VIII.
Varningar.
Vårens lifgifvande sol hade redan utplånat alla spår af en bister nordisk vinter. Öfver dal och höjd ljöd fågelsången fulltonig och skog och lund prunkade i sin rikaste fägring.
Elin Kurck hade med sina två skyddslingar stält kosan ned till insjöstranden. Efter en spatsertur där stego de upp på en af de gräsbevuxna klipphällar, hvilka frikostigt kantade vattenmassorna och från hvilken utsikten var rik på omväxlande vyer.
Barnen voro upptagna med sina lekar och språng i den angränsande skogen, medan Elin slog sig ned i ro på den mjuka gräsmattan för att en gång rätt njuta af det friska och fria lif, en vårsommardag i naturens sköte erbjuder.
Men också andra tyktes vilja taga del af det vackra vädret. Farkost efter farkost sågs ila fram på den lätt vattrade sjön och glada landtliga melodier sällade sig till vågornas sorl och fågelsången omkring henne.
Nu syntes en båt styra kosan tätt nedanför den klipphäll, på hvilken hon satt. Årtagen saktade af mer och mer och upphörde alldeles, då båten hunnit förbi den grandunge till vänster, som skymde all vidare observation åt detta håll.
Elin Kurck fäste sig ej häller längre vid farkosten, utan fortfor att i en angenäm försoffning njuta af friheten här ute och tillfredsställelsen med lifsyttringarna omkring sig.
Men hennes drömmar blefvo helt oväntadt störda af ett lätt prassel alldeles i grannskapet. Hon blickade upp. Måhända var det de små, som sysslade där uppe i skogsbacken. Nej, de befunno sig nu alldeles i hennes närhet. Hon blickade åt motsatt håll. Mycket riktigt. Hon såg huru grenarne böjdes undan af ett par knotiga händer och huru ett utmärgladt anlete stack fram genom det gröna omhöljet. Hon ämnade utstöta ett rop af fasa, men den annalkande, som observerat hennes oro, framhväste med hes stämma:
— Var fullkomligt lugn. Jag ärnar ej tillfoga er något ondt. Jag kommer tvärtom i de bästa afsikter.
Barnen, hvilka också observerat den framträdande spöklika skepnaden, slöto sig tätt till Elin.
— Jag såg er sitta här uppe, då jag rodde förbi, fortfor hon.
— Ja, hvad vill ni af mig? påskyndade Elin Kurck.
— Och det gjorde mig värkligen ondt, att ni som är så ung och blomstrande — — — —
— Säg rent ut hvad ni vill. Ser ni ej huru de små skälfva af förskräckelse.
— För resten har jag mången gång förut sökt få träffa er mellan fyra ögon — och i dag — alldeles af en tillfällighet — — — —
— Hvarför skall ni tala om alt det där? Har ni något på hjärtat, så låt höra!
— På Laukko tyckes ni för resten vara väl bevakad, så att man med svårighet kan få säga rent ut hvad som dock rör ert sanna bästa.
Hon trädde några steg närmare.
— Ers nåd värdes förlåta om jag sätter mig ned. Mina krafter äro så uttömda.
— Ja, sitt ni ned bara. Men var ej så förfärligt omständlig.
— Jo jag skulle gärna vilja lämna er ett godt råd, om det ej upptages illa.
— Låt höra!
— Som ers nåd måhända vet, var min aflidne man fiskare här på Laukko.
— Nej, huru skulle jag hafva reda på det. Jag har ju endast så kort tid vistats här.
— Nå, det är också detsamma. Och han dog genom idel misshandling af herr Klas' illvilliga knektar, uppäggade som de voro af den djäfvulen Kirsti.
Hennes ögon blixtrade till härvid och liksom hotade att trängas ur sina djupa hålor, under det hon krampaktigt knöt samman sina händer.
— Jag ber om förlåtelse, att jag uttrycker mig så ohyfsadt. Men jag kan ej annat än förlikna henne vid den lede själf, ty hon har kommit åstad så mycket ondt i sina dar.
— Var det det ni ville säga mig?
— Ja, och ännu mycket mer. Ni bör taga er till vara för denna Kirsti.
Hon har onda planer i sinnet också mot er.
— Huru kunnen I säga slikt. Hvad skulle hon väl vinna med dessa?
— Tro mig. Hon har det. Hon vill skaffa er undan, som hon en gång dref mig och de mina från gård och grund. Mig, för att jag arbetade troget i min herres tjänst, er, för att ni intagit den plats vid herr Kurcks sida, som hon velat vinna.
Elin drog på munnen.
— Ja, det roar er, invände främlingen. Men märk, att den ringa också kan hysa höga tankar. — Och vill ni nu höra mina öden sedan min mans död? Jo, vi hade knappast fått honom ordentligt ned i kyrkogårdsmullen, innan man kom och tog alt det lilla vi ägde och dref oss ut i köld och mörker. Det var några obetalda skatter, som skulle godtgöras. Vi vandrade länge, mina båda barn och jag, irrande omkring i ödemarken, utsatta för köld och hunger. En natt, jag mins ej mer för huru länge sedan, ty mitt minne har så underbart flytt bort under alla sorger och strider, hade jag slumrat in på en sten i den vida skogen. Mitt lilla barn, som jag hållit tätt slutet till mitt bröst för att skänka det den gnista af värme, som ännu fans kvar, hade därunder rullat ned i drifvan. Då jag uppvaknade var det stelt som is, dess blick slocknad och dess läppar stumma. Min förtviflan kände inga gränser. Jag ropade på Penttu, min son, men fick intet svar. Måhända hade skogens ulfvar sörjt för hans befrielse undan alla de kval vi ledo. Sen dess har jag ej häller sport något af honom. Jag gjorde nu en kraftansträngning för att kunna kämpa mig fram till någon människoboning. Jag ihågkom nämligen, att jag en gång i min barndom besökt en gård, som ej bort vara så långt därifrån. Jag tog mitt döda barn upp från drifvan och började stappla framåt. Det gick också några steg, men det som nyss varit min käraste skatt föreföll mig nu som en oerhörd börda. Så tänkte jag: Om jag skulle bädda dig ned här. Du sofver ju lika godt här som vid din stelnande moders barm. Och så lade jag den lilla försiktigt ned på drifvan och bredde några gröna kvistar däröfver.
Vägen borde nu blifvit lättare, tykte jag, men jag hade misstagit mig. Gång på gång måste jag stanna och blicka tillbaka på det ställe, jag nyss lämnat. Jag varsnade den gröna kullen resa sig där borta bland snöhvita drifvor. Mitt hjärta skälfde af fasa — — — jag hade begått ett mord; jag rusade i väg som en dåre.
Vid mörkrets inbrott hörde jag röster ej långt ifrån mig, och inom kort upptäkte mina blickar en människoboning.
Jag träffade bonden Persson själf på gården och bad att han skulle skänka tak öfver hufvudet åt en uttröttad, förtvinad stackare. Han kastade tvifvelaktiga blickar på mig.
— Niilonens hustru, mumlade han därvid för sig själf. — I hvad ärende stryker ni omkring så sent, tillsporde han mig därpå.
Jag försökte skildra min nödstälda belägenhet. Jag anropade hans förbarmande. Hans hjärta veknade, ehuru Persson var känd som en hjärtlös människa också han. Jag fick bli öfver natten.
Då jag uppvaknade om morgonen rådde en allmän uppståndelse i gården. Några karlar, som varit ute på hygge i grannskogen, hade där påträffat ett barnlik, nedbäddadt under nyss brutna grankvistar. Min berättelse för Persson hade dragits fram i dagsljuset och man hade kommit öfverens om, att det var mitt barn, som jag under nattens enslighet afdagatagit. Persson hade därför låtit sända efter länsmannen och denne tog nu hand om mig. Bunden och stämplad såsom en barnamörderska blef jag släpad från gård till gård, innan vi hunno fram till länsmannens bostad. Här stängdes jag in i ett unket visthus. Men jag lyckades slita banden och fly. Jag hade blifvit oskyldigt förtalad. Jag hade intet straff att utstå. Sen dess har jag irrat omkring i bygderna och uppehållit mitt lif så godt jag kunnat. Skulle ej ers nåd vilja bereda mig en ringa lindring i mina vedermödor?
Elin Kurck satt stel af fasa. Hon hade hört många sägner om troll och vidunder, de där ströfvade omkring i skog och mark och stälde till allehanda ofog för människor och djur. Var denna måhända en af dessa? Nej! Hon kunde ej vara det. Ur de tärda dragen framskymtade ett ärbart mänskligt anlete.
— Jag skall försöka bistå er så godt jag kan. Kom till Laukko senare i dag, svarade hon henne, och fråga efter mig.
Den olyckliga tyktes belåten med det gifna löftet, ty hon reste på sig och började åter stappla åstad samma väg hon kommit.
Efter en stund var det åter tyst omkring Elin och hennes små skyddslingar. Endast fåglarnas kvitter och det lugna vågskvalpet vittnade om lifsyttringarna i den vida skapelsen.