IV.
I knektstugan.
Kirstis regemente på det Kurckska godset växte dag för dag; hon betjänade sig ock af allehanda finter för framgång i detta hänseende. Men huru klokt hon än manövrerade kunde hon likväl ej undgå att omsider förråda sig.
Flerfaldiga gånger hade hon för herr Klas framhållit, att husets angelägenheter ej nu kunde ordnas med samma energi och framgång som om en husfru funnes, ty dennas bud och order hörsammades vida bättre än den underordnade tjänarinnans. Väl hade hon bjudit till att efter bästa förmåga fullgöra sina åligganden, men om hans nåd det oaktadt i hennes göranden och låtanden upptäkte brister berodde dessa blott och bart därpå, att hon på sin nu innehafda post ej vågade handla alt för egenmäktigt. Hade hon däremot tyglarne en gång fria i sin hand skulle alt gestalta sig vida annorlunda.
Men trots detta fagra tal förmärktes som sagdt öfveralt tydliga spår af hennes framfart. Den ena af hennes medtjänare efter den andra hade fått lämna gården; naturligtvis för att hon inför främmande ögon skulle kunna handla friare.
Jämväl i knektstugan växte missnöjet med hennes själftagna värdinnerättigheter dag för dag, om detsamma ock tils vidare stannade inom dess fyra väggar.
Hon hade knappat in på alt möjligt. Ölet, som förut flödat i strömmar på Laukko, åtminstone då feststämning rådde där, hade rakt torkat in. T.o.m. på hennes nåds jordafärd hade det beståtts ganska litet af denna välfägnad, och detta förtröt naturligtvis de flesta af knektarne, hvilka voro gamla å stället.
* * * * *
Låtom oss träda in i de äfventyrslystne sällarnes hemvist en sensommardag. Inför oss hafva vi en rymlig sal med bastant korsvirke i taket. Två stora ugnar stå uppförda vid midten af båda kortväggarna. Längs långsidorna löpa väggfasta bänkar och framför desamma stå här och hvar massiva, groft formade ekbord.
På hvardera sidan om ugnarne resa sig hvilolägren i flere afsatser ofvan hvarandra ända upp till takröstet. På väggarna finnas upphängda vapen: hillebårder, lansar, spjut o.s.v. Tomrummen mellan dessa åter upptagas af harnesk och hjälmar, hvilka med sina mångbrokiga buskar framkalla en pittoresk anblick. På annat håll blänka sköldarna som vore de af renaste silfver. Vid ett af borden sitta tvänne knektar införlifvade i ett samtal, hvari i synnerhet den yngre af dem synes deltaga med lifligt intresse.
— Karin har städse visat sig sådan hon i själfva värket är, höres han falla in i den andres tal.
— Du menar så, du.
— Ja visst menar jag det.
— Då känner du ej kvinnfolket rätt, hör jag.
— Inbilla dig ej, att alla äro lika Kirsti.
— Karin har gått i hennes skola.
— Hon har aldrig tagit några exempel af henne.
— Men hon har i alla fall fått lof att göra henne till viljes, och med tiden kan sådant blifva en inrotad vana, förstår du?
— Säg hvad du vill. Du tager i alla fall ej från mig den åsikten, att
Karin kan blifva en god hustru åt mig.
— Men hvarför skall du då egentligen åstad och gifta dig. Med det fria lif vi nu föra kan du väl aldrig blifva en stadgad husfar.
— Jag ämnar ej hela mitt lif dras med detta här häller och på Laukko trifs jag ej rätt. Det vare sagdt oss emellan.
— Och hvem hin i våld annan tror du då gör det under det regemente här nu föres. Den fördömda slinkan tar sig ju den ena friheten värre än den andra.
— Det må du säga. Jag har också fått ett och annat ur Karin, som
Kirsti förstås anförtrott henne.
— Där ser du t.ex. redan huru pass ordhålligt kvinnfolket är.
— Hon har naturligtvis omtalat det endast för mig.
— Eller med andra ord sagt, att du var den förste och siste, som fått del af hemligheterna.
— Rätt gissadt.
— Kan du våga ditt lif på, att ej möjligen någon annan också fått del af dem?
— Ja, det kan jag.
— Lofva ej för mycket. Den här gången kan du slippa helskinnad; men du bör härnäst väga dina ord och försäkringar bättre.
— Skulle Karin då berättat dig därom också?
— På sätt och vis. Dock ej medelbart hon. Men hon har omtalat Kirstis förtroenden för andra, som sedan låtit mig få del af dem:
Att Kirsti fullt och fast föresatt sig att vinna herr Klas Kurcks hand och att hon ej ämnar sky några medel för att hämnas på den, som möjligen komme att vinna försteget framför henne inför hans nåd.
Och att hon ärnar sätta Olof i sticket om det så behöfves, ty hon har aldrig rätt kunnat fördraga honom, för det han mer än mången annan genomskådat hennes onda spel.
Och att hon på eget bevåg beslutit draga in på alt möjligt för att göra lifvet för sig desto gladare och bekymmerfriare i synnerhet nu, då ingen öfvervakar hennes förehafvanden. Detta alt och mycket därtill har jag sport; men det är onödigt att jag upprepar gamla kända saker för dig. Hvad säger du nu?
— Då måtte Kirsti själf anförtrott sina hemligheter jämväl andra. På
Karin vill jag fortfarande fullt lita.
— Du har alltid varit envis och lättrogen. Måtte du blott i längden få framhärda i dina goda åsikter. Jag vill ej förtala den ena eller andra.
Samtalet afbröts af ett högljudt buller utanför.
I detsamma inträdde några knektar dragande ganska omildt med sig en bonde, hvars händer de bundit med ett bastant tåg.
— Vi skola nog lära den hunden dansa, framhväste en af de krigiska sällarne med blixtrande ögon.
— Lös honom, befalde en reslig man med väderbitna men sympatiska drag.
Vi vilja först höra hvad han har att framföra till sitt försvar.
Medan tåget lösgjordes hade hopen skingrats hit och dit i det stora rummet. Några klefvo upp på sina hviloläger och sträkte makligt ut sig. Andra slogo sig ned på bänkarne och försjönko i slö likgiltighet för det, som tilldrog sig omkring dem.
Nu begynte förhöret med den sakskyldige. Man anklagade honom för att olofligt hafva inträngt på Laukko gårds skogsmarker och där fält timmer, som rättvisligen ej tillhörde honom.
Blodet syntes koka upp i den olyckliges anlete. Han var visst medveten om det orätta i sitt handlingssätt, men hans förseelse var dock ett intet, stäld vid sidan af de friheter och gräsligheter herr Klas Kurcks följe tillät sig.
— Har du något att invända mot våra påståenden, bonde, tillsporde honom åter den reslige knekten vid ett af hufvudborden, där han slagit sig ned.
— Intet annat än att vi bönder skatta så mycket till de höge herrarne, att vi saklöst på ett eller annat sätt kunna utkräfva gengäld därför.
Ett högljudt skrän från den hämdgiriga knekthopen följde på detta uppriktigt menade yttrande.
— Hållen käften, lymlar, röt den som hade ordet, hvarpå han fortsatte till den ertappade:
— Du menar altså, att I bönder fritt fån förfoga öfver er laglige herres gods och bohag, blott I en gång fullgjort edra skyldigheter.
— Jag menar hvarken det ena eller andra. Men att man skall ställa till allehanda omak, om vi taga vårt behof ur hans öfverflöd, hvaraf han ingen nytta drager, det anser jag aldrig vara den höge herrens egen vilja. Denna rätt hafven I, fördömde latdrifvare, tillskansat er.
— Hör du, bonde, inföll den af knektarne, som hade ordet, bevara ditt skinn för slika öfvermodiga yttranden.
— Jag vet nog hvad jag säger och för resten fruktar jag ej för mitt lif, om I hafven lust att kräfva en blodig hämd.
— Näps honom, skränade hopen. Det är skam för oss att lida dylika förolämpningar.
— Du medger altså att du handlat rätt, fortfor ledaren för knekthopen.
— Ja, jag har handlat som allmän sed varit, fastän man ej alltid öfverrumplat våldsvärkaren.
— Hör, hör. Den uslingen trotsar ju uppenbart våra rättvisa tillgöranden. Skam åt dig, Per Eriksson, om du låter honom gå helskinnad, hördes det från alla håll.
— Hållen käften, har jag sagt, röt den tilltalade så det ekade genom salen.
— Vill du godtgöra din förseelse? tillsporde han därpå den anklagade.
— Med hvad skulle jag göra det, man har redan nog utsugat oss.
— Utsugat. Du medger således ej, att I bönder ären skyldiga att fullgöra edra lagliga plikter?
— Jo, till vår laglige herre lämna vi gärna hvad föreskrifvet är; men hvad hans upproriska följe prässar ur en fattig fan, det äro vi ej skyldiga att ro ut med.
— Fram med piskan, här höfves ej annat, skränade den uppbragta hopen.
Och huruvida Per Eriksson själf insåg det berättigade i denna fordran eller han fruktade för sina medbröders möjliga stämplingar mot honom, i fall han ej gick dem till mötes, alt nog, han lät domen falla.
Den dömde fördes ut i den närbelägna skogen och exekutionen värkstäldes här med all den grymhet, en rå och uppbragt knekthop var förmögen till.