RAN
Dina sinnens röda lilja. Dess åsyn dig förkunnar att du är, men när dess ånga genomträngt ditt väsen och du har läppjat kalkens klara saft, du lyfter lyckan upp dig till sin barm och alltet, du och blomman varda ett.
WALDEMAR
Har blomman spirat ur mitt väsens rot hvad är då jag, om icke hon jag är?
RAN skrattar
En lilja, rusad af sin egen doft — den gåtan löses blott i detta vin. Så drick då, Waldemar! Uti din dryck jag lägger liljan ned som must och krydda.
Löser ett stort, praktfullt blomster från sin barm och kastar i bägaren, som hon räcker Waldemar. Denne tömmer långsamt drycken. — Paus.
WALDEMAR reser sig.
O, ljufva domning, som dig sakta sänker i mina lemmar ned och kylan dränker uti det lena svall, den nya glöd, den strida ström, som brusar fraggigt röd igenom vällustvidgad barm och hjärta. Du målar bilder brinnande och bjärta, omsusande mitt sinn i salig dans. En mun — en ros, två ögons stjärneglans! Och tvänne hvita mjuka armar räckas emot ett bröst, hvars brånad blott kan släckas med innerliga famntags ljufva våld —
Sjunker ned inför Ran, omfattande hennes knän.
O skönhet, all min själ till dig är såld!
RAN böjer sig fram och trycker en lång kyss på hans läppar.
* * * * *
TÄRNORNA omsluta gruppen.
Se, flammor sig tända i sjudande sinnen! I fröjder sig vända de vikande minnen.
Och läpparne leka,
blott kyssar de andas,
och suckarne smeka,
och blickarne blandas.
Och oron har somnat, som elden vill släcka, och tanken har domnat, som tvekan kan väcka.
WALDEMAR
Ännu en dryck! Af rusets röda natt jag fullt vill famnas! — —
EN TÄRNA frambär drycken.
WALDEMAR får, när han mottager bägaren, plötsligt syn på en guldring, som glänser på hennes hand, springer upp, rycker häftigt till sig ringen, utropande:
Hvem gaf dig denna ring? Hvar fann du den?
TÄRNAN
En gång lustvandrande i hafvets lundar jag i den hvita sand dess glitter såg.
WALDEMAR står länge stum stirrande på ringen. Till sist:
Ingrid — Ingrid! Min brud —!
Det är hennes ring,
den jag henne gaf!
Hon bidar sin brudgum på Solö…
Blickar liksom vaknande, förfärad omkring sig.
Hvar — — hvar är jag?
Ha!
Genom trollens list och djäfvulska funder
är jag lockad och snärd, har jag svikit min brud.
Hur kunde det ske? Förfördes min själ
af sånger och syner? — Guds moder, du milda,
alla helgon och heliga änglar,
stån mig bi! Jag vill bort! Jag vill ut
till frihet och ljus,
till luftens sus
genom sommarens soliga rymder!