Öfver allt sig barnen fröjda, hälsa jublande sin vän. Alla synas glada, nöjda, att en vår de fått igen.
Tungt det är vid läxan, sedan våren kom med lekar hit. Hon från fönstret tittar redan, lockar oss så gärna dit.
Men ju för vi läxan kunna — sade mamma — få vi gå. Ty hon vill så gärna unna äfven glädje åt de små.
Därför läsa vi beskedligt tills vi läxan kunna bra. Gladt vi springa sen — ty redligt vi vår fröjd förtjänat ha.
1868.
TIDENS DYRBARHET.
Ack, hur den tiden hastigt flyr! Ack, hur de år försvinna! Nu lifvets morgon ännu gryr, men höstens stormar hinna mig midt i lifvets solskensdag och snart står också arma jag bland andra ålderstigna. Snart bäddas grafven ock för mig, och ändad är min korta stig bland grafvens sammanvigda.
Ack, hur den tiden ändas snart, och lifvets dar försvinna! Jag lifvet ser med hastig fart, liksom en bäck förrinna; ibland en sakta, stilla älf, ibland som vilda forsen själf ses lifvet framåt ila. Men båda sluta vid ett haf, det är vårt sista rum, vår graf, där vi engång få hvila.
Hvarthän så hastigt, vandringsman, hvarthän, förutan hvila? Hvar månn' din resa ändas kan, hvart månn' du tänker ila? Ett mål dig säkert förestår, hvart än du utan hvila går, så skall dig målet hinna. Om lifvets tid var ganska rädd, snart står du invid grafvens brädd. Hvad har du där att finna?
Jo, Herren skall oss träffa där och kräfva pundet åter; vi som Hans fogdar voro här och rikes undersåter, förkofra skall Hans ego del med flit, med trohet, att ej fel hos oss Han måtte finna. Ty late tjänaren som har ej användt pundet som han bar, ett straff till lön skall vinna.