VII.
Bröllop.
På Laukko gård vimlade det af sadelfasta ryttare i den tidiga morgonstunden. Hästarnes hår glänste som det finaste silke. De stolta kämparne själfva voro iförda praktfulla hälgdagsdräkter. Svärden och ridtygen strålade härligt i solskenet.
Nu satte sig det lysande tåget med Klas Kurck i spetsen i gång och långsamt och sirligt bar det af bort mot Suomela.
Morgonsolen skänkte den omgifvande naturen en rikedom af fägring och liffullhet. Skogarnas yppiga grönska liksom badade i ett haf af guld, vinden smekte lätt bladen, barren och blommorna, hvilka sist nämda med sin brokiga färgprakt bekransade tufvorna och gräsmattorna.
Redan framskymtade konturerna af Suomelas byggnader i fjärran, belysta af solens bländande sken. Vägen, som hittils varit ganska oländig och på sina ställen ledt genom svårgenomträngliga buskar och snår vidgade sig nu, föreföll alt mera jämn och vårdad. Redan trädde man ut ur den djupa skogen och mötte lätt vajande rågfält eller saftigt gröna ängsmarker. Hästarne gnäggade af fröjd vid anblicken af det mer och mer sig närmande målet, och kort därpå sprängde skaran muntert upp på Suomelas vida gårdsplan. Elin med en följeslagarinna vandrade just öfver gården bärande en kopparvacka till visthuset, då hon förnam dånet af hästarnes hofslag.
— Där kommer Klas Kurck, yttrade hon till den sist nämda.
— Huru kunnen I på detta afstånd känna igen honom? sporde denna.
— Lätt kännes på hållningen den stolte, store mannen, genmälde Elin lifligt.
Förvånad öfver detta svar yttrade följeslagarinnan:
— Finnes å Laukko då inga andra stolta män än Klas Kurck?
— Ja väl, se blott dit bort på den ståtliga skaran, som närmar sig.
Men hans skönhet och resliga yttre öfvergår dem alla.
Knapt hade Klas Kurck med sitt följe stannat på gården innan det uppstod lif inomhus. Ställets innebyggare emotsågo alt för väl hvad ändamålet med den höge mannens besök var. Ryktet om hans planer hade ju redan i förväg flugit vida omkring.
Elins bröder skyndade också genast den rike och förnäme friaren till mötes.
— Ers nåd värdes med sitt stolta följe stiga in och njuta af den gästvänskap vi kunna erbjuda er, yttrade en af bröderne, som förde de andras talan.
Bjudningen efterkoms beredvilligt och hästarne omhändertogos af ställets betjäning.
Inkommen i förstugan stötte Klas Kurck med svärdet upp dörren till gästrummet och slöt den efter sig med slidan. Här mottogs han af Elins moder, som med en djup nigning välkomnade den höge gästen.
— Fins här jungfrur som man säljer, någon flicka för min räkning? sporde han henne.
— Våra flickor äro ännu alla för unga och stadda i växten, genmälte modern.
— I han ju er dotter Elin, låten mig få henne, inföll herr Klas.
Elin, som äfven infunnit sig här, vände sig vid denna anhållan bedjande till modern.
— Moder, lofva ej bort mig åt herr Klas. Ännu är jag alt för ung att hålla styr på tjänstefolket, att ombesörja matlagningen och sköta om ladugården på det stora godset.
Modern upprepade sin dotters ord för den enträgne friaren. Men denne tröstade henne med att Kirsti, som var gammal och van å stället och som nu förestod hushållet, nog skulle ombesörja alt detta.
Denna upplysning ville dock Elin ej nöja sig med.
Hon invände:
— Hafven I redan lämnat Kirsti värdinneskapet skall hon helt visst med alt annat än blida ögon se mig inträda på Laukko.
— Lugnen Er, stolts jungfru, invände härtill Klas Kurck. Kirsti skall aldrig våga kränka den maka jag utkorat.
— Se här då min hand och mitt hjärta, genmälte Elin varmt, styrkt i sin barnsliga tro om herr Klas' kärleksfulla hägn vid möjligen gryende motigheter.
Klas Kurck slöt den skälfvande späda varelsen i sina armar och trykte en glödande kyss på hennes sammetslena rena panna.
Kort härpå anträddes återfärden till Laukko.
* * * * *
Giftstämman hade utsatts till om en månad.
Redan hade församlingens herde delgifvits om den stundande förbindelsen och den vördnadsvärde fader Henricus Martii hade tre söndagar å rad vid kyrkdörren tillkännagifvit för menigheten om det tillärnade giftermålet, för den händelse någon skulle afveta något, som kunde lägga hinder i vägen för detsamma. Kirsti hade med grämelse i sitt inre åhört denna offentliga kungörelse och skulle helt visst oändligt gärna velat göra alt om intet, men till sin stora förtret saknade hon fullt giltiga vittnesbörd härför, och hennes planer måste således stranda.
Den oundvikliga dagen för bröllopet närmade sig med stora steg. Tillrustningarna å Laukko antogo en mer och mer feberaktig karaktär, ty enligt tidens sed firades bröllopet i mannens hem.
Kirsti gick främst i ledet vid anordningarna. Hon sökte öfverträffa sig själf, endast och allenast för att lägga fram i dagen, att hon, då det gälde, var sin herres högra hand, samt för att desto mera ställa den blifvande arftagerskan af hennes makt och myndighet i skuggan.
Sedan slutligen de blifvande makarne skriftat sig och tagit nattvarden voro alla förberedande ceremonier undanstökade.
* * * * *
På den utsatta dagens morgon sågs åter ett praktfullt tåg sätta sig i rörelse mot Suomela. Brudgummen red i spetsen, efterföljd af ett i guld, silfver och ståtande dräkter prydt följe.
Sedan man uppnått resans mål trädde Klas Kurck jämte en utvald skara af de älste fram till brudens anhöriga, som gått dem till mötes, och anhöll om försäkran af frid. Denna begäran beviljades ofördröjligen, hvilket bevisade, att ankomsten hit skedde i lofliga afsikter.
Samtliga ryttare stego nu af hästarne och lämnade sadlar och vapen i husbondens å stället vård, för att äfven de därigenom ådagalägga sin fredliga hållning.
Så framfördes till bruden de åt henne utfästa gåfvorna, hvilka i landslagen bestämdes till en gångare med sadel och betsel, en ärmkappa och en hätta.
Därpå inträdde man i gästrummet, där de massiva ekborden dignade under förfriskningar af allehanda slag.
Ölet flöt i strömmar och de i mången tidigare dust af detta slag bepröfvade kämparne försummade ingalunda tillfället att njuta af den välfägnad här stod till buds.
Omsider uppsteg Per Eriksson, en af följets hufvudmän, hvilken vi tidigare sett skipa rättvisa å Laukko, och vändande sig till Olausson Stenbock yttrade han:
— Min högadlige herres förtjänster äro allom bekanta, hans hjärtas sanna, oförfalskade hängifvenhet till den välädla Elin Stenbock är äfven omisskännelig. Jag anhåller därför å hans vägnar att hon åt honom enligt tidigare stadgadt löfte nu utgifves och inviges i det kall, hvartill hon korad är.
Nu satte sig bruden i brudbänken eller det s.k. helga sätet, där bon särskildt stod under lagens skydd. Griftomannen uppsteg därpå och yttrade:
— Jag gifter dig till heder och husfru, till half säng, till lås och nycklar och till hvar tredje penning I ägen och äga fån i lösören, och till all den rätt som Sveriges lag är och den helge konung Erik gaf, i namn Faders, Sons och den Helige Andes.
Nu fortsattes gillet åter. Glada kämpavisor och skålar till brudens och brudgummens välgång aflöste hvarandra och sist fattade också Klas Kurck en af vinbägarene och höll ett tal, hvari han okonstladt och rättfram hembar en tack till alla de närvarande både äldre och yngre för ådagalagd gästvänskap, trohet och endräkt.
Snart gaf den s.k. vapendrycken tecken till uppbrott.
Bruden, af de sina begåfvad med nya kläder, steg nu till häst och med henne följde hennes fränder. Fyra af hennes och lika många af brudgummens släktingar buro bröllopskläderna.
I sakta mak med spelmän och fackelbärare i spetsen satte bröllopståget sig i rörelse till kyrkan, ty till den borgerliga vigseln, d.v.s. det tal hvarmed giftomannen bortgaf bruden, fordrade kyrkan att jämväl skulle läggas den kyrkliga.
Sedan man framkommit hit stannade brudparet utanför kyrkdörren, Klas Kurck till höger och Elin till vänster. De mottogos här af församlingens herde, som uppläste välsignelsen öfver den gyllene vigselringen, hvilken hölls af brudgummen.
Han yttrade därvid:
— Välsigna, Herre, denna ring, som vi i ditt namn välsigna, på det han som bär honom må varda beståndande i din frid, förblifva i din vilja, lefva och åldras i din kärlek och mångfaldigas i dagarnes längd, genom Kristus vår Herre. Gud, du som skapat och uppehåller människosläktet, gifver andeliga gåfvor och skänker evig salighet, utgjut din heliga, hugsvalande ande öfver denna ring, på det hon, som bär honom, må varda väpnad med himmelsk försvarskraft och gå framåt till evinnerlig salighet genom Kristus vår Herre.
Nu följde bestänkandet med vigvatten, hvarpå prästen och brudgummen satte ringen på brudens tumme, därpå på pekfingret och sist på långfingret, alt på högra handen. Under det denna ceremoni pågick sade prästen: "I namn Fadrens, Sonens och den Helige Andes. Amen."
Sedan yttermera en bön och därpå Fader vår upplästs yttrade prästen:
— Herre, se från din heliga himmel ned på detta förbund; såsom du skickade din helge ängel Rafael till Tobias och Sara, så värdigas Herre sända din välsignelse öfver dessa, på det de må förblifva i din vilja och varda beståndande i din trygghet, lefva och åldras i din kärlek och förökas i dagarnes längd genom Kristum.
Paret bestänktes nu ytterligare med vigvatten och leddes in i kyrkan under psalmläsning och bön, "att Abrahams, Isaks och Jakobs Gud ville välsigna dem, i deras själar utså det eviga lifvets frö, på det att de måtte åstunda göra hvad de till sitt gagn lärt, att Gud ville välsigna och helga dem, så att de växte till i Hans namn, bevarades i kyskhet och tjänade honom i alla sina lifsdagar, till dess de efter världens slut måtte få vara när Gud obefläckade."
Härpå lästes åter välsignelsen öfver dem.
Nu följde mässan och sedan prästen kommunicerat föll brudparet på knä, pället (pallium) höjdes öfver dem och hölls af ledsvennerna och brudpigorna. Lästes så åter böner, först med låg och därpå med hög stämma. Till bönerna fogade prästen jämväl förmaningar. Så yttrade han rörande bruden bl.a.:
— Må hon vara älsklig som Rachel, vis som Rebecka, långlifvad och trofast som Sara, må hon vara uppfyld af vördnad, vördnadsvärd genom blygsamhet, undervist i himmelsk lärdom, rik på afföda, rättfärdig och oskyldig, och må båda komma till de saligas ro och himmelens rike och må de se barn och barnabarn intill tredje och fjärde led och hinna eu önskansvärd ålderdom genom Kristum vår Herre.
Slutligen svängdes karet med doftande rökelse kring brudparet och de sista bönerna upplästes, hvarpå tåget satte sig i rörelse till fästmannens hem.
* * * * *
Laukko gård, som under de senaste trenne åren så sällan sett festklädda skaror stämma möte inom sina salar, prålade nu i full festskrud, och munterhet, lust och lif spordes från dess inre. Men var gästernas skara där inne talrik så var den utanför på gården och nere i ryttarestugan församlade menighetens än större. Alla af godsets talrika underhafvande, som blott kunde slita sig lös från hem och härd, men äfven från Suomela och närgränsande bygder hade strömmat till för att åse ståten och möjligen äfven få sig en släng af trakteringen. Och i intetdera fallet blefvo de nyhetslystna gäckade i sina förväntningar. Den rike och aktade Klas Kurck ville åter en gång visa hvad han, om det gälde, kunde åstadkomma, och denna dag var ju för honom af utomordentlig betydelse. Det tvång han under sitt enklingsstånd nödgats pålägga sig gentemot den efterhängsna och pockände Kirsti, hvars tjänster han i alla händelser ej kunde undvara, skulle från och med denna dag lyftas från hans skuldror.
Den ena vin- och öltunnan bars dit ut efter den andra och stopen och kannorna vandrade flitigt från hand till hand. Och ju mera upprymda skarorna blefvo dess eftertryckligare gåfvo de sin belåtenhet och sin beundran för den nådige herren och hans unga maka luft.
Men midt under de glada yttringarna hördes plötsligt utmanande rop:
— Ned med den förbannade trollpackan!
— Tag fast häxan! Hon har onda planer i sinnet.
Det uppkom oordning i hopen och alla hastade åt det håll, därifrån lystringsropen härledde sig. Men man stannade häpen, och de som stält till detta ofog, som man nämde det, togo sig skamflata bakom öronen.
Man försäkrade likväl, att personen i fråga värkligen blifvit varskodd här. Hela dagen hade man för resten sett en misstänklig skepnad kretsa omkring i gårdens närhet men lika snabt försvinna ur synhåll, då man satt efter densamma. Samma individ hade jämväl varit synlig invid kyrkan under bröllopshögtidligheterna och den skrämmande gestalten med de aftärda anletsdragen och de blixtrande ögonen hade vakt mångens uppmärksamhet.
En och annan skall också i henne trott sig hafva igenkänt fiskaren Niilonens hustru, som för allehanda ofog efter mannens död, såsom ryktet viste förtälja, drifvits från godset. Men dock kunde man ej med säkerhet påstå att det var hon.
Mot några af de mest tvärsäkra höjdes uppenbara protester, medan andra togo saken från en mera skämtsam sida förmenande, att det flitiga pokulerandet framkallat dessa säregna synvillor. Andra åter höllo fast vid, att härmed ej stod rätt till. Det var helt säkert någon ovän, som rufvade på utförandet af någon öfvertänkt plan. En misstämning smög sig i följd häraf också bland skarorna och glädjen ville trots den fortsatta förplägningen ej rätt mer hjälpas till sitt förra igen.
* * * * *
Hinderdagsmorgonen ingick solljus och hänförande vacker, liksom ville också den på sitt sätt hembära det lyckliga paret sin hyllning. Gästerna lockades redan tidigt ut i den härliga naturens sköte. Några styrde kosan ned till insjöstranden, vänligt smekt af de glittrande vågorna, andra hade slagit sig ned i den angränsande skogen och inandades där med välbehag doften från blommornas rike.
I jungfrustugan satt Kirsti och stirrade bistert ned framför sig. I hennes hjärna rådde en tankarnes vildaste lek. Hon kunde ej förgäta den likgiltighet, hvarmed herr Klas under gårdagens festligheter bemött henne. Hon kunde ej fördrifva ur sitt minne, huru älskvärd han varit mot Elin Stenbock. Och under grubblet öfver den otacksamhet, som sålunda trots alla hennes ansträngningar att inför de talrika gästerna framställa Laukko i dess rättmätiga dager, vederfarits henne, rann henne i hågen ryktet om något hemligt anslag, hvilket under det nattliga jublet nått fram till henne. Hennes anlete ljusnade märkbart vid tanken därpå. Måhända en medhjälparinna vid genomdrifvandet af de planer, hvilka efter de sista tidernas nederlag inom henne mognat till ett oryggligt beslut. Måhända någon förskjuten, som traktade efter hämd, någon vilseförd, som fordrade upprättelse.
Hon slog upp ett af fönstren till sitt rum. Hvilken rikedom af lifslust och svalka strömmade ej hit in. Äfven naturen där ute tyktes liksom hänförd af stundens stämning. Mellan de resliga furorna i fonden götos solens strålar rikligt ned på de brokigt klädda tufvorna. Längst borta genom en uthuggning i skogen kunde hon varsko vågornas glittrande ryggar. Fåglarna kvittrade så otvunget i olika tonarter. Bröllopsgästernas muntra samspråk nådde henne från när och fjärran och då och då såg hon någon af knektarne träda ut på gården och med ett gladt utrop skänka sitt bifall åt den gynnsamma väderleken.
Men trots alt detta, trots den omkring henne härskande glädjen förnam hon en känsla af otillfredsställelse i sitt eget inre och detta plågade henne mer än medvetandet om att hafva begått någon oädel handling kunnat göra det.
Hon hade ej ännu sett till herr Klas Kurck och hans unga maka. Det var för öfrigt henne äfven likgiltigt om hon såg dem eller ej, tykte hon. Den första berusningen svallar alltid så snart öfver — och sedan — — — — —. Kirsti kände så väl till hans sinnelag. Och med hans unga maka kunde hon lika litet som med hvarje annan hysa någon medömkan. Denna hade ju i alla händelser nu gjort ett intrång på hennes rättmätiga område.
* * * * *
I den stora salen på nedre botten, dar tystnaden och tomheten trädt i det nyss sprittande lifvets spår, rådde en behaglig oreda efter nattens förströelser. På ena sidan en tätt hopad mängd af högkarmade, rikt snidade stolar, å motsatt håll massiva ekbord belamrade med i guld ornerade silfverbägare, af hvilka många blott voro till hälften urdruckna. I några af de väggfasta stakarne brunno ännu vaxljusen sömnigt, öfverrumplade af ljusreflexerna utifrån. De blanka sköldarne, svärden, lansarne och spjuten blickade hotfullt ned, liksom bringande en varning tiil hvarje ovän att ej störa hemfriden på stor mans gård. Och på de i allehanda färger prunkande fönstren med sina blyinfattningar blickade solen så gladt och längtansfullt, liksom trådde också hon efter att få komma hit in, dit ungdom och kärlek nyss gjort sitt intåg.
Nu inträdde tvänne tjänarinnor och togo i hop med att aflägsna den rådande oredan. Två rödblommiga töser, hvilka, efter hvad det syntes, ej voro första gången med om att styra och ställa till rätta på detta håll.
Utifrån förstugan hördes i samma nu späda, glada röster och kort därpå öppnades en af dörrarna på glänt.
— Hör du, Stina, har du ej sett till vår nya mamma, sporde en liten parfvel om 6 à 7 år, och en ännu yngre ljuslockig liten tös flikade lika snabt in ett:
— Säg åt mamma, att hon nu genast kommer ut med oss. Det är så vackert, så vackert.
Dessa två unga plantor känna vi sedan gammalt, de voro Klas Kurcks barn från första giftet.
Redan från första stund Elin Stenbock satte sin fot öfver Laukko gårds trösklar hade de med barnsligt förtroende slutit sig till henne, och hennes vänliga sätt och ungdomliga väsen bidrogo också i väsentlig mån att höja detta förtroende. Och under dansen och glammet i går kväll hade de jämväl tumlat om och fröjdats med de andra och hade haft så roligt — så gränslöst roligt. De talade nu därom för de med sitt stök sysslande tjänarinnorna, Och så tillade Arvid:
— Vet du, Stina, nu tror jag vi ej mer behöfva vara rädda för Kirsti, ty jag skall tala med mamma, att hon låter oss gå med någon af er andra, och I ären nog snälla mot oss.
— Är du riktigt säker därpå, skämtade Stina.
— Ja det är jag. Och vet du Arvid och jag tycka Kirsti är riktigt stygg, förklarade liten Elin. Men hör du hvar är vår mamma, har du ej sett henne alls i dag?
— Kära barn, hennes nåd är ännu ej uppstigen. Det är ju också ännu så tidigt. Men då hon blir färdig skall hon nog helt säkert fråga efter er.
De tyktes synbart belåtna med upplysningen och ämnade åter begifva sig ut, då Arvid i detsamma trädde tillbaka in igen.
— Hör du, Stina, vi sågo Kirsti för en stund sedan och hon hade ingen nyckelknippa mer, som hon förut alltid brukade gå och skramla med. Tror du hon tappat den?
— Nej, det tror jag visst inte. Den har ju er mor fått. Ty nu är det hon, som tager hand om alt här på Laukko.
— Men tror du inte Kirsti blir ledsen på henne därför?
— Ja, inte tycker hon väl riktigt om det. Men hon får ändock lof att finna sig däri.
— Jag frågade bara därför att hon, då vi mötte henne, såg styggare ut än vanligt. Hon må ej blifva elak mot mamma bara. Får jag se det kommer jag bestämdt att säga därom åt pappa.
— Ock hvad tror du pappa då gör?
— Ja hvad skulle han väl annat än gräla på Kirsti därför.
— Det tror jag inte. Jag tror tvärtom, att han skulle kalla ditt prat barnsligt pladder eller annat dylikt.
— Tror du då att han tycker om, att man är stygg mot mamma?
— Nej, det tror jag häller inte. Men det där är alt saker som du ännu inte begriper.
Arvid aflägsnade sig nu smått stött öfver tillrättavisningen.
— De barnen! Man vet ej hvarifrån de hämta sina funderingar, yttrade
Stina till sin medhjälparinna.
— Ah du, små grisar hafva också öron. Dessutom hafva de unga nog också fått smaka af Kirstis regemente. Det var riktigt synd att hennes nåd skulle gå bort så tidigt, ty så god som hon var mot oss alla tror jag den nya husfrun väl ändå aldrig blir. Jag har redan tykt mig förmärka vissa drag af stolthet hos henne, fastän hon ej är gammal i huset.
— Menar du det. Jag åter tycker hon ser så älsklig och oskyldig ut, att det är rätt synd om henne att så tidigt nödgas taga i tu med alt det bråk och alla de besvärligheter, här vänta henne.
— Kanske du har rätt. Jag vill häller ej bestämdt hålla på hvad jag sade.
— Seså nu börjar det arta sig här, yttrade Stina efter en längre paus, hvarunder man med ökad ifver stökat å hvar sitt håll. Om vi nu skulle öppna fönstren en smula. Här käns så kvaft och instängdt.
Hon slog upp dem på vid gafvel och af det lätta luftdrag, som strömmade in från olika håll, flammade de ännu brinnande ljusen till och slocknade.
Nu förnummos steg i angränsande rum, inom kort öppnades också en af sidodörrarne och herr Klas med sin unga maka trädde in i salen.
— O, hvad här är ljust och härligt, fint och pyntadt, utropade hon och lät blicken från sina vackra ögon glida öfver hans resliga gestalt.
Han sade intet utan slöt henne blott lätt till sitt bröst, genom denna stumma åtbörd bejakande hennes ord och bevisande, att också han var mäktig till varmare, ädlare känslor.
De hade omedvetet fattat posto invid ett af de öppna fönstren, genom hvilka solen sände sina strålar hit in och gaf den unga skälfvande kvinnogestaltens lockar ett utseende som om de varit af renaste guld. Och ur hennes ögon log en himmel så ren och skär som den där ute; hoppets och kärlekens glöd lyste ur densamma i rikaste mått.
Han kände sig också nu så lycklig och mild till sinnes som han ej varit det alt sedan hon, hans första kärlek, slocknade bort i döden. Huru gladt och fridfullt skulle han ej bereda alt för sin nya maka. Intet skulle saknas henne här och äfven under sina resor från hemmet skulle han ordna om alt på bästa sätt, så att hon ej vantrifdes. Och i de husliga omsorgerna skulle Kirsti bistå henne — dock ej som någon jämlike — utan som den villiga, lydiga tjänarinnan. Det var nu slut med alla högt syftande planer på detta håll. O, hvad det kändes lätt att hafva sluppit denna börda!
De anade ej att där nedanför, dold af träden och buskarna, befann sig en tredje person, som med ett infernaliskt minspel i sitt anlete gaf akt på denna episod af huslig lycka.
— I ären lyckliga nu, mumlade denna för sig själf, men låt den första berusningen svalla öfver — och glöden skall snart, mycket snart falna af — åtminstone för hans nåd. Jag känner dig för väl för att ej behöfva tvina på sanningen af mina ord. Mycket behöfves ej, blott en liten yttre påstöt, det oskyldigaste förtal och solen sjunker blodröd ned på er lyckas ljusa vårhimmel.
Hon aflägsnade sig med en triumferande åtbörd. Beslutet inom henne var länge sedan fattadt — hon afvaktade blott ett lägligt tillfälle för sin plans utförande.
Gästerna samlades så småningom åter i godsets salar. Tystnaden, som blott några flyktiga timmar rådt här inne, efterträddes ånyo af skämt och lif.
Klas Kurck, som med ungdomlig ifver deltagit i alla de glada upptågen och samspråken, framträdde kort härpå och äskade tystnad. Det s.k. morgongåfvointyget skulle nu skriftligen affattas. För dess uppsättande hade han också tillkallat djäknen Jeppe Klausson, som för tillfället befann sig å orten på djäknegång.
Personen i fråga fattade nu posto vid ett af borden i salens midt och akten begynte.
I detta morgongåfvobref förklarade Kurck, att han sin maka till heder och ära på rättan hindersdag gifvit Laukko gård i Vesilaks socken till ett värde af 1,500 mk. Om Gud gåfve honom och hans maka barn, skulle godset räknas såsom barnens möderne-, icke såsom deras fädernearf. Finge de icke barn, skulle den längst lefvande af makarne behålla egendomen, hvarpå densamma tillfölle barnen af första giftet jämte Tottijärvi honom äfven underlydande gård med alt både löst och fast å desamma befunnes.
Sedan förbindelserna sålunda skriftligen affattats undertecknades aktstycket af Klas Kurck själf och de förnämsta af de närvarande gästerna såsom vittnen, samt nedlades därpå i en särskildt för ändamålet anordnad låda i ett af de massiva ekskåpen i salen. Nyckeln till densamma liksom ock tidigare husets öfriga innehades sedermera af Elin Kurck.
Sedan denna högtidliga ceremoni undanstökats fortsattes bröllopshögtidligheterna under omväxlande lekar, upptåg och gillen både denna dag och en rad af de följande.