XI.
I Åbo skola.
In obscuro nasoitur illustrator solis, stabulo reponitur princeps terrae molis. Fasciatur dextera — — — —
Sången klingade klar och fulltonig, om ock något långsläpig ur en ungdomlig skaras bröst, ock i det hela blandade sig en hes, skroflig röst, som tyktes intaga den ledande stämman. Det var rector scholasticus, magister Magnus Johannis, som anstälde sångöfning med sina djäknar.
Rummet var svagt upplyst i den tidiga morgonstunden. Några sömniga dankar brunno på ett af fönstren och ur den oformliga spiseln kastade en väldig brasa sitt matta sken öfver det kvistiga furugolfvet, på hvilket eleverna enligt tidens sed sutto under lektionerna. Bord och bänkar voro nämligen bannlysta från skolsalarna.
Från angränsande rum spordes ett högljudt svammel. Alphabeticas elever bjödo här till att efter bästa förmåga inplugga i sig vetandets första grunder. De leddes däri af en instructor eller auditor, såsom de mera försigkomna eleverna i denna sin egenskap af lärare benämdes. — Det gick trögt, men färlan, som hängde hotfull på väggen, lifvade intresset och sporrade fliten, då dessa ville tryta. Detta var för öfrigt ett redskap, som i medeltiden rätt ofta kom till användning vid hvarjehanda förseelser både från djäknars och underlärares sida.
Den unge lärarens tålamod synes dock ej låta störa sig af första motgång. Men någon gång tillkännager likväl en och annan min i hans anlete en tydlig missbelåtenhet med sina disciplers tröga uppfattningsförmåga.
Vi igenkänna i honom en för oss gammal bekant: Arvid Kurck, nu elev å grammatica.
Vid medeltidens slut utgjordes eleverna vid Åbo katedralskola ännu för det mesta af allmogesöner. Men någon gång sände också de högre uppsatta, t.o.m. adeln, sina söner hit för att uppfostras till mottagare af höga kyrkliga värdigheter. Samma mål synes jämväl hafva föresväfvat Arvid Kurck vid hans inträde i nämda skola.
Men också andra orsaker drefvo honom härtill. De uppskakande händelserna på Laukko hade otvifvelaktigt så berört den känslige gossen, att han för alltid beslutit att afsäga sig familjelifvet och ingå i det andliga ståndet. Af samma skäl uppkallade han sig ej häller, såsom vid denna tidpunkt annars var vanligt, efter sin fader Arvid Klasson Kurck, utan helt enkelt Arvid Kurck.
Klasserna i Åbo katedralskola voro till antalet fyra, nämligen rhetorica, grammatica, donatistica och alphabetica eller elementaria.
Rektor var ende ordinarie läraren. Han erhöll sin aflöning af kyrkan, olika vid olika skolor. Så omnämnas rectores beneficiati och rectores non beneficiati. De förres lön utgjordes af något prebende vid domkyrkan eller något pastorat (beneficium), fri kost och salarium scholasticum (afgift af eleverna). De senare åter erhöllo fri kost, salarium, djäknepenningarne från Lundo om hösten och Hauho om vintern.
Under ferierna företogo eleverna för att hopsamla åt sig de lifsmedel och andra förnödenheter, de för den följande terminen behöfde, s.k. djäknegång i därtill af rektor anvisad församling. Dessa tiggerifärder, hvarunder man vandrade från gård till gård, medförde också oftast afsedt resultat. De vanligaste håfvorna utgjordes af spannmål (bladum), penningar eller skinnvaror.
Djäknarne kunde därjämte göra sig en ringa inkomst genom fullgörandet af diverse uppdrag, hvartill de, då skolans plikter ej kallade dem, anlitades. Särskildt betjänade såsom man kan sluta exempelvis af anteckningar i Åbo domkyrkas räkenskaper, den skolan nära belägna domkyrkan sig ofta af deras biträde.
Angående Åbo katedralskolas elever i öfrigt må framhållas, att desse ej voro synnerligen aktade af den stora allmänheten. Ofta ingingo klagomål rörande deras konflikter med slottstjänare och andra.
Skolundervisningen begynte från ABC. Skoltiden var mycket lång, andan i skolorna rå och tukten sträng. Men detta oaktadt syntes eleverna jämväl förstå beakta lifvets gladare sidor och med lust deltaga i de lekar, nöjen och förströelser, hvilka erbjödos dem på enkom härtill bestämda dagar.
Latinet var medelpunkten i all undervisning, men det latin, som här inlärdes, var barbariskt munklatin.
Läroböckerna i detta språk voro vanligen affattade på vers, och dessa måste eleverna lära sig ord för ord utantill.
Bland öfriga undervisningsämnen må nämnas kristendomens hufvudstycken (Fader vår, Symbolum apostolicum, Ave Maria och Davids 7 botpsalmer), vidare någon scholastisk teologi, de första grunderna i den kanoniska rätten samt sång (musica choralis et figurata, latinsk sång och mässande), hufvudbeståndsdelen vid den katolska gudstjänsten.
Böcker voro under medeltiden och äfven senare ganska sällsynta och i följd däraf belades desamma vanligen med fabelaktigt höga pris. Åbo domkyrka egde dock ett ganska omfattande bibliotek, vid denna tid det största i Finland. Antagligt är att också klostren hade sina boksamlingar, då man erfar, att sådana äfven egdes af skolorna. Flertalet af böckerna utgjordes af: manualia, missalia, breviaria, bibelförklaringar, scholastisk teologi, dekretalsamlingar och hälgonlegender.