B. Guld-lyktan, Guld-bocken och Guld-pelsen.
Anmärkningar.
2. I en annan uppteckning från S. Småland, heter pojken Aka Bålle. Jätten på hinsidan sjön hade två kostbarheter, hvilka konungen gerna ville ega; det ena var en lykta, som lyste i sju konunga-riken, det andra, en fäll som kunde tala. För att nu komma in i berget, lånade Aka Bålle konungens gull-krycka, och stötte ned kryck-käppen i en remna, så att jätten fick se den. Genast begynte han draga af alla krafter, för att draga till sig kryckan; men pojken höll fast vid kryck-käppen, och följde med. Nu vardt jätten glad, att han fått icke blott gull-kryckan utan en god stek dertill, och började genast lägga råd huru pojken skulle bli rätt fet och smaklig. »Jo,» sade Aka Bålle, »du skall lägga mig vid den stora stenen på sjö-stranden, och ställa din lykta bredvid. Sedan skall du koka en skäppa gryn, och laga gröt, och den gröten skall du ösa i min barm; ty det som kommer i barmen rinner allt i tarmen.» Jätten var dum nog att göra som pojken bad. Men han hade inte väl gått att hemta sin gryta, förr än Aka Bålle lade fötterna på ryggen, tog lyktan, sprang i sin båt, och rodde öfver sjön. Vid jätten fick se detta, ropade han: »Aka Bålle! Aka Bålle, kom igen i morgon!» ’Ja, men, far!’ svarade pojken.
Andra qvällen for Aka Bålle åter till berget, och kom ned i jättens stuga. Som nu jätten och hans käring hade somnat, kröp pojken fram för att stjäla fällen; men när han skulle taga den, begynte ena ändan af fällen ropa: »det drar, det drar;» hvartill den andra svarade: »jag känner det, jag känner det.» Pojken måste således nyttja samma list som förra gången, hvarefter han sprang i sin båt, for till kungs-gården, och fick konungens dotter.
3. En ytterligare öfverlemning ifrån S. Småland förtäljer, att nära kungs-gården var en »troll-stuga,» der troll hade hemma. De egde många kostbarheter: ett gull-horn, två gull-bockar och en ’gull-tärna’(!) Nämnde kostbarheter lågo uppå stugu-taket och glimmade i solen.
Pojken gaf sig nu åstad, kröp upp på taket, kastade ned en skäppa bönor genom rök-fånget, och stal gull-hornet, medan gubben och käringen höllo på med att plocka upp bönorna. Andra dagen öste han ned en skäppa ärter, och stal likaledes gull-bockarne. Tredje dagen öste han ned en skäppa korn. Men vid han nu skulle taga gull-tärnan, ’begynte hon spela’, så att troll-gubben blef honom varse, grep honom, och satte honom på en stiga för att gödas och slagtas. Der fick han ingen annan mat än nöt-kärnor och söt mjölk.
Någon tid derefter ville trollen veta om pojken ännu var fet, och bådo honom sticka fram ett finger, att de måtte känna derpå. Pojken räckte så fram först en spik, sedan en träd-pinne, och sist en kål-stock.
Nu skulle gubben och käringen göra sig gästabud; käringen ’kölnade i ugnen’ och gubben gick efter vatten. Men pojken var dem för slug. När troll-packan skulle skjuta in honom, låtsade han ej veta huru han skulle bära sig åt, utan bad henne sjelf sätta sig på grisslan, hvarefter han ’pystade in henne i ugnen’. Sedan sprang han upp på taket, tog gull-tärnan, och flydde sin kos.
När han nu gått ett stycke, mötte han troll-gubben. Då begynte han räkna upp sina storverk: »först tog jag ditt gull-horn, så dina gull-bockar, så din gull-tärna, och nu har jag stekt din käring i ugnen.» Härvid blef gubben så vred, att han ’damp i backen och sprack’. Men pojken gick fram till kungs-gården och blef en hög herre, så han var den förnämste näst intill konungen sjelf.