XVIII.
Syskonen sammanträffa.
Det är en kall vintermorgon 1513. Snö har under natten fallit i mängd. Vägarna ligga igenyrda af höga drifvor och barrträden på ömse sidor om den smala skogsstigen blotta sparsamt sin gröna skrud mellan det hvita höljet, som likt lenaste bomull lagrat sig på deras grenar. Men skyarna där uppe skingras så småningom och månen träder majestätisk fram för att förhärliga stillheten rundtomkring. Snart synes alt som öfversålladt af de klaraste diamanter och en sakta nordan, som far fram genom den vidsträkta skogen, smeker de vägfarandes anleten. Men vinterkylan, som nyss förekommit helt mild och uppiggande, blir i en hast bitande, och med försiktighet svepa de i släden sittande omkring sig fållarna, hvilka nyss legat vårdslöst hopade nere vid fötterna. De ett stycke efter biskopen och hans körsven följande ryttarne börja också huttra af kölden och gång på gång sporra de sina hästar för att genom lifligare rörelser öka kroppsvärmen.
Arvid Kurcks känsliga sinne hade rönt lifligt intryck af den fridfulla stämningen där ute i den tidiga morgonstunden, och de minnen, som voro fästade vid det hem, mot hvilket han nu sträfvade, framkallade hos honom tankar, hvilka, trots många, många år flytt, se'n han sist gästade detsamma, bragte hans hjärta att skälfva af fasa och bitterhet. Det var Laukko gård, hans barndomshem och de nya förhållandena där han nu ville bese och en gång bevittna. Och den längtan, som trots alla vedervärdigheter dref honom dit, ökades desto mer ju närmare han kom målet för densamma.
Skogen började nu så småningom glesna och snart såg man insjöns vida, snöhöljda isfält utbreda sig för den framåtsträfvande lilla skaran. Det började också redan ljusna och månen sjönk långsamt ned bakom skogstopparne.
Efter ungefär en half timmes jämt traf kunde Arvid Kurck tydligt skönja konturerna af ett två våningshus, som helt bjärt stack af mot den enformiga hvita omgifningen. Röken, som i sirliga ringar hvirflade upp ur dess skorstenar, gaf vid handen, att man redan långt för detta där skakat sömnen ur sina armar och gått till dagens sysselsättningar.
Klockan kunde vara vidpass nio på f.m., då man gjorde sitt intåg å
Laukko gård.
Uppmärksamgjorda af hästarnes tramp rusade några af gårdens väpnare nyfikna ut ur knektstugan, ty ehuru vana vid främmande besök här kom detta dock något oväntadt denna tid af dygnet.
Det behöfdes blott några flyktiga ögonkast på den ur slädens baksäte uppstigande reslige mannen, för att han genast af dessa skulle blifva igenkänd såsom en kär och saknad gäst å stället. Många af Klas Kurcks män voro nämligen ännu i lifvet och hade troget stannat kvar på den post, de under en följd af år, mången ända från sin ungdom, beklädt.
Men vi låta gårdsfogden och hans män taga hand om biskopens följe och ledsaga honom in i det hem, hvars nuvarande lycka och frid bilda en så bjärt kontrast mot de fasansfulla skådespel, här tidigare utspelats.
Arvid Kurcks besök i fädernebygden, hvilken han ej återsett se'n han såsom barn sprang omkring här, gladde främst hans syster Elin. Ty de band, hvilka ända från deras spädaste barndom enat syskonen, hade ej ens den långa skilsmässan kunnat rubba. Men också hennes make, den mäktige lagmannen i Österbotten och Satakunta Knut Erikson, såg i den anlände anförvandten en man, hvars både framstående plats inom samhället och hjärtevinnande sätt ovillkorligen måste egnas all den aktning och välvilja det stod i hans makt att kunna lägga fram i dagen.
Rörande var syskonens möte. Med utbredda armar ilade Elin mot sin broder redan ute i förstugan, sedan hon dock först rätt kunnat fatta, att hon värkligen hade honom i sin närhet. Länge stodo de slutna i en innerlig omfamning, då hennes man ändtligen fann sig föranlåten att bedja den käre gästen stiga in och hålla till godo med hvad hans hus förmådde prestera.
Sedan ett kraftfullt handslag växlats mellan svågrarne och Kurck nedkallat Guds välsignelse öfver det hem, hvars trösklar han nyss beträdt, egnade han sig helt och hållet åt den husliga samlefnaden här och åt hågkomsten om flydda tider.
Och glädjen och det fridfulla, stilla hemlifvet gjorde, att han helt glömde bort alla de många bekymmer, som legat honom om hjärtat, att han som ett barn jublade med de unga plantor, hvilka varmt omhuldade af en öm moder och omtänksam fader uppväxte här.
Knut Erikson och Elin Kurck ägde i sitt äktenskap redan trenne barn, sonen Johan och döttrarna Birgitta och Kristina. Af dessa hade dock Birgitta lämnat hemmet för att egna sig åt det värf, hvartill hon redan vid födelsen utkorats. Hon inträdde nämligen tidigt såsom nunna i Nådendals kloster.
Hennes sällsporda begåfning lofvade henne en lysande framtid på detta fält och härtill skulle ogensägligen i ej ringa grad jämväl bidraga en fast energi och en tadelfri vandel samt det anseende det Kurckska namnet förskaffat sig både här och långt utom Finlands gränser. Vi återfinna också år 1567 Birgitta Kurck såsom föreståndarinna för det kloster, inom hvars murar hon under enträgen andakt och hängifven sin föresats sett sin ungdoms fägring vissna bort. Hon afled år 1577 såsom dess sista abbedissa.
* * * * *
— Lyckan har varit vår gäst alt sedan vi satte bo här, yttrade Elin med glädje strålande uppsyn under ett samtal till brodern.
— Det är en stor gåfva ofvanifrån, den man ej gärna ville förlora, men som dock så ofta beröfvas oss antingen genom egen obetänksamhet eller andras illvilja, genmälte han med vemod.
— Käre Arvid, jag har så mången, mången gång tänkt på dig och de svåra plikter din ansvarsfulla post af dig fordrar, och i mina böner har jag städse anropat den högste, att han måtte bistå dig och förläna dig kraft att med framgång kunna uppfylla de förhoppningar man hyser till dig.
— Jag tackar dig för din orubbliga kärlek och försäkrar som en ringa återtjänst, att ditt väl icke mindre varmt legat mig om hjärtat. Men fullt lycklig har jag ej ens i medgångens rikaste ögonblick kunnat skatta mig. Och vet du hvarför? Jo, det framfarna gömmer så mycket, mycket bittert, som vi borde återgälda.
— Ja vår faders blodsdåd kunna ej nog dyrt betalas. Medan jag gick med vårt första barn blefvo tankarna på de kräckscener vår barndom bevittnat mig mången gång öfvermäktiga och jag förföll i ett svårmod, som ej kunde undgå min mans uppmärksamhet. Jag viste att detta bedröfvade honom, desto mera som han anade anledningen därtill. En dag, då vi sutto slutna till hvarandra och han försökte måla framtiden ljus och löftesrik, beslöt jag för honom yppa det, jag länge nog gått och rufvat på. "Dyre vän", sade jag, "om vi skulle bestämma vår förstfödda till en medlare mellan oss och den allmakt, hvars vrede hvilar tungt öfver dessa bygder." Han hlickade förfärad ned på mig och genmälte: "Ofverväg noga med dig själf om vi hafva denna beslutanderätt öfver ett väsen med förnuft och fri vilja." Jag gjorde så, men ju mer jag rådgjorde med mig själf dess naturligare, Gudi och hälgonen mera tacknämligt fann jag det vara, att detta barn påtog sig klosterlifvets band. Min plan vann slutligen också min makes samtycke och vår förstfödda fick i dopet namnet Birgitta.
Redan från sin spädaste barndom var hon ett allvarligt och tänkande barn och den uppfostran jag egnade henne syntes mer och mer göra henne mogen till det värf hon sedan efter egen önskan påtagit sig. Säg mig har jag handlat orätt?
— Ett lif i from andakt, i umgängelse med den helige ande och trons martyrer kan ej skattas nog högt, svarade Kurck undvikande för att ej genom långa utläggningar angående sina åsikter i detta hänseende grumla den älskade systerns ädla afsikter och ingjuta hos henne tvifvel rörande det mer eller mindre berättigade i den plan, som för henne mognat till en lefnadsuppgift. De villfarelser klostren trots sin i många afseenden äfven fruktbringande värksamhet slöto inom sina murar samt det intrång dess bebyggare sökte göra på kyrkans lagliga gebit voro honom nogsamt bekanta.
Detta deras samtal, som uteslutande rörde sig kring minnena från barndomshemmet eller lifvet i det nya hem brodern nu gästade, fortsattes sedan timmar igenom utan att någondera, införlifvade som de voro, varsnade tidens flykt. Mörkret hade länge sedan fallit på och månen kastade sitt trolska sken genom de färgade små fönsterrutorna in det rum, där de tagit plats. Omsider kom hon dock att tänka på de husliga plikter hon ännu hade ouppfylda för dagen och dessa tvungo henne nu att slita sig från den omfamning, de tillgifna, varmhjärtade syskonen egnade hvarandra såsom ett tyst tecken på bestående vänskap.