XIX.
Kyrklig ståt.
Om biskop Kurcks värksamhet såsom kyrkans föreståndare äro de underrättelser, hvilka gått till vår tid, ganska tunnsådda. Så mycket är likväl bekant, att han med nit och allvar sörjde för folkets upplysning och sedliga förkofran. Hans täta och ofta långvariga visitationsresor utgöra äfven de en bekräftelse härpå.
Men trots katolicismens ihärdiga sträfvan att fortplanta kristlig tro och kristlig sed hos befolkningen vidlådde densamma dock brister, hvilka i en snar framtid blefvo orsaken till dess undergång i norden. Såsom ett exempel på dessa brister må här nedan lämnas en bild af den yttre ståt och prakt, det ofta toma sken, hvarmed den katolska kyrkan sökte imponera på mängden.
År 1339-1365 hade på Åbo biskopsstol suttit en from och nitisk man vid namn Hemming. Han var en storhet i sin samtids ögon, men ännu mera förhärligades han i legenden för efterkommande släkten. Vi erinra exempelvis om Messenii ord i mindre Rimkrönikan:
"Han var Gudfruktig och fast vis,
För sin helighets skull bär pris,
Hon båtade honom så stort
Att han många under har gjort."
År 1495 anföres, att Gud genom Hemming i Åbo värkat många tecken och under, att dylika undervärk genom honom där skett alt sedan år 1416 samt att man därför vore betänkt uppå att med första hos påfven anhålla om hans kanonisation eller åtmistone skrinläggning. Dåvarande domprosten i Linköping, Hemming Gadd, Sten Sture den äldres ombud i Rom och påflig kammarherre, fick i följd häraf i uppdrag att till påfven framföra och hos honom bedrifva detta ärende. Han lyckades äfven år 1499 att af Alexander VI erhålla tillstånd att från grafven upptaga biskop Hemmings ben och med tillbörliga högtidligheter och vanliga ceremonier flytta dem till en upphöjdare och ärofullare plats i Åbo domkyrka för att där med vederbörlig vördnad hedras, "intill dess vi kunne komma till själfva kanonisationens högtidlighet, som vi hafva i sinnet." Rikets oroliga tillstånd vållade likväl att biskop Hemmings nu beviljade skrinläggning försiggick först år 1514.
Det blef sålunda biskop Arvid Kurck förunnadt att fira denna högtidliga fest.
Redan långt innan den betydelsefulla dagen ingått rådde liflig värksamhet på Auras stränder. Höga och låga, rika och fattiga ville på ett eller annat sätt deltaga i den "heliga" handlingen i hopp, "att hvar och en, som hedrar den helge Herren Hemming här i världen, honom hedrar han åter utan tvekan i himmelriket."
Alla hus i staden pryddes med blomsterkransar och löfkvistar. Portarne till de högst uppsattes bostäder voro formligen omhöljda af gröna guirlander och blommor i alla färger och mellan dessa framskymtade adliga sköldemärken och förlänade färgrikedomen en än större prakt.
I domkyrkan och dess närmaste omgifning voro fliten och ifvern likväl störst, ty här skulle de mest omfattande anordningarne ombesörjas.
Mellan pelarne uppfördes en 4 alnar hög och 30 alnar lång estrad, hvarpå bygdes ett altare. Ofvanför estraden upphängdes 100 lampor och på densamma placerades så många vaxljus den möjligen kunde rymma. Vid foten af hvarje pelare ombragtes fat, i hvilka rökelse och myrrha skulle afbrännas. Midt i kyrkan upphängdes riksföreståndarens, ärkebiskopens och biskop Hemmings på båda sidor målade vapensköldar. Hvarje pelare pryddes därjämte med Hemmings bild och vapensköld, hvilka omgåfvos med talrika vaxljus. Blomsterguirlander fästes i midten af hvalfvet och midten af hvarje pelare och mellan dess placerades mindre vapensköldar och dekorationer. Kyrkogården och dess portar smyckades lika rikligt, och det hela tedde sålunda ett i allo högtidligt och prunkande utseende.
Den nyss omnämda estraden eller parken som den kallades fick beträdas endast af biskoparne, riksföreståndaren, rådsherrarne och ridderskapets samt prästerskapets förnämste representanter.
Till högtidligheten anlände äfven från Sverige flere af dess främste män, bland hvilka må nämnas ärkebiskopen i Upsala Jakob Ulfsson och biskop Matthias Byning från Strengnäs.
Deltagarne från eget land voro ännu talrikare och i spetsen för dessa förmärktes naturligtvis biskop Arvid Kurck.
Angående själfva högtidligheten, hvarunder den tidigare omnämda ståten ytterligare förhöjdes genom det formliga ljushaf hvari domkyrkan badade och genom den vällukt, som strömmade ut öfveralt från rökelsefaten, lämnas följande närmare detaljer:
Sedan de heliga relikerna blifvit upptagna och inlagda i ett förgyldt skrin, på alla sidor prydt med biskop Hemmings vapen, anstäldes, under det heliga sånger afsjöngos, med skrinet en procession ifrån högkoret omkring kyrkan, hvarefter skrinet fördes in uppå parken. Riksföreståndaren och "ed öfversta" buro härunder skrinet och hvar och en, som deltog i processionen, brinnande vaxljus. Då skrinet blifvit nedlagdt på altaret uppstämde ärkebiskopen: "Veni Sancte Spiritus", därefter afsjöngos Litanian och Kyrie Eleeson samt slutligen sjöng ärkebiskopen ensam: "In sancto hoc negotio hujus beati patris, beati Hemmingi, nos non contingat errare" och kören svarade: "Te rogamus, andi nos." Därefter fördes skrinet i procession omkring kyrkogården och sedan åter in på parken.
Nu begynte mässan och medan introitus sjöngs bars skrinet upp på högaltaret eller till ett annat ställe, dit folket bäst kunde komma för "att offra, kyssas och göra sin gudlighet."
Af riksföreståndaren och biskoparne offrades härunder ett förgyldt och ett försilfradt bröd, en förgyld och en försilfrad fjärding mjöd eller vin, hvilket offer tillföll de tjänstgörande prästerna. De officierande prästerne skulle vid detta tillfälle ej erhålla något annat offer. Men, heter det dock, om likväl någon af dem som bära brödet eller fjärdingarne vill lägga 50 eller 60 gyllen på altaret, "ther varder ingen vredher om."
Efter offrens slut hölls ett latinskt tal på "parken" och äfven på kyrkogården predikades om den helige Hemming.
Nu förrättade ärkebiskopen den heliga handlingen och då denna begynte skedde undervärk i domkyrkan. Eld lopp från hvalfvet till "parken" och åter från denna till hvalfvet; lefvande dufvor flögo hit och dit, med hvar sin eld; från hvalfvet nedsväfvade oblater och stycken af oblater och ibland dem blå, bruna, gröna, gula och hvita blomblad; lefvande fåglar, såsom dufvor, hjärpar, steglitsor, sparfvar och andra små fåglar foro hit och dit i kyrkan; bållar af linblår, fylda med krut, antändes, nedkastades och deras sken liknade ljungeldars.
Sedan den heliga handlingen försiggått och mässan ändats upplästes välsignelsen och bönerna. Festen afslutades med högtidliga måltider och gästabud, hvarvid biskop Hemmings lefverne och undervärk förelästes och dyrbar rökelse brändes.
Skrinläggningen, hvilken vanligen föregick kanonisationen, var mindre kostsam än den sist nämda och omfattade färre ceremonier. Den som skulle förklaras salig (beatus) måste hafva varit död åtminstone i 50 år, hafva fört ett särdeles heligt lefverne och efter sin död gjort undervärk. Kanonisationen eller upptagandet i förteckningen (canon) öfver hälgonen försiggick under de kostsammaste högtidligheter och medförde den högsta utmärkelse. Till den kanoniserades ära kunde kyrkor byggas, altaren resas, fester firas, hans reliker kunde kringföras i processioner och han själf offentligen åkallas.
Den åt biskop Hemming utlofvade kanonisationen gick aldrig i värkställighet, ty genom reformationens insteg i norden skingrades, innan denna ceremoni ägt rum, det mörker, katolicismen spridt öfver land och folk.