RAN
Så lefven då som jordlifvets trålar! Jag vill Eder skona, på det I mån sucka åtskilda fjärran i längtans land och långsamt kväljas till döds af saknadens kval.
WALDEMAR trotsigt och triumferande.
Nej! Tomt är ditt hot! Bunden du är af den ed du mig svor. Lifvets eviga kraft du lyder. Former måste du binda. när hon dig bjuder, skepnader måste du skifta och fjättrar spränga, när det, som du ville betvinga, själft dig betvang. Så fyll det värf, som ej du, ej vi kunna undfly! Krossa det stoft, som vågat att trotsa! Stoftet är ande, Anden är stoft. Odödligt är hvad dig trotsar.
I alltjämt stigande extas.
Ja, jag skönjer ditt väsens lag. Ur aflandets rus, ur födandets ångest framväller den verld, hvarur lifsmust du suger, den verld, där du rår eller tjenar. Du lockar med rus, du skrämmer med ångest. Kampen är hård, dock måste den rasa, ty endast seger är vinning, endast seger kan lyfta, lifvet mot evigt klarare ljus.
WALDEMAR och INGRID, högsta jublande hänryckning.
Du jordevandringens lysande lust, dess lurande fara, des eggande fröjd! Vi älskade dig i vår svaghet, vi älska dig än i vårt trots! Ty en afbild du är, fast flyktig och vrång, af den höga som tronar i själsdrömmens soliga land, den ur eviga segrar födda fridens ständigt skönare skönhetsgudinna. Till henne nu draga vi. Lyd nu din lag! Dränkande böljor bräcke sinnenas band! I verldsvillans vimmel af vågor må du, deras drottning, Öppna oss vägen till hvilan, vardandets kalla, kärlekens ursprung, kärlekens mål!
RAN försvinner med ett vildt skri. WALDEMAR och INGRID vexla en brinnande kyss och störta sig efter henne ut i hafvet. I samma ögonblick inträder fullkomligt mörker. Ett starkt dån höres jämte bruset af väldiga vattenmassor, varar en stund och aftager långsamt.
När lugnet och ljuset återvända, ses pä något afstånd ruinen af Solö sjunkna slott på hafsbottnen. I förgrunden ligga Ingrid och Waldemar döda, hon med hufvudet stödt mot en klippa, han lutad mot hennes barm, båda med anletena vända uppåt mot det bleka månljus, som dallrande silar ned genom vattnet.
OSYNLIG CHOR
Ej kraften kan dö, om än hjärtana brista. När viljandets gnista dem skänkte sin glöd, i stoftet förnyadt, det svaga, som sviker, det veka, som viker skall växa till stöd,
och ständigt en stoltare stridssång uppstämma, när tiden vill hämma det evigas lopp. Om jordlifvets bubbla än slocknar i striden, så glänser dock i den odödlighetshopp.