XIII.
En gammal bekant.
Bland Finlands få mera bemärkta städer i medlet af femtonhundratalet intog Raumo ett af de främsta rummen. Ock för sin förkofran hade staden helt visst mycket att tacka det där förlagda franciskanerklostret.
År 1442 hugnades dess borgare med tillstånd att bygga ock bo, sälja och köpa med samma rätt och förmåner som borgarene i Åbo åtnjöto. Sist nämda stad hade i nämda afseende erhållit privilegier, hvari bl.a. stadgades, "att fartyg från Nyland, Egentliga Finland ock Bottniska vikens kuster skulle besöka Åbo ock Stockholm, med förbud att i sydligare orter eller i utlandet afsätta sina varor, hvarigenom Åbo vid sidan af Stockkolm blef en hufvudstapelort i riket. Icke häller fingo utländska fartyg segla norrut förbi Åbo för att i de bottniska kustorterna försälja sina varor." År 1444 erhöllo Raumo stads borgare köpstadsrätt. De skulle nämligen hafva borgmästare och rådmän. Jämväl förordnades, att en byfogde skulle sändas dit för att uppbära konungens skatt. Är 1476 beviljades staden både in- och utrikeshandel mot en årlig skatt af 80 mark.
Ju större privilegierna sålunda blefvo desto lifligare blef jämväl affärsvärksamheten å orten och vid sidan af denna växte välståndet.
Bengt Lydikeson var en af stadens mera burgna borgare på 1480-talet. Han stod i affärsförbindelser ej blott med kustborna långt upp i norr, utan talrika af hans farkoster plöjde äfven Bottenhafvets böljor och hemförde från Sveriges hufvudstad klingande mynt eller nödvändighetsartiklar i utbyte. Ja t.o.m. de tyska hansestäderna mottogo ofta besök af hans skepp.
Några af dessa fördes af hans söner, hvilka alt från tidiga år gjort sig hemmastadda på hafvet; men därjämte hade han i sin tjänst mången bepröfvad sjöbuss, som trots en fåtalig besättning gjorde snabba och lyckliga resor.
En oktoberafton, omild och vresig, sådana hösten i norden så ofta har att bjuda på, finna vi borgarfamiljen samlad i det låga trähusets gästrum. Våningen utgöres förutom detta af butik, kammare och stuga, hvilken sist nämda jämväl tjänstgör som kök. Till gården hör därjämte en rad rymliga uthus, bland hvilka äfven varuupplagsmagasinen befinna sig.
I gästsalen är konversationen i full gång. Husets herre och man dryftar med en af sina kolleger borgaren Göranson om de försvårade utsikterna för handeln på Nevan och Narva, ty i följd af de ondsinta ryssarnes stämplingar österifrån hade den högsinte och modige höfdingen Erik Axelson Tott det så velat, att några affärsförbindelser ej längre skulle bedrifvas med slika orostiftare.
Enkefru Byning, som ofta besökte stadens borgmästares hus, hade hört, att det också skulle draga ut på tiden innan någon fred med de ryske fridsstörarene kunde fås till stånd. Vi gå ej häller själfva så varliga till väga mot våra fiender, menade hon. Sålunda hade exempelvis hans nåd Axelson gjort många utfall, härjat och slagit ihjäl folk och få till hämd eller förnöjelse. Husets fromsinta värdinna inföll då och då blott med ett ord, framhållande det beklagliga i, att människan städse skall åstadkomma strid och ofrid.
Lydikesons sextonåriga dotter Greta, känd å orten för sina utomordentliga behag och sin huslighet, lyssnar blott med ett hälft öra till de äldres samspråk, medan hon ombesörjer serveringen, ty konvenansen för tiden fordrade, att de yngre familjemedlsmmarne blott ytterst sparsamt skulle gifva sina egna åsikter tillkänna.
Och under samtalen smuttade man på fruntimmerssidan på basterten, ett slags sött spanskt vin, som endast bestods i burgnare borgarehus och vid de högre uppsattes gästabud. Å herrsidan åter stärkte man sig med godt hembrygdt öl, hvartill maltet hämtats från Lydikesons eget hemman några mil utanför staden. Humlen var från Tyskland.
Gästfriheten var en känd dygd i vårt land både hos allmogen och de högre stånden. Sällan fick en främling lämna ett hus, innan han undfägnats med mat och dryck efter värdsfolkets råd och lägenhet.
Efter det man smuttat ut vinet och tömt ölkrusen bjöd Lydikesons på en kvällsmåltid i största hvardagslag, men ändock värdig det förmögna borgarhuset och gäster, hvilka för resten ofta voro sedda inom familjen.
Till smörgåsbordet hörde utom det delikataste hembakade hvetebröd — hvete odlades vid denna tid blott på Åland och i sydvästra Finland — flere på olika sätt inlagda fisksorter, bland hvilka laxen intog hedersrummet. Smöret var en delikatess, ty boskapsskötseln hade ännu föga utvecklats.
Så följde bastantare anrättningar. Först högg man i en läcker tjäderstek och sedan man efter densamma läskat sig med en mugg öl inbars en ugnstekt gädda, prydligt garnerad med grönt.
Fisket var jämte åkerbruket folkets förnämsta näringsfång och en icke obetydlig del af den till kronan erlagda skatten utgjordes just af dess produkter.
Man hade så småningom hunnit till desserten, som denna gång bestod af från utlandet införd konfekt och äpplen, då utifrån förstugan förnams ljudet af steg.
Snart öppnades också dörren till angränsande rum. Lydikeson uppsteg nu och begaf sig dit ut för att efterse hvem den besökande var, men fann till sin förvåning sin dotter redan sluten i armarne på en axelbred ung man, hvari han snart igenkände sin fosterson, den duktige skepparen Penttu Niilonen.
— Se så, slut nu med smekningarna och kom och tryck far din till efter den långa skilsmässan. Anar du haft fullt upp att göra under de bistra dagar vi nyss upplefvat.
Penttu hastade från dottern till fadern och sedan varma handslag växlats fann han sig snart fjärran från storm och oväder förflyttad till den fridfulla kretsen af kära anhöriga och vänner.
Nu var det skepparen ensam förbehållet att hafva ordet. Han skildrade om resans besvärligheter, om nyheterna från den svenska hufvudstaden, om varuprisen och det goda byte han som vanligt gjort. Och gubben Lydikeson, som jämte sin stallbroder Göranson med stegrad nyfikenhet och spändaste intresse blickade upp till den manhaftige ynglingen, var ej sen att upprepade gånger räcka honom ölkruset med en uppmaning att stärka sig efter väl fullgjordt värf.
Under berättelsens gång sökte Niilonens blickar upprepade gånger den vackra Greta, som å sin sida med stilla välbehag och af varma känslor klappande hjärta mötte dessa kärvänliga ögonkast. Penttu hade också knappast hunnit fullgöra, som han tykte, sin skyldighet mot de gamla, innan han hastade ut i stugan, dit hans skatt kort förut dragit sig undan.
— De kära barnen, hviskade borgarfrun till enkeborgmästarinnan, hålla rätt mycket af hvarandra.
— Det synes så. Tänk hvilken lycka för den öfvergifne stackars gossen, att han hos er fick hem och hägn.
— Ja, det har mången gång beredt mig och min man den innerligaste glädje att hafva kunnat utföra detta barmhärtighetsvärk. Och egentligen gör jag orätt i att kalla det så, ty han har redan hundradefalt återgäldat våra små tjänster mot honom.
— Och ett godt och lyckligt par bli de unga, det försäkrar jag. Ty
Greta är en flicka som få.
— Ja nog har jag efter bästa förmåga bjudit till att uppfostra henne. Men att min man vill hålla henne undan för folk så mycket som möjligt, det har aldrig varit min vilja.
— De fäderna hafva ibland sina egna idéer och tidsandan är sådan.
— Tidsandan! Få ej föräldrarna bestämma öfver sina barn efter eget godtycke. Så var det åtminstone i mitt hem. Undras just hur man eljes kunde vara tillsamman med folk, då man en gång satt foten under eget bord.
— Med tiden lär man sig nog alt. Och Greta är helt visst läraktig i ett som annat.
Göranson gjorde nu uppbrott, ty det började redan lida mot nio och tidens sed fordrade att man skulle bittida till sängs på kvällen, för att ej sedan sofva bort de för driftig värksamhet efter en stärkande natthvila bäst egnade morgontimmarne.
Borgmästarinnan sökte ännu då hon bjöd godnatt intala den värda borgarfrun att använda all sin vältalighet på sin man för att förmå denne att låta Greta handla mera tvångfritt, ty på detta sätt får karaktären tillfälle att utbilda och stadga sig, såsom hon fint uttrykte sig. I annat fall blef hon en lekbåll för andras nycker.
* * * * *
Efter några års förlopp finna vi Niilonen som välbestäld äkta man på ett litet men väl upparbetadt hemman i Raumo stads närhet. Hemmanet hade de unga tu mottagit af föräldrarne såsom förläning och genom flit och sparsamhet hade Penttu redan inlöst sig ett af foster- och svärfaderns många fartyg. Med detta gjorde han fortfarande, då ej bråda hemsysslor förestodo, fraktresor på Stockholm.
Af den fattige fiskargossen, hvilken efter hemmets förskingring försvann i obekanta öden, hade sålunda blifvit en väl bärgad äkta man, som trots de motigheter han upplefvat nu kunde blicka framtiden an med förtröstan och tillförsikt.
Minnena från barndomens dagar och skilsmässan från mor och syster, dem han sedermera aldrig återsett, tyngde dock mången gång honom äfven under de gladaste ögonblick. Men då fans det städse en, som förstod att skingra bekymren och ingjuta tröst i hans sorgsna hjärta. Hans hustru Greta var städse en god ängel i det hem, som idoghet och trohet bygt och som sent skulle beröfvas den frid, som här gjort sitt intåg.