A. Swärdet, Guld-hönorna, Guld-lyktan och Guld-harpan.
Anmärkning.
3. En uppteckning, ifrån Södermanland, instämmer nära med den öfverlemning som ofvan meddelas. — Berättelsen handlar om en torpare som hade tre söner, af hvilka den yngste het Yventott. När så torparen dog och sönerna skulle skifta arfvet, fanns intet att dela utom en ko och ett bak-tråg. Då togo de två äldste bröderna kon; men Yventott fick nöja sig med bak-tråget.
Yventott gaf sig nu att vandra, och kom till en kungs-gård, hvarest han fick tjenst som kol-pojke. På andra sidan sjön bodde en jätte, som kallades ’Oden’. Han hade många kostbarheter: en gull-lykta, tre gull-hönor och ett gyllene svärd, utom annat silfver och guld, och dem ville konungen på kungs-gården gerna ega. Han gaf så ut ett påbud, att hvem som kunde skaffa honom Odens dyr-gripar skulle få prinsessan; men huru många som försökte, var det ingen som lyckades.
En qväll tog Yventott sitt bak-tråg, rodde öfver sjön, och stal jättens gull-lykta, såsom ofvan förtäljes. Andra qvällen lockade han jättens gull-hönor i sin båt, och kom likaledes undan. Men allt gömde han sitt byte på stranden, så ingen visste derom.
Nu återstod allenast att vinna Odens gyllene svärd, och del var det allra värsta. Men Yventott fann på råd; han tog sin båt, for öfver sjön, klef upp på jättens stugu-tak, och spejade ned genom rök-fånget. Som han nu såg att jätten ville gå till hvila, kröp han ned och gömde sig bakom dörren, och när jätte-qvinnan skulle stänga, satte han allt fliken af sin tröja i dörrspringan, så att dörren inte gick igen. Sedan gick han in om natten, tog gull-svärdet der det hang på väggen, och ville smyga bort. Men svärdet var tungt, och när pojken skulle släpa det öfver tröskeln, gaf det en sådan klang att Oden vaknade. Genast sprang han upp och grep tjufven, så att nu var Yventott väl fast. Derefter väckte han sin hustru, och bad henne taga pojken och göda honom väl, att det måtte bli en fet stek tills de skulle bjuda gäster.
Fortsättningen är som ofvan. — Oden far bort, och jättesan eldar ugnen för att steka pojken. Men Yventott lockar henne att sjelf sätta sig på kak-spaden, och skjuter så in henne i ugnen. Derefter tager han Odens gyllene svärd och allt hans silfver och gull, och ger sig ut på sjön. Som nu Oden kom hem och fann sin hustru stekt, och tillika blef varse Yventott som rodde öfver sjön, blef han mäkta förgrymmad, och lade sig ned för att dricka ut sjön; men på det att vattnet inte skulle rinna bort igen, satte han ’en plugg i ändan på sig’. Allt som han nu drack, sinade vattnet ut ur sjön, så att Yventott till slut satt på torra sanden. Men rätt i detsamma kom der en räf springande förbi Oden, och stötte till pluggen, så att hela sjön for tillbaka igen, andra vägen. Nu kom Yventott af grundet, for öfver sjön, gick upp till kungsgården och fick prinsessan. Men Oden går och sörjer efter sina dyr-gripar än i dag.