RAN
Waldemar, kom! Blott för en minut — som år den skall synas dig, år af sällhet. Minnet däraf skall varda en källa till jublande visor. Fagert och nytt skall du kväda. Sångarfröjd, sångarära min kyss vill dig bringa.
Men vägrar du nu att följa, evig ånger dig tära skall. Trött skall du trampa sökenlefnadens stigar. Sången skall sina, synerna slockna, sagorna dö.
Töcknet lyser af ett starkt rosenskimmer.
RAN och TÄRORNA sträcka armarna mot Waldemar.
Nej, du drömmare, kom, träd ned i våra dunkelblå salar, där ljuflig oro och salig fred din skiftande törst hugsvalar! Dåre den, som till lifvets slut i tom, förtärande trånad brinner! Låt ruset flamma en kort minut! Här först din drömda lycka du finner.
WALDEMAR
En rysning igenom hjertat går. Mig fångar förtrollningens under. Ej tanken dess snara slita förmår, och viljan domnar därunder. Dåre den, som till lifvets slut i tom, förtärande trånad brinner! Må ruset flamma en kort minut, om en gång min drömda lycka jag hinner!
Kastar sig i Rans armar. Alla glida sakta ned i djupet under ljuft bortdöende musik.
* * * * *
Dimman skingrar sig långsamt; nejden ligger åter i solsken. Folk drager då och då förbi åt Solö till.
Om en stund börja hornsignaler och rop att ljuda från andra stranden.
BENGT kommer brådskande, följd af en skara KNEKTAR och GÅRDSFOLK.
BENGT
Just här jag skildes vid min herre.
EN KVINNA
Må helgonen oss skydda! Hvad har skett?
BENGT
Guds nåd förbjude något värre än att när töcken nyss sig öfver fjärden bredt, helt oförmärkt han vikit från sin bana. Nu när det klarnat nog han kosan ser. Men kommen, låt oss öfver sunden spana! Vårt nit åt jungfruns oro lindring ger.
Alla skynda ut åt höger.
* * * * *
ULF TUVESSON ensam, i djupa tankar
Rätt sällsamt! Ofta nog jag henne såg,
och vän och fager städs hon syntes mig,
dock tändes ingen åtrå i mitt hjärta.
Men när i dag i brudens hvita dräkt
hon höfviskt helsande mig handen gaf,
af vårens lust förnam jag som en fläkt,
och ijusa minnen stego ur sin graf — — —
blott för att inför hennes bild förblekna!
Så kände jag ej förr mitt sinne vekna,
jag, som dock lekt så mången kärlig lek
och pröfvat kvinnogunst och kvinnosvek.
— — — — —
En ann hon bidar under krans och slöja.
Men ödet synes böjdt att stå mig bi,
ty hennes brudgum dröjer. — Må han dröja! —
Hvem vet, törhända är hon redan fri! — —
ETT SÄLLSKAP BRÖLLOPSGÄSTER — riddare och damer — frdn Solö.
Herr Ulf sällar sig till dem.
EN DAM till herr Ulf.
Ett märkligt bröllop månde detta kallas, där efter brudgummen man skallgång går.
EN RIDDARE
Jag menar, att han hela saken glömt. Väl någonstäds i skog och mark han sitter och smider till en visa sina rim.
EN ANNAN RIDDARE
Och tror sig tids nog hinna hit till sängdags.
EN TREDJE
Därmed lär jungfrun icke nöja sig. Om rätt man känner hennes sinnelag, så blir hans straff så långt som bröllopsnatten.
EN AV DE YNGRE DAMERNA
Ej ville jag i brudens ställe vara!
FLERE
Där kommer hon! Utaf sin ängslan drifven hon går att möta knektarne som sökt.
STEN FOLKESSON och INGRID, MÅRTEN PREST och FRU RIKISSA komma från Solö, följda af en skara gäster och gårdsfolk. Några af Bengts följeslagare återvända samtidigt från höger. Rop i folkskaran:
Har ingen ännu junkern sett?
Svar: Ej vi!
HERR STEN halfhögt.
Var lugn, mitt barn! Hvad kunde väl ha timat?
INGRID
Ej oro känner jag, men harm! En brud som öfvergifven stär pä bröllopsdagen! Kan Waldemar mig unna sådan skam? Väl ofta förr när han till Solö drog för hafvets brus och skogens han förgat sitt mål och svärmande i dikt och drömmar på vägen dröjde. När han sedan kom, en nyfödd sång och väna sommarblomster han bragte mig med ångerfulla ord. Hans varma kyssar brunno dubbelt varma, hans ögon logo bedjande och blida. Glömd var min väntan och min bitterhet. Men nu, i dag, — pä sjelfva bröllopsdagen till alla dessa gästers spott och spe! Det går för vida.
HERR STEN
Rätt får nu mitt råd. Dig och din moder må det ändtligt gräma, att jag för Edra böner vika gaf och dådlös drömmare till måg mig valde. Men gjordt är gjordt —
Till BENGT, som kommer med knektarne från höger.
Hvad hafven i att mäla?
BENGT
Ej goda tidender, jag räds: den båt, hvari jag sjelf såg junkern stiga nyss, vi fumnit drifvande på fjärden — tom.
INGRID sjunker med ett svagt anskri till marken.
FRU RIKISSA böjer sig öfver henne
Ack, Ingrid, arma barn! — —
FOLKSKARAN, sakta mumlande.
Så har då döden in i laget trängt och i bittra flöden bröllopsglädjen dränkt?
FRU RIKISSA
Min Ingrid, låt ett sista hopp dig utur smärtans dvala rycka! Den dunkla gåtan än i lycka, ej blott i sorg kan lösas opp.
INGRID reser sig långsamt, liksom bedöfvad.
FOLKET sakta
I brudens stolta bonad hur liljeblek hon står, från hjärtesorg ej skonad i ålderns vår.
INGRID
Det är ej sannt! — Det är en dröm allenast en hjärtlöst gycklande, förfärlig dröm! Dess heta ångest mina tårars ström förtorkar. Väcken mig! Ack genast, genast!
I tyste tveken. — Ha, du Gud, som låter dig fromt tillbedjas utaf jorden all, om på din makt jag icke tvina skall gif mig den lycka, som du sköflat, åter!
MÅRTEN PREST
Håll, jungfru Ingrid! Låten Eder kvida
ej varda hädelse och syndigt hån!
Ty veten, blott med bistånd ofvanfrån
I Eder brudgum ånnu kunnen bida.
I hafvets djup sig falska väsen dölja,
som dåra människor med fager sång.
En orådd ungersven re'n mången gång
blef lockad ned med list i deras bölja.
Rörelse i folkskaran.
Det månde hafva blifvit junkerns öde. Dock menar jag, att än han frälsas kan, om blott hans minne, nu af trollsång söfdt, med vigda klockors ljud ur dvalan väckes.
HERR STEN till en af knektarne.
Till kyrkan skynda! Ring i hennes klocka!
MÅRTEN PREST
Men trollen äro mäktiga. Sitt rof de lämna ej förutan nödtvång åter. Ur helga sägner jag ett medel minns, beprisadt för sin kraft. Den dyraste klenod, som I af Eder brudgum fått, i hafvet offras må, af böner signad. Ju vissare I liten dåruppå, med desto större makt han draga skall sin gifvare till denna nejd tillbaka. Den gyllne ringen där på Eder hand just lämplig är att lösa junkerns band.
INGRID
Hvad? Löftespanten som mig Waldemar gaf den dag, då vi hvarandra trohet svuro!
MÅRTEN PREST
I offrets vånda ligger offrets kraft.
INGRID tvekar en stund i häftig inre kamp.
FRU RIKISSA
Ej må du dröja, Ingrid, när det geller att frälsa den ditt hjerta håller kär.
INGRID
Välan dål Till hans räddning må det ske!
I lären mig den bön, som offret viger.
MÅRTEN PREST
Nej, Eder smärta själf må orden finna.
INGRID efter en paus, knähöjande.
Frälsaremoder, du som allt lidande
huldrik hugsvalar!
Se till det offer, som blödande, kvidande,
himmelska under i ångest förbidande
hjärtat dig bär!
Bringa mig åter den vän, som med tårade
blickar jag söker!
Frälsaremoder, du nådens utkorade.
Fräls den af syndiga villor bedårade!
Bönhör hans brud!
FOLKET
Heliga jungfru, bönhör hans brud!
INGRID reser sig upp, drager ringen af sin hand och kastar honom i hafvet. Klockringning ljuder på afstånd. Folkskaran börjar upplösa sig. Några taga afsked och gå åt höger, andra följa HERR STEN, FRU RIKISSA, INGRID och MÅRTEN PREST åt Solöhållet. ULF TUVESSON ensam stannar.
DE BORTDRAGANDE
Gyllne boja, genom böljor till den bundne väg dig bana att mot trolldomsruset mana minnena som flytt!
ULF TUVESSON
Han borta är — hur fagert än de sjunga, och bruden dragit ringen af sin hand. Det tyckes för mitt hopp ett gynsamt tecken —
GÄSTERNA på afstånd.
Gyllne boja, du år bilden af den kärleks makt, som väcker och till räddning handen räcker dem, som djupets röster lydt.
ULF TUVESSON
Väl brann en bitter sorg i hennes bön — men kvinnotårar vet jag torka snart där ärans högsta halvor glänsa klart. Sten Folkesson ej månde slikt bedröfva. Välan, ett sorgeår det knappt skall töfva förr än till jungfrun jag att gilja går — —
Aflägsnar sig åt Solö till.
GÄSTERNA i fjärran
Gyllne boja, flink till borgen återför den fröjd som flyktat! Innan året än är lyktadt, varde glllet nytt!