XXIY.
Nils Grabbe och hans fribytare. — Kuustö slott kapitulerar. — Arvid
Kurck flyr.
Nyss omnämda små motigheter nedstämde likväl ej danskarnes mod. Tvärtom sporrades de härigenom desto mera i sin ifver att fortsätta sina planer. Ett godt byte här vid lag sågo de i vårt land, ett byte, som de ej gärna ville släppa sig ur händerna, ty möjligheten att härifrån kunna förskaffa sig lifsmedel under försvaret af Stockholm mot Gustaf Vasa låg dem varmt om hjärtat.
Redan på våren 1522 öfversändes därför också den danske amiralen Severin Norrby till Finland för att bispringa besättningen å Åbo slott. De betydande förstärkningar han medförde både af kanoner och ammunition kunde ej annat än öfvertyga Nils Arvidson och Erik Fleming om deras oförmåga att längre hålla stånd mot den växande öfvermakten. Man beslöt därför att upphäfva belägringen och draga sig inåt landet. Vid utrymmandet af Åbo tände de eld på sin tross, bland hvilken krutförrådet äfven befann sig. Det stenhus, hvari detsamma förvarades, sprang därvid i luften och elden spred sig inom kort kring hela staden och lade denna i aska. Severin Norrby ådagalade naturligtvis vid detta tillfälle den grymhet, som utmärkte danskarne öfver hufvud, ty i stället för att söka häjda eldens framfart gaf han order att plundra och fråntaga de olyckliga stadsinnevånarene alt hvad som kunde åtkommas samt att anställa blodsdåd utan åtskillnad till ålder, stånd eller kön.
Danskarnes vilda framfart inskränkte sig dock ej blott och bart till Åbo stad och dess omnäjder. Härjande trängde de vidare både inåt landet och längs kusterna och lämnade förödelsens styggelse i sina spår, hvarhälst de drogo fram. Arvidson och Fleming ärnade först fatta posto vid Janakkala bro och här sätta sig till motvärn, men inseende sin oförmåga att kunna häjda danskarnes framfart fortsatte de sitt återtåg och öfverförde sina trupper till Sverige.
En liten skara under Nils Grabbes befäl kvarblef dock och vann genom sitt mod och sin oförvägenhet ett rykte, som förtjänar att ihågkommas äfven i denna skildring från flydda tider.
Severin Norrbys närmaste mål utgjorde nu det fasta Kuustö slott, där ryktet viste berätta att stor prakt och rikedom rådde ock där den man hade sitt säte, till hvilken Finlands befolkning blickade upp med ett förtroende och en tillförsikt, som kommit få af samtidens mest framstående män till del.
Den danska flottan kastade också snart ankar ett stycke från den väl befästade borgen. Af skeppens besättning landsattes en del, den öfriga delen kvarblef å fartygen.
Vi föra läsaren en juninatt ut till dessa näjder. Men innan vi upprulla de scener de danska trupperna frammana låta vi ett nattligt intermezzo utspelas af Nils Grabbe och hans tappra fribytareskara. —
Vid en klippig strand inom i närheten af Lemo udde har nyss ett tiotal båtar kastat ankar. Besättningen å desamma är fåtalig, men i dess hållning röjes kraft och okufligt mod.
Snart flammar en munter brasa under en skyhög bärgsbrant å stranden och de lifliga eldslågorna slicka glupskt den fasta bärgväggen ofvanför.
En skara af omkring femtio man har snart lägrat sig kring stockelden och under glam och prat inväntar man, att fiskanrättningen i den på en stör upphängda grytan skall blifva färdig och lämna en välbehöflig gruta efter långa dagars sparsamma välfägnad.
Så snart den ångande grytan aflyftats från elden slår man sig ned kring densamma och låter dess innehåll sig väl smaka, och Nils Grabbe själf ger ingalunda efter för de andras aptit.
Bäst man sitter så lägger en liten båt till just invid och med feberaktig ifver hastar dess roddare till kamraterna på stranden.
— Se opp, godt folk, ropar han redan på afstånd. Vi äro i själfvaste vilddjursgapet. Norrbys flotta ligger ett par stenkast härifrån och hans folk stimmar vida omkring på land och sjö.
— Tack för budskapet, invänder Nils Grabbe, vi skola ännu lära packet dansa efter vår pipa.
Efter slutad måltid fortsättas samspråken, sången och glammet ännu en stund, hvarvid tillika öfverenskommes om de anordningar man har att vidtaga, innan man skrider till fullföljandet af sitt värf.
Härpå sändas några man att spana ut terrängen och införskaffa uppgift om hvar man kunde göra det bästa kapet för natten.
Efter omkring en timmes väntan återvänder Peder Brask med underrättelse att en hop vilda sällar inlogerat sig i en alldeles nära belägen bondgård, hvilken de med våld tagit i besittning af dess olyckliga bebyggare, som för att rädda sina lif sökt sig en tillflykt i angränsande skogar.
— Godt. De skola ha betalt härför, utropar Nils Grabbe.
Snart hafva alla väl beväpnade spridt sig i skogen rundtomkring och sålunda formligen omringat danskarne. Det blir för mången ett mödosamt arbete att komma fram, ty alla spår af stigar saknas och nattskymningen i den täta skogen gör strapatserna här stundom lifsfarliga. Men också dessa svårigheter öfvervinnas och något efter midnatt ser man en efter annan träda fram vid skogsbrynet och bilda kedja kring björnidet.
Grabbe ger order att först med väldiga stokkar tillbomma alla dörrar för att sålunda hindra hvarje utväg till flykt och befallningen fullgöres äfven till allmän belåtenhet, ty man har insomnat tungt där inne efter kvällens orgier.
Så snart dessa förberedelser undanstökats antändas nu byggnaderna från alla sidor och höga eldpelare sträcka sig inom kort mot natthimlen och sprida en intensiv hetta omkring sig.
Först nu varsnar man faran där inne och rusar förskräkt upp. Några trefva sig halfkväfda af röken fram till fönstren och kasta sig handlöst på marken nedanför, andra rusa ursinniga af raseri och fasa genom lågorna och utösa förbannelser öfver de nattliga fridsstörarne. Men knapt hunna ur den ena faran hasta de blindt i en ny. Ty efter hand nedgöras de af Grabbes män. Förtviflad synes en af de få ännu öfverlefvande gripa till krigstrumpeten för att gifva signal åt andra, närbelägna danska hopar, men han sjunker i detsamma med klufven panna ned bland sina kamrater.
Efter väl förrättadt värf hasta Grabbe och hans män åter ned till båtarne och gunga snart bort från Lemos stränder för att hålla sig undan, tils ett nytt tillfälle till hämd öfver fienderna yppar sig.
* * * * *
Ett nyss från Severin Norrbys flotta mot Kuustö slott företaget angrepp hade väl af slottets besättning tillbakaslagits, men manfallet å de försvarandes sida vardt så stort, att biskop Kurck började hysa de allvarsammaste farhågor för att alt för länge kunna uthärda en belägring.
Hoppet att på flyktans väg komma öfver till Sverige och där erhålla skydd hos riksföreståndaren äfvensom fruktan för tyrannens hämd, hvilken helt säkert, i händelse slottet föll i fiendens våld, skulle träffa honom, bragte honom att med ökad ifver vidtaga anordningar till fullföljandet af denna sin afsikt. Samma öde som väntade honom skulle helt visst också vederfaras de med honom förbundna adliga familjer, hvilka å slottet funnit en fristad undan fiendens rasande framfart.
Sedan danskarne efter sitt nederlag dragit sig tillbaka till Åbo slott gaf biskopen slottsfogden Gregorius Stutorder att med möjligast största skyndsamhet taga ihop med förberedelserna för afresan. Alla dyrbarheter, som blott kunde medtagas, packades in; köksmästarene arbetade med feberaktig ifver på den talrika skarans utrustning i matväg under den långa och besvärliga resan. I slottets bageri, hvars väldiga, ovala ugn gräddade ansenliga kvantiteter i en enda inläggning, svettades man dygnet om och nere i handtvärkerierna hamrades, sömmades och tillyxades af hjärtans lust.
Under alt detta bråk, hvari Arvid Kurck äfven själf tog del och jämte slottsfogden ägnade det hela nödig uppsikt, sågs han dock mången gång draga sig undan i sitt rum och i ensamheten sända en brinnande bön upp till den rätta beskyddaren under alla sorger och strider.
Ett säreget svårmod hade ock på senaste tiden trykt på honom sin outplånliga prägel. Måhända hyste han inom sig aningar, hvilka snart nog skulle på ett så sorgligt sätt uppfyllas. Hur som hälst — han måste i alla händelser afbryta den värksamhet, han med hela sin själ omfattat och lämna de stränder, hvilka måhända nu mera än någonsin förut behöft hans bistånd och manliga företagsamhet.
* * * * *
En fridfull kväll, kort före nattens inbrott, sågos flere välbemannade båtar styra kosan öfver Kuustö sund. Sedan de upphunnit den motsatta stranden, hvarest talrika hästar och åkdon väntade, en del af de sist nämda redan fullastade med de resandes bagage, satte det långa tåget i väg med en skara väpnare och svenner till häst såsom skyddsvakt. Hufvudmålet var Raumo stad, där ett väl utrustadt fartyg väntade för att föra flyktingarne öfver Bottenhafvet.
Ofta såg man biskopen vända sig om och blicka tillbaka mot sitt stolta fäste och de många trogna tjänare, han kvarlämnade där att gå okända öden till mötes, och då och då sågs en tår därvid rulla utför hans kinder. Men den i början långsamma farten måste mer och mer påskyndas, ty man var ej rätt säker på när fienden satte efter i hack och häl.
För att vilseleda möjliga förföljare gjordes en lång omväg, som i betydlig mån fördröjde framkomsten till destinationsorten. Men den förnämsta bevekelsegrunden härtill torde dock varit Arvid Kurcks innerliga åstundan att ännu en gång få återse sina närmaste, innan de måhända skildes för alltid. Man gjorde nämligen en afstickare å Laukko gård.
Rörande var syskonens afsked. Skilsmässans ögonblick föreföll dem nu så fullt af vemod och bitterhet, att de knappast själfva kunde fatta hvarför det förhöll sig så. De hade en gång tidigare på Auras stränder bjudit hvarandra ett som det tyktes vida längre farväl. Ty nu måste helt visst ljusare tider snart randas för norden, sedan Gustaf Vasas mäktiga spira började samla massorna till kamp för fosterlandets väl, och då hans seger en gång var fullständig kunde ju den älskade brodern åter trygg vända tillbaka till fosterlandet. Men innan dess kunde ju dock så mycket inträffa och Arvid Kurck var ju ej häller mera ynglingen, som fri från skolans plikter drog ut i världen att pröfva lifvet. Han hade redan mognat till en man, som hade sin bana säkert utstakad och målet klart för sig. Hans namn var på allas läppar och bland dessa funnos ej så få, som önskade bereda honom hans fall. De tankar på alt detta, hvilka helt visst vaknat till lif hos syskonen, gjorde därför, att afskedet denna gång föreföll dem som ett farväl för alltid.