II.
På sotsäng och bår.
Den åldrige fiskaren Pekka Niilonen hade nyss vaknat upp ur den feberslummer, som förlänat hans utmärglade, bleka kinder en matt rodnad. Hustru Esra sysslade med den yngsta i familjen vid den matta spiselglöden, medan sonen Penttu satt moltyst vid faderns hufvudgärd stirrande tanklöst in i det halfdunkel, som rådde i den trånga kojan.
— Hvad är det för hästtramp där ute? sporde den gamle, som nyss vaknat.
— Jag kan ej upptäcka något, invände hustrun.
— Hör du ej gnäggningarna, ropen och gråten? Hans nåd, herr Klas, har visst återigen låtit utgjuta skuldlöst blod för att tillfredsställa sina onda lustar, fortfor gubben.
— Fader, inföll sonen tätt invid, mörker hvilar öfver näjden. Ingen människa vistas där ute i den bistra vinternatten.
— Såå, låt mig bara se.
Han sökte resa på sig. Fåfängt. Krafterna stodo honom ej längre bi. Den nyss så glansfulla blicken antog i en hast slöhetens prägel, de sakta frammumlade orden blefvo alt mera svårförstådda.
— Nådig herre — — — de äro ju oskyldiga — — — — deras blod skall — — — — förkunna för världen, att ni handlöst förgripit er på arma, hjälplösa — — — —
Det blef snart alldeles tyst där inne, en tystnad, som dock inom kort stördes af ett galt skrik från den vrå, där mor Esra och hennes några veckor gamla dotter Katri befunno sig.
Glöden falnade alt mera af. Man upptäkte nu mera blott någon enstaka glimt, som likt ett gnistrande öga log fram genom nattdunklet.
Barnet fortfor trots moderns hyssningar att gråta och snart sällade sig härtill några entoniga, högljudda snarkningar från den på annat håll inslumrade Penttu.
Så förflöt en lång stund, då ett knappast hörbart: "moder!" bröt fram genom mörkret.
— Jag är här; hvad vill du, min son?
— Äro dörrarne riktigt låsta? Jag är så rädd, att något ondt väntar oss.
— Ja. Sof du lugnt bara. Natten är de värnlösas bästa vän.
— Ja, men vet du, jag tykte just nu att en af hr Kurcks fogdar trädde hit in och befalde far att stiga upp och laga sig ut på sjön för att skaffa fisk till begrafningen, och då han ej orkade stiga ur sängen, sjuk som han var, tillsade fogden sina följeslagare att släpa ut honom och gifva honom några rapp med piskan. Och det gjorde de också. Men där ute föll han som en sten till marken. Så kommo de in och togo mig i stället och då de sågo mig skälfva af rädsla hotade de mig med samma straff, om jag ej genast satte af ned till sjön och fullföljde befallningen — — — —. Är du bara riktigt säker på, att intet ondt skall hända oss?
— Du har drömt, barn. Alt är som förr dödstyst där ute. Månen ler öfver de frusna drifvorna och skogens furor stå fulla af rimfrost.
— Så. Då måtte jag väl blott hafva drömt. Men en stygg dröm var det.
Penttu kunde emellertid ej sofva längre. Knapt hade han inslumrat innan den ena drömbilden fasansfullare än den andra föresväfvade honom. Omsider steg han upp, tände ett pärtbloss och satte sig ned på spiselkanten hos modern.
Den ena rysningen kallare än den andra ilade genom hans späda lemmar. Han sökte här uppfånga den lilla värme, hvilken den snart utslocknade brasan ännu bjöd på.
— Och i morgon är det då hennes salig nåds jordafärd, afbröt han slutligen tystnaden.
— Ja, den heliga jungfrun förläne henne en salig frid. Hon har alltid varit de fattigas bästa vän i alla pröfningar.
— Du menar, att andra tider nu skola stunda, se'n hon gått bort?
— Ja, det skola vi nog få se. Kirsti skall helt säkert börja sitt gemena spel, blott den döda en gång rätt kommit ned i kyrkovalfvet.
— Det har hon ju också gjort redan medan hennes nåd lefde, fastän hon aldrig fullt vågat visa det.
— Ja, och att hon har ganska höga tankar om sin blifvande ställning här på Laukko är också visst och sant. Och får hon blott en gång alt om hand, hvilket ej är otänkbart, så nog bjuder hon till att göra sin vilja förstådd alltid.
Samtalet stördes af något buller. Det var ej så säkert någonstädes mer på Laukko. Ugglorna kunde när som hälst lura i mossen. Ty den misstänksamme och vildsinte Klas Kurck hade bespäjare litet hvarstans.
Sedan man emellertid förvissat sig om, att det blott var någon vindbruten fura, som där ute fallit till marken och framkallat bullret eller något annat dylikt, som manat ekot i skogens enslighet till lif, tog man i där man nyss slutat. — Också vistas ju herr Klas mesta tiden på sina resor i bygderna, så att han ganska litet kan veta hvad som sker här hemma. Och nu då hon lämnat oss skall väl alt gå som Kirsti vill hafva det. Här fins ju knappast någon, som vågar hysa en annan åsikt än hon.
— Den heliga Guds moder skydde oss för den stränge herrns tjänares onda uppsåt. Ty framtiden är rätt mörk nu sedan fars krafter en gång brutits och han ej längre kan fullgöra sitt kall.
— Men du, Penttu, har ju två starka armar att arbeta med.
— Moder, du vet ju att Kirsti och jag ej äro goda vänner alt se'n jag uppträdde till försvar för Matts, som de ville plåga till döds, för att han vågat kalla henne en blodsugare.
— Det där är väl redan glömdt.
— Så tror du med ditt goda hjärtelag, men jag vill påstå, att sådan herre sådan dräng. Kirsti är ju ock så väl inskrifven hos herr Klas, att då hon en gång säger nej, så står ingenting i den vägen vidare att ändra.
— Men om du på själfva jordafärdsdagen i morgon trädde fram till den höge herren, knäfölle och bad om hans förbarmande öfver oss, tror du ej hans hjärta veknade, nu därtill, då denna stora sorg hemsökt honom.
— Jag vet det ej. Åtminstone hyser jag intet synnerligt hopp i den vägen.
— Men det går ju ändock an att försöka. Man kan väl ej göra dig något ondt för det.
— Ja, det är visst sant.
Penttu förföll åter i en slö likgiltighet. Så satt han en stund, då tanken på moderns bön vakte honom till besinning. Han hade två starka armar, menade hon. Nej, starka kunde de väl ej vara efter de många umbäranden han redan fått utstå så ung han var. Men de voro ändock vida starkare än fars, som ej hade mycket kvar, där han, en skugga af hvad han en gång varit, låg på sin torftiga halmbädd.
Men om han misslyckades i sin mission? Nå väl. Man kunde ej göra honom större men än hungersdöden förr eller senare skulle göra det, i händelse de alla blefvo utdrifna bland köld och försakelser.
Han steg upp och gick ut att andas frisk luft. Det var så kvaft där inne i stugan.
Månen blickade ännu klar och kall ned på den i rimfrost klädda skogen rundtomkring. Drifvorna lågo liksom öfversållade af de klaraste diamanter och en djup tystnad rådde öfver alt. Penttu begaf sig upp på den närliggande höga åsen, från hvilken man hade en så vidsträkt utsikt. Längst borta vid synranden upptäkte kan skymten af ljussken. Det kom från Laukko, där man var stadd i full ifver med tillrustningarna för den snart gryende dagens stora högtidlighet.
Han satte sig ned på en sten. Trots sitt ständiga armod hade han aldrig förut känt sig så beklämd som nu. Det var farhågan för det annalkande, som hos honom fostrade denna dystra sinnesstämning. Och så kom han att tänka på sin egen svaghet och ringhet gent emot alt det stora och mäktiga i lifvet. Han fann sig i detta nu lik flarnet, som viljelöst kastas hit och dit ute bland vreda vågor. Det hade ju ej häller något fäste att haka fast i under kampen mot öfvermakten. Denna till förtvinan gränsande misströstan om framtidsdagen gjorde honom äfven alt mera vacklande i beslut och åtgöranden.
Väl hade han lofvat sin moder att uppoffra alt för hemmets räddning. Han hade till och med förbundit sig att träda fram till den stolte Klas Kurck och söka bringa vekare strängar till dallring inom dennes bröst. Men nu föreföll honom detta försök rent af dåraktigt. Det vore, tykte han, blott att yttermera förvärra det redan brydsamma läget för alla i hemmet. Hvad brydde den mäktige sig om att lyssna till den ringes böner. Hade han då förut gjort det? Och skulle han väl lita på Penttus löften att träda i sin faders fotspår, att taga i där den gamle slutat.
Men om hans mor skulle tillgripa denna utväg. Kanske hennes tårar bättre kunde uppmjuka den stolte ädlingens stenhårda hjärta. Ja, han fattade utan vidare betänkande sitt beslut. Han skulle söka öfvertala henne därtill.
I denna afsikt återvände han nu till det torftiga hemmet.
Det var mörkt och tyst här inne. Endast några djupa andetag gåfvo vid handen, att också den olyckliga Esra omsider fått sluta ögonen och smaka af en kort hvilas sötma, hon, den goda, som nu skulle utgöra den ringa familjens nära nog enda räddningsplanka.
Penttu kastade också han sig ned på sitt hårda läger och försökte sofva.
* * * * *
Öfver den angränsande insjöns snöhöljda isfält hviner nordan mäktig och bitande, drivande yrsnön upp i töckenlika moln, hvilka oafbrutet hvälfva sig fram öfver den vida ytan.
Men trots elementernas raseri, trots det oangenäma att vistas där ute en dylik mindre gästvänlig nordisk vinterdag ser man likval det ena åkdonet efter det andra stanna vid trappan till Laukko gård.
Byggnaden med sina två våningar, uppförda af stadiga timmerträd från bygdens skogar, erbjuder i intet afseende anblicken af en ståtlig adlig riddarborg, sådana man vant sig att tänka dem under medeltiden. Hos oss lade man ej häller då för tiden så mycket an på yttre ståt. Men inredningen vittnade däremot om, att jämväl vår inhemska adel förstod sig på att göra sina företräden gällande, där så påfordrades.
I den stora sal, som sträcker sig genom nära nog hela första våningen, vimlar det af sorgklädda gäster. Alt bär här prägeln af djupt allvar, en prägel så främmande för lifvet på det Kurckska ättegodset, att den bjärt afsticker mot den häjdlösa ståt, det glam och lif, man förut plägat skåda här inne.
Redan det ljus, som under den molndigra dagen blott sparsamt lyckas tränga sig in genom de målade fönsterrutorna, ger det hela en vemodig anstrykning. De kolossala snidade ekskåpen och de högkarmade stolarna öka den stela stämningen. Endast de glimmande svärden, lansarne och sköldarne skänka en om ock svag reflex af lif.
Från ett af rummen till höger höres ett entonigt oafbrutet mummel. Det är den officierande prästen, som här läser mässor för den hädangångnas befrielse ur skärseldens kval. Iklädd en lång alba (mäss-skjorta) ligger han knäböjd framför bönestolen, ofvanför hvilken Maria med barnet, målade å en stor väggfast tafla, blicka ned på den nitiske själasörjarens fromma andakt. Tätt intill honom varsnas på en katafalk den bastanta ekkistan, hvari stoftet af Klas Kurcks maka fått sitt sista hviloläger inom hemmets väggar.
Ett drag af frid hvilar öfver den dödas bleka anlete, kring hvilket skenet från de där invid brinnande vaxljusen sveper en mystisk gloria.
I ett rum på motsatta ändan af denna våning sitter den mäktige Kurck med sträng uppsyn. Men ur det bistra anletet synes dock äfven framskymta ett svagt drag af vemod.
Han har nyss dragit sig hit in från gästernas krets i salen invid och med armbågarna stödda mot det väggfasta ekbordet blickar han ut på vinterstormens lek med de hvita flingorna.
Han hade aldrig kunnat förledas till pjunkighet. Han hade tagit lifvet som en strid från början till slut, såsom han uppskattat det och såsom tidsandan inom det stånd han tillhörde också uppskattade detsamma. Det egna jaget skulle ställas i förgrunden, vare sig det sedan gälde egna eller andras intressen, och där man ej kunde göra sin vilja annorlunda gällande än på våldets väg skulle denna följas. Det där var ju det naturligaste, hade han tykt.
Men nu förekom det honom som om lifvet också egde något annat än blott detta att sträfva för, ett något, från hvilket det uppbrusande öfvermodet var bannlyst. Han kände i detta nu knappast igen sig själf. Och denna underbara känsla hade småningom fått makt öfver honom alt sedan hans makas plötsliga bortgång. Budet hade nått honom alldeles oförberedt långt uppe i Satakuntas ödemarker. Hon hade väl alltid varit klen till hälsan och särskildt efter dottern Elins födelse hade hennes krafter märkbart aftagit. Men dock trodde han ej, att slutet var så nära. Hade han anat detta skulle han stannat hemma en tid, ty han hade aldrig kunnat undgå att med förtroendets band sluta sig till sin maka. Hon hade ju städse varit en god skyddsande i hans hem. Väl hade han pigan Kirsti kvar, och hon hade redan så vuxit in i husets alla vanor, att hon fullt kunde taga hand om alt, och därjämte hyste han en underbar tilltro till henne — något, som han för resten gjort redan medan hans maka lefde —; men där låg likväl ett tvång i hans förhållande till denna underordnade individ; redan hans börd förbjöd ju honom att inlåta sig i några intimare relationer med henne.
Med dylika tankar i hågen hade han suttit ännu längre, glömsk af sin plikt mot de många gästerna, om ej den tydliga klangen från klokkorna i den närbelägna kyrkan vakt honom till besinning. Den förkunnade ju, att liktåget snart skulle sätta sig i rörelse.
Han reste sig upp från sin plats, antog sin sedvanliga barska uppsyn och trädde ut till gästerna. Man redde sig redan till aftåg härinne. Dörrarne till det motstående rummet och till salen stodo på vid gafvel, mässan hade tystnat och ljuslågorna flammade häftigt till af luftdraget. Snart var hela huset nästan folktomt. Endast några tjänare förmärktes där, sysselsatta som de voro med att stöka undan efter de många främmande.
Och i ett af fönstren i andra våningen kunde man varsna ett barnaanlete, hvars blick ifrigt följde processionens affärd.
Det var den unge Arvid Kurck, Finlands blifvande siste katolske biskop, som på detta omedvetna sätt sände sin moder ett sista farväl.