XII.
Affärslit på 1500-talet. — Arvid Kurck på väg till Parte.
— Sjörofvare.
Lars Vadmal var en af Aurastadens mäktigaste borgare på denna tid. Han stod i lifliga handelsrelationer med hansestäderna och de tyska handelsombuden, "junge" eller "gäster", som de kallades, uppvaktade honom ständigt och jämt för att afsluta affärer.
Vadmal ägde ej mindre än sju bodar i Åbo och hans redan kända namn samt vidden af hans värksamhet lockade naturligtvis till honom de talrikaste kunderna.
En tidig junimorgon var det en stor uppståndelse i en af dessa butiker. En skara slottstjänare hade med våld och hotelser inträngt här, genomströfvat rummen och vändt upp och ned på alt samt hotat med eld och brand, i händelse ägaren ej rodde ut med den tyske krämaren Johan van der Marve, hvilken sist nämde skymfligen lockat med sig en af slottstjänarnes, Germundsons käresta. Germundson och Marve hade kvällen förut suttit och pokulerat tillsamman å källaren "Sista styfvern" och den förre hade visst lagt märke till de kärvänliga ögonkast de växlat med hvarandra, Marve och hon, men hade dock ej kunnat ana, att den listige djäfvulen hade dylika planer i sinnet.
Lars Vadmal stod ännu långt efter det fasansfulla uppträdet och pustade af öfveransträngning i dörröppningen till den öfverrumplade butiken och tackade sin lycka att hafva kunnat muta de arglistiga sällarne med en rundlig förplägning. Men han var ej så litet orolig för sin affärsvän, ty nådde fram till slottstjänarne ryktet att denna ännu befann sig ej så långt utom stadens råmärken skulle skådespelet oförtöfvadt upprepas och kunde sluta blodigt nog, såsom det för ej så länge sedan gick under ett tumult mellan "gäster" och knektar, därvid en af de sist nämda fick sätta lifvet till för motpartens dolk. Banemannen, van dem Bokel, lyckades väl komma undan, men af den upphetsning dådet framkallat fingo många af hans landsmän lida långt efteråt.
Marve, som jämväl själf tydligt insåg hvilka följder hans tilltag skulle framkalla, hade varit omtänksammare än de roflystna slottsknektarne anat. Redan tidigt på morgonen hade han låtit föra och förankra sin skuta utom synhåll från slottet och ombord å densamma dolt sin skatt, med hvilken han under tidigare affärsresor "gjort upp räkningen utan värden." Själf hade han inlogerat sig på en bondgård ett stycke utom stadsporten och beslutit att dröja här, tils den första hettan hos hans fiender lagt sig. Därpå skulle han återvända till Vadmal och vidtaga de nödiga anstalterna för afresan. I öfrigt kunde han ock vara jämförelsevis lugn, ty lasten var redan instufvad i skutan, både sälspäck, smör, hafre, kött och fisk, och alt sålunda segelklart, blott han en gång kom sig så långt, att han befann sig ombord å densamma.
De upprorslystne sällarne hade också knapt hunnit lämna tummelplatsen för sin krigiska ifver innan Marve körde in genom porten till den gård där den Vadmalska hufvudaffären var förlagd. En lycka i olyckan var att han ej återvändt några ögonblick tidigare, i hvilket fall han fått möta hårdt mot hårdt, helt visst utan hopp att slippa helskinnad från äfventyret.
Också nu varskodd på den fara, som möjligen ännu ej var helt och hållet afvärjd, begaf Marve sig in i ett af de inre lagerrummen.
Genom hans inträde stördes det förtroliga samspråk, som Arvid och Elin Kurck, hvilka jämväl sammanträffat här, förde med hvarandra. De sade nu hvarandra ett långt, innerligt farväl, ty Arvid skulle med samma tyske affärsman afresa till Stralsund och därifrån vidare till Paris. Sedan dock alla farhågor för ett förnyadt öfverfall skingrats och affärden utsatts till kl. 3 e.m. lämnade Marve de bägge syskonen för att ännu undanstöka några nödiga arrangement innan afresan.
Lämnade på tu man hand återupptogo syskonen det nyss afbrutna samtalet.
— Du måste förlåta mitt intrång i ditt innersta känslolif. Men den tillgifvenhet, som städse bundit dig vid mig, tvingar mig att lämna dig de råd, jag rimligtvis ser mig förmögen till. Det steg du ämnar taga är nämligen ett af de viktigaste i lifvet, och, kära Elin, vi ha ju båda, så unga vi än äro, redan skådat afvigsidorna af ett äktenskap, knutet utan nödig varsamhet.
Hon medgaf, att han hade rätt. Hon skulle också med förstånd öfverväga alt, innan hon gaf de löften, hvilka voro bindande för ett helt långt lif. Men om hon trots alt skulle förgå sig, borde han ej döma henne alt för strängt. Människan kan ju så lätt fara vilse t.o.m. då hon tror sig vara mest förutseende.
Laukko gård hade brodern öfverlåtit åt henne, ty han ämnade med allvar egna sitt lif uteslutande åt kyrkans tjänst.
Och så följde det rörande afskedet. De hade visst redan en tid bortåt varit rykta från hvarandras sida, men tillfällen gåfvos dock, då de kunnat sammanträffa och meddela hvarandra sina fröjder och sorger. Nu for han till främmande land för att under långvariga studier taga de grader han för sin framtida befordran behöfde. Under denna tid kunde ju så mycket inträffa och de måhända aldrig mera återse hvarandra. Men hvad som än inträffade ägde de dock båda kvar minnena af tillsamman delade ljusa och bittra stunder, hvilka, åtminstone de sist nämda, orubbligt måste föresväfva dem under alla skiften.
* * * * *
Aura ås ena strand företedde en liffull anblick. Farkoster lågo i mängd förtöjda sida vid sida och under högljudt stoj och glam lastades in och lossades ur. Och hvilken språkförbistring sedan. Men man förstod hvarandra likafullt, ty där orden tröto hjälpte talande åtbörder och miner en ur förlägenheten.
Individer anträffades här af alla samhällslager från domprosten ned till den anspråkslöse knuthandlanden. Hans högvördighet stod som andra på den tiden, då handeln på hansestäderna befann sig i sitt flor, i lifligaste förbindelse med de tyske handelsmännen och från Stettin, Danzig, m.fl. städer tog han sina årsbehof. Men intimiteten mellan affärsvännerna utsträktes ofta nog ännu längre, i det de tyske köpmännen sände sina söner öfver till Aurastaden för att inackordera dem där hos kyrkans eller skolans män och sålunda sätta dem i tillfälle att inhämta erforderliga både språkliga och andra kunskaper.
Affärsförbindelsen ledde också småningom därhän, att en mängd utlänningar öfverflyttade till vårt land och främst i Åbo nedslogo sina bopålar. Härifrån idkade de sedan en för tiden omfattande affärsvärksamhet.
Stojet ombord å skutorna tystnade för ett ögonblick och allas uppmärksamhet riktades på en båt, som i ilande fart roddes nedför Auras böljor. Man hade i den korpulente mannen i båtaktern genast igenkänt Marve och förbittringen öfver det omak denne genom sitt nyss omnämda tilltag beredt jämväl de andra utlänningarne bragte vreden att sjuda inom dem. Slottsknektarne hade nämligen, berusade af ölet, som de inmundigat hos handlanden Vadmal, begifvit sig hit ned, stält till allehanda upptåg och hotat att gifva de tyska skojarene fan i våld för deras rackerier. Man hade blott genom nya mutor kunnat blidka dem, hvarpå de tillfredsstälde hemvändt till slottet.
Marve, som också förutsett dessa vredesyttringar af sina landsmän, hade därför aftalat med Vadmal, att han skulle frambefordra honom och hans gäst från åns öfre del ut till det långt borta på redden förankrade fartyget.
De förbittrade landsmännen hade emellertid trots detta tagit tillfället i akt för att lämna honom en grundlig uppsträckning; men vid anblikken af det allvar och den värdighet, som återspeglade sig i den bredvid Marve sittande ynglingens anlete, hvars tjänster de måhända i en snar framtid komme att behöfva, läto de orostiftaren helskinnad fara.
* * * * *
Man hade redan hunnit ett godt stycke ut i skärgården, då kvällen begynte skymma. Men då vinden, ehuru inomskärs svag, antogs blifva friskare så snart man kommit ut på mera flott vatten, lät man det fortfarande bära af utan att bry sig om att kasta ankar.
De ombordvarande fördrefvo tiden under lifligt samspråk uppe på däck. Det vackra vädret kvarhöll dem där, och besättningen lät ingalunda häller de förfriskningar deras husbonde bjöd den på kvarligga orörda. Marve själf satt nere i kajutan hos sin skatt och det glada skratt, som då och då därifrån trängde hit upp gaf vid handen, att han ingalunda häller var missnöjd med det knep, hvars hotande följder han nyss helskinnad undsluppit.
Längst borta i fören dröjer Arvid Kurck och betraktar med förtjusning de sommargröna skären rundtomkring eller riktar han sin sorgsna blick bort mot de stränder, hvilka, höljda i det lätta nattdunklet, mer och mer försvinna ur synhåll.
Vinden har emellertid mer och mer mojnat af, seglen hänga alldeles slappa och farten är nu nästan ingen. Man anmäler härom åt Marve och får order att ankra och invänta morgonen, som måhända medförde en friskare bris.
Snart hade alla sökt sig tillhvila; endast den vakthafvande af besättningen syntes nu mera uppe på däcket.
Medan han mekaniskt vandrade fram och åter, för att på detta sätt kunna hålla sig vaken och fullgöra sin plikt, kom han som af en händelse att gifva akt på en stor, vild, enstaka holme på höger hand och hans nyfikenhet sporrades desto mer af den rök, som bakom skogstopparne syntes stiga upp mot sommarhimlen. Han häjdade plötsligt sina steg och började i tankarne leta efter något framfaret minne, förknippadt med denna anblick. Han hade varit med om många sjöresor i sina dagar, men det äfventyr han upplefvat för, ja det kunde väl vara runda tio år sedan, gick ej ur hans minne. Och ju mer han blickade omkring sig desto bekantare föreföll honom hela omgifningen. Det måste utan tvifvel varit just på denna plats öfverfallet skedde, det nattliga illdådet, då han och hans kamrater blefvo plundrade på alt och blod flöt i strömmar. Och i hvad afsikt kunde man väl denna sena tid på dygnet syssla med eld där borta på holmen. Det var helt visst samma illsluga sjöröfvarpack, som uppehöll sig här för att lura ut sina rof.
Plötsligt gjorde han allarm.
Marve, som rusade yrvaken upp, tilldelade den plikttrogne mannen en rund portion afgrundstillmälen och tillsporde hvad fan som gaf honom anledning att störa honom i hans nattro. Men då vakten häjdlöst kallade på honom och med en tyst åtbörd pekade på den hemlighetsfulla ön midt emot skeppet, började Marve omsider gnugga sömnen ur ögonen och tog sig för att undersöka situationen. Och därunder trädde matrosen fram till honom och hviskade några ord i hans öra, de där ej tyktes förfela sin värkan. Oförtöfvadt sågs skeppets ägare själf hasta ned under däck och purra an hela besättningen, som inom kort beväpnad in till tänderna afvaktade hvad som komma skulle.
Tiden var också dyrbar, ty redan sågos två väl bemannade farkoster runda holmens udde och ställa kosan ut till skeppet. Marve hade i tid gifvit sina män befallning att kasta sig ned på däcket och i denna ställning afvakta order till uppbrott. Själf följde han jämväl exemplet, hvarpå den gamle sjöbussen som om ingenting passerat fortsatte sin vandring. Åtminstone bibehöll han till skenet sitt lugn; men så bepröfvad han än var på det våta erfor han likväl en underbar beklämning kring hjärtat, som ej tyktes båda godt.
Snart voro de båda farkosterna redan tätt invid skeppets sida och från en af desamma tillropade en hes och skroflig stämma ett:
— Hvems är skutan och hvad för den ombord?
Den tillfrågade svarade med låtsad likgiltighet:
— Skutan är min herres och inombords har den både vått och tort af bästa slag.
— Den dj—ln för morska ord på läpparne, hördes de angripandes ledare yttra till sitt följe, men han skall nog snart blifva späkt, det lofvar jag.
— Vi komma från slottshöfdingen och fordra i hans namn att få undersöka fartyget.
— Därtill hafven I fördöme mig ingen rättighet, gaf den tilltalade till svar, ty först och främst äro vi på utgående och för det andra har slottshöfdingen ingen laglig rätt att öfverrumpla fredliga sjöfarande. Och är någon nog inbilsk att tillåta slikt, så böra ej alla vara likadana narrar. Hälsa er herre och säg honom det.
Nu uppstod oro bland båtlagets besättning.
— Fram till skutan och upp på däck! dundrade en röst öfver mängden.
— Tron I jag ej känner er fördömde röfvarpack, jag har en gång förut pröfvat edra listiga påfund och vet denna gång att taga mig till vara, ropade vakten.
Man höll redan på att äntra skutan och ett och annat hufvud var just i beråd att nå öfver relingen, då Marves manskap redde sig till motvärn. Nu uppstod en blodig lek, hvari sjöröfvarene stodo sig slätt i den kinkiga position de innehade, klängande som de befunno sig längs skeppets sidor. Den ene efter den andre sågs efter ett väl måttadt hugg släppa sitt tag och falla tungt ned i det glupska djupet. De kvarvarande, som funno situationen mer än kinkig, skyndade tillbaka i båtarne och rodde i väg åtföljda af Marves och hans besättnings hånfulla tillmålen och tillönskningar om bättre lycka nästa gång.
Marves byte från Åbo, som uppvakts af det fasliga bullret och tumultet uppe på däck, hade rusat upp yrvaken och sällat sig till de uppbragta besegrarne.
Nu fick man på båtarne sikte på henne, och igenkännande nymfen från "Sista styfvern" släkte man sin förtret öfver det misslyckade angreppet med att ösa ut okvädingsord öfver Marve och henne.
— Du är en ännu större tjuf än vi, du stjäl människor, vi sörja endast för brödfödan. Men vänta, tyske skojare! Om vi ännu en gång få fatt i ditt kull, då skall du ta mig f—n ha betalt för gammal ost.
Snart rådde åter frid ock stillhet på den vida fjärden. Nattvakten ensam vandrade uppe på däcket, uppmärksamt späjande omkring sig för att varsko om nya "ugglor lurade i mossen."