XIV.
I Paris.
Universitetet i Paris utgjorde ända till slutet af medeltiden den förnämsta samlingsplatsen för kunskap sökande män och ynglingar från hela den västerländska kristenheten. Ja t.o.m. påfven hade såsom bevis på dess fruktbringande värksamhet förklarat, att "där de skönaste smykken för Kristi brud förfärdigades". Äfven ett antal finska ynglingar, främst de, hvilka utbildade sig för högre kyrkliga ämbeten, fortsatte här sina studier, andra åter stälde kosan till högskolorna i Prag och Leipzig.
Bland finske män, hvilka särskildt utmärkt sig under sin vistelse i Paris, må i detta sammanhang framhållas biskop Olaus Magni, som 1427 där aflade sitt första lärdomsprof, i det han försvarade en s.k. baccalaureat-afhandling. Sedermera blef han licentiat och magister samt värkade såsom lärare under titeln "lector ethicorum". Han nämnes äfven "pedagogista" eller föreståndare för en enskild, förberedande läroinrättning.
Den filosofiska fakulteten var delad i fyra "nationer", af hvilka den engelska omfattade ynglingar härstammande från England, Tyskland, den skandinaviska norden, äfven Finland.
Nationerna utsago själfva sina ämbetsmän, kallade "receptores", hvilka förvaltade deras ekonomi, och "procuratores", hvilka voro ordförande, hvarjämte de fyra nationerna gemensamt för tre månader i gången valde universitetets rektor. Olaus Magni innehade flere gånger alla dessa förtroendeuppdrag. Han var t.o.m. medlem i en deputation, som 1436 sändes att å universitetets vägnar underhandla med Frankrikes konung Karl VII.
Då den 18-årige Arvid Kurck 1482 afslutat sina studier vid Åbo skola utgjorde universitetet i Paris det städse hägrande målet för hans längtan att vidare utbilda sig för det prästerliga kallet.
Vi hafva sett honom lämna Auras stränder bakom sig och slita de band syskonkärleken enat för att gå högre uppgifter till mötes. Vi återfinna honom kort härpå i den bullrande världsstaden i kretsen af kunskapstörstande ynglingar från vidt skilda länder.
Arvid Kurck begynte i likhet med andra landsmän sina studier i den filosofiska fakulteten, där han under en äldre magisters uppsikt öfvade sig i de akademiska disputationerna.
Efter två års studier aflade han baccalaureiexamen och fungerade som sådan åren 1485-86 samt såsom s.k. incipient 1486-87, hvarpå han tog magistergraden.
Magistervärdigheten hade på denna tid stort anseende; dess innehafvare betraktades såsom riddares vederlikar. En person med denna lärda grad hade vägen för sig öppen till kyrkans högsta värdigheter och kunde genast vid sin hemkomst påräkna någon indräktig prästtjänst.
Arvid Kurck lämnade i Paris många vänner, men äfven nationen i dess helhet hade skäl att sakna honom, ty han var den rikaste finne, som under hela medeltiden studerat där och hans afgifter till nationskassan hade därför varit ganska betydliga.
* * * * *
Det är år 1485. En lätt höstskymning hvilar öfver det lilla rummet i ett af de aflägsnare stadsdelarne af den redan ansenliga världsstaden. Två unge män skåda tankfullt ned på det ännu myllrande lifvet utanför; men då och då mötas deras blickar under det lifliga samtal, som upptager dem. Vi igenkänna genast i den enes späda, men retliga gestalt en af hufvudpersonerna i vår skildring, den blifvande biskopen Arvid Kurck. Den andre har äfven såsom innehafvare af kyrkans högsta värdigheter inristat sitt namn i Finlands kyrkohistoria — Johannes IV Olavi, båda nu baccalaurer vid den fjärran från hemlandet belägna högskolan. Deras samspråk gäller norden, och de skiftesrika händelserna där: Unionens stormar, fiendernas härjningar i fosterlandet och fosterlandsvännernes försök att bringa reda i den trassliga härfvan. Båda varmt hängifna dessa fosterlandsvänners sträfvan uppräkna de med smärta de många hinder, man där borta söker lägga i deras väg.
Då, liksom eldad af en inspiration, utbrister Kurck, medan en säregen glans strålar ur hans blå ögon:
— Den tid skall väl stunda, då också vi kunna lämna vår skärf för det allmänna bästa, tror du ej det?
— Ja, om våra planer ej afbrytas af en högre vilja.
— Och hvarje välvillig handräckning synes desto mera af nöden, då faror ständigt hota från alla håll, faror, hvilka kunna bringa äfven dem, som äro den fosterländska saken mest hängifna, att vackla.
— Du syftar på Kalmar recess.
— Ja och det bryderi, den ädle Sten Sture genom en obetänksamhet råkat i.
— Det är ej så godt häller att stå ensam mot mängden och dess nycker. För att få sina högsta önskningar uppfylda skyr den ej att bruka hvilka medel som hälst. Det allmänna bästa får då vika för personliga intressen och fördelar.
— Ja också kyrkans män hafva på sätt och vis lofvat kung Hans sin hyllning, blott han förbunde sig att gå in på deras önskningar.
— Men denna vacklande hållning är ej det enda hotfulla i fäderneslandets läge. Sten Stures missämja med Svärdsbrödraorden har rykt från riket ett kraftigt värn mot stämplingarne från öster.
— Och går det blott en gång därhän, att ryssarne sluta förbund med kung Hans, blir den sista villan värre än den första.
Johannes Olavi yttrade intet härtill, han syntes med sin själs inre öga liksom söka tränga in i den dunkla framtiden. Omsider sade han med vemod:
— Kyrkans ställning är brydsam under alla dessa krigets fasor. I stället för att lugnt få fortgå på den sanna fridens väg nödgas hon omfatta vanskliga intressen och uppoffra sina egodelar för att söka bereda segrar, hvilka antingen ej alls vinnas eller, om de någon gång blifva en värklighet, äro af kort varaktighet.
— Du har rätt. Men då ovännen står och klappar på dörren måste man ur huse. Ovännen väljer ej, han tager hvad han för bäst finner. Och kyrkans välfärd hotas lika väl som alt annat, om han får husera fritt.
— Nå väl. Men de personliga intressena då?
— Det är skamligt att låta det själfviska tala, då det gemensamma fosterlandets väl står på spel. Vare detta vår lösen för framtiden.
— Tag min hand därpå. Främmande förtryck är dubbelt förtryck. Dess intressen gå endast ut på att rifva ned hvad andra under svett och möda uppbygt.
Vännerna åtskildes; men deras rådslag fortforo sedermera under hela deras sammanvara i den franska hufvudstaden. Föga anade de ännu då, att de båda värkligen en dag skulle sättas i tillfälle att utföra hvad de nu i ungdomlig ifver planlade, att den ene skulle taga i där den andre slutat, att kyrkan skulle gå ännu brydsammare öden till mötes, men att den utblottad väl på timliga ägodelar skulle erhålla en rik godtgörelse härför i den gryningsperiod, som med reformationen gick upp för henne.