XVII.
Arvid Kurck blir biskop. — Kristian tyrann.
Den 10 juni 1510 mottog domkapitlet i Åbo det oväntade och sorgliga budskapet, att biskop Johannes Olavi föregående dag plötsligt aflidit å Kuustö slott. Under en måltid hade han fått en matbit i lufstrupen och dött i följd af kväfning. Underrättelsen härom väkte allmänt deltagande, ty den hädangångnes nitiska värksamhet och fosterländska sinnelag voro vida kända. Domkapitlet, som från Johannes död till hans efterträdares utnämning höll sina sessioner å Kuustö, sammanträdde omedelbart till val af ny biskop, för att förekomma både den världsliga makten och påfven, af hvilka den sist nämde mången gång egenmäktigt inskridit vid valet af nordens biskopar.
Sedan domprosten Henrik Venne och ärkedjäknen, magister Paul Scheel, hvilka i andlig värdighet stodo närmast, förbigåtts dels emedan de redan voro något ålderstigna, dels emedan de saknade nog mäktiga relationer, utsåg domkapitlet Arvid Kurck till Johannes Olavi efterträdare i ämbetet.
Arvid Kurck uppfylde nämligen, såsom vi jämväl tidigare erfarit, alla de anspråk man kunde ställa på kyrkans främste man i landet. Han vägrade väl först att mottaga den honom erbjudna värdigheten, inseende det ansvar han genom dess antagande nödgades pålägga sig och det ofta brydsamma läge, under rådande stormiga tider måste vänta honom på denna post. Men på de öfriges böner lät han sitt motstånd omsider vika, hvarpå en skrifvelse uppsattes till ärkebiskopen i Upsala med underrättelse om valets utgång. Därjämte anhölls om dennes medvärkan till den påfliga sanktionens erhållande.
En ifrig förespråkare fick nu Arvid Kurck i Svante Sture, som i den nyvalde såg en trogen och för de fosterländska sträfvandena pålitlig bundsförvandt, hvarför han ock genom svenska sändebudet i Rom påskyndade den slutliga stadfästelsen. De utfästa rundliga penningegåfvorna, hvilka vid dylika tillfällen utöfvade det värksammaste inflytandet, bidrogo helt visst också nu till sakens snabba och lyckliga utgång. I följd af kyrkans brydsamma läge måste Arvid Kurck dock uppskjuta sin invigning i ämbetet till den 4 okt. 1511, då den högtidliga akten ägde rum i Strängnäs.
Angående den finska kyrkans utblottade tillstånd lämnas oss många talande bevis i de bref, Arvid Kurck aflät till riksföreståndaren. Biskopen skrifver därom bl.a.: "Sorgliga äro de förhållanden hvari den finska kyrkan för närvarande befinner sig. Den högtidlighet och ståt, hon måst förena med sin värksamhet för att invärka höjande och väckande på mängdens slumrande känslor och likgiltighet för något högre och ädlare, ha så uttömt hennes krafter, att om ej gynnsammare tider stunda mycken kraft och ihärdighet kräfves för att ställa alt till rätta igen. Och det ser ej ut som den närmaste tiden i detta hänseende kunde öppna några ljusare utsikter, ty förhållandena äro vill jag tro sådana, att landets försvarskrafter måste så vidt möjligt stärkas och i detta afseende kan ej häller kyrkan stå likgiltig. Fosterlandets försvar är ju alla gode mäns gemensamma angelägenhet. Jag har därför ock genom besparingar och de yttersta ansträngningar sett mig i stånd att till den finska skärgårdens skydd utrusta några fartyg, om örlig och hårda dagar åter stunda, därifrån Gud oss förhjälpe. För fortsatta utrustningar af folk och fartyg samt för proviantering af fästningarne nödgas jag med Ers nådes välvilliga gunst och nåd jämväl afhålla mig från herremötet samt uppskjuta med min invigning till det mig genom medmänniskors välvilja och Guds rika nåd anförtrodde biskopsämbetet, sedan jag tillika hugnats med befrielse från den kostbara resan till Rom."
Svante Sture afled redan den 2 januari 1512. Hans bortgång gaf väl upphof till nya förvecklingar, utmärkta genom sin stormiga karaktär, men efter en rad af blodsutgjutelser, nederlag och segrar frigjordes norden likväl från de band, hvilka unionspolitikens bemödanden att vinna fastare mark under fötterna och fosterlandsvännernes energiska om ock ofta fåfänga motansträngningar pålagt densamma.
Kort efter Svante Stures död valde riksrådet vid ett möte i Arboga en af unionspartiets anhängare Erik Trolle till rikets höfding. Men Sten Sture d.y. bemäktigade sig snart de flesta slott och mottog trohetsförsäkringar af hela allmogen, så att han den 23 juli 1512 kunde hyllas som riksföreståndare.
1513 öppnades nya fredsunderhandlingar med Ryssland, hvilka, trots intriger från Danmark, äfven utföllo lyckligt.
Kung Hans dog sist sagda år och efterträddes af sin son Kristian II.
Dennes första mål blef att kufva Sverige.
Innan vi emellertid gå att skildra de strider och förvecklingar Kristian Tyranns regering framkallade i norden och under hvilka biskop Kurck nära nog städse iakttog en honom värdig och ädel hållning, afbryta vi här för ett ögonblick den historiska tråden för att skildra andra, fredligare värf.