »har du inte narrat mig att hugga ihel mina sju döttrar?» — ’Jo, har jag så gjort, far!’ sa’ pojken. »Har du inte stulit min ko med silfver-klöfvar och silfver-horn?» — ’Jo, har jag så gjort, far!’ sa’ pojken. »Har du inte stulit mina sju gull-gungor med sju gull-klockor i?» — ’Jo, har jag så gjort far!’ sa’ pojken. »Kommer du ännu igen?» frågade jätten. ’Ja men, tör jag så göra,’ sa’ pojken. Dermed skildes de åt. Men Plugge Nafvare for öfver sundet och kom till kungs-gården, och när konungen fick se de sju gull-gungorna med sju gull-klockor i, blef han så glad, att han menade sig aldrig förr hafva egt maken till kostbarhet. Han höll nu redeligen sitt ord emot Plugge Nafvare, och gaf honom en ännu mycket högre tjenst än förut, alldeles som han hade lofvat.
Det led så ännu en tid bortåt, och allt var Plugge Nafvare en hög herre, så hans bröder visst inte behöfde taga sig an honom, utan i stället var det han som hjelpte dem. Då hände sig en dag, att han och konungen vandrade omkring i kungs-gården, och föll nu samtalat åter på jätten. Straxt började pojken förtälja både nytt och gammalt om jättens stora rikedom, så att konungen omsider vardt helt nyfiken. »Hvad har han då allt för rikedom?» frågade konungen. »Icke har han väl ännu flera kostbarheter qvar?» — ’Jo,’svarade pojken, ’han har mycket, han. Han har en gull-fäll, hvars like inte står att finna om man sökte igenom sju konunga-riken.’ Konungen fick så en stor lust att ega den präktiga gull-fällen, och bad Plugge Nafvare fara efter den, såsom han skaffat kon och gull-gungorna. Men pojken undskyllade sig, och menade att nu måtte någon annan fresta sin lycka; fällen vore inte god att komma åt, emedan jätten och jättesan lågo på honom hvar natt. Konungen ville likväl inte afstå med sin begäran, utan sade att om Plugge Nafvare ville fara efter fällen, skulle han få en ännu mycket högre tjenst än förut, så han skulle bli näst konungen sjelf. ’Ja,’ svarade pojken, ’om det bara är visst, det, så står väl att försöka huru det kan gå.’ Jo, konungen lofvade med både hand och munn att det skulle vara säkert, och dermed slöts deras samtal för den gången.
Nu minsann fick pojken något att tänka på, huru han skulle komma åt jättens gull-fäll; men det var inte så lätt, det, som ni väl kan veta. Ändteligen fann han på råd; skaffade sig en kanna jäst, lagade sin båt i ordning, och rodde lönligen öfver sjön till jättens stuga. Der lade han sig på lur bakom dörren. Som det nu led åt natten, ville jätten lägga sig, och befallte sin hustru att hon skulle gå och stänga. Ja, käringen gick, men huru hon drog och vände, ville dörren ändock inte gå igen; för kan tro Plugge Nafvare, den skälmen, låg bakom, och stack skörtet af sin tröja i dörr-springan. När käringen så hade stått en stund, och det allt var lika när, blef jätten omsider misslynt, och frågade hvarför hon inte kom och lade sig. ’Jag skulle väl stänga dörren först;’ sade jättesan, ’men den vill inte gå igen.’ »Ja så,» brummade jätten, »låt henne då vara som hon är; vi få väl se i morgon.» Dervid blef det.
Som det nu lidit fram på natten, föllo jätten och jättesan i sömn, och snarkade hårdt. Då passade Plugge sin tid, smög sakta in i stugan, och hällde ut jästen emellan dem, der de lågo och sofvo uppå gull-fällen. Sedan skyndade han åter bakom dörren, för att akta uppå huru det skulle aflöpa. Men det gick alldeles efter förmodan; ty rätt som det var, begynte jätten stöta på sin käring: »mor, mor, hvad är det för vått vi ha på bädden?» ’Vått?’ svarade käringen. ’Det lär du väl veta bättre än jag.’ De begynte så en häftig träta härom; jätten skyllade på jättesan, och jättesan skyllade på jätten, men allt låg Plugge Nafvare bakom dörren och hörde på, och kan väl hända att han både log och skrattade emellanåt. Ändteligen gjorde far sjelf slut på trätan, dermed att han befallte sin hustru stiga upp, och gå ut och tvätta fällen ren igen. Käringen måste nu lyda, antingen hon ville eller inte, och gick så ut med fällen. Men knappt hade hon stuckit foten öfver tröskeln, förrän Plugge Nafvare var tillreds, ryckte gull-fällen ifrån henne, lopp ned till sjö-stranden, sprang i sin båt, och började ro det fortaste han kunde. Som nu käringen begynte skrika i himmels-höjd, steg jätten hastigt upp ifrån bädden, och gaf sig till att lunka ned åt sjö-landet. Vid han så fick se gull-fällen der den lyste ut på sjön, vardt han öfvermåttan vred, och ropade: »hvem ha vi här?» — ’Plugge Nafvare,’ sa’ pojken. Jätten fortfor: »har du inte narrat mig att hugga ihel mina sju döttrar?» — ’Jo, har jag så gjort far!’ sa’ pojken. »Har du inte stulit min ko med silfver-klöfvar och silfver-horn?» — ’Jo, har jag så gjort, far!’ sa’ pojken. »Har du inte stulit mina sju gull-gungor med sju gull-klockor i?» — ’Jo, har jag så gjort, far!’ sa’ pojken. »Har du inte stulit min fagra gull-fäll?» — ’Jo, har jag så gjort, far!’ sa’ pojken. »Kommer du ännu igen?» skriade jätten. Ja men, tör jag så göra, far!’ sa’ pojken. Dermed skildes de åt, och Plugge Nafvare for öfver sundet och kom till kungs-gården. Men när konungen fick se den präktiga gull-fällen, blef han så hjerteligen glad, att han menade sig aldrig hvarken ha sett eller sport en sådan kostbarhet. Han höll nu också redeligen ord emot pojken, och gjorde honom till den högste i hela riket näst konungen sjelf; så må tro efter den tiden gick det ingen nöd hvarken på Plugge Nafvare eller på hans bröder.
Det led så åter någon tid bortåt, och pojken hölls nu i stor ära både af konungen och andra. Då hände sig en dag, när de vandrade omkring i kungs-gården, att talet föll på jätten, och allt började pojken åter förtälja om hans myckna rikedom, så att konungen omsider blef helt nyfiken. »Hvad har han då allt för rikedom?» frågade konungen. »Icke har han väl ännu flera kostbarheter? Jag tänkte de voro länge sedan slut.» ’Nej,’ svarade Plugge, ’han har mycket, han. Han har en talande stare i en gull-bur, och är det en sådan dyr-grip, att dess like näppeligen lärer finnas i verlden.’ Konungen fick nu en öfvermåttan stor lust att ega staren i gull-buren, och bad pojken fara efter den, såsom han tillförene skaffat kon och gull-gungorna och gull-fällen. Men pojken ville inte, utan sade att en annan måtte försöka sig; fogeln vore inte god att komma åt, ty jätten hade honom hvar natt vid sin hufvudgärd. Huru han nu lade sina ord, blef konungen ifrigare än någonsin, och lofvade omsider, att om Plugge ville hemta fogeln, skulle han få konunga-dottern och halfva riket. Ja, nu var pojken genast färdig, ty han hade länge haft godt öga till prinsessan; och menade, att om det bara vore visst det som konungen sade, så stode väl att fresta huru det kunde gå. Jo, konungen gaf honom både hand och handske på att det skulle vara säkert, och dermed slöts deras samtal.
Nu hade Plugge fått mycket att tänka på, och allt låg det honom i hugen huru han skulle komma åt jättens gull-bur; men der syntes ingen vån. Ändteligen tänkte han som så, »det får gå huru det kan; jag vill ändock försöka.» Sagdt och gjordt; han lagade sin båt i ordning, rodde lönligen öfver sjön, och kom fram om aftonen sedan det blifvit mörkt. Som nu jätten och jättesan skulle lägga sig, gjorde pojken liksom förra gången; han gömde sig bakom dörren, och när jättesan skulle stänga, satte han fliken af sin tröja i dörr-springan, så att dörren inte gick igen. Härmed blef nu åter mycket bråk; men slutet var det, att dörren fick stå öppen. Det hade inte lidit mer än en liten stund, förrän jätten och hans hustru föllo i sömn, och snarkade så det hördes långa vägar.
Nu var pojken inte sen, utan smög sig på tå in i stugan, och gick fram till hufvud-gärden för att stjäla staren i gull-buren. Men det aflopp annorlunda än han hade tänkt; ty fogeln sqvallrade, och begynte skrika af alla krafter: ’Plugge Nafvare är här! Plugge Nafvare är här!’ Straxt var jätten på benen, och innan pojken hunnit ut genom dörren, hade jätten honom fast. »Hvem ha vi här?» ropade jätten, och var mycket vred. ’Plugge Nafvare,’ sa’ pojken. Jätten fortfor: »är det inte du som har narrat mig att hugga ihel mina sju döttrar?» — ’Jo, har jag så gjort,’ far! sa’ pojken. »Är det inte du som har stulit min ko med silfver-klöfvar och silfver-horn?» — ’Jo, har jag så gjort, far!’ sa’ pojken. »Är det inte du som har stulit mina sju gull-gungor med sju gull-klockor i?» — ’Jo, har jag så gjort, far!’ sa’ pojken. »Är det inte du som har stulit min gull-fäll?» — ’Jo, har jag så gjort, far!’ sa’ pojken. »Ja, så skall du aldrig stjäla från mig mer,» sade jätten. ’Vi få väl se, far,’ sa’ pojken. Dermed tog jätten honom, satte honom på en göd-stiga, och tillsade sin hustru att hon skulle gifva honom fullt upp med nöt-kärnor och söt mjölk; för kan tro de ville ha honom riktigt fet och hullig, till nästa gång de skulle bjuda gäster.
Nu var Plugge Nafvare illa deran, och mörkt såg det ut om han någonsin skulle få konungens dotter. Likväl slog han på friskt mod, och åt och drack och gjorde sig goda dagar, det bästa han kunde. När det så lidit en tid, ville jätten omsider veta om inte pojken ännu var tillräckligt fet; han gick derföre bort till göd-stigan, borrade ett hål i väggen, och bad Plugge räcka fram sitt finger, att han måtte känna derpå. Men Plugge Nafvare var inte dum, han, utan räckte i stället fram en träd-pinne. Ja, jätten kände på träd-pinnen och kramade den; men huru det var, tyckte han dock att pojken ännu var alltför mager till gästabuds-mat. Han ropade derföre sin käring, gaf henne många hårda ord, och sade att hon skulle gifva pojken ännu mera nöt-kärnor och söt mjölk, för att få riktigt hull på honom.
När det så lidit ännu en tid, gick jätten åter till stigan, för att se om sin fånge och spörja om han var tillräckligt gödd. Till den ändan ropade han åt pojken, och bad honom räcka fram sitt finger genom borran. Ja, Plugge Nafvare var trött vid att sitta instängd; han räckte derföre fram — icke fingret, men en kål-stock som han funnit på marken. Nu ändteligen var jätten nöjd. Han ropade så sin käring, och sade att hon skulle laga till gille, och slagta pojken och steka’n; men sjelf ville han fara bort och bjuda sina fränder på gästabudet. Dermed gick han sina färde.
Jätte-qvinnan gjorde nu som hennes man tillsagt; hon eldade ugnen och lagade allt i ordning; derefter öppnade hon göd-stigan, tog ut pojken, fattade sin stora yxa, och bad honom lägga sig på hygge-kubben, me’ns hon högg nacken af honom. Men se, det ville Plugge Nafvare inte vara med om, utan för hvar gång käringen skulle hugga till, tumlade han alltid ned ifrån stocken. Häröfver blef jättesan omsider vred, och bannade honom för hans oskicklighet; men allt undskyllade han sig dermed, att han inte visste huru han skulle ligga, om inte mor sjelf ville visa honom. Ja, käringen var inte slugare än att hon gjorde som han bad, och lade sig ned på hugg-stocken. Vips, var pojken tillreds, fattade yxan, och knack! högg han hufvudet af henne, så det trillade lång väg. När så jättesan var död, satte han henne i sängen, och ställde hufvudet åter uppå hennes axlar. Sedan tog han staren i gull-buren, och allt silfver och guld som jätten hade, sprang i sin båt och rodde utåt sjön. Men allt skrek staren utan uppehåll: »Plugge Nafvare är här! Plugge Nafvare är här!» — ’Ja, skrik du!’ sa’ Plugge Nafvare.
Som det nu gått en stund kom jätten hem ifrån sin resa, och kunde icke nog undra att hans käring inte hördes af, såsom hon eljest väl plägade låta höra om sig. Han lunkade så in i stugan; der satt jättesan i sängen, men ingenting var redo för gästabudet och ingen stek syntes på bordet. Härmed var jätten illa tillfreds, och begynte brumma och bannas såsom hans sed var; men allt satt käringen i sängen och sade aldrig ord. Nu vardt jätten omsider vred, och hvad antingen det varade kort eller länge, blef slutet det, att han gick fram och slog käringen vid örat, det mesta han orkade. Huru han nu slog till, vet icke jag; men inte måtte han ha slagit falskt, ty jättesans hufvud flög af, och for så långt bort, att ingen bara vet hvar det hamnade. Nu vardt jätten förfärad, och visste i början icke hvad han skulle tänka; men rätt i detsamma fick han se att staren i gull-buren var sin kos, kistorna uppbrutna, och allt hans guld och silfver borta. Då gick der upp ett ljus för honom, och han rusade ned till stranden, det fortaste han förmådde. Som han nu blef varse Plugge Nafvare ute på vattnet, med staren i gull-buren och allt guldet och silfret, blef han alldeles förgrymmad, och ropade så det hördes öfver hela sjön: »hvem ha vi här?» — ’Plugge Nafvare,’ sa’ pojken. Jätten fortfor: »har du inte narrat mig att hugga ihel mina sju döttrar?» — ’Jo, har jag så gjort, far!’ sa’ pojken. »Har du inte stulit min ko med silfver-klöfvar och silfver-horn?» — ’Jo, har jag så gjort, far!’ sa’ pojken. »Har du inte stulit mina sju gull-gungor med sju gull-klockor i?» — ’Jo, har jag så gjort, far!’ sa’ pojken. »Har du inte stulit min fagra gull-fäll?» — ’Jo, har jag så gjort, far!’ sa’ pojken. »Har du inte stulit min stare i gull-buren, och allt mitt silfver och gull, och huggit nacken af min käring?» — ’Jo, har jag så gjort, far!’ sa’ pojken. Men när jätten hörde allt detta, blef han så illa vid, att han föll till marken och sprack; och blef det hans bane.
Nu for Plugge Nafvare öfver sundet, och kom till kungs-gården. Men när konungen fick se staren i gull-buren och allt jättens silfver och gull, blef han så glad, att han aldrig varit så glad i sin tid. Han gaf så Plugge Nafvare sin dotter och halfva riket; och sedan var jag inte med längre.
4.
Pojken, som frälste Konungens Tre Döttrar.
Sagan förekommer:
Hos Tyskarne: — B. Se Müllenhoff, Sagen Märchen und Lieder der Herzogthümer Schleswig Holstein und Lauenburg, Kiel 1845, N:o XXI, ss. 453-457, »Rinroth».
A. Half-Trollet eller de Tre Swärden.
Anmärkningar.
2. En annan uppteckning af denna saga, ifrån S. Småland, eger alldeles samma inledning, som den under N:o 20 meddelade berättelsen om »Prinsessan uppå Glas-berget».
3. I en ofullständig uppteckning från Upland, förtäljes om en konung, som jemnt låg ute på hafvet med sina här-skepp. Då hände sig en dag, att hans skepp plötsligt stannade midt på sjön, och ville icke gå hvarken fram eller tillbaka. Konungen gick så fram i för-stammen, till att se hvad som vållade, och blef varse »Hafs-mannen», som satt i vatten-brynet och hade lagt sin arm om skepps-kölen; men armen var brun till färg och mycket luden. Slutet var, att konungen inte fick fortsätta sin resa, förrän han utlofvat det som drottningen bar under sitt bälte; likväl visste ingen då att hans gemål var hafvande. — Omsider frälsas prinsessorna af pojken, såsom ofvan förtäljes.
4. En uppteckning från Skåne, kallad »de Tre Hästarne», bildar öfvergången emellan denna saga och förtäljningen N:o 20, ’Prinsessan uppå Glas-berget’. Berättelsen handlar om en bonde som hade en äng, hvars gräs alltid trampades om sommar-nätterna. Han sände fördenskull sin äldste son att vakta ängen; men pilten somnade, och om morgonen var gräset trampadt som förut. Nästa qväll sände han sin andre son, men det aflopp på samma sätt. Då bad den yngste pojken att få gå; men detta var fadren och bröderna mycket emot. Likväl fick han omsider sin vilja fram.
Bäst pojken nu låg och vaktade om natten, kommo der tre sadlade hästar, och begynte trampa gräset på ängen. Hvardera hästen bar en rustning på sadel-knappen; den förste en rustning af stål, den andre en af silfver, och den tredje en af gull; men huru det var listade pojken sig fram, tog dem alla tre, både hästar och rustningar, och gömde dem i skogen.
Konungen som rådde öfver landet hade en enda dotter, som var öfvermåttan fager; men när mön hade fyllt sina femton år, kom der en stygg »drake», och ville föröda hela landet, med mindre han fick prinsessan. Draken låg uppå ett berg som var tre mil högt. Konungen lät så utgå ett påbud, att hvem som kunde rida uppför berget och frälsa prinsessan, skulle få henne och halfva riket. Nu var det många som gåfvo sig å stad att försöka sin lycka, och bonden och hans äldste söner följde också med. Men ingen förmådde rida uppför det höga berget.
Som nu gubben och bröderna farit bort, lopp pojken till skogen, klädde sig i stål-rustningen, tog sin häst, och red emot berget. Han kom så en mil upp; derefter vände han om, kastade i förbifarten en hop ’hvita pengar’ i gubbens hatt, och red så i fyrsprång tillbaka utför berget. Men när bonden och hans söner kommo hem igen, talade de bara om den främmande kämpen, huru båld och präktig han var i allting.
Andra dagen gick det på samma sätt. Pojken tog silfver-rustningen, red två mil uppför berget, och vände tillbaka som förut. Ändteligen, tredje dagen, tog han gull-rustningen, red upp till bergs-toppen, och satte sig hos konunga-dottern. Me’ns de nu talades vid, bad han att hon skulle löska honom; det gjorde hon, och fäste oförvarandes en gull-ring i hans långa hår. I detsamma kom draken och ville taga prinsessan; men pojken gick manligen fram, och drap honom; steg så till häst, red tillbaka utför berget, och kastade i förbifarten en hop hvita pengar i gubbens hatt, liksom tillförene.
Konungen lät nu lysa på, att allt mankön i hela riket skulle komma fram till kungs-gården, att det måtte rönas hvem som frälst prinsessan. Gubben gick så äfven dit med sina två äldste söner; men den yngste skulle bli hemma och vakta fåren. När nu prinsessan gått omkring hela tinget, utan att finna den hon sökte, lät konungen strängeligen spörja om det icke var någon som saknades. »Jo,» svarade gubben, »jag har en pojk-stackare som inte är här; men han skulle bli hemma och vakta fåren.» Straxt lät konungen sända bud efter honom. Men när pojken kom fram, igenkände prinsessan att det var han som frälst henne, och till yttermera visso satt hennes gull-ring ännu qvar i hans hår. Pojken fick så konunga-dottern och med henne halfva riket.
B. Kung Älfwer.
Ifrån Dalarne.
Det var en gång en gubbe och en gumma som bodde på ett torp i skogen. De hade en enda son; han var hurtig och frihugsen i hvad han tog sig till, och väntade de att han skulle bli dem ett godt stöd på ålderdomen. Men pojken hade sitt hufvud för sig; ty aldrig lekte hans håg till att arbeta och bruka jorden, utan allt ville han bara drifva omkring och gå på jagt. Häröfver buro gubben och gumman en stor sorg; likväl läto de honom göra som han ville, och så gick deras tid, den ena dagen efter den andra.
När pojken nu var bortåt femton, sexton år gammal, hände sig en dag, att han fick se hvar en stor fogel kom farandes, och slog ned uti ett högt träd i skogen. Fogeln var inte lik andra foglar som han sett tillförene, utan var mycket, mycket grannare, och fjädrarne glänste i solskenet, så det var en lust till att skåda. Pojken besinnade sig så icke länge, utan smög närmare och närmare, spände sitt arborst, lade pil på sträng, och sköt fogeln, att den föll till jorden. Men i detsamma skedde en underlig ting; ty vid foglen föll, skiftade den sin hamn, och blef till en fager unger-svenn med gull-krona på hufvudet, så pojken aldrig sett någonting så grannt i all sin tid. Då bad unger-svennen: »kära gosse, låt mig behålla lifvet; för jag är kung Älfver, och om du ropar mig när du kommer i nöd, vill jag göra dig lika godt igen.» Ja, pojken hade inte hjerta till att göra honom något ondt, utan samtyckte att han skulle få lefva, om han blott ville stå fast vid sitt ord som han tillsagt. Detta lofvade svennen gerna, och så skildes de åt. Kung Älfver återtog sin fogel-hamn och for sin väg, och pojken vände tillbaka emot hemmet. Men efter den dagen hade han icke mer någon ro, utan allt låg det för honom, att han ville ge sig bort ifrån torpet, och försöka hvad lycka han skulle få i verlden.
Huru länge det nu drog om, kunde gubben och gumman inte motstå hans böner, utan sade att han skulle få råda sig sjelf i detta som i annat. Pojken tog så farväl af sina föräldrar, och gaf sig ut att vandra. När han nu hade gått mycket länge, kom han slutligen till ett högt berg; der gick han in och begärde tjenst, och det fick han. Han stadnade så i berget öfver vintren, änskönt han inte alltid hade det så mycket godt, för käringen som han tjenade var ett troll, stygg och elak på allt vis, såsom man väl det kan veta. När nu året var om, att han stått ut sin tid, gick han inför sin matmoder och beddes orlof. Trollet jakade härtill, och sporde hvad lön han ville ha för sin tjenst. Pojken svarade, att hon fick ge som hon tyckte. Käringen återtog: »då vill jag också gifva dig hvad du helst önskar. Här har du en rustning af jern, och den är så konstigt smidd, att intet vapen biter derpå. Tillika gifver jag dig hundrade mans styrka, att du må lättare kunna röra dig i jern-rustningen.» Ja, härmed var pojken väl tillfreds; han tog så jern-klädningen, gaf sig åter att vandra, och mente att han nu väl tröstade slå sig fram i verlden.
Hvad antingen han nu vandrade långt eller kort, är intet vidare att förtälja om hans färd, förrän han kom till ett annat berg; der bodde trollets syster, och hon var ännu mycket värre på allt sätt än hans förra matmoder. Pojken besinnade sig likväl inte, utan gick in och bad om tjenst; och blef nu der öfver vintren. När så året var om, att han hade stått ut sin tid, gick han inför sin mat-moder och beddes orlof. Härtill jakade käringen, och sporde hvad lön han ville ha för sin tjenst. Pojken svarade, att hon fick ge som hon tyckte. Trollet återtog: »då vill jag också gifva dig hvad du helst önskar. Här har du en rustning af silfver, och den är så konstigt smidd, att intet vapen biter derpå. Men tillika vill jag gifva dig två hundrade mans styrka, att du lättare må kunna röra dig i silfver-rustningen.» Kan tro härmed var pojken väl tillfreds; han tog så silfver-klädningen, skildes ifrån berget, och gaf sig vidare ut att vandra i verlden.
Huru han nu färdades genom skog och ödemarker, kom han slutligen till ännu ett högt berg; der bodde också en trollpacka, och den mycket, mycket argare än någon af de andra. Pojken lät dock inte afskräcka sig, utan gick in, staddes för käringen och begärde tjenst, och blef väl emottagen. Han stadnade så i berget öfver vintern, och kan man väl tänka att han inte alltid hade det så mycket godt, för hans mat-moder var det styggaste troll som någonsin kunde finnas. När så året var om, att han stått ut sin tid, gick han inför berg-käringen och beddes orlof. Ja, trollet samtyckte till hans begäran, och frågade hvad han ville ha i lön för sin tjenst. Pojken svarade, att hon kunde ge som hon tyckte. Käringen återtog: »om så är, skall du icke bli sämre lönad hos mig än hos mina systrar.» Dermed gaf hon honom en hund, som var både stor och stark, och hade många förträffliga egenskaper; en rustning af gull, som intet vapen kunde bita på, och slutligen trehundrade mans styrka, att han lättare skulle kunna röra sig i gull-rustningen. Pojken tackade för hennes gåfva, såsom skäligt var, derefter tog han sina vapen, lockade sin hund, och gaf sig gladeligen på väg. Det är så intet vidare förtäljdt om hans resa, förrän han slutligen kom till en stor, stor kungs-gård. Då gömde han sin hund och sina vapen i skogen, gick fram till gården, och begärde tjenst som kol-pojke; och det fick han.
Me’ns nu pojken går och trälar och bär kol i steger-huset, vilja vi se huru det står till på kungs-gården. Der rådde en konung öfver, som hade tre unga döttrar, och dem så fagra, att vänare vif aldrig kunde finnas i verlden. Men det var liten fröjd med det, ty det var spådt om prinsessorna, att när de blifvit femton vintrar gamla, skulle de bli tagna af trollen. Häröfver bar konungen, deras fader, en stor sorg; och allt som det led på tiden att den äldsta prinsessan skulle fylla sitt femtonde år, ökades hans bedröfvelse, så han visste sig ingen råd. Han lät så utgå ett påbud öfver hela riket, att om der var någon kämpe och man, som kunde frälsa prinsessan, skulle han få ega henne och halfva konunga-dömet. Men så många der fanns, var der ändock ingen som tröstade en strid med trollen, för att vinna henne.
Som nu ändteligen dagen kom, ledsagades prinsessan ut till sjö-stranden, med stor prakt och annan heders-bevisning, som det kunde höfvas en konunga-dotter. Der satte hon sig ned på sanden, och var det en stor ynk när hon skulle skiljas ifrån sin fader och sina fränder; ty der fanns visst ingen som tänkte att de någonsin mer skulle återse hvarandra. Sedan vände konungen och allt hans folk tillbaka till kungs-gården, och var der nu en sorg och en jämmer utan like. Men konungen sjelf var så bedröfvad, att han hvarken åt eller drack, eller annars ville emottaga någon tröst.
Me’ns nu allt detta tilldrager sig, gick kol-pojken inför sin mästare, och beddes orlof att gå ut och se sig om; och det fick han lof till. Han sprang så bort till skogen, der han hade gömt sina vapen, klädde sig i stål-rustningen, band svärd vid sida, lockade sin hund, och begynte vandra framåt stranden. Som han nu kom der prinsessan satt, fick han plötsligen se ett stort jern-skepp ute på sjön, och när det lopp in emot landet, igenkände han just samma troll-packa, hos hvilken han tjenat det första året. Då tänkte han vid sig sjelf: »hå, hå, är det du? Då lär det väl bli en lustig lek, förrän vi skiljas åt.» I detsamma hade trollet blifvit honom varse, och ropade att han skulle draga hennes skepp i land. Ja, pojken gjorde som hon bad, fattade i fram-stammen och ryckte till, så att skeppet for högt uppå sanden. Trollet steg så ur, och hade en stor hund med sig. Vid nu pojkens hund och troll-hunden fingo syn på hvarandra, lupo de genast ihop och begynte slås. »Se, våra hundar slås,» sade trollet. ’Ja, låt dem det,’ svarade pojken. »Min hund biter ihel din,» fortfor troll-packan. ’Åh, inte ännu,’ svarade pojken; och dermed bet hans hund ihel troll-hunden. När käringen såg denna färd, blef hon så vred, att hon fattade i pojken och kastade honom många alnar upp i luften. Men han blef inte rädd för det, utan drog sitt svärd, och ropade:
»Friskt upp, och lätt ned.
Kung Älfver hjelpe mig!»
och högg i detsamma hufvudet af henne. Derefter afskar han trollets tunga, gömde den hos sig, och gick sina färde, huru konunga-dottern också bad honom dröja qvar. Men änskönt prinsessan hade sett allting som det tilldragit sig, kunde hon icke känna igen kol-pojken, att det var han som frälst henne.
Det gick så en lång tid bortåt, och när året var om, att den andra prinsessan fyllde sina femton vintrar, skulle äfven hon föras ut till hafs-stranden likasom hennes syster. Der blef så åter en sorg öfver hela kungs-gården, och när dagen var inne, ledsagades konunga-dottern till stranden, med gull-krona på hufvudet och stor heders-bevisning; men ingen tordes försöka att frälsa henne, utom allenast köks-pojken. Han gick åter in för sin mästare, och beddes orlof att gå ut på en stund; och det fick han. Sedan skyndade han bort till skogen, klädde sig i den präktiga silfver-skruden, band svärd vid sin sida, lockade sin hund, och vandrade ned åt hafs-stranden, hvarest konunga-dottern satt och grät och väntade att trollet skulle taga henne.
Som pojken nu kom fram der prinsessan satt, fick han se hvar ett stort silfver-skepp kom farandes ute på hafvet, och när det lopp in emot stranden, igenkände han samma troll-käring, hos hvilken han tjenat det andra året. Då tänkte han vid sig sjelf: »hå, hå, är det du? Då lär det väl bli en blodig lek förrän vi skiljas åt.» I detsamma hade troll-packan blifvit honom varse, och ropade att han skulle draga hennes skepp i land. Ja, pojken gjorde som hon bad, fattade i fram-stammen och ryckte till, så att skeppet flög högt upp, och sanden yrde rundt omkring. Trollet steg så ur, och hade en stor hund med sig. Vid nu pojkens hund och troll-hunden fingo syn på hvarandra, lupo de genast ihop, och begynte slås af alla krafter. »Se, våra hundar slås,» sade trollet. ’Ja, låt dem det göra,’ svarade pojken. »Min hund biter ihel din,» fortfor troll-packan. ’Åh, inte ännu,’ återtog pojken; och dermed bet hans hund ihel troll-hunden. När käringen fick se denna färd, blef hon så vred, att hon gick fram, fattade i pojken, och kastade honom många famnar upp i luften. Men han aktade litet om det, utan drog sitt svärd, och ropade:
»Friskt upp, och lätt ned.
Kung Älfver hjelpe mig!»
och högg i detsamma hufvudet af henne. Sedan afskar han trollets tunga, och lagade sig att gå bort. Men allt hvad prinsessan tackade och bad honom dröja, ville han ändock inte stadna qvar, och aldrig så föll det hvarken henne eller någon annan i sinnet, att det var den fattige kol-pojken som frälst henne.
Det led så ännu ett år, och konungens yngsta dotter skulle gifvas i trollens våld. Då aflopp allt på samma sätt. Prinsessan ledsagades ur sin faders gård, med präktiga kläder och stor heders-bevisning; men der var ingen som tröstade frälsa henne, änskönt konungen deröfver velat våga både land och rike. Hon blef så förd till hafs-stranden, och der satte hon sig, med gull-krona på hufvudet och blekan kind; men konungen och allt hans hof vände med stor sorg tillbaka igen, likasom tillförene.
Medan nu allt detta tilldrager sig, gick kol-pojken inför sin mästare, och beddes orlof att ännu en gång få gå ut och se sig om. Ja, köks-mästaren lofvade honom gå. Straxt skyndade han bort till skogen, klädde sig i den präktiga gull-skruden, band svärd vid sin sida, lockade sin hund, och vandrade hastigt nedåt sjö-stranden. Som han nu kom till konunga-dottern, der hon satt och grät, gjordes honom stor ynk om hennes ungdom och fägring, så att han gick fram och talade henne till, och tröstade henne så godt han kunde. Rätt i detsamma fick han se, hvarest ett stort gull-skepp kom farandes ute på sjön och lopp emot stranden, och igenkände tillika, att på skeppet var den elaka troll-packan, hos hvilken han haft tjenst den tredje vintren. Då tänkte han vid sig sjelf: »hå, hå! Det blir väl en hård lek förrän vi skiljas åt, och lärer jag nu röna om konung Älfver vill hjelpa mig, som han lofvat.» Dermed gick han fram på sjö-landet. Som nu trollet blef honom varse, ropade hon såsom hennes systrar: »pojke, drag mitt skepp i land!» Ja, pojken fattade i fram-stammen och drog, så att sanden yrde och elden flög om skepps-kölen. Trollet steg så ur, och hade en mycket stor hund med sig. Vid nu pojkens hund och troll-hunden fingo syn på hvarandra, rusade de genast ihop, och begynte ett argt slags-mål. »Se, våra hundar slås,» sade trollet. ’Ja, låt dem det göra,’ svarade pojken. »Min hund biter ihel din,» återtog troll-packan. ’Åh, inte ännu,’ svarade pojken; och med detsamma hade hans hund bitit ihel troll-hunden. Då vardt käringen så vred, att hon gick fram, fattade i pojken och kastade honom högt upp i himmels-sky. Men pojken bleknade inte för det, han, utan drog sitt svärd, och ropade:
»Friskt upp, och lätt ned.
Kung Älfver hjelpe mig!»
och högg i detsamma hufvudet af henne. När prinsessan såg detta, blef hon så hjerteligen glad, så hon lopp honom i famn, tackade honom att han frälst henne, och bad tillika att han skulle följa med till kungs-gården, och få lön för sitt stora omak. Men pojken lyssnade icke till hennes böner, utan afskar trollets tunga, lockade sin hund, och vände straxt åter till skogen, så att prinsessan visste lika litet som någon annan, hvem det var som frälst henne.
När nu konungen fick veta huru allt hade tillgått, kan man väl tänka hvad der blef för en fröjd i kungs-gården och öfver hela riket, och felade ingenting i deras glädje, utom allenast att de ville veta hvem som hade frälst prinsessorna. Men änskönt konungen sände bud åt alla håll för att spörja och ransaka, var der ingen som visste besked om den främmande kämpen. När så intet annat stod till råda, lät konungen omsider lysa ett stort ting, och befallte att hvart mans barn i hela riket skulle komma fram till kungs-gården. Ja, då var der ingen som inte gerna gick, både för konungens befallning, och emedan de ville se huru detta månde lyktas. Som nu alla kommit tillstädes och tinget var lyst, lät konungen högt utropa och spörja, om der icke var någon som kunde uppvisa de tre troll-tungorna; men ingen svarade. Konungen lät så utropa för andra gången; men ännu intet svar. Slutligen lät han utropa för tredje gången. Då trädde pojken dristeligen fram i ringen och staddes för konungen; men när folket såg att det icke var någon annan än kol-pojken, lopp der ett stort gny öfver hela församlingen, och syntes dem detta vara en förmätenhet som väl borde straffas. Pojken brydde sig likväl inte om det, utan tog fram de tre tungorna, och kunde nu alla se att detta verkligen var trollens tungor. Derefter kastade han af sig sina gamla, trasiga kläder, och stod der nu allt klädd i guld ifrån topp till tå. Då flög der ett sorl öfver hela tinget, och tycktes nu alla, att de aldrig hade sett en båldare unger-svenn. Men konunga-döttrarne sprungo pojken i famn och kysste honom, och tackade honom att han frälst dem, och konungen tackade med, och allt folket också. Sedan lagades der till bröllopp, och konungen gaf pojken sin yngsta dotter, och med henne halfva riket. Och så var det slut.
Anmärkningar.
1. En öfverlemning ifrån Upland, kallad »Kung Tranemor», förtäljer likaledes om en pojke, som alltid ville gå på jagt. Me’ns han nu vandrade i skogen, hände sig en dag att han fick se en trana, som stod och hvilade vid en källa. Genast spände han sin båge, och ville skjuta henne; men fogeln bad för sig och sade; »skona mitt lif, så vill jag göra dig lycklig!» Härmed var pojken väl tillfreds, och lät henne behålla lifvet, hvarefter tranan bad honom sätta sig upp på hennes rygg, och gaf sig till att flyga öfver berg och djupa dalar, långt, långt bort i främmande land.
Som de nu farit mycket länge, fingo de se ett klart sken, och kommo slutligen till ett slott som var af bara koppar. Der flög tranan ned, satte sig i träd-gården, och frågade hvar hon kunde få träffa »stora kung Tranemor, herre till de tre slotten.» ’Jo,’ fick hon till svar, ’gå in; ty kung Tranemor är hemma i dag.’ Tranan gick så in i slottet, och när hon kom tillbaka, hade hon med sig fin mat uppå koppar-fat, en hel skäppa koppar-pengar, och dertill en präktig rustning med både hjelm och svärd af koppar. Allt detta gaf hon pojken.
Tranan och pojken fortsatte nu sin färd, och kommo till ett ännu större slott, som var allt igenom af klart silfver. Der aflopp allt på samma sätt. Tranan frågade efter »stora kung Tranemor, herre till de tre slotten», gick så in, och kom tillbaka med en hel skäppa silfver-pengar, samt hjelm och rustning af klart silfver. — Slutligen kommo de till ett slott af klart guld, der sporde tranan åter efter kung Tranemor, gick in, och kom tillbaka med mat uppå gull-fat, en hel skäppa gull-pengar, samt hjelm och svärd af klart guld, som hon allt skänkte pojken. Sedan gaf hon sig att flyga hem igen, och stadnade icke förrän de voro tillbaka på ängen, hvarest de först träffades.
Som de nu voro återkomna, sade tranan: »nu skall du taga ditt svärd och hugga ihel mig; men mitt hufvud och min stjert skall du lägga i ett kläde, och doppa ned i källan.» Pojken ville mycket ogerna gå in härpå, men ändteligen måste han göra som tranan bad; han tog så sitt svärd och högg ihel henne, lade hufvudet och stjerten i ett kläde, och doppade i källan. Då rann der upp i klädet en liten hund, som efter den dagen alltid följde honom. Sedan gömde han sina penningar och sina vapen i skogen, och vandrade till en stor kungs-gård, som var tätt bredvid. Der gick han in, och fick tjenst såsom kol-pojke.
Fortsättningen instämmer med uppteckningen A. — Konungen som rådde öfver kungs-gården hade tre fagra döttrar, och om dem var spådt, att de skulle bli tagna af Hafs-frun, med mindre der fanns någon som ville kämpa för dem. Men der var ingen som tröstade försöka, utom allenast kocken. Han följde prinsessan ut till hafs-stranden, och talade många stora ord om allt hvad han ville göra; men när det kom dertill, var han så rädd, att han klef upp i ett träd och gömde sig det bästa han kunde.
Medan allt detta tilldrager sig, gick pojken ut i skogen, tog sin koppar-rustning, lockade sin hund, och vandrade till stranden. När han nu fick se prinsessan der hon satt och grät, tröstade han henne så godt han förstod, och bad slutligen att hon skulle löska honom. Ja, prinsessan gjorde som han bedt henne, och fäste oförmärkt en gull-ring i hans hår. Rätt i detsamma hördes ett väldigt gny ur hafvet, vågorna slogo högt uppå land, och Hafs-frun kom farandes i vattnet. Hon hade med sig en stor hafs-hund, som hade tre hufvuden. Genast drog pojken sitt svärd och gick emot hafs-hunden, medan hans egen hund krafsade sand i odjurets ögon, så det icke kunde se upp. Pojken afhögg så alla tre hundhufvudena, hvarefter hafs-frun måste fly sin kos. Sedan helsade han prinsessan och gick bort; men kocken steg ned ur trädet, och tvang henne göra ed på att det var han, kocken, som hade frälst henne.
Nästa dag skulle den andra prinsessan ut till stranden, och det aflopp på samma sätt. Likaledes ock tredje dagen, då pojken tog sin gull-rustning, och frälste den yngsta konunga-dottern. Men allt tvang kocken dem att bekänna, att det var han och ingen annan som frälst dem.
Kocken skulle nu få den yngsta prinsessan till lön för sin mandom. När så brölloppet skulle drickas, samlades der mycket folk, och pojken gick också in för att se på ståten. Men han låtsade som han inte hade bättre vett, utan hvarken helsade eller aftog hatten. Häröfver blef kocken vred, och slog hatten af honom. Men i detsamma fingo prinsessorna se, hvar deras tre gull-ringar hängde i pojkens hår. Då kom sanningen fram, och pojken fick den yngsta prinsessan; men kocken blef rullad i en spike-tunna, till lön för sin falskhet.
2. Äfven i en uppteckning från Wermland, kallad »Salomos korps tjenare», förtäljes om en pojke som aldrig hade lust att arbeta, utan bara ville gå på jagt. När han så ströfvade omkring i skogen, hände sig en dag, att han kom till en stor ek. Der föll en tung sömn öfver honom, så att han lade sig under eken och sof, och vaknade icke förrän fram emot aftonen.
Andra dagen aflopp det på samma sätt. Men tredje dagen höll pojken sig vaken. Bäst han nu satt vid eken, fick han se hvarest en stor svart korp kom flygandes, och slog ned i eke-toppen. Genast spände han sin båge, och sköt fogeln; men den föll endast till en annan gren. Han sköt så åter, och fogeln föll ännu lägre. Slutligen sköt han tredje pilen, och nu föll korpen till jord. Då sade fogeln: »skona mitt lif, ty jag är kung Salomos korp, och jag vill göra dig så godt igen.» Ja, pojken lofvade honom få behålla lifvet.
Korpen tog nu pojken uppå sin rygg, och begynte flyga långt, långt bort. När de så farit ett stycke, kommo de till en sjö; der sänkte korpen sig ned, och doppade honom i vattnet. Härvid blef pojken mycket förskräckt, och sade: »hu! så rädd jag blef.» ’Ja,’ sade korpen, ’lika rädd blef jag, när du sköt på mig första gången.’ Åter doppade korpen honom andra resan, och det aflopp på samma sätt. Likaledes ock tredje gången.
Som de nu farit mycket länge, frågade korpen om inte pojken såg någonting. ’Jo,’ svarade han, ’jag ser liksom ett blått moln långt borta.’ Korpen återtog: »då äro vi framme vid min äldsta systers gård. Nu skall du stiga af och gå in. När du kommer in i gården, rusa två stora ulfvar emot dig. Då skall du inte bli rädd, utan säg allenast att du är kung Salomos korps tjenare, så har det ingen fara. Men i morgon vilja vi fortsätta vår färd.» Ja, pojken gjorde som korpen sagt, gick in, helsade korpens syster, och erhöll vid afskedet de två ulfvarne som han hade sett på gården.
Andra qvällen kommo de till korpens andra syster. Pojken gick så åter in, och fick två stora björnar som gingo vid gården. Tredje qvällen kommo de till korpens tredje syster; der gick han också in, och fick två stora lejon. Sedan gåfvo de sig ånyo på färd, och pojkens djur följde honom. När de så farit en stund, kommo de omsider till en stor, stor sjö, och vid sjö-stranden var en jord-kula. Då sade korpen: »gack nu in i jord-kulan, tills du finner en gryta med vatten, och ett katt-skinn; tvätta så ditt hufvud, tills det faller guld i grytan, och gör dig en lufva af katt-skinnet! Sedan månde vi skiljas åt, och menar jag, att du nu väl torde komma fram i verlden.» Dermed flög korpen bort. Men pojken gick in i jord-kulan, och tvättade sitt hufvud i grytan, tills det föll guld i vattnet; och var nu hans hår förvandladt till det fagraste gull-hår. Sedan gjorde han sig en lufva af katt-skinnet, lockade sina djur och begynte vandra, tills han kom till en stor kungs-gård. Der gick han in, och fick tjenst som kol-pojke.
Slutet instämmer med uppteckningen A. — Konungen som rådde öfver kungs-gården hade tre fagra döttrar, alla födda på samma dag, hvilka han under en sjö-resa oförvarandes bortlofvat till trenne hiskeliga hafs-troll. Pojken frälsar nu först den äldsta prinsessan ifrån ett troll med fyra hufvuden; sedan den andra prinsessan ifrån ett troll med åtta hufvuden, och sist den yngsta ifrån ett troll med tolf hufvuden. Men en falsker »grefve» tvingar prinsessorna att gå ed, det han och ingen annan frälsat dem. Som nu grefven håller bröllopp med den yngsta konunga-dottern, träder kol-pojken in i bröllopps-salen, aftager sin lufva, så att gull-håret flyter fram på skuldrorna, och blir igenkänd af konunga-döttrarne. Nu blir grefven straffad för sin trolöshet, men kol-pojken får den yngsta prinsessan och halfva riket.
3. N:o 13, »De Tre Hundarne» är ännu en olika uppfattning af denna saga, och bör rätteligen hitflyttas såsom artförändring C.
5.
De Begge Foster-Bröderna.
Sagan förekommer:
2. Hos Tyskarne: — H. Se Bechstein, Deutsches Märchenbuch, Leipz. 1845 [1844], ss. 28-34, ena hälften af sagan »Die verzauberte Prinzessin». — I. Se Kuhn und Schwartz, Norddeutsche Sagen, Märchen und Gebräuche, Leipzig 1848, ss. 337-347, »Die beiden gleichen Brüder».
10. Hos Danskarne: — Se Carit Etlar [Brosböll] Eventyr og Folkesagn fra Jylland, Kiöbenhavn 1847, ss. 18-28, »Fosterbrödrene».
11. Hos Nederländarne: — Se Wolf, Deutsche Märchen und Sagen, Leipzig 1845, ss. 134-140, »Das Feuerschloss».
12. Hos Wallacherne: — A. Se sednare delen af sagan »Petru Firitschell», hos Schott, Walachische Mæhrchen, Stuttgart und Tubingen 1845, N:o 10, ss. 135-144. — B. Se anf. arb., ss. 262-279, förra delen af sagan »Florianu».
13. Hos Araberne: — Se Weil, Tausend und eine Nacht. Arabische Erzählungen. Zum ersten Male aus dem arabischen Urtext treu übersetzt. Th. II. Pforzheim 1839, ss. 163-248, »Geschichte des Prinzen Seif Almuluk und der Tochter des Geisterkönigs».
14. Hos Mongolerne: — I en olika behandling, hos Kletke, Mærchensaal aller Völker, Berlin 1844, Th. III, ss. 13-16, »Die missgünstige Stiefmutter».
6.
Wallare-Mannen.
Anmärkning.
En mindre god öfverlemning ifrån Gottland, låter pojken hitta ett par små glas-skor, ett glas-ur och en glas-bjällra; men när qvällen kom, måste han allt lemna dem ifrån sig till en liten jungfru, en liten gubbe, och en jätte väpnad med ett glas-svärd; hitte-lön skulle han få en annan gång. Det fick han ock; ty jätten halp honom att genomgå trenne prof, nemligen att hoppa öfver ett grymt lejon, en flod med brusande vatten, och en flammande elds-låga. Slutligen kommo han och jätten till ett stort slott. Då bad jätten: »nu skall du taga mitt glas-svärd, och hugga ihel mig.» Men se det ville pojken inte gå in på, ehuru han omsider måste efterkomma jättens önskan. Vid han nu högg till, upphäfdes förtrollningen, så att jätten åter blef konung som han tillförene varit; men pojken vann prinsessan till gemål, och fick tillbaka alla de tre kostbarheterna som han förut lemnat ifrån sig.
7.
Prinsessan, som gick upp ur hafwet.
Sagan förekommer:
2. Hos Tyskarne: D. Se Bechstein, Deutsches Märchenbuch, Leipz. 1845 [1844], ss. 225-228, »Zitterinchen».
5. Hos Italienarne: — B. Se Straparolas Eventyr. Oversatte af J. Chr. Riise. Kiöbenhavn 1818, ss. 20-36, »Slangen».
6. Hos Fransmännen: — B. Se Perrault, Contes du Temps Passé, Paris 1697, sagan N:o 1, »Les Fées», som företer en nära likhet med förra hälften af närvarande berättelse.
7. Hos Nederländarne: — Se Wolf, Deutsche Märchen und Sagen, Leipz. 1845, 83-87, »Die beiden Bräute».
8. Hos Wallacherne: — En liknande förtäljning hos Schott, Walachische Mæhrchen, Stuttgart 1845, ss. 248-252, N:o 25, »Die ungeborne, niegesehene».
Anmärkning.
13. En uppteckning ifrån Södermanland förtäljer om en konung och en drottning, som hade en enda dotter. När så drottningen skulle dö, lät hon kalla till sig prinsessan och sade: »det kommer mig så före, att du får en elak styf-moder sedan jag är borta. Derföre skall du bedja din fader, att han gifver dig mitt spelande spel, min lilla hund och mitt gull-lamm, samt en liten koja i skogen att bo uti.» — Prinsessan gjorde som drottningen lärt henne, och konungen efterkom hennes begäran. Men gull-lammet hade sådan egenskap, att hvar qväll skakade det af sig guld och ädla stenar; spelet klingade dag och natt, så det var en lust att höra, och hunden skaffade prinsessan mat, och var hennes sällskap, ty han kunde tala.
Huru länge det nu drog om, gick det allt som drottningen hade förutsagt, ty konungen gifte sig ånyo och fick en elak troll-packa, som hade tre döttrar tillförene, och som hvarken unnade honom eller andra någon glädje. Han gick derföre bort till den lilla kojan i skogen, och samtalade med sin dotter; och tycktes detta honom vara en stor hugnad. Men så tyckte inte den elaka drottningen; utan första tid hon fått veta derom, tänkte hon bara på huru hon skulle bli af med styf-dottern, eller kunna tillfoga henne någon skada.
I sådan akt sände hon först sin äldsta dotter till kojan, för att bli der om natten. Men konunga-dottern märkte deras anslag, och när qvällen kom, sade hon:
»Sof med ett öga!
Sof med två!»
och straxt somnade drottning-dottern, och vaknade icke före ljusan dag. Hon måste så vända hem igen med oförrättadt ärende.
Något derefter sände drottningen sin andra dotter; men det aflopp likaledes. — Slutligen sände hon sin tredje dotter. Då sade prinsessan som förut:
»Sof med ett öga!
Sof med två!»
men det var inte hjelpt med det; för drottning-dottern hade ett tredje öga bak i nacken, och det visste ingen om. Hon låg nu och såg allt som timade om natten; huru gull-lammet kom in och skakade af sig både guld och ädel-stenar, och huru hunden bar fram den kosteligaste mat. Allt detta omtalade hon för den elaka drottningen.
Nu kan man tro käringen lät inte länge vänta på sig; utan första tid qvällen kom, gick hon bort, ställde sig på lur vid kojan, och stal gull-lammet, rätt som det skulle gå in genom dörren. Häröfver bar den lilla mycken sorg, och grät efter sitt lamm; men hunden tröstade henne, att han ville skaffa så mycken mat, så hon icke behöfde lida någon nöd.
Det hände sig en gång, när prinsessan satt i skogen och spelade på sitt spel, att der kom en konunga-son dragandes förbi med sina hästar och hundar. Som han nu fick se den fagra mön, blef han så betagen af hennes vänlek, att han genast friade och begärde henne till gemål. Härtill jakade den lilla, och följde honom hem till hans gård och blef hans drottning.
Som de nu varit gifta någon tid, blef der ofrid, så att den unge prinsen måste fara bort i leding; men prinsessan var hafvande och skulle föda. Nu passade styf-modern lägenhet, for till kungs-gården, och blef emottagen på det bästa. Men hon lönade godt med ondt; ty en qväll när den lilla satt vid fönstret, skuffade käringen henne oförvarandes ned i strömmen, som lopp förbi gården. Derefter lade hon sin egen dotter i sängen hos barnet, och sade att nu skulle hon vara drottning i sin styf-systers ställe. Men den lilla sjönk ned i vattnet, och kom till »sjö-råden.» Han lofvade att hon skulle få gå upp tre thorsdags-qvällar, och se till sitt lilla barn; sedan skulle hon stadna hos honom för alltid.
När nu den första thorsdags-qvällen kom, gick prinsessan upp ur floden och in i köket; der satte hon sig att kamma sitt fagra långa hår, men den lille hunden bar fram mat till henne. När hon så ätit, sporde hon:
»Gråter mitt barn?
Spelar mitt spel?
Är min herre hemkommen än?»
Hunden svarade:
’Nu gråter ditt barn.
Ditt spel spelar inte,
och din herre är inte hemkommen än.’
Då suckade hon och sade: »när min herre kommer hem, så säg honom att han kan frälsa mig med ett tio lispunds svärd. Ännu kommer jag här två gånger till, men sedan aldrig mer.» Dermed begynte hon bitterligen gråta, och gick bedröfvad sina färde.
Andra thorsdags-qvällen aflopp allt på samma sätt. Men på tredje veckan kom konungen hem ur ledingen, och hunden förtäljde honom allt såsom det tillgått. Då blef konungen mycket förundrad, och gick in för att se till sin drottning; men styf-modern for med falskhet, och sade att prinsessan blifvit så förändrad af sin sjukdom, att han ej kunde känna igen henne. Konungen lät så icke märka sig, ehuru han väl kunde förstå att allt var sanning som hunden hade talat.
När nu tredje thorsdags-qvällen kom, gick den lilla åter upp ur floden och in i köket; der satte hon sig att kamma sitt fagra långa hår, men hunden bar fram mat till henne som förut. När hon så ätit, sporde hon:
»Gråter mitt barn?
Spelar mitt spel?
Är min herre hemkommen än?»
Hunden svarade:
’Nu gråter ditt barn.
Ditt spel spelar inte.
Men din herre är ändteligen hemkommen!’
Då suckade prinsessan och sade: »helsa min herre, att nu kommer jag här aldrig mer.» Men i detsamma var konungen tillreds med ett tio lispunds svärd, och högg af kedjan hvarmed ’sjö-rån’ höll henne fången. Då ropade prinsessan: »nu är jag frälst!» — och var det en stor glädje när de tu åter funnos, som så länge varit åtskilda.
Dagen efter lät konungen tillreda ett stort gästabud, och bjöd alla förnäma män i hela sitt rike. Som de nu sutto öfver bord, begynte han förtälja sagan huru det tilldragit sig med prinsessan och hennes styf-moder; men ingen visste om hvem han talade. Ändteligen vände han sig till den gamla drottningen, och frågade: »hvad straff förtjenar den, som har gjort så illa?» ’Jo,’ svarade drottningen, ’den vore väl värd att bindas barfota på ett par eld-röda jern-skor, och att få dansa till döds.’ Då uppstod konungen, och sade: »nu har du dömt din egen dom.» Styf-modern blef så bunden vid ett par eld-röda jern-skor; men konungen och hans unga drottning lefva och må väl än i dag.
8.
Det sköna Slottet östan om Solen och nordan om Jorden.
Liknande sagor förekomma:
3. Hos Tyskarne: — E. Se början och slutet af sagan »Hirsedieb», hos Bechstein, Deutsches Märchenbuch, Leipzig 1845 [1844], ss. 65-67. — F. Se anf. bok, ss. 68-76, »Des Teufels Pathe».
4. Hos Slavonerne: — Den anförda sagan: »Die Hexe Corva und ihre Knechte», meddelas äfven, och fullständigare, hos Vogl, Volksmährchen, Wien 1837, N:o 1, ss. 1-50.
6. Hos Araberne: — D. Se Weil, Tausend und eine Nacht, Bd. IV, Pforzheim 1842, ss. 116-160, »Geschichte des Prinzen Djanschah».
9. Hos Nederländarne: — Se Wolf, Deutsche Märchen und Sagen, Leipz. 1845, ss. 1-6, »Das goldene Schloss».
10. Hos Wallacherne: — Se Schott, Walachische Mæhrchen, Stuttgart 1845, N:o 19, ss. 199-203, »Der verstossene Sohn».
9.
Ungdoms-Landet.
Sagan förekommer:
3. Hos Danskarne: — B. Såsom Jutländsk folk-förtäljning, hos Carit Etlar [Brosböll], Eventyr og Folkesagn fra Jylland, Kiöbenhavn 1847, ss. 1-18, »Hvorledes Bryde blef Konge».
6. Hos Ryssarne: — Den anförda sagan: »Das Märchen von Ljubin Czarewitsch, der schönen Czarewna, seiner Gemahlin, und dem beflügelten Wolf», förekommer äfven ibland Russische Volksmärchen in den Urschriften gesammelt und ins Deutsche übersetzt von Anton Dietrich. Mit einem Vorwort von Jacob Grimm. Leipzig 1831, 12:o, ss. 1-14.
Anmärkning.
5. Af den anförda svenska rimmade bearbetningen, hafva Utg. sednare påträffat trenne andra upplagor; den äldsta tryckt år 1755, med samma titel som den Götheborgska upplagan af år 1800; den andra något äldre, med nästan samma öfverskrift, men »Tryckt i År»; och den tredje, tryckt i Lund år 1835, med titel:
»Fågel Phönix, En märkwärdig och besynnerlig händelse, förestäld uti en Historia, Om En Konung i England och hans tre Söner. Lundbergska tryckeriet.» 16 ss. 8:o.
I denna sista upplaga meddelas berättelsen uti obunden form, ehuru i öfrigt med ganska få förändringar, och dessa oftast föranledda af okunnighet. Vid slutet läses följande anmärkning:
»Ej twingas någon att härtill, sin tro och tanke fästa,
Läs blott igenom, Le deråt; jag råder är det bästa.
Det är ju endast tidsfördrif, Historier, Fabler skrifwa:
Dock händer ofta att de kan, en nyttig lärdom gifva.»
10.
Flickan, som kunde spinna Guld utaf Ler och Lång-halm.
Sagan förekommer:
1. Hos Tyskarne: — C. Se Müllenhoff, Sagen Märchen und Lieder der Herzogthümer Schleswig Holstein und Lauenburg, Kiel 1845, N:o 417, ss. 307-8, »Gebhart». — D. Anf. arb., N:o 418, ss. 308-9, »Tepentiren». — E. Anf. bok, N:o 419, s. 309, »Ekke Nekkepenn». — F. En nära liknande berättelse förekommer äfven hos H. Kletke, Das Buch der deutschen Volks- und Kindermährchen, Th. I, Leipzig [Berlin 1840], ss. 65-84, »Hopfenhütel».
11.
De Tre Stor-Gummorna.
Sagan förekommer:
2. Hos Tyskarne: — C. Se Müllenhoff, Sagen Märchen und Lieder der Herzogthümer Schleswig Holstein und Lauenburg, Kiel 1845, N:o 8, ss. 409-413, »Fru Rumpentrumpen».
12.
Slottet, som stod på Guld-stolpar.
Liknande sagor förekomma:
4. Hos Italienarne: — A. Se äfven Straparolas Eventyr. Oversatte af J. Chr. Riise, Kiöb. 1818, ss. 147-153, »Katten».
13.
De Tre Hundarne.
Af denna berättelse, som egentligen är en art-förändring af sagan N:o 4, »Pojken, som frälste Konungens trenne Döttrar», förekomma utländska uppteckningar:
2. Hos Tyskarne: — A. Se Bechstein, Deutsches Märchenbuch, Leipz. 1845 [1844], ss. 221-225, »Die drei Hunde. — B. Se Müllenhoff, Sagen Märchen und Lieder der Herzogthümer Schleswig Holstein und Lauenburg, Kiel 1845, N:o 20, ss. 450-453, »Herr Nägenkopp».
3. Hos Italienarne: — Se Straparolas Eventyr. Oversatte af J. Chr. Riise, Kiöb. 1818, ss. 174-186, »De trende trofaste Dyr».
14.
Hafs-Frun.
Liknande sagor förekomma:
4. Hos Tyskarne: — Se K. Firmenich, Germaniens Völkerstimmen. Sammlung der deutschen Mundarten in Dichtungen, Sagen, Mährchen, Volksliedern u.s.w., Berlin 1843-4, ss. 330, 331, »De gräune Haase». — L. Se Bechstein, Deutsches Märchenbuch, Leipz. 1845 [1844], ss. 78-81, »Der goldne Rehbock». — M. Se samma bok, ss. 85-87, »Der alte Zauberer und seine Kinder». — N. Se anf. arb., ss. 118-121, »Die Königskinder». — O. Se samma bok, ss. 172-175, »Die drei Nüsse». — P. Se anf. arb., ss. 253-258, »Helene». — Q. Se Müllenhoff, Sagen Märchen und Lieder der Herzogthümer Schleswig Holstein und Lauenburg, Kiel 1845, N:o 6, ss. 395-404, »Goldmariken und Goldfeder».
Anmärkning.
7. I en märklig öfverlemning från Gottland, förtäljes om tvenne elaka troll-packor, Mor Walburg och Mor Billa, hvilka sökte förgöra sina foster-barn, Mäster Mimer och Anna Diver. Omsider beslöto de unga tu att fly sin kos, medan käringarne voro i bad-stugan. Till den ändan ringlade Anna Diver upp ett garn-nystan, slog många knutar på tråden, och sade att knutarne skulle svara i deras ställe, när man frågade efter dem. Så skedde ock. Men troll-packorna märkte omsider oråd, och gåfvo sig att förfölja. Då skapade Anna Diver sin käraste till en törn-buske, men sjelf blef hon till en tindrande ros på busken. Käringarne foro så förbi, men vände snart åter. Då förvandlade flickan mäster Mimer till en kyrka, och blef sjelf till en dufva på kyrko-spiran; men huru käringarne ropade »dullika! dullika!» ville dufvan ändock inte komma ned. Slutligen skapade Anna Diver sin käraste till en väder-qvarn, och blef sjelf till en mjölnare-gumma i qvarnen. Då sökte troll-packorna att lossa någon sten utur byggnaden, för att få makt deröfver; men träffades i detsamma af qvarnvingen, så att begge två fingo sin bane. De unga vände nu åter hem, och gifte sig, och lefva lyckliga än i dag.
15.
Den Förtrollade Grodan.
Anmärkning.
Denna saga visar en nära frändskap med N:o 17 »Den Förtrollade Fästemön», och bör derunder upptagas såsom art-förändring C.
16.
Prinsessan i Jord-kulan.
Sagan förekommer:
2. Hos Tyskarne: — A. Se Müllenhoff, Sagen Märchen und Lieder der Herzogthümer Schleswig Holstein und Lauenburg, Kiel 1845, N:o 4, ss. 388-391, »Siebenschön». — B. Anf. arb., N:o 5, ss. 391-395, »Jungfer Maleen».
Anmärkningar.
5. En öfverlemning ifrån S. Småland låter brude-stassen fara förbi en damm, i hvilken två änder lågo och simmade. Då qvad prinsessan:
»Här ligger du och leker med maken din.
När jag kommer hem, så mister jag min.»
När så bröllopps-tåget kom fram till kyrkan, skulle prinsen hjelpa sin brud af hästen, och råkade dervid stöta hennes knä. Som han nu ursäktade sig, qvad prinsessan:
»Ja, knä-stöt läkes väl;
men att min mor och far och kungs-gården äro brända,
det läkes aldrig.»
Då spände prinsen en gull-kedja om hennes hals, hvarefter upplösningen är lika som ofvan förtäljes.
6. För något mer än hundrade år sedan utkom en dramatisk dikt, författad af Erik Wrangel (f. 1686 † 1765), med följande titel:
»Fröken Snöhwits Tragædia. Stockholm, Tryckt på Schneiderska Boktryckeriet Åhr 1739.» 48 ss. 4:o.
Nämnde Tragædia är en efter den tidens smak gjord bearbetning af den här ofvan meddelade folk-sagan, som i sitt ursprungliga skick äfven finnes anförd uti diktens Prolog eller inledning. Vi intaga här nämnde prolog såsom en artförändring, och såsom den sannolikt äldsta tryckta uppteckning af någon svensk folk-berättelse.
Fröken Snöhwits Saga,
Såsom Den på enfaldigt wijs, och äfwen på Theatren af Harliquin sielf förtäljes.
Det war en gång en Kung, som blef Änckling, och hade en enda Dotter, som het Snöhwit, och som hans Undersåtare sågo, at han lade sorgen alt förmycket på sinnet, så öfwertalte de Honom, at Giffta sig igen: Då tog Han en Äncke-Drottning, som war en stor Trållpacka til Hustru, och den hade ock en enda Dotter, som war intet så wacker som Fröken Snöhwit; Nu hände sig, at Fröken Snöhwit skulle Giffta sig med en främmande Printz, och det förtröt så mycket Trållpackan, som hellre wille se sin Dotter Gifft med den Printzen, at hon förgjorde Snöhwit, och trålla Henne bort i en Jord-Kuhla, hwarest Hon skulle wara i Siu Åhr; Men det gick så olyckligt til för Trållpackans Dotter, at hon blef hafwande, och då hade Trållpackan ingen som kunde wisa sig i Dottrens ställe, och som ingen war henne likare än Fröken Snöhwit, derföre måtte hon taga up Henne uhr Jord-Kuhlan, och då sade hon åt Fröken Snöhwit, at hon skulle gå och låta Wiga sig med Printzen, men intet tala ett Ord med honom.
Fröken Snöhwit for med Printzen til Kyrckian, och under Wägen bad han Henne, at Hon wille siunga för honom någre Wisor, eller förtälja honom Sagor, och då swara Hon så;
Siu Åhr jag i Jord-Kuhlan satt,
Wisor och Sagor jag förgat.
Och dermed fråga Printzen Henne: Hwad säijen J min Fröken? Å, jag talar med min Tärna, svarade hon: Och så kommo de förbij en Tall, och i den satt en Giök och Gohl; Då sade hon:
Här sitter du Giök och galer i Talle.
Hemma ligger Bruden får Barn i Stalle;
Så fråga Printzen åter, hwad Hon sade: Jag talar litet bara med min Tärna, sade Hon: och ändteligen kommo de öfwer en Broo och sågo i Åhn Twå Anckor, som der summo, då sade Printzessan:
Här simmer du med Makan Din,
När jag kommer hem, så mister jag Min,
åter frågade Printzen Henne, hvad Hon sade; men fick samma Swar: Jag talar litet med min tärna.
När de nu kommo hem, och skulle gå til Bords, så skoffa Trållpackan bort Fröken Snöhwit, och wille hafwa sin Dotter til Bordet, och då märckte Printzen någon åtskilnad, och sade til denne Bruden, til at försöka henne, om hon war densamma, hwad war det J sade mig, när jag bad Eder Roa mig med små Sagor och Wisor; Det kan jag icke minnas sade hon, utan jag måste gå och fråga min Tärna, och derpå gick hon in och slog Fröken Snöhwit och kiörde Henne at säija sig, hwad hon talte med Printzen, och så kom hon in igen, och sade det Första, som Fröken Snöhwit hade talat;
Siu Åhr jag i Jord-Kuhlan satt,
Wisor och Sagor jag förgat;
Sedan frågade Printzen hwad hon sade, när de foro förbij den der Tallen, och då swarade hon äfwen som förr, och gick ut och slog Fröken Snöhwit, till dess Hon sade henne, hwad det war; och när hon fick weta det, kom hon in igen, och sade:
Här sitter du Giök och galer i Talle,
Hemma ligger Bruden får Barn i Stalle;
Sidst frågade Printzen hwad Hon sade, när Hon såg de Twå Anckor simma i Åhn, och då måste hon gå ut igen, och efter hon då war mycket ond, slog hon Fröken Snöhwit så förskräckeligen, at Printzen fick höra Henne skrika, och när den andra kom ut, at säija honom Swar, sprang han ut at se, hwem det war, som fick Stryk, och fann Fröken Snöhwit, som gret, också tog han Henne och ledde in Henne til hela Sällskapet, och sade: Denna är min Brud och ingen annan!
Kungen kände straxt igen sin Dotter och der blef en stor glädje, men han wände intet igen, förr än Fröken Snöhwit måste säija, alt huru det gådt Henne, och derpå dömde Konungen och hela hans Råd, at Trållpackan och hennes Dotter skulle slås ihiäl, war det icke rätt åt dem? Och så är Sagan all.
Vid diktens slut läses: »Denna Fröken Snöhwits Tragædia Är Förestäld J December månad 1737.»
17.
Den Förtrollade Fästemön.
Anmärkning.
15. I en öfverlemning från Dalarne, är sagans hufvud-person icke en förtrollad råtta, utan en groda, som heter Krattla. — Sagan instämmer för öfrigt med uppteckningen A; men slutar dermed, att grodan på bröllopps-dagen inbäres på en stol. Vid hon nu kommer in i kunga-salen, helsar Aske-pjesken henne:
»God dag, Krattla!»
Hvartill hon svarar:
’Gud signe, Frattla!’
och förbytes i samma ögonblick till en fager prinsessa.
18.
War-Ulfwen.
Anmärkning.
Den s. 322 omförmälda Tyska uppteckningen af denna saga finnes först meddelad af E. M. Arndt, uti hans Mährchen und Jugend-erinnerungen, Th. I (2:te Ausg. Berlin 1842, ss. 26-48), »Der Wolf und die Nachtigall. (Schwedisches Volksmährchen)» — Såsom sidostycke till denna uppteckning bör nämnas en bekant svensk Folk-visa, »Den Förtrollade Prinsessan», som i en mängd upplagor förekommer såsom skillings-visa, och äfven finnes omtryckt ibland Svenska Folk-Wisor, utgifna af E. G. Geijer och A. A. Afzelius, Bd. II, Stockholm 1816, ss. 67-72.
SLUT PÅ FÖRSTA DELEN.