I.
Kurckska ätten.
Laukko gård ligger i Vesilaks socken. Stället hvilket i Finlands historia utmärkes såsom stamsätet för den så beryktade Kurckska ätten, skall jämväl till en början utgöra den förnämsta anknytningspunkten för händelserna i denna skildring.
Nämda ätts anor gå tillbaka nära nog ända in i den grå forntiden. Vi låta till en början sägnen redogöra för hvad som ej finnes bevaradt på häfdens blad om densamma.
Bland de på sin tid så mäktige Birkarlarne lefde, berättas det, en inflytelserik man vid namn Mathias. Under sina härfärder dels mot lapparne, dels, såsom svenske konungens bundsförvandt mot hedniska landsmän och ryssar hade han utfört berömda krigsbragder, genom hvilka hans namn och ryktet om hans tapperhet och otroliga kroppsstyrka nått vida omkring.
Hände sig så, att ryssarnes anförare fick i sin tjänst en jätte vid namn Potko, som ägde oerhörda mänskliga krafter. Honom sände denne nu öfvermodigt till Sverige med order att där utmana landets tappraste man till envig. Ingen vågade emellertid upptaga kampen och den svenske konungen emotsåg redan med ledsnad den skymf, som skulle vederfaras riket, då jätten hemkom med underrättelsen härom till ryssarne. Men då rann honom i hågen Mathias, hvarför han uppmanade Potko att resa öfver till Finland. Här skulle han finna den efterfikade. Samtidigt lät konungen underrätta sin man om hvad som förestod.
Mathias var ingalunda litet stolt öfver det honom visade förtroendet, men kunde tillika ej skingra den oro, tanken på den förestående kampen åsamkade. Och denna oro växte dess mera, då han hos de trollkunniga lapparne, dem han besökt för att fråga sig till råds i denna brydsamma angelägenhet, erfor, att jätten genom en förtrollning gjorts osårbar. Sedan han dock tillika fått veta att denna utomordentliga egenskap genom en besvärjelse kunde fråntagas denne och han här inlärt sig densamma, återvände han lugnad till hemmet.
Kort härpå infann sig Potko och en gång medan denne sof lyckades det Mathias att uttala öfver honom besvärjelsen i fråga och upphäfva förtrollningen.
Enviget försiggick sedermera å en liten holme, "Kurjen kivi", i
Vesilaks.
Sedan kämparne landstigit sparkade Mathias till ryssens båt med sådan fart från land, att den sköt ett godt stycke upp på fjärdens motsatta strand.
— Hvarför gör du så? tillsporde Potko honom.
— Den, som här skall finna sin hvilostad behöfver ej vidare någon båt, var Mathias svar.
Uppbragt häröfver grep jätten till sitt svärd och afskilde med ett hugg
Mathias högra arm från kroppen.
Bedöfvad sjönk finnen ned på ena knäet.
— Sina hyppäät kuin kurki (du hoppar som en trana), ropade ryssen satiriskt till sin motståndare.
Mathias, som snart återfick sansen, reste sig nu upp, grep i sin tur till svärdet med sin vänstra hand — han var lyckligtvis vänsterhändt — och tilldelade under orden: "ännu kan jag också flyga" Potko ett så kraftigt slag med detsamma, att denne föll död till marken.
För denna bedrift belönades Mathias sedermera af konungen med Laukko gård och antog till familjenamn det af hans fiende honom gifna spenamnet Kurki (sedermera Kurck). Den från honom härstammande ätten förde i sin sköld en trana.
Rörande Mathias Kurcks efterkommande har man ej rätt säker kännedom. År 1362 nämnes väl en Jakob Kurck såsom underlagman i Finland, och samme man återfinnes ännu åren 1373 och 1383; men i början af 1400-talet synes såväl Laukko gård som det Kurckska namnet, antagligen genom giftermål, hafva öfvergått till en annan släkt, hvilken egentligen burit namnet Svärd. Nils Hermansson Svärd, den förste af nämda släkt, som tog det Kurckska namnet, bibehöll jämväl den gamla Kurckska vapenskölden; men hans efterkommande antogo åter Svärdarnes sköld (svärdet), ehuru de samtidigt använde namnet Kurck.
Den siste manlige representanten för denna ätt var biskop Arvid Kurck,
som dog 1522. Stamfader för den yngre Kurckska ätten blef Knut
Eriksson, hemma i Småland. Han trädde i äktenskap med biskopens syster
Elin Klasdotter Kurck. Knut Eriksson fungerade 1492 såsom domare i
Österbotten och 1512-1535 såsom lagman i Österbotten och Satakunta.
Laukko gård kvarblef under en tid af mer än 500 år eller till 1817 i Kurckska ättens ägo, då densamma efter Fredrikshamns-freden, sedan ätten bosatt sig i Sverige, försåldes jämte Tottijärvi till arkiatern J.A. Törngren. Nämda gods hade år 1800 förvandlats till ftiherrligt fideikommiss.
På senaste tider har detsamma öfvergått till ätten
Standertsköld-Nordenstam.