V.
Klas Kurck håller ting.
Å Per Hindrikssons gård i Sastamala socken hade varit ett hiskeligt stök alt sedan skördetiden. Höstetinget skulle nämligen inom kort vidtaga och tillrustningarna i och för denna viktiga tilldragelse kräfde ej så ringa bekymmer, ty mycket folk samlades vanligen vid tingsterminerna vinter, sommar och höst å tingsstaden och att göra lagmannen och nämden i lag låg i hvars och ens intresse. Måhända kunde man sålunda i en framtid blifva ihågkommen med en mildare räfst, om man möjligen komme att försynda sig mot rättvisan.
Men det var ej ensamt i själfva tingsgården lif och värksamhet rådde. I hela den kringliggande byn var förhållandet enahanda och man afbidde äfven här med spändaste intresse hvad som förestod. Ofta sågos redan tidigt på den viktiga dag tinget skulle börja skottgluggarna skjutas åt sidan och ett eller annat anlete späja ål alla håll och kanter för att tillfredsställa nyfikenheten, eller uppslogs själfva stugudörren på vid gafvel, för att man härifrån bättre skulle kunna göra sina iakttagelser. Byns ungdom smög sig omkring bland buskar och snår för att uppspåra de bästa utkiksställena eller stack något tofvigt hufvud fram bakom stuguknuten vid det första misstänksamma ljud utom hemtorfvan.
De som då hade dragit sin sak inför rättvisans handtlangare eller af underordnade tjänstemän kallats att för begångna förseelser infinna sig vid tingen samlades naturligtvis också i vederbörlig ordning å tingsorten och ökade i ej ringa mån den befolkning, som eljes hade fast fot därsammastädes.
Men vi återgå till skildringens gång.
Den 3 oktober, då tinget nu skulle taga sin början, anlände ett stycke fram på förmiddagen lagmannen Klas Kurck med en skara af sina ryttare till Per Hindrikssons gård. Hindriksson hade redan i timtal stått ute i förstugukvisten i förväntan på sin höga gäst, ty lagmannen var en mäkta ansedd man och detta därtill här, då han ju var en representant för vår inhemska adel, som i allmänhet i högre grad än de utländska herrar, hvilka samtidigt med denna hade öfverväldet i vårt land, tillvunnit sig folkets förtroende.
Efter lagmannen infunno sig de tolf nämdemännen.
Sedan man inträdt i den rymliga domsalen satte sig lagmannen vid ena ändan af det på midten af golfvet anbragta domarbordet. Han adjungerades under förrättningen af en bisittare, som förde ett kort, summariskt protokoll på svenska språket, om ock förhandlingarna försiggingo på parternas språk. Nämden tog plats på de väggfasta bänkarne.
Nu inkallades tvänne kvinnor, hvilka råkat i delo med hvarandra i följd däraf, att den enas man uppe i eriemarkerna gjort en bättre fångst än den andras. Tillvitelsen innebar, att den senare af männen alt för mycket fumlat om med kvinnfolket där uppe och försummat sitt arbete. Konflikten hade urartat till handgripligheter, hvarvid mor Susanna Persdotter kvarlämnat hos mor Erika Thomasdotter rätt eftertryckliga spår af sin vredes öfversvall. Nu hade mor Erika kallat mor Susanna till tinget och yrkade på rättvisans näpst för grannens egenmäktiga och hämdlystna handlingssätt.
Sedan käromålet framlagts aflade nämden ed, hvarpå vittnesmålet och ransakningen vidtogo.
Nämdeman Eskil Jakobsson kände till mor Susannas syndaregister på sina fem fingrar. Hon hade långa tider uppträdt som en ränksmiderska inom socknen och mer än en gång gått handgripligt till väga, då det gälde att få sin vilja gällande. Också påminte han de öfriga om, att hon var en gammal bekant i domböckerna, ty hon hade flerfaldiga gånger tidigare blifvit näpst för sina fula handlingar.
Jämväl Anders på Bagvals hade en hel mängd ogynnsamma vittnesbörd att afgifva om hennes person. Där hemma rasade hon som en furie mot mannen och störde därjämte grannsämjan med allehanda ränker. An hade hon ertappat den ena, än den andra af hjonen i olofligt umgänge med honom. Men hon teg visligen med sitt eget lösaktiga lefverne.
Måns Klensmed hade känt henne redan som ung flicka och radade upp den ena mustiga historien efter den andra om hennes maktlystna sätt och lösaktiga lefverne.
Klas Kurck tog omsider till ordet och äskade tystnad. Här tarfvades ej vidare bevis. Saken var solklar. Hon hade af pur hämdlystnad öfver mor Erikas påståenden låtit sin vrede sjuda öfver.
Frälsemannen Thomas Simonsson ville ännu bifoga, att det nog var troligt att Persson intresserat sig för kvinnfolket där uppe, men ansåg han tillika, att det ej var så mycket att undra på om denne tog sig sina friheter, då hustrun hans var mer än lofligt mån om att skela bakom hans rygg.
Parterna inkallades härpå och lagmannen afkunnade den dom, att hustru
Persdotter befunnits olofligen hafva förgripit sig å hustru
Thomasdotter, hvarför hon ålades bota 50 Åboska penningar eller
motsvarande belopp i ekorrskinn.
* * * * *
Medan tinget pågick drefvo Klas Kurcks ryttare sysslolösa omkring i bondgårdarna och läto där undfägna sig med det bästa, som stod till buds. Man tillfredsstälde också gärna deras åtrå, ty de morska bussarne hade en ovanlig respekt med sig och för mången ungmö utgjorde därjämte deras resliga figur och stolta hållning en kär ögonfägnad.
Genom upprepade färder i bygderna hade mången jämväl formerat bekantskap med en och annan tös, som föll i smaken, bekantskaper, hvilka ofta nog lofvade blifva vida varaktigare än för blott några flyktiga timmar.
Traktens unge män, hvilka i öfrigt också lågo i harnesk mod de öfvermodige och framfusige sällarne, sågo naturligtvis med afundsamma blickar på deras framgång hos det täcka könet. Månget nappatag blef ock i slika fall en naturlig följd, en batalj, där de öfvermodige ofta fingo anlita reträtten, om alt för många härdade armar ville taga hand om deras värda personer.
Sålunda hände det sig en sen höstafton på den ort, där nu omordade ting pågick, att en af ryttarne under sina drömvandringar med Elsa Pedersdotter, dotter till den i bygden såsom mäkta förmögen ansedde frälsemannen Peder Hansson, fick rädda sitt skinn undan fridstörande unge män genom att göra afbön med löfte att för framtiden gifva alla varmare känslor i den vägen på båten.
Elsa, hvars föräldrar redan gjort till hälften upp angående giftermål med grannens son, måste jämväl röna de menliga följderna af detta ovarsamma steg. Utom föräldrarnes och brödernes onåd, som i liknande fall ej var af mildaste art, fick hon mottaga budskapet, att sämjan grannarne emellan tack vare hennes obetänksamhet blifvit bruten och det var fara värdt, att hon blef en visa i hela socknen.
Sedan tinget på en ort afslutats afreste man omedelbart till den tingsstad, som var närmast i ordningen, och så fortgick det, tils rättvisan i det åt lagmannen anvisade området var till fullo skipad.
Ting höllos, som redan antydts, tre gånger om året, nämligen vinter, sommar och höst. Huru pass samvetsgrant man vid dessa gick till väga är ej svårt att sluta till under tider, då upplysning och bildning ännu ej slagit djupare rötter. Att egoismen mången gång spelade en ansenlig roll vid nämdens vittnesmål och ransakningar förtiga ej häfderna.