RAN
Waldemar! Känner du mig ej? Du ofta badat i mina böljor. Förnam du ej då min kyss? Ofta satt du på skäret och lyddes till dyningens sorl. Det var jag som sjöng om alla de strålande under hafvet gömmer, hafvet, mitt stora kristallklara rike.
Waldemar, kom, följ mig dit ned! Den skönhetstrånad, som bor i din själ skall ljufligt stillas och ständigt vakna på nytt för att stillas. Lifvet skall varda en dikt, ett rus. Stundernas fridlösa flykt i salig glömska skall hejdas. Waldemar, kom!
WALDEMAR
Fager du är, fagra dina ord, men i hågen likväl de föda en sällsam ångest, förut ej spord, och dina ögon underligt glöda. Är du en drömbild, ett gyckel blott af mina sinnen? — —
Dimman lättar ett ögonblick, så att Solö skymtar fram.
Ja visst, jag drömmer Min väg går i dag till Solö slott, och Ingrid mig väntar. Mitt mål jag glömmer!
Vill med en årstöt ge båten fart. Dimman tätnar åter.