Med bitter saknad mins jag än dig, ljufva, kära barndomsvän! Dig, sälla glada barndomstid, dig helga, ädla hjärtats frid!
Jag återfår ej mer min ro, ej mer min frid, min barnatro. Min barndomsvän ej finnes mer, mig minnet endast saknad ger.
Jag minnes ej min barndomslek, ej fläktar mildt min vårvindssmek. Jag endast nu en saknad har af all min fordna glädje kvar.
1868.
VÅRENS ANKOMST.
Yra dansa barnen alla ute — där blott glädjen rår. Ifrån alla munnar skalla ropet: "ack, nu är det vår!"
Ingen mera trifves inne, alla till det fria gå. Främst i muntert barnasinne synes ystra glädjen rå.
Ack! det är så skönt. Nu falla första vattendroppar ner. Åt dess första hälsning alla dansa, jubla mer och mer.
Solen värmer ren och tittar ifrån dunkla molnens rand. Första sommarfågeln hittar vägen till vårt fosterland.
Första gröna gräset hälsar solens varma morgonkyss; ifrån drifvans tvång hon frälsar blomman — ty där låg hon nyss.