X.
Epilogen.
Medan Klas Kurck var stad på ämbetsresor inträffade många hemsökelser af svåraste art på Laukko gård.
En morgon, då man inträdde i stallet för att rykta hästarne, befunnos de ligga liflösa, utan att man kunde påträffa något spår till yttre våld. Intet lås var häller uppbrutet här.
Försommaren, som följde på den vinter morddramat utspelades, utmärkte sig genom en ovanligt hög temperatur. Redan i maj brände solen som under vanliga förhållanden midsommartiden och vegetationen bjöd på en säregen yppighet.
En natt, då alt redan var tyst på hela godset, vidtog ett åskväder, hvars fasansfullhet trotsar all beskrifning. Himlen var ett enda eldhaf. Blixtarne följde så tätt på hvarandra, att man ej kunde räkna deras tal. Midnattens lätta mörker hade omsvept näjden, alla sofvo i sin sötaste sömn, då ett galt skri från knektstugan förkunnade, att eld utbrutit i ett af visthusen.
Den rapporterande hade vaknat upp af en skarp, bedöfvande skräll och då han trädde ut för att efterforska hvad som var å färde såg han en klar, hög eldpelare stiga upp mot skyn. Ovädret fortfor med oförminskad häftighet och snart sällade sig stormen till det upprörande skådespelet. Från den angränsande skogen förnams brak på brak af nedstörtande jättefuror.
Snart voro gamla och unga på benen. Men någon utsikt att dämpa det rasande elementets framfart fans ej. Det enda som kunde göras var att försöka få branden inskränkt till de byggnader, inom hvilka förstöringsarbetet börjat.
Det var en arbetsdryg natt, och då morgonsolen omsider lyckades tränga sig fram ur den mörka molnmassan mötte hennes strålar en hög ruiner på den plats, där ännu för kort tid sedan ståtliga byggnader rest sina tinnar mot rymden. Längst borta vid hufvudändan af gårdsplanen lågo de förkolnade lämningarne af hufvudbyggnaden redan kallnade, och ett stycke härifron förmärktes en lång räcka andra, ur hvilkas famn hvita, skära rökpelare uppstego.
Vemod hvilade öfver allas drag. Hvarje glädjeyttring hade långt för detta flytt från detta gods. Man liksom vandrade sin tysta gång öfver en sjudande vulkan, under hvars bräckliga yta okända makter arbetade på sitt förstörelsevärk. Öfveralt tyktes luften liksom mättad af någonting tryckande. Var det måhända hämden, som vakade öfver detta ställe? De här boende stälde till sig alla möjliga frågor utan att kunna få ett tillfredsställande svar.
Men hvad man mest förvånade sig öfver var, att jungfru Kirstis benägenhet att ensamt göra sin vilja hörd betydligt afmattats. Den nyss så stolta, egensinniga kvinnan hade i ett nu, alt sedan Klas Kurcks unga makas bortgång, blifvit mer och mer ordkarg och hennes order förklingade ofta ohörda, utan att hon därför så mycket brydde sig om att befordra de ohörsamma till vederbörlig näpst.
En af de mindre boningsbyggnader å stället, hvilka hittils stått öde, hade nu i en hast inredts för att härbärgera lagmannen under hans vistelse på hembygden äfvensom hans barn Arvid och Elin samt pigan Kirsti.
Det öfriga tjänstefolket hade fått sig anvisadt ett rum i knektbyggnaden.
Det var naturligt att alla bullrande nöjen, hvilka tidigare skingrat tystnaden å det adliga godset, under liknande förhållanden voro bannlysta. Den enda förlustelse herr Klas Kurck då och då beredde sig och några af sina intimaste umgängesvänner under sin vistelse på Laukko var en och annan falkjakt i de vidsträkta skogsmarkerna rundtomkring. Men jämväl dessa hade på senaste tiden uteblifvit.
Den förr så lifskraftige, energiske mannen hade i en hast märkbart föråldrats. Man trodde sig på månget håll hafva reda på anledningen härtill och ordade i största hemlighet med hvarandra därom; men högt vågade ingen uttala sina misstankar. Ty till det svårmod, som märkbart trykt sin prägel på honom, hade äfven sällat sig en stegrad ifver att på alla upptänkliga sätt ge sin retlighet luft.
I den unge Arvid Kurcks uppträdande hade äfven en underbar förändring inträdt. Den förr så barnsliga glädtigheten var försvunnen och ett drag af vemodsfullt allvar förmärktes hos honom. Ofta sågs han söka ensamheten ute i skog och mark eller satt han där ute på Laukko och blickade förströdt på de kolnade bränderna af sitt fädernehem. De senaste händelserna hade lifligt invärkat på den eljes känslige gossen och manat till lif tankar, hvilka måste grumla hans hittils rena uppfattning af lifvet.
Också bland gårdens öfriga bebyggare rådde en beklämning och förstämning, som ej undgick Klas Kurcks uppmärksamhet. Alla voro öfvertygade om att ett förfärligt brott blifvit begånget och att initiativet därtill tagits af Kirsti, som så väl förstått att vidröra de känsligaste strängarne i sin husbondes bröst för sina planers lyckliga genomdrifvande. Ock med fasa emotsåg man nu det straff, som oundvikligen måste drabba föröfvarene af brottet, då deras oerhörda missgärning en gång kom fram i dagen.
Men en högre vilja hade beslutit, att saken skulle utageras helt annorlunda.
* * * * *
En mörk höstafton, lika mörk som de tankar Klas Kurck under de sista månaderna gått och burit på, finna vi Laukkos herre ensam ströfva omkring på sina egor. Han har förirrat sig djupt in i den närbelägna skogen. Stormens sus genom furorna förekommer honom som en underbart ljuf musik, mäktig att skingra hans dystra sinnesstämming. Han slår sig ned på en sten vid den smala stig, han följt. Han sitter så en stund liksom försjunken i en dvala. Så spritter han till och rusar upp. Han hör sitt namn nämnas. Han lyssnar. Han kan ej förnimma annat, än det entoniga suset. Han måtte blott ha drömt. Åter slår han sig ned. Men nu tycker han sig igen alldeles tydligt höra en röst ur fjärran, som tillhviskar honom ett: "Klas, rädda din egen son, om du låter dess moder förgås i lågorna", och ändock kan han ej upptäcka hvarifrån orden härleda sig. Så kommer han ihåg branden på Laukko. Det måste vara hans sjuka fantasi, som framlockat dessa ord ur glömskan. Han påminner sig nu, att hans maka vid detta tillfälle fälde just dessa samma ord.
Men suset i skogen bortdör så småningom. Stormen har upphört; en och annan stjärnas bleka skimmer förmärkes på den molnbefriade himlen ofvan honom. Han stiger upp i afsikt att anträda hemfärden.
Medan han sålunda tyst och sluten trefvar sig fram genom buskar och snår tycker han sig åter uppsnappa ljudet af en röst alldeles i närheten. Han stannar och lyssnar. Det förnimmes alt tydligare.
— Heliga Guds moder böj mig ej till jorden under oket af de kval, som plåga mig. Låt mig genom en lång lefnad rik på goda handlingar finna frid med dig, med mig själf och försoning med alla, alla, som jag i min blindhet förorättat och marterat — — — — eller, om du stakat ut min bana kortare, låt mig redan här utstå det straff mina handlingar förtjäna — — — —
Så förnimmer han högljudda snyftningar, hvarpå alt åter blir tyst.
Det svindlar för hans ögon. Han måste åter slå sig ned. Vidden af den afgrund, mot hvilken han nu stapplar, har i en hast blifvit solklar för honom. Han har erhållit en osviklig bekräftelse på de farhågor han på senaste tiden hyst: Han har utgjutit oskyldigt blod. Han har med låg misstro och under ett öfversvall af svartsjuka skänkt större tilltro till en hjärtlös ränksmiderskas förtal än till sin trofasta, milda makas försäkringar. Han har med den största otack belönat en tjänare, som städse bevisat honom trohet och tillgifvenhet. Han har gjort andra till sina medbrottslingar — och han satt till doms öfver sin nästas små villfarelser. — — Det var oerhördt. Han fattade ej, huru han kunnat låta förleda sig till dylika gräsligheter.
Och där satt han nu med sitt samvete skuldbelastadt. Förledarinnans förtvinade böner och utgjutelser runno honom i hågen. En bäfvan genomlopp hans inre. Han hade aldrig hyst fruktan för något. Men nu förefall honom alt så skrämmande. Träden, stenarna blickade så hotfullt ned på honom. I hans fantasi förvandlades de till väsenden fulla af lif, hvilka ville kasta sig öfver honom och förinta honom. Han gaf till ett skri af fasa. Men ett mångfaldigt eko upprepade hånfullt hans egen röst. Och där borta i fjärran förnam han vågornas sakta skvalp mot strandhällarne. Ett underbart, vemodigt svall först saktare, så åter kraftfullare och sedan fortsättningsvis med växlande styrka. O hur ljuft att få vaggas till ro af denna smekande musik. Han hade ej på länge tillslutit sina ögon.
Det trötta hufvudet sjönk så småningom ned mot hans flämtande barm och en orolig slummer fälde ned hans trötta ögonlock.
Då trädde där fram ur ett af de närbelägna snåren en mörk, spöklik skepnad. Tyst som en ande smög den sig fram och då och då förnams ett enstaka mummel, ett upprepande af ord.
Kirsti, ty det var hon, häjdade sitt lopp vid anblicken af den slumrande enslingen i sin väg. Länge stod hon som förstenad och betraktade honom, där han tyktes njuta af en flyktig frid. Huru gärna hade ej också hon velat sjunka ned här och mottaga sömnens ljufva håfvor, men det var omöjligt — hon kunde ej finna någon ro. En känsla af afund ingöts hos henne.
— Du har delat ljuft och ledt med mig, tänkte hon, du skall också kämpa striden ut vid min sida. Vi måste blifva bundsförvandter äfven nu.
Hon förde sin hand lätt till hans panna och tillhviskade ett: "Herr
Klas!"
En nervös ryckning genomilade den nedhukade gestalten. Därpå rusade han upp som störd af något obehagligt midt under en angenäm dröm.
— Hvad vill du af mig? Hvem är du? mumlade han förvirradt.
— Herr Klas, tillhviskade hon honom ännu en gång med det mildaste tonfall.
— Ja, det är jag, genmälte han. Men du är ju redan bland de döda. Jag har intet att skaffa med dig. Ser du ej, att jag är frisk och sund.
— Dyre Klas, känner du ej igen din egen Kirsti, fortsatte hon.
— Den skökan har jag för länge sedan lönat efter förtjänst. Men plåga mig ej. Jag skall gärna utstå mitt straff. Jag skall träla, lida, försaka — läna mig blott frid — frid!
— Se så vakna då upp från din försoffning, yttrade hon något barskare.
— Jag vet nog att jag begått ett förfärligt brott, att jag mördat — brutit emot den rättvisa, som jag själf tillämpar. Men låt mig göra upp räkningen allena med dem väldet hafva, vik ifrån mig goda eller onda ande — hvem du än må vara.
Kirsti lämnade honom och började långsamt åter sin vandring utan att egna någon tanke åt hvart hon egentligen styrde sina steg.
Herr Kurck hade länge suttit kvar på denna plats. Omsider lyftade han upp sitt hufvud och blickade förströdt omkring sig. Han stirrade hemskt en stund och därpå begynte han häjdlöst ila åstad, liksom förföljd af något. Så fortsatte han genom buskar och snår, öfver tufvor och stenar, tils han kom fram till Laukko.
Morgonsolen grydde redan längst borta vid synranden, då han uppnådde hemmet. Han stannade ett ögonblick på gårdsplanen. Han syntes begrunda något. Därpå trädde han till ett af knektstugans fönster och bultade på.
En yrvaken knekt rusade snart ut på gården.
— Jag vill träffa fogden, mumlade han knappast hörbart.
Den tilltalade försvann inom husets väggar och kort därpå stod den eftersporde inför sin husbonde.
— Låt spänna för; min plikt kallar mig.
Fogden såg litet tvekande på sin herre. Hvart skulle det väl bära af så här burdus tidigt på morgonkvisten. Men han efterkom befallningen och snart stod spännet med sina frustande hästar färdigt på gården.
Fogdens förvåning ökades ännu mera, då hans herre oförtöfvadt satte sig upp i åkdonet utan att afvakta körsvennens ankomst. Men herr Klas, som varseblef hans frågande min, förklarade, att han nu ville sköta om sig själf. Och den förbluffade tjänaren hann ej göra en invändning, innan det redan bar af. Det gick med svindlande fart utför allen, därpå fortsattes den vilda färden längs en sidoväg, som slutade vid en hög klippa, Päireniemi, hvilken stupade brant ned i den nära Laukko belägna insjöns böljor. Om Klas Kurck nu också velat det hade det varit en ren omöjlighet att häjda de eldiga hästarnes raseri; men han syntes ej häller önska detta, utan sporrade i stället deras ifver. Och målet närmade sig med blixtens hastighet. Nu nådde de randen af klippan, ett utrop af fasa — och hästar och alt störtade ned i den våta grafven. En kort kamp, och vågorna slöto sig med ett tungt svall öfver sina offer.
Jungfru Kirsti, som fortfarande ströfvade omkring i den närbelägna skogen ett rof för förtviflan och samvetsförebråelser var ensam vittne till sin herres och medbrottslings undergång. Denna hemska åsyn gjorde ett öfverväldigande smärtsamt intryck på henne. Hon insåg för väl, att äfven detta själfmord sällade sig till hennes redan förut rika skuldregister. Hon hade sökt försoning med en högre vilja, hon hade under ånger och ruelse tillbragt tiden efter morddramat på Laukko, hon hade traktat efter frid med världen och med sig själf, men förgäfves. Tviflet öfver, att hon ej mer i tiden skulle finna den samvetsro hon sökte, hade småningom bragt hos henne till mognad tanken att gå bort från ett lif, som blifvit henne en börda. Och hvarför kunde det ej ske lika fullt nu som annars. Behöfde hon ett bättre öde än den make, hon förledt. Han var ju ändock mindre skuldbelastad än hon.
Hon trädde fram till klippans rand och blikkade dit ned. Vågorna skvalpade lätt mot de kala stenväggarna. Det såg så lugnt och fridfullt ut där nere. Hvad hade hon väl emot att få hvila vid hans sida i döden, efter detta ej unnats henne i lifvet. Där kunde rang och börd ej längre skilja dem. Hon stod länge kvar överväldigad af hvarandra korsande tankar. Så syntes beslutet till något afgörande mognadt inom henne. Med ett öfverlyckligt leende kastade hon sig ned, kämpade en stund mellan lif och död och försvann i djupet.