XXIII.
List och blodsdåd.
Nils Arvidsons afsikt att intaga Åbo slott ville ej lyckas. Detta berodde främst därpå, att hans trupper ej befunnos i det skick, att de kunde mäta sig med besättningen på Åbo slott. Och ehuru den från Kuustö erhållna handräckningen lämnade intet öfrigt att önska, bestod den öfriga delen af Nils Arvidsons styrka för det mesta af illa utrustade och oöfvade finska bönder, hvilka föga kunde uträtta mot slottets väl öfvade legotrupper. Afven slottet själft hade namn om sig att vara starkt befästadt. Dess fasta torn och gråstensbyggnader, den på högra sidan löpande höga muren med en tredubbel vall och två djupa grafvar kunde trotsa vida öfverlägsnare skaror än dem den svensk-finska hären bjöd på.
Redan hade flere utfall från slottet ägt rum, hvilka samtliga medfört talrika förluster för de belägrande. Vid ett dylikt kort före jul 1521 tillfångatogs ett antal svenska och finska officerare, bland dessa äfven Nils Arvidsons broder Bengt. Stor nedstämning väkte detta nederlag bland de kvarblefve, ty intet tvifvel kunde råda angående de fångnes öde, då ju junker Thomas Wolffs grymhet och blodtörst voro vida bekanta. Följande morgon fingo de allierade svenskarne och finnarne jämväl bevittna en fasansfull scen, då man nämligen midt för deras åsyn upphängde de nyss tillfångatagna på yttre sidan af slottsmuren. Men blodsdåden slutade ej härmed. På Kristian tyranns befallning halshöggos i januari följande år af slottets fångar riksråden Tönne Erikson Tott och Henrik Stenson Renhufvud äfvensom junker Thomas egen skrifvare Måns. Trots all tillgifvenhet till sin danske herre fick den sist nämde dela de andres öde blott och bart därför, att han var född svensk. Erik Fleming var den ende, som lyckades undgå bilan.
* * * * *
Midvinierskymningen faller alt tätare på Auras stränder; dagens strid och kif tystna bort så småningom. Äfven på Åbohus har man dragit sig inom slottets murar och endast några svaga ljusglimtar gifva nu mera vid handen, att alla där ej ännu uppsökt natthvilan. Från midten af norra flygelns andra våning faller dock ljuset intensivare ned på den ensliga, snöbetäkta borggården och ljudet af en enformig mässa tränger fram dit. Uppe i tornlanterninerna fortsätta nattvakterne sin taktfasta gång och gnola då och på någon hemlandsmelodi för att lifva den långa vakan.
Plötsligt sågs en mörk skepnad lämna östra tornet, varsamt smyga sig längs norra flygeln och försvinna i den under västra tornet befintliga krutkällaren. Framkommen till dess dörr trefvade han sig genom kolmörkret nedför de trappsteg, som förde till källarens ingång.
— Sten, hviskade han sakta, men dock tillräckligt hårdt, för att hans ord kunde uppfångas af den tilltalade.
— Nådig herre, jag är här. Erik Fleming tog ännu några famlande steg och satte sig ned på det fuktiga golfvet vid Stens sida.
— Ni har en hemlighet att anförtro mig, var det ej så ni hviskade i förbifarten i dag på borggården.
— Ja, viktiga saker förestå här på slottet. Vill du våga lif och lem, om det gäller, för en rättvis sak?
— Till er tjänst. Sten Månson har ännu ej ryggat tillbaka, vore det ock för själfväste f—n.
— Du hör dödsmässan där uppe i munkkyrkan. Vet du hvem domen gäller?
— Ja, därom tror jag ingen i hela slottet är okunnig. Den fördömde blodhunden här har nog låtit budkafveln om morgondagens arbete gå från man till man, och I blifven väl ock då som de andra ett hufvud kortare.
— Nej, ser du Sten, det är just det jag ej ämnar gå in på och därför har jag kommit hit till dig för att be dig bistå mig att utföra min plan.
— Och I tron värkligen, att den listige djäfvulen låter fånga sig. Nej därtill är han för klok.
— Jo, han skall låta fånga sig och hade jag kommit på den tanken förut sutte både Tönne Erikson Totts, Henrik Stenson Renhufvuds och skrifvare Måns hufvud säkra.
Den gamle svenske krigsbussen skakade betänksamt på hufvudet, men syntes dock villig att efterkomma sin högt värderade herres lifliga åstundan.
Erik Eleming fortsatte:
— Jag ämnar af junker Thomas utvärka mig tillstånd att anföra ett utfall, hvars följder du sedan får erfara. Sten vill du nu göra mig en tjänst?
— Jag har ju redan sagt er, att ni trygt kan lita på mig.
— Men hör du, det uppdrag jag lämnar dig skall fullgöras redan denna natt.
— Lika godt först som sist, genmälte Sten.
— Du skall smyga dig öfver till Nils Arvidson och underrätta honom om min plan. Jag ärnar nämligen så snart vi kommit utanför slottets muror öfvergå till de belägrande och tillfoga danskarne en ringa återtjänst för deras frikostiga våldsbragder mot oss.
— Det var då ett klokt påhitt af er, men —
— Inga men, du har förbundit dig att bistå mig och därpå litar jag. Ty en redlig svensk man kan ej svika sitt löfte.
— Tack för dessa ord.
— Och nattmörkret skall nog skydda dig för alla rofgiriga blickar; ej häller kan man tro annat än, att du kvarstår på din post här nere. Sättet för fullgörandet af ditt uppdrag får du sedan själf uttänka. Farväl nu, kamrat. Jag har ännu mycket att uträtta innan morgondagen gryr.
Han räkte krigaren sin hand till ett varmt handslag. Därpå smög han sig åter bort samma väg han kommit.
En knapp half timme härefter finna vi Erik Fleming uppe i västra tornet hos slottets höfvidsman.
Efter ifriga böner har han omsider denna sena aftonstund lyckats få företräde här.
— Du afsvär dig således fullkomligt från alt vidare umgänge med det svenska och finska packet och lofvar din laglige herre tro och lydnad? fortsätter Thomas Wolff förhöret med sin fånge och mäter honom från topp till tå med stränga, ja nästan roflystna blickar.
— Ja, ers nåd kan trygt lita på mina ord. Jag har omsider på ett underbart sätt kommit till insikt om de ränker, de dristat sig att hopsmida mot en god och rättvis sak.
— Godt och vidare bönfaller du om?
— Att ers nåd ville låta mig lägga denna min uppriktiga trohet i dagen genom att låta mig anfalla de förrädarne.
— Redan har för mycket danskt blod utgjutits förgäfves för deras skull. Min konungs hämd skall nog snart träffa dem.
— Men ers nåd värdes låta mig taga svenske och finske män af besättningen och låta desse med sitt lif umgälla hvad deras landsmän tillfogat den danska kronan.
— Hvad förslår detta fåtal mot de belägrande, och dessutom äro dessa sällar ej mycket att lita på. I en handvändning kunna de vända ryggen mot dig och oss och löpa öfver till fienden.
Erik Fleming bejakade denna invändning och syntes försjunken i en stunds begrundan öfver, huru man skulle reda sig ur detta dilemma. Omsider vågade han dock föreslå, att hans nåd ville hafva godheten att, för den händelse ett dylikt svek skulle läggas fram i dagen, för säkerhets skull äfven bispringa med ett godt ryggstöd ur den danska besättningen.
— Dina redliga afsikter, ditt ungdomliga mod och den skicklighet du helt visst skall lägga i dagen vid fullföljandet af din föresats inge mig det bästa hopp och det gläder mig desto mer, att du genom denna återgång på det rättas väg icke blott räddat ditt lif utan jämväl gjort dig förtjänt af kung Kristians nåd och bevågenhet, hvarom alt jag ej skall försumma att underrätta honom.
Audiensen aflopp altså lyckligt. Erik Fleming skulle om två dagar få anordna nämda utfall och erhålla manskap till erforderligt antal, både svenskar, finnar och danskar.
* * * * *
Följande dag företedde slottsgården en hemsk anblick. Längst borta å ena sidan af densamma, ett stycke från stora ingången, stod schavotten och invid denne märktes slottets bödel mörk och hotfull med ena handen hvilande på skaftet af bilan, hvilken blank och vass glänste vid hans fot.
Snart sågs en brokig skara, i vars spets slottskapellanen vandrade högtidlig och med sträng uppsyn, bärande ett krucifix i handen, fatta posto kring den blodbesudlade estrad, hvarpå stupstocken var upprest.
En högtidlig tystnad rådde där ute på borggården, som till sista tum var upptagen af de församlade, bland hvilka slottets talrika besättning utgjorde hufvudparten.
De till döden dömde riksråden Tönne Erikson Tott och Henrik Stenson Renhufvud samt Thomas Wolffs skrifvare Måns stodo med bakbundna händer närmast schavotten. Ett drag af vemod förmärktes väl i deras anleten, men de ögonkast de skänkte den i ett midt emot beläget fönster i öster tornet sittande danske höfvidsmannen liksom sprutade eld och de sammanprässade läpparne genomilades af en nervös darrning, medan de sökte bekämpa den afsky, som rådde i deras inre och hvilken de med döden för ögonen ej ville gifva luft.
Fåfängt upprabblade prästen med tjänstvilligt nit sina latinska glosor för dem. De viste med sig själfva att de gåfvo sina lif i kampen för en rättvis sak, nordens frigörelse ur främmande förtryck och påfvedömets mörker. Svartrockens böner för deras själars salighet förekom dem nu som ett nedrigt hån.
Förrän exekutionen vidtog lät junker Thomas ännu en gång uppläsa det bref, hvari kung Kristians befallning rörande afrättningen uttalades, hvarpå riksrådet Tott såsom den förste leddes fram till stupstocken. Innan denne nedlade sitt hufvud å densamma riktades hans blick på det i den motstående väggen alldeles i närheten inmurade Stureska vapnet, och den varma, hänförande glöd, som i ett nu förmärktes i densamma, vittnade mer än ord om de fosterländska känslor, hvilka ännu i dödsstunden fylde hans bröst.
Kort därpå föll Tönne Erikson Totts hufvud och riksrådet Renhufvuds blandade snart sitt blod med hans.
Då Wolffs skrifvare Måns bestigit schavotten kunde han ej återhålla den vrede och afsky, hans herres otacksamhet frammanat inom honom.
— Usle niding, detta skuldlösa blod skall draga rättvisans hämd öfver dig, utropade han. Jag har städse fullgjort mitt värf och varit dig trogen och detta blir lönen därför.
— Du är svensk och förtjänar ditt straff, röt slottets höfvidsman påskyndande exekutionen.
Erik Fleming hade bland de främst stående åsett den blodiga scenen. Han måste uppbjuda all sin kraft och energi för att ej bryta ut i raseri. Han hade själf på listens väg undgått de andras nesliga död och hans hämdplan skulle lyckas. Men hans bundsförvandters undergång skar honom djupt in i själen. Han kände sig i detta nu som en förrädare äfven mot dessa. Han hade kunnat rädda också dem, om han blott tidigare uttänkt sin plan. Nu var det för sent och han själf måhända en brottsling, då däremot dessa med sitt lif beseglat sin aktningsvärda kamp för fosterlandets väl.
* * * * *
Trumpeternas skall och trummornas larm borta på Åbohus tillkännagåfvo att något där var i görningen. Men man förhöll sig lugn å de beiägrandes sida, ty man viste på förhand, att dagens drabbning ej skulle blifva synnerligen het och maktpåliggande.
Snart sågs en talrik skara med Erik Fleming i spetsen storma ut från östra tornet och rikta sitt anfall mot den å stadssidan lägrade svensk-finska styrkan.
Omsider redde Nils Arvidson sig till motvärn, för att ej genom låtsad likgiltighet förråda sig i första hand.
Med förtvifladt mod förde Fleming sin närmast följande skara framåt och de påträngande danskarne formligen rasade af blodtörst vid utsikten om ett godt kap. Men knapt hade handgemänget och skottväxlingen med fienden öppnats innan Fleming och hans män drogo sig genom en snabb manöver åt sidan och lämnade de ifrigt framträngande danskarne i gapet på Nils Arvidsons trupper, hvilka under ett jubelskri mötte hårdt mot hårdt.
Striden blef alt betänkligare för Thomas Wolffs landsmän och sedan Erik Fleming med sitt folk anordnat mot dem ett anfall från motsatt håll nödgades hvarenda en af danskarne gifva sig på nåd och onåd. Här bjöds ej på skonsamhet. Desse blefvo nedgjorda till sista man och Fleming med den sålunda undan tyrannens hämd räddade skaran lämnade belägringshären en välbehöflig förstärkning.