RAN
Du människodåre, rasa ej så!
Fåfängt du ropar, förgåfves du våndas.
Min är du och min du förblir,
Om du vänder till jorden åter,
skall min makt dig draga tillbaka hit ned.
Trotsar du den är du dödens.
Och hur vill du fly? öfver lömska djup, genom hväsande hvirflar går vägen fram. Vilse du vandrar i hafvets skogar, fångas du skall af vidriga drakar eller af rytande bränningar kastas mot hvassa klippor och sargas till döds.
WALDEMAR
Hällre dö än nesligt lefva som en trä I under tomma villor, känna sin andes lefvande kraft sina i sinnenas ökensand! Nej, jag vill bort; må det kosta lifvet! Ringa jag aktar det, bunden hos dig! — Ingrid? Ingrid! — jag kommer.
Vill störta ut. Tärnorna sluta sig samman och hejda honom.