III
INGRIDS OCH ULF TUVESSONS BRÖLLOP
Riddarsalen på Solö. BRUD och BRUDGUM sitta på en upphöjning till höger. Midt emot dem STEN FOLKESSON och FRU RIKISSA samt MÅRTEN PREST. Längre bort GÄSTER, bänkade kring dryckesbord i salens bakgrund. Svenner gå omkring med vinkannor och bägare och skänka i. I en grupp på golfvet stå
BRUDTÄRNOR och BRUDSVENNER sjungande:
När som den glammande skördemånad med korn och kärna i landet står och hösten smyger sin röda spanad bort genom gården och snår, då firar kärlekens väna vår en segerfest uti starka hjärtan, och bröllopsvisornas eko slår på flykt den aggande smärtan.
BRUDTÄRNORNA träda fram
Ulf Tuvesson, Eder unga gemål I månden de sällaste dagar gifva; därvid ej blott Edra borgar lifva med gillens jubel och prål!
Men gladt och troget till ömhetens bål städs nya flammande knippor draga och styrande djärft emot höga mål glädja den stolta och stödja den svaga.
BRUDSVENNERNA träda fram.
Fru Ingrid! Hos den make i dag Edert löfte vann den huldaste omsorg vake som någon förtjena kan! Ty se! Denne riddersman, som kufvat med kraft så mången, för Eder sig böjer han i rosende bojor fången.
HERR ULF för vid dessa ord Ingrids hand leende till sina läppar.
Hon sitter blek och orörlig, liksom utan att märka det.
ALLA resa sig upp.
Ja, hell de båda, som seger vunno mot vinterskymningens sorg och nöd, när sommarkvällarnes himlar brunno som bröllopsfacklor i glöd! Må lyckans blomma stå rank och röd vid alla vägar, där fram de vandra, och uti stormarna få till stöd den tro de svurit hvarandra!
Brudparets skål tömmes under fanfarer. Man lemnar sina platser och vandrar af och an i salen och angränsande gemak. Herr Ulf ses gå fram till brudsviten och tacka; slår sig därpå i samspråk med herr Sten.
INGRID ensam i förgrunden.
Hur tom, hur tanklös är ej deras sång!
Med all sin konst och klang den endast när
den oro, som alltjämt mitt hjärta gnager.
O, den som kunde glömma, glömma, glömma!
FRU RIKISSA och MÅRTEN PREST ha under tiden förstulet iakttagit henne.
FRU RIKISSA
I kunnen se, hur hennes kranka sinn till sorgsna tankar redan vänds. Jag beder att I med visligt tal och fromma råd mån söka ge den arma tröst och lisa.
går bort och börjar samtala med några af gästerna.
MÅRTEN PREST träder sakta fram till Ingrid.
Så blek och sorgsen brud jag aldrig såg.
Hvad fattas Eder?
INGRID
Kunnen svar I gifva på frågor, som mig fräta dag och natt, så svaren mig!
MÅRTEN PREST
Hvad spörjen I, fru Ingrid?
INGRID
När efter Edert råd mig själf jag bundit med bön och offer uti bidans band och alla mina stjärnor slocknade en efter annan uti hopplöst mörker, då såg jag plötsligt lifvets dörr på nytt med glans sig öppna för min tjusta blick. Nu sägen mig, jag beder: Var det svek att vilja flykta bort från natt och nöd, att uppå nya ljusa vägar trå mot höjder hägrande i soligt fjärran?
MÅRTEN PREST
I lydden Eder faders bud?
INGRID
Nej, nej!
Mig lockade de stora framtidssyner.
Ej bakom tvånget får mitt samvet skydd.
Fri följde jag min egen håg och maning.
MÅRTEN PREST
Hvad fritt I namnen var då svaghet blott.
Stark är den själ som tror. I hafven tviflat.
INGRID
Är tvifvel svek?
MÅRTEN PREST
Ja, ofvan i den himmel, där trons martyrer Eder vandel se.
INGRID
Så sägen mig, hvi måste jag då lida långt innan sveket ännu skett?
MÅRTEN PREST
Fru Ingrid!
I lidandenas eld så mången själ
blef härdad som ett blankt och böjligt stål
mot list och lockelser i lögnens verld.
Det ändamålet var med Edert ve.
INGRID
Jag fattar icke denna grymma lag, som dömer själarne att oskyldt pinas. Det månde vara presters påfund blott!
MÅRTEN PREST
Nej, i de helga tingen Eder blick är lika skum som Eder tro är svag, och föga fromma ära Edra tankar. Men verldslig lust bor stolt i Edert sinn, all Eder håg till glans och bländverk står. Fru Ingrid, granneligt jag skönja kan att ännu mycken nöd I skolen pröfva. Ej någon frid skall Edert samvet få, en oviss ångest Eder jämt skall jaga, så att till sist i kyrkans famn I flyn att vrida Eder där i bön och bot, med gissel sarga Eder fagra kropp och skyla såren under säck och aska.
INGRID liksom för sig själf.
Som slag af gisslet redan dessa ord mig sönderslita; vildt mitt hjärta skälfver af marters öfvermått, af sårens eld. Men midt i svedan känner jag en dallring af sällsam vällust. Mina ödens gåta som af ett hemligt ljus förklarad tycks —
MÅRTEN PREST
Ja, våndas skolen I och ömkligt kvida, och först när edert sinn är slaget mjukt med plågors tuktoris, Guds moder skall varkunna sig och Eder själ hugsvala. Se'n med ett sinnelag från verlden vändt I månden fromt på helga vägar vandra, med Edert gods och guld Guds rike tjena, de sjuke hjälpa, ge de sorgsna tröst, och sist, när nådatiden lyktad är, se paradisets gyllne portar öppnas, på Eder hjässa sig en gloria sänka och helgonen och änglarne med sång och strängaspel sin nya syster hälsa.
INGRID efter en paus.
Hur underbart! Inför min tända blick tycks lifvet blott en rad af töckenslöjor, dem sorgen drager undan, en för en, till dess det sista ljuset strålar fullt. Är detta lidandenas hemlighet? Skall så en verld af sken och lögn jag fly, där svag jag svek hvad innerst i min själ jag varmast åtrår: hjärtats hjältestyrka, den stolta tro, som öfvervinner döden? Är detta vägen? O, min Gud, jag svindlar! Och dock mitt hjärta sväller som af fröjd! Mig ljuset bländar —
ULF TUVESSON en stund iakttagit henne.
Säg, hvad fattas Eder, min väna brud, att I så upprörd synens?
INGRID
Ack, intet. I en dröm jag blott försjönk.
HERR ULF
Så rycken Eder lös utur dess bann och bjuden glädjens glam i borgen ljuda. Jag räds, de unga flnna gillet slätt, om ej det sker.
INGRID
Ha! Glädjens glam!
För sig själf, medan herr Ulf och Mårten prest sakta samtala.
Ja — ja!
För sista gången må dess klang jag höra,
för sista gången ungdomslust och lek
på sina vingar må mitt hjärta bära!
Nu vill farväl jag säga — — —
Vänder sig om, ropar till gästerna:
Träden fram, I gäster alla, fram till sång och sirlig dans! Dubbelt lyse festens glans, dubbelt stark må tonen skalla! Sorglös håg må här befalla! Dagen vare hans!
Man samlas åter i salen. MÅRTEN PREST går.
INGRID fattar herr Ulfs hand och deltager med honom i följande danslek. Sång och dans af
DE YNGRE
Nu vilje vi leka med löjen och lust och svänga oss och niga och buga. Sä månget litet hjärta skall få pröfva en dust mot blickar, som kärligen truga. Så månget litet hjärta skall bestånda en strid mot händer, som djärft månde trycka och många röda läppar skola bedja om grid och undfå den ljufvastc lycka. Kom kämpa och vinn, lef lustiga dagar! Den vännen är min, som bäst mig behagar. Men fjärilar svinga i lunden.
Och ungersvennen gångar sig åt hagen så grön, i kårlekens garn är han bunden. Då möter han den jungfru han älskat i lön och yppar sin låga på stunden. Men jungfrun hon vandrar uti tankarna mång', hon gitter den suckan ej höra, ty blomstren på marken och små fåglarnes sång långt mer hennes håg månde röra.
Men ungersvennen gångar sig åt hagen med hast och bryter alla rosor han kan finna. Han binder dem samman utan ro eller rast: En ynnest han aktar att vinna. När jungfrun det skådar varda rosorna fler, ty fram på dess kinder de spira. Dock gläds hon och ungersvennen handen hon ger. Sitt bröllop de nu månde fira. Kom, kämpa och vinn. lef lustiga dagar! Den vännen är min, som bäst mig behagar. Men fjärilar svinga i lunden.
Vid sista ordet höres ett plötsligt anskri bland gästerna. Dansen afstannar. I fonddörren står WALDEMAR och stirrar blek in i salen. Långsamt stiger han öfver tröskeln och går fram emot Ingrid, som ryckt sig lös från herr Ulf och mållös betraktar honom.
GÄSTERNA hviska och mumla förfärade:
Oss himlen skydde! Är det väl hans vålnad?
WALDEMAR
Min Ingrid! Det är jag, din Waldemar, din brudgum, din —
HERR ULF
Nej, håll, herr riddare! I synens mig vid döden redan vigd, men jag, Ulf Tuvesson, är jungfruns brudgum.
FRU RIKISSA och några andra kvinnor skynda fram till Ingrid, som är nära att falla i vanmakt, och föra henne ut.
WALDEMAR
Ingrid en annans? Nej, det är en lögn!
Hon bidar mig, hon är min brud.
HERR ULF
Herr junker! Den skara gäster här I sen kan vittna, att jungfru Ingrid nyss vid mig blef vigd.
WALDEMAR
Så hafven I med list den väna lockat och hennes sinne snärjt med lismarord. Jag eger jungfruns löfte — men välan: i envig vi om henne kämpa.
HERR ULF
Nej!
Mig skydda lag och rätt. Jag strider ej
med dårar eller döda —
WALDEMAR utom sig.
Värjen Eder!
Drager blankt och anfaller med förtviflans våldsamhet herr Ulf, hvilken efter ett kort försvar sårad vacklar i de kringståendes armar.
HERR ULF
Vänner, till hjälp! Här drifva onda makter förvisst sitt spel. — Jag illa sårad är.
Föres ut.
HERR STEN
Hur djärfvens I, som Eder brud förlupit och häftat hån och skam vid hennes namn, i detta gille tränga in med ofred. Fort, lemnen Solö, förr än dessa svärd min och min dotters kränkta heder hämnat!
WALDEMAR
Min brud jag kräfver! Blott med henne går jag.
MÄNNEN storma med höjda klingor fram mot honom.
Han rasar. Drifven dåren bort!
WALDEMAR
Tillbaka!
Ej jag, men I mån fly från denna ort.
Förnimmen hvilket öde Eder hotar:
Från hafvets drottning kommer jag som fånge.
I mina fotspår följa död och skräck,
ty om jag icke innan dagen flytt
till hennes rike återvändt, skall Solö
uti dess böljor sjunka och förgås.
KVINNORNA
Hjälp Jesus! Fort, må härifrån vi skynda!
Flykta förfärade.
MÄNNEN
Mot sådan makt ej båtar någon strid.
Utrymma salen.
WALDEMAR står långe stum och blickar efter de flyende; sjunker så stönande ned på en bänk. Aftonsolen faller in. Sakta, efter en paus, börjar han:
Allt — allt är slut — förspildt — i spillror allt! Hur soligt, ack hur leende af lycka låg llfvet för min blick den morgonstund, då jag till Solö red och — fram ej lände. Och nu? — Blott döden nu mig öfrig är, ty ned till Ran — — Nej, nej, jag måste dö — och allt med mig, som kärt jag har på jorden. — Ha, Ran, jag tackar dig! I denna hämd din blinda grymhet blandar in en tröst, den enda, sista: Ingrid skall mig följa i grafvens brudsäng, dödens dunkel ned. — Hur gåtfullt gapar ej det svarta svalg inför min fot och vidgas att mig sluka. — Hvad gömmer detta mörker? Tomhet blott? Eller det helas lösta hemlighet? Hur än jag rastlöst spejar i dess natt, blott nya frågor skrida fram likt spöken med hemlig skräck på sina bleka drag: Hvi lades svaghet i min själ, mitt blod? Hvi skapades den makt som mig betvang? Min drömda lycka lofvade hon mig och trampar mig till stoft… Min drömda lycka! Hvad fager klang ännu i dessa ord! Min drömda lycka … Ja, jag henne ser! Jag ville lefva nu, jag ville gråta, jag ville sörja mig till nya drömmar och lösa dem med sång ur sorgens tvång! Ty sången blott gör fri, och sjungande jag skulle simma stark mot lifvets ström, mot allt som på dess strida vågor möter, mot nya hopp och fröjder, nya kval.
Springer upp, ropar vildt:
Jag vill ej dö! På jorden vill jag dväljas, tills själens flamma har förtärt sitt bränsle och bröstets sista ton förklinga fått!
Stirrar i stum ångest framför sig. Saktare:
Där sjunker blodröd sol i blåa djup. — Vid stranden bida tärnorna mig än. — Ja, än är tid, än kan mitt lif jag berga och genom det mitt sista hopp: att söka med bättre bön min frihet återfå. Den sista strålen släcks! — Nu välja — välja emellan död och träldoms skam! — Men fort!
Aftonglansen försvinner. Waldemar utstöter ett skri:
Dröj, sol! —
Dämpadt:
Hon sjönk, beseglande min dom.
Sjunker åter ned på bänken.
Som hon i hafvets svall ock jag skall slockna.
Böjer sig ned, gömmer ansiktet i händerna och förblir i denna ställning, medan som enda synligt tecken af den bittra själskampen en darrning gång efter annan skakar hans gestalt.
Det skymmer allt mer. Ett svagt månsken faller in.
INGRID inträder sakta
Förlamad jag låg af drömmar, som stredo, och bilder jag såg af skuggor, som gledo i jagande flykt undan döden. Man talde mig hotande öden. Hur aktar dem ringa min brinnande själ! Mig frågorna stinga i flyende häl. De hetsat mig hit för att spörja: Skall öfver ditt öde jag sörja? Säg kommer du väl ifrån dödens land, eller dväljes du ännu på lifvets strand och dess tunga, villsamma vägar?
WALDEMAR
Än lefver jag, om ock i dödens våld. Af Ran och hennes tärnor dårad blef jag. Hos dem jag dröjt, hur länge vet jag ej, till dess mitt minne väcktes af den ring jag en gång gaf dig, du i hafvet kastat för att åt denna gifva rum —
INGRID
Du irrar! Jag gaf min ring för att rädda din själ ur den graf, som snarorna bädda. Ur skenverldens fångande sköte jag stämde dig hit till möte. Men sjålf var jag svag, förmådde ej bida, och lösningens lag ej kunde jag lida. Ej tro jag hade, blott trängtan, till verldens lust stod min längtan. Till verldens glans sig vände min blick, när hoppets styrka i tårar förgick under årslång tärande väntan.
WALDEMAR
Årslång väntan!
Kastar sig ned på knä.
O, min är all skuld!
Min, endast min! Hvad gränslös bitterhet
ditt hjärta måste fylla vid min åsyn!
Förlåtelse ej finns för hvad jag bröt.
INGRID
Förlåtelse?… Jo! Mitt hjärta vill brista af jublande tro, när jag skådar den gnista, som bor i ditt öga, det klara. All dom, all klagan må fara! Väl tung är den lott, som svagheten sonar, men i himmelens slott ej stoltare tronar en fröjd öfver sjungande salar än den, som mitt hjärta hugsvalar. Må lifvet oss skilja med hämnande hand, vi äro dock bundna med eviga band och döden till sist skall oss ena.
WALDEMAR springer upp.
Ack, Ingrid, fattar jag de ljufva orden! Har jag din kärlek ännu? Hvilken lycka! Så kom, du kära! Skynda, låt oss fly tillsammans bort till fjärran fagra land, där hjärtats rosor blomma fritt som skogens!
INGRID
Ja, fly — bland rosor lefva…! Nej, ack nej!
Det vore att svigta och svika pä nytt Nu ånger må bikta hvar svaghet vi lydt och lyfta oss upp emot styrkan i smärtebesegrarens dyrkan. Se, korset dig kallar i hedningaland! Hör, kampropet skallar från själar i brand!
Dit ut må du draga att strida. Min tanke skall stå vid din sida. Min bön skall dig styrka i ångest och nöd, och sjålf vill jag lefva för lustarnes död i mitt sinn, det vrånga och hårda.
WALDEMAR
Förfärlig är den dom du säger ut.
Vi älska ju! Hvad är då annat allt?
INGRID
Blott de, som ej flykta för smärtornas slag, sin jämmer få lykta på soningens dag. Förnimmer du ej som en aning, en själsröstens hviskande maning: Genom skilsmessans öken med böner och svärd till möte vi gå i en fagrare verld, där vår lycka skall fagrare blomma?
WALDEMAR sjunker åter ned på knä.
Du goda, rena!
INGRID böjer sig fram och kysser hans panna.
Waldemar, farväl!
En plötslig vindstöt hviner genom slottet och rycker upp ett af salens stora nischfönster. Ett aflägset brus höres, som under det följande långsamt tilltager. WALDEMAR springer upp, lyssnar.
INGRID blickar ut.
Ett under timar! Jag ser hafvet häfvas mot skyn med jättevågor —
WALDEMAR vildt.
Ha! Rans hämd! Jag dåre glömde att oss döden hotar, om ej jag innan natten brutit in till hennes snöda verld har återvändt.
INGRID gripes vid dessa ord af en stor glädje.
WALDEMAR
Dock Ingrid — du må råddas! Jag vill gå dit ned tillbaka — Ah!… Lef väl!… O, vore det ej försent!
Vill skynda ut.
INGRID hejdar honom
Nej, Waldemar, hör mig! Dröj! Slikt offer kan ej gifvas eller tagas. Vi måste dö. — Hvad namnlös, salig fröjd! Allt är försonadt redan. Vi få dö. Ej lida mer, ej strida, blöda, kvida, ej skiljas mer i bitter hjärtenöd, men vid hvarandras sida stilla hvila!
WALDEMAR hänförd.
Ja, stilla hvila och i ljusa drömmar om barndomsdagar, då vi lekte samman i skogens gröna, solomspunna hvalf, där en gång blygt vår första kyss vi bytte. Ack Ingrid, i din famn år döden Ijuf!
Sluter henne i sina armar.
RANS stämma utifrån hafvet.
Waldemar! Du glömmer mitt ord. Den kvinna do famnar har svikit ditt minne. Den ring hon bär är en annans. Då måste du dö, om ej döden du flyr i min famn.
INGRID rycker sig lös.
Ha! hvilken sång! Den sista länken, som gåtan band, nu brast den. Hon är den makt, som dårat oss båda. Så hör då, du hägringars herskarinna, huru jag löser hägringens bann!
Drager Ulf Tuvessons ring af handen och kastar den ut i hafvet.
Svekets bild i svallet må svinna!
Sätter Waldemars ring på sitt finger.
Trohetens tecken smyckar ånyo min hand.
RAN visar sig i fönstret.
På roflystet rasande böljors ryggar nalkas dig döden. Waldemar, fly förintelsens fasa! Kom, lef skönhetsdrömmen på nytt i min trånande famn.
WALDEMAR
Förintelsens fasa fruktar jag föga; frihet hon bringar och skönare drömmar. Aldrig jag flyr i din famn.