XX.
Kristian II vinner styret i norden.
År 1515 återvände Erik Trolles son, Gustaf Erikson Trolle, från Rom till Sverige, där han utsetts till ärkebiskop. Genom detta val väktes de gamla tvisterna åter till lif. Trolle vägrade att erkänna Sten Sture d.y. såsom riksföreståndare och belägrades därför af denne på sitt slott Stäket. Samtidigt sökte jämväl kung Kristian II fullfölja sina planer på Sveriges underkufvande. År 1517 kom han ärkebiskopen till hjälp, men blef slagen och kunde ej hindra Stäkets fall och Trolles afsättning, hvarom beslut fattats på riksdagen i Arboga den 25 nov. nyss nämda år, där också Arvid Kurck med sin röst understödde Sten Sture. Nu vände sig kung Kristian med sin flotta till Finland och härjade längs Ålands och fastlandets kuster. År 1518 gjorde han ett nytt angrepp mot Sverige, men rönte nu lika liten framgång som förra gången. Vredgad häröfver sökte han hämden på annan väg. Han anropade påfvens bistånd och utvärkade, att denne förklarade Sten Sture i bann och belade Sverige med interdikt, d.v.s. förbjöd fullgörandet af alla kyrkliga ceremonier och fromma förrättningar. Ett nytt anfall i januari 1520 slutade för Kristian lyckligare. Riksföreståndaren blef nämligen nu af en dansk här slagen i Västergötland å sjön Åsunden i närheten af Bogesund. Sten Sture sårades härvid och afled på återvägen genom mellersta Sverige den 3 febr. samma år.
Danskarnes seger var nu afgjord och å rådsmötet i Upsala d. 2 mars erkände riksrådet i folkets namn Kristian II såsom konung.
Den enda som ännu förblef det fosterländska partiet trogen var Sten Stures ädla och oförskräkta enka Kristina Gyllenstjerna, som förde befälet å Stockholms slott. Men också hon nödgades snart vika för öfvermakten, likväl först sedan hon utvärkat försäkran om tillgift för flere af hennes aflidne makes trognaste anhängare. Bland dessa märka vi i Finland: Arvid Kurck, Tönne Erikson Tott, Åke Göranson Tott och Nils Eskilson Banér.
Den 10 juni 1520 ingick från den nyvalde konungen till riksråden och andra i Finland bosatte bref med befallning att med det allra första infinna sig i Stockholm, så framt de ville sörja för sitt eget, den heliga kyrkans och menige mans i riket framtida väl och bestånd. Denna befallning efterkoms likväl ej, ty man anade hvad afsikten med den samma var, en aning, som också snart skulle så grymt besannas.