Dock, själen genom sorgens natt, mot morgonsolen ser; där lyckans stjärna, fast så matt, mot själens öga ler.
Den hviskar om min framtidsfröjd, om frid och stilla hopp: att än jag står på Famas höjd och uppå Pindens topp.
Fast fåfängt är mitt ljufva hopp, om fröjd och lyckligt slut. Min lyckas blomma ur sin knopp skall aldrig vecklas ut. —
Men nöjdt kan ej mitt hjärta bli, det längta vill ändå, fast själens ljufva fantasi sitt mål kan aldrig nå.
1866.
BARNDOMEN.
I fordomstid, när barn jag var och lefde fram de glada dar, jag ofta tänkte blott så här: hur ljuf, hur skön dock världen är!
Så säll jag tyckte vara mig, då jag på lifvets törnestig blott rosor fann, hvart än jag gick, jag glädjens rosor plocka fick.
I lekar lustigt tiden gick; så ljus var då hvar framtidsblick. Jag kunde icke ana då, att barndomsfröjden kan förgå.
Men ack! den tiden var så kort! Ren lifvets rosor bleknat bort; och törnens mängd i tusental mig bringat redan tunga kval.