RAN
Där i Solöborgens salar dväljes redan mången gäst Riddarns unga dotter firar stolt i dag sin bröllopsfest
Fjärran från han rider, hennes bålde brudgum. Leden lustigt lider under gångarns traf. Men i skaldehågen skönhetslängtan leker skiftande som vågen på mitt vida haf.
Hastande hitåt han nalkas
arla på sin brudgumsfärd.
Våra sånger skall han höra.
Må han då af dem bli snärd.
Sjungen, sjungen, mina tärnor,
hafvets skönsta melodi!
Når han målet, icke längre
han af oss kan dårad bli.
Ty vid brudens sida skall hans blick med glädje men befriad glida öfver all vår lek. Än som sol på vågen grannt hans drömmar spela. Skiftande är hågen, ungdomsvarm och vek.
TÄRNORNA
Hastande hitåt han nalkas arla på sin burdgumsfärd. Våra sånger skall han höra. Må han då af dem bli snärd. Sjungom, sjungom, systrar kära, hafvets skönsta melodi! Når han målet, icke längre han af oss kan dårad bli.
Dyka under det följande sakta ned i djupet.
WALDEMARS röst på afstånd, närmande sig.
Hallaho!
Hej, sträck ut, min gångare flink!
Låna min lågande längtans vingar!
Sjung mig en visa, du drillande fink,
så det långt bort i skogarne klingar:
Herr Waldemar rider till sitt bröllop!
WALDEMAR och BENGT rida in. I samma ögonblick rinner solen.
De båda ryttarne hålla in sina hästar.
WALDEMAR
Vid alla helgon, en fager syn,
där uti morgonens röda brand hon lyfter murar och torn mot skyn, den stolta borgen vid sjöastrand!
Därinne bidar min unga brud,
Ingrid den väna, sin barndomsvän.
De glimmande rutor, de sända mig bud:
Är icke Waldemar kommen än?
Jag kommer, Ingrid!
Rider fram, men hejdar sig plötsligt.
Se, båten där!
Och fjärden är speglande silfverklar —
Helt visst till min lycka den stråten bär
som lockar med glans, så underbar!
Springer af, kastar tyglarne åt Bengt.
Till borgen med gångarn du rida må!
Själf vill jag dit öfver böljorna nå.
BENGT rider ut.
WALDEMAR stiger i båten och stöter från land. Står en stund stum betraktande morgonens skönhet, börjar sedan sakta och i stilla hänryckning:
Full af soliga löften den skimrande rymden sin blåögda klarhet förnyar. Öfver min väg gå strålarne, timrande äreportar bland gyllne skyar. Blommande sommar ler öfver landen Ångarne dofta och skogarne susa. Genljud i fjärran jublar på stranden, jublande stiger min sång mot det ljusa: Herr Waldemar drager till sitt bröllop.
RANS TÄRNOR osynliga.
Hvad äro jordiska fröjder alla mot dem vi bjuda! Blott skum och skuggor, bleka och kalla. Härnere skönhetens sjöar svalla, och njutningens bränningar stiga och falla och svalkas och sjuda.
RANS stämma ur djupet.
Waldemar! Waldemar! Waldemar!
WALDEMAR
Hvad?
Hvem ropar mig? —
Hvem sjunger? —
Sällsam var den klang mitt öra nådde!
TÄRNORNA som förut.
När söknets äflan, den orotunga, din dröm förstörde, och trots du kände i tanken ljunga och frihetslängtan sin brandpil slunga in i ditt hjärta, det eldigt unga, var det oss du hörde.
En hvit dimma har sakta sänkt sig ned öfver fjärden.
RANS stämma.
Waldemar! Waldemar! Waldemar!
WALDEMAR
Hvad sällsam sanning, hvad tjusning i sången! Med hemlig trollmakt den tager mig fången. Och när jag blicken i djupet sänker, ett gåtfullt skimmer emot mig blänker. Det är en villa! — Hon skall förgå i nästa minut. — Jag vakna må! Ingrid mig väntar. — —
Töcknet genomskimras af en ljusgrön glans. RAN och TÄRNORNA visa sig plötsligt.