RAN
Waldemar, dröj! Ja, sannt du sjöng. En drömbild är jag och mitt rike är drömmarnes. Men drömmen är mer än verkligheten, skönare, större, och en drömmare ständigt du var. Ofta som barn från gossarnes lekar till ensligheten undan du smög. Ofta som yngling i junkrarnes lag, medan vinet och skämtet flödade, sjönk du i tankar och syner hän, hörde hemligt på oss. Oftast dock när skrämmande, tom, hvardagsträlarnes id dig mötte, vår verld du sökte, sagor du diktade, toner du fann. De voro din tröst, vår gåfva de voro.
WALDEMAR
Eder gåfva?! O ja, jag vet: Vid hafvet lärde jag att sjunga, till hafvet drogs jag städs af längtan. Jag älskar det! Är du dess drottning? O, du är skön! Och gerna följde jag dig ned till din drömverld. Men mitt hjerta våndas, ångest och berusning kämpa därom. Sinnet somnar, Minnet mattas. Det är något jag glömmer! O Gud — hvad är det?