III.
Ränker,
Högsommarsol strålar öfver bygden. Insjöns vågor skvalpa helt makligt mot de i praktfull grönska inbäddade stränderna och fåglarnes kvitter i den angränsande skogen med sina skyhöga furor förlänar denna tilltalande bild af äkta nordiskt sommarlif än högre behag.
I en af naturen själf danad berså ett stycke från stranden sitter
Kirsti med sina skyddslingar Arvid och Elin Kurck.
Arvid har just fått sikte på en vacker fjäril, som fladdrar i väg från blomma till blomma och anstränger sig med full ifver att få fatt "den vackra fågeln", som han kallar den.
Elin sitter på en tufva och rycker tanklöst upp de späda blomster, hvilka läna densamma dess fägring. Hon synes helt stolt och belåten, då hon lyckats fullfölja sitt förstörelsevärk.
Kirsti har på senaste tider gått med hufvudet fullt af allehanda planer rörande sin framtida ställning på Laukko. Hon har till och med vågat hysa den tanken såsom något ej oupphinneligt, att hon genom ett klokt och varsamt tillvägagående kunde tillvinna sig själfve herr Klas' hand och därigenom från den underordnade ställning hon nu innehade svinga sig upp till den af alla aktade husfruns.
Behöfde hon väl häller hysa något tvifvel i detta afseende? Hade hon ej dag för dag alt mer och mer närmat sig det åsyftade målet. Och kände hon ej så väl till sin herres vanor och sinnelag, att hon blott behöfde gifva desamma lämplig näring för att vinna gehör?
Nu hade Arvid fått fast den granna fjäriln, hvilken han med en triumferande åtbörd räkte åt Kirsti.
Likgiltigt fattade hon tag i den, kramade den med ett tag till döds och trampade dess brustna lemmar under sina fötter.
Tårar af förtrytelse stego upp i barnets ögon, men hon låtsade ej märka dem.
Hennes uppmärksamhet riktades i detsamma på en båt, som lade till vid stranden. Hon reste på sig och blickade forskande fram mellan trädstammarne.
— Sitten här och leken så länge, barn. Jag skall gå ner till Olof.
Hon lämnade dem.
Då de små sågo henne aflägsna sig började de storgråta, men hon låtsade ej höra det. De skulle nog tystna, sen de fått gråta ut, tänkte hon.
— Se goddag, Kirsti. Tror I också lockats ut af det vackra vädret.
— Jag måste väl en gång ut med de små. De hafva så tråkigt där hemma nu sen hennes nåd gått bort.
— Så barnkär I blifvit af eder. Jo, jo, har fått öfvertaga modersbekymren sen dess — och herr Klas är naturligtvis fullkomligt nöjd med eder ömma vård om de små?
— Jag har ej sport honom därom, svarade hon stött.
— Ja hvad skulle ni häller göra det. Det är väl han, som skall gifva sitt bifall tillkänna. Men för resten pratar jag onödigt skräp. I veten väl själf bäst huru väl inskrifven I städse varit på det hållet.
Kirsti låtsade ej förstå hugget utan gaf samtalet en annan vändning.
— Hvarifrån kommen I Olof?
— Ah jag var bara där ute för att litet ordna om fisket, sedan vår gamle hederlige Niilonen ej mer förmår taga hand därom. Det är ändock rätt synd med det stackars folket.
— Såå. I tycken värkligen det. Då beklagen I väl också det misslyckade försök att blifva hulpen hans hustru gjorde på jordafärdsdagen?
— Ja, herr Klas är stundom rätt hjärtlös af sig.
— De orden saden I icke, om han hörde på.
— Ja, skam nog, tycker man ej om sanningen här på Laukko. Luften förefaller förpestad litet hvarstans.
— Och ändock stannen I Olof här så gärna.
— Huru gärna jag gör det hör ej hit — man måste i alla fall lefva. — Men jag återgår till Niilonens. Viljen I Kirsti med ert inflytande hos herr Klas ej lägga in ett godt ord för dem? Det är ju synd att se människor svälta ihjäl.
— Nej, det tror jag mig ej hafva lust till.
— Hvarför tron I det?
— Hvarför? Hvad har jag med dem att skaffa?
— Tänk er själf i deras belägenhet.
— Jag gör min plikt. Må de ock göra sin.
— De vilja ju arbeta.
— Men kunna ej, borden I tillägga.
— Jag tror nog att de kunna, om de blott blefve i tillfälle att lämna prof därpå.
— Undras just huru långt ni Olof komme, om I haden idel folk som de att dras med. Månne ni ej långt för detta fått känna följderna af deras efterlåtenhet på egen rygg.
— Det där hör ej hit. Hade blott hennes salig nåd lefvat skulle Esra helt visst ej behöft gå ohulpen från gården.
— Ja hon var alltid en medgörlig stackare. Mina råd ville hon dock så litet lyssna till.
— Hon förstod sig på förhållandena bättre än någon af oss. Nu är det andra händer som styra och leda.
— Det där skulle vara ett hugg åt mig.
— Som I viljen.
— Och huru ginge det väl, om ingen funnes som ledde det hela. Hans nåd är ju själf nästan ständigt borta från hemmet.
— I hafven måhända rätt i edra förehafvanden, men måtta i alt är, skulle jag tro, dock det bästa. Fågeln faller vingbruten ned, om han flyger för högt.
Dessa sista ord yttrade han liksom i förbigående, medan han redan styrde sina steg inåt skogen.
— Hård, hjärtlös och maktlysten som alltid, tänkte han därvid för sig själf. Har fått för fria tyglar här. Hyser godt hopp om att tillvinna sig fruskapet. Men det går ej, så vidt jag känner till min herres stolta sinnelag.
Kirsti återvände nu till de små där borta i skogsdungen. De hade båda gråtit sig trötta och slutligen somnat in på gräsmattan.
Vid tanken på den granna fjäril, hon nyss trampat under sina fötter, runno henne i hågen gårdsfogdens sista ord. Var det här en bild af hvad som väntade jämväl henne. Fjäriln hade ju också nyss fladdrat och yrat från blomma till blomma. Nu låg den krossad till stoft. Kanske den man, på hvars förtroende hon nu bygde, en vacker dag skulle tillfoga henne samma förödmjukelse.
Hon fann dock snart denna tanke alt för öfverdrifven och måste helt enkelt hånle åt detta drag af svaghet. Länge fick denna förödmjukande känsla ej häller bo inom henne innan hon återgick till sin förra sinnestämning. Ja hon kände till och med huru en blygselns rodnad steg henne uppåt kinderna och gjorde dem glödande heta.
Omildt tog hon sig nu till att väcka barnen för att med dem återvända till hemmet.
De sågo visst först litet tvehågset på sin vårdarinna, men följde henne sedan otvunget. Hon hade ett säreget inflytande jämväl på dessa små.
* * * * *
I Niilonens stuga var det nu trångare än vanligt. Per Eriksson snickare hade här uppslagit sin värkstad och feberifver rådde, där han stod nedböjd öfver sitt arbete med de kvistiga furubräderna. Kistan skulle ju också vara färdig innan söndagen och redan var det ganska långt lidet fram på lördagen. Visst brydde han sig ganska litet om att forma materialet slätt och finbonadt — det var ju i alla fall en fattiglapp, som skulle hvila inom dess trånga väggar — men tid behöfdes nog äfven för ett mindre konstrikt arbete.
I sin säng vid ena långväggen låg den aflidne med de glanslösa ögonen uppspärrade, och de magra, knotiga kinderna med sin gulbleka hy ingåfvo någonting skrämmande obehagligt.
Mor Esra hade nyss hemkommit från grannarne, hos hvilka hon tigt ihop några bitar här och där för att få något till lifs åt husets främmande gäst, den enda ersättning hon för resten kunde lämna för denna sista tjänst åt hennes man. Hon hade väl också dristat sig fram till Kirsti på själfva godset, men ganska omildt afskedats därifrån. Hos fogden Olof hade hon dock fått några kakor bröd.
Sonen Penttu inkom i detsamma med ett fång ved och uppgjorde en munter brasa i den nedrökta spiselvrån.
Han viste också förtälja, att bolmannen under moderns bortavara varit där på besök för att utkräfva skatterna till gården; men hade han dock velat låta anstå därmed, tils den gamle ordentligt kommit ned i jorden.
— Ja, han kunde nog taga det lilla de ägde. De måste ju i alla fall ändock gripa till tiggarstafven bara alt det här var öfverståndet, menade mor. Esra Att han likväl hade så mycket hjärta i sig att han lät anstå därmed, tillade hon med ett vemodsfullt uttryck i sitt aftärda anlete.
— Ni må säga det, inföll Per Eriksson snickare, som hittils ej yttrat sig, men väl egnat samtalet ett halft öra. En sådan välgärning har han väl ej på länge låtit komma sig till last. Men måhända fann han bytet här så ringa, att han tykte det gärna kunde få förblifva orördt till härnäst.
— Kanske bland dem också finnes en och annan med hjärta i bröstet, fastän de ej alltid blifva i tillfälle att lämna prof därpå.
— Nog torde sådana vara mera sällsynta alltid, och det är ej underligt häller, ty göra de ej sin plikt få de sätta sitt eget skinn emellan. Hårda tider är det vi lefva i. Om hälst de rika vore litet mera mänskliga.
— Ja godt och väl om så vore. Men rik man förstår ej den fattiges bekymmer.
— Ni lär försökt tala några bevekande ord till herr Klas?
— Ja. Men däraf vardt intet.
— Hvad svarade han er?
— Han hotade näpsa mig för min djärfhet, om jag ej snarast möjligt satte i väg.
— Var det där hemma på Laukko?
— Hvarför frågar ni det?
— Jag tänkte bara, att måhända Kirsti i förtid fått vetskap om edra afsikter.
— Och intalat honom att handla som han gjorde.
— Just så.
— Nej. Den här gången tror jag hon ej fått drifva sitt onda spel. — Det var ute på kyrkogården efter hennes nåds jordafärd. Jag hade infunnit mig där bland mängden för att åhöra mässan, predikan och sången och se på de många ljusen och all öfrig ståt och prakt, som härskade där. Jag begrep väl ej mycket af alt detta, våra präster bjuda ju också till att göra Guds ord för oss småfolk så ofattligt som möjligt; men ett så högtidligt tillfälle som detta återkommer ej ofta och därtill hade jag, som ni redan hört, för afsikt att söka lindra vår nödstälda belägenhet. Då sorgen hemsöker en plägar ju ens hjärta alltid blifva mottagligare för vekare känslor.
— Och ni fullföljde er plan?
— Ja ute på kyrkogården knäföll jag för honom och bad, att han skulle låta oss bo kvar och antaga Penttu till fars efterträdare.
— Och han afvisade er kallt?
— Ja, som jag redan sade. Och för mig återstod ej annat än att skamsen smyga mig undan den talrika menigheten omkring mig och med tyngre steg än förut uppsöka hemmet.
— Och nu har ni ändock fått bo kvar ända in på sommaren?
— Ja, så oförklarligt det än ser ut. Men saken är den, att hans nåd alt sedan jordafärdsdagen varit ute på resor i sin domsaga och Olof är i alla afseenden en god människa, fastän han ej i alt vågar styra och ställa efter eget behag.
— Och nu sedan Kirsti fått kännedom om förhållandet har hon naturligtvis gjort sin myndighet gällande.
— Ja hårda tider stunda. Måtte jag blott få den döde ordentligt ned i mullen en gång.
Mor Esra, som under samtalets gång sysslat vid spiseln, framsatte nu af sina tarfliga anrättningar åt sin gäst.
Efter slutad måltid tog denne åter i tu med arbetet och innan kvällsolen ännu hunnit nedgå bakom skogstopparne var den groft tillyxade kistan färdig att mottaga sin gärd.
Nu infann sig också en kvinna vid namn Hedda, känd vida omkring för sin underbara förmåga att bota allehanda sjukdomar, för att hjälpa till vid kistläggningen. Hon hade ock, så vidt i hennes förmåga stått, bjudit till att bota fiskaren Niilonen; men där det skulle bli till döds stod naturligtvis ingenting att hjälpa, menade hon.
Per Eriksson snickare hade aflägsnat sig efter fullgjordt värf. De två kvinnorna och sonen i huset sysslade med den döde.
— Vi hafva haft bolmannen på besök i dag, hviskade mor Esra till Hedda liksom fruktande att någon obehörig kunde uppsnappa samtalet och genom något förtal ännu yttermera förvärra det svåra i deras ställning.
— Kunde just gissa det, då jag såg honom vandra förbi stugan min tidigt på morgonkvisten.
— Penttu var allena hemma med barnet och den döde och han for ganska varligt fram. Men hade han vetat — — — —
— Hvad då — — —?
— Jo, att jag har litet på kistbottnen, som jag enkom sparat för att få far ordentligt i jorden, så nog hade han med öppna armar gripit i rofvet alltid.
— Du tänker då bestå klockor med? Men hvad tror du man säger därom på
Laukko, då det blir kändt?
— Det gör mig detsamma. Vi måste i alla fall bort härifrån.
Samtalet fortgick hviskande under hela kistläggningen och då alt var undanstökadt och mor Esra med sina två barn åter satt allena i den mörka stugan kunde hon lämna sina känslor fritt lopp.
Tårarne rullade utan afbrott nedför de bleka kinderna och den ena sucken djupare än den andra bröt fram ur hennes beklämda bröst.
Penttu hade en lång stund suttit försjunken i sina tankar äfven han. Nu kunde han ej längre se att hans mor satt där allena med sin djupa sorg. Han trefvade sig fram till henne, slog sina armar om hennes hals och hviskade till henne:
— Moder, hvartill båta tårar? Hafva vi ej armar ännu att arbeta med? Världen är vid. Där skall väl finnas en vrå äfven för tre hemlösa stackare som vi.
Hon svarade intet. Hennes hjärta var så fullt af de senaste tidernas många motigheter. Likväl kunde hon ej underlåta att i sitt inre egna en osynlig högre makt en gärd af tacksamhet, för att hon i all sin bedröfvelse hade sina barns kärlek att trygga sig till.
Och Niilonen fick påföljande dag sin plats i fattiggrafven; men kyrkklockorna ringde hans stoft till den eviga hvilan.
Där var visst mången, som menade, att det aldrig stod rätt till med det fiskarfolkets fattigdom, då man så slog sig på stort; men andra funnos ock, hvilka ansågo, att det där måhända bestods honom, för att han i så många år varit fiskare på det rika adelsgodset.
Kirsti hade emellertid fått ögonen än mer öppna och oförtöfvadt afsändt bud till bolmannen att hösta in hvad där stod att taga i skogstorpet, innan man hann göra af med altihop.